Vardagsproblem – Page 2 – Prinsessan på Ärten

Svårt att bestämma sig

Jag såg en kjol som jag tyckte var snygg i en butik för ett tag sedan. Idag tittade jag på den på nätet och då låg den i en kategori som hette Mini så nu känner jag mig tveksam. Jag är så frusen om låren.

Varje kväll har gullefjunet slutat med välling och ska ha mjölk istället för hon är stor nu. Varje morgon ska hon ha välling igen.

Jag har anmält mig till högskoleprovet imorgon. Inte för att jag har tänkt börja plugga igen. Jag tänkte bara kolla om jag blivit smartare eller dummare än när jag gjorde det senast för typ tjugo år sedan. Men när jag fick kallelsen så skulle man vara på plats 08.20. I Spånga. På en lördag. Å det håller på hela dagen. Jag fattar inte varför de ska ha så mycket raster? Så nu vettifan om jag orkar göra det. Vem bryr sig om jag är smartare eller dummare än för tjugo år sedan egentligen? Tänk om jag sitter där hela dagen och slösar bort en hel lördag också får jag bara något som 1,3 i resultat. Man kan ju ha råkat lägga av sig nu när det är ett tag sedan man pluggade. Då kan jag ju inte ens skryta om det efteråt.

Maken och gullefjunet ska äta lunch med svärmor imorgon och maken säger att han har svårt att bestämma sig för om han ska dricka ett glas eller en flaska vin till lunchen. Det kan han sluta fundera över för det kan jag bestämma åt honom. Ett glas.

Nu har jag ordnat upp det här

Jag känner mig mycket lugnare nu när jag har rett ut den här symaskinssituationen.

Symaskinen står framför ytterdörren. När mamma kommenterade på Facebook och sa att hon har en likadan symaskin och att den är fyrtio år gammal (jag har ärvt min av en faster) så slog hon spiken i kistan för symaskinen.

Dynan ligger på nedersta hyllan i linneskåpet.

Det blå tyget ligger på översta hyllan. Jag är trött på att ha en ofärdig dyna liggandes i hallen.

Maken: Nu tycker jag att du överdriver…

Jag: Din uppgift är inte att tycka saker. Du ska bära ut symaskinen i bagaget på bilen så att vi kan dumpa den på tippen nästa gång vi kör förbi. Också kan du städa bort verktygslådan som du drog fram också när du ändå håller på.

Frukost i sängen

Idag ska jag byta sängkläder. Inte för att vi ätit frukost i sängen, utan för att jag tillät frukost i sängen eftersom jag ändå ska byta sängkläderna.

Jag har aldrig förstått grejen med frukost i sängen. Varför liksom? Vad är charmen med en upp-å-ner-macka på täcket? Hur kan det vara avkopplande med smulor på lakanet? Åsså är det ju alltid någon klant som spiller mjölk eller kaffe i sängen.

Tidskrävande planta

En av mina många kusiner bor här i krokarna. Hon gav mig den här blomman.

Den som avlade fram den här växtsorten måste ha gjort det för pensionärer som har mycket tid till övers, inte för småbarnsföräldrar. Blomman är sjukt krävande och ska ha vatten hela tiden. Om man vänder ryggen till i två dagar så vissnar den. Hittills har den gått att vattna liv i igen, men det är ju bara en tidsfråga innan jag förlorar det här slaget.

Jag vet att min kusin brukar läsa min blogg. Så hon borde rimligtvis känna till mina tillkortakommanden när det gäller att ta hand om krukväxter. Jag börjar misstänka att hon enbart gav mig den här blomman för att kolla hur länge det skulle ta innan den dök upp i bloggen.

Det glittrar

Gullefjunet har en utklädningsklänning med en massa glitter på. Å vi har glitter överallt. På möblerna, på väggarna, hallmattan är extra full av glitter av någon anledning. Jag går omkring och glittrar. Det är tur att det är så himla fint med glitter.

Var är brandvarnaren?

Där står man och försöker steka plättar. Tre stekpannor har man igång. För annars blir man ju aldrig klar.

Det dyker upp en fyraåring och vill hjälpa till. Medans man försöker styra så att det inte blir plättsmetskaos i den ena stekpannan så bränns plättan i den andra stekpannan.

Man rättar upp situationen i den brända stekpannan. Då börjar barnet yla och står och håller för öronen och maken frågar vad som låter.

Man hör inte brandvarnare för man är helt döv på de frekvenserna. Men när man just har bränt en plätta kan man lista ut att resten av familjen uppför sig hysteriskt över att brandvarnaren tjuter. Man har läst på internätet att brandvarnare låter jättehögt. Det tror man på. För även om man inte ens hör brandvarnaren om man står på en stol under den så känner man ljudvågorna och det känns som att den låter jättehögt.

Maken börjar springa runt och leta efter brandvarnaren och fråga var den sitter. Det är väl ändå märkligt att den personen i huset som inte hör brandvarnare ska måste visa var den sitter?!

Medan man visar var brandvarnaren sitter så bränns nästa plätta. Två brända plättar ger mer os än en bränd plätta. Så mycket os att brandvarnaren inte går av när man trycker på den temporära avstängningsknappen.

Ungen står fortfrande och ylar för hon tycker inte om ljudet.

Maken står på en stol och ropar och frågar om det är något fel på brandvarnaren eftersom han inte kan stänga av den. Det är ju just precis det det inte är. En brandvarnares uppgift är att tjuta om det osar så brandvarnaren fungerar utmärkt.

Då får man gå dit och förklara för maken att om han inte vill att brandvarnaren ska tjuta så måste han ställa sig under den med en handduk och vifta bort oset. När man står där och förklarar sådana här uppenbara saker som till och med en hundvalp skulle kunna räkna ut på egen hand så bränns den tredje plättan.

När maken viftat klart kommer han in i köket och säger “Måste du låta så arg när du svarar?”. Då går brandvarnaren igång igen, för att det osar så mycket ur öronen på den stackars sate som står och försöker steka plättar i lugn och ro.

De obrända plättarna blev jättegoda. På en liter smet har man råd att bränna några och det blir ändå över till lunch imorgon.

Calippo är god, men svår att äta

Kommer ni ihåg Calippo-glassen? Den fanns för en 20-25 år sedan och jag kommer inte ihåg om den hette Calippo då också eller om den hade ett annat namn på den tiden. Den försvann i alla fall ur sortimentet, åtminstone ett tag. Nu har jag hittat den igen och återupptäckt den.

Den är god. Den smakar som frusen Coca-cola. Jag tror att den finns i någon sorts apelsinsmak också, men jag tycker om den som smakar cola. Den har dock en opraktisk form.

Det är VÄLDIGT svårt att äta Calippo. Alltså på det rent ät-tekniska planet är det ju bara att äta förstås. Men som kvinna mitt i livet vill man ju gärna behålla någon sorts… ja vad ska vill kalla det… typ värdighet när man äter glass på offentliga platser. Jag är inte den lätt-generade sorten och brukar inte fundera så mycket över vad främlingar tycker och tänker om mig eller vad jag gör – men Calippo är liksom a step too far även för mig.

När det är skitvarmt ute och man passerar en glassfrys kan man råka glömma bort den här problematiken och av misstag köpa en Calippo fastän man är jättelångt hemifrån. Sen sitter man där på tåget och värmer sin Calippo i handen för att den ska bli varm nog att trycka upp.

Efter en stund känner man att Calippon börjar bli redo. Då kommer man på sig. “SHIT!” tänker man “Hur ska jag göra när jag äter den……?! ALLA kommer att stirra på mig”. Man börjar svettas ännu mer och vill ännu mer äta en isglass.

Man sitter och svär för sig själv över att man inte valde en Piggelin. För isglass är ju godast om man suger på den och Piggelin kan man suga på med värdigheten i behåll. Calippo däremot är svårt, man blir liksom generad bara av att sitta med glassen i handen och försöka fundera ut en lösning.

Till slut så inser man att det inte går att äta glassen på tåget. Inte på ett värdigt sätt. Så man får sitta och hålla glassen i handen och hoppas att den inte ska smälta helt innan man är framme och får hoppa av tåget så att man kan suga i sig sin isglass i enskildhet.

Jag tycker inte att “dille” är rätt ord

Maken säger att jag alltid får “städdille” dagen innan jag ska åka bort. Det kan väl kanske hända att jag någon gång har rengjort ugnen kl tre på natten dagen innan vi ska åka på semester, men “dille” tycker jag faktiskt är att överdriva. Ordet “dille” insinuerar ju att det på något sorts sätt är något negativt.

Vem kan koppla av på semestern om ugnen är smutsig? Alla andra tidpunkter på året är jag helt relaxad med smutsiga ugnar men just på semestern vill man ju gärna att ugnen hemma ska vara ren. Om det då betyder att man får väldigt lite sömn innan man ska vara på flygplatsen klockan sju nästa morgon so be it.

Idag stod jag då där med min Ajax-flaska och skrubbade slasken också kommer maken och frågar vad jag gör. Jag förklarade att jag redan rengjort spishällen med ett rakblad och nu höll jag på och skrubbade bort missfärgningar mellan hålen i slasken.

Vet ni vad maken sa då? Han sa “Ja just ja, du åker ju bort imorgon. Nu förstår jag….”.

Jag tycker att han har lite nedlåtande attityd till mina städprojekt. När skulle det bli städat mellan hålen i slasken om jag inte gör det dagen innan jag åker bort?

Maken bröt mot bananförbudet

För typ en månad sedan informerade jag maken om att jag infört bananförbud i minst fyra månader. I september kan vi köpa bananer igen. Vi hade så sjukt mycket bananflugor ifjol och det tog evigheter att bli av med dem. Jag tror fanimig inte vi var bananflugefria förrän till jul.

Så jag bestämde att från och med när jag införde bananförbudet skulle inga bananer komma genom vår dörr förrän det blir frost igen. Alla annan frukt ska förvaras i kylskåpet bestämde jag också. Maken nickade och såg ut som att han lyssnade.

Häromdagen så fick jag en känsla av att det trots allt fanns en banan i lägenheten. För när vi satt och åt flög det omkring en bananfluga runt huvudet på mig. Jag behövde inte ens titta i kylen för att bevisa min teori om att det fanns en bananinkräktare för där låg bananen och lös gul i fruktskålen .

Jag tog bananen i ett stadigt grepp och använde den för att peka på maken och frågade “Vad är det här?”.

“En banan” svarade maken som att han trodde att jag var någon sorts idiot. Jag vet väl hur en banan ser ut! Snacka om att missförstå frågor med flit. Han visste mycket väl att vad jag egentligen undrade var varför det fanns en banan i lägenheten. Trots att jag har förbjudit bananer.

Sen kom han med någon sorts bortförklaring om att när jag var i Karlstad och de åkte till stranden så köpte han två bananer utifall att gullefjunet skulle bli hungrig och sedan åt hon bara upp en så då tog han hem den andra bananen. Vem tar hem bananer från stranden? Folk i Norrland kanske där stranden bara är en landkant som möter havet. Här i Stockholm finns det faktiskt papperskorgar på stränderna där man kan kasta ouppätna bananer.

Nu när jag sitter och skriver det här blir jag så upprörd över att någon tar hem en banan från stranden när jag har förbjudit bananer hemma att jag inte hittar något bra svenskt ord för att beskriva situationen. Det enda jag kommer på är engelska ordet outrageous så jag google-översatte det och fick veta att på svenska heter outrageous upprörande. Men upprörande är inte tillräckligt beskrivande, outrageous är bättre.

Jag önskar att jag kunde visa en bild på den outrageous bananen men jag var så upprörd att jag kastade den rakt i soporna och bar ut soppåsen. Å den där bananflugejäveln som fortfarande flyger omkring och funderar över hur den ska föröka sig i miljontals den sitter aldrig stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna fånga den på bild.

Det värsta av allt var nästan makens bortförklaring. Han kunde i alla fall ha sagt “men det var ju frost förra veckan så jag trodde att jag fick köpa bananer igen”.

Ett glasmåtts äventyr

Det här är ett glasmått.

Det är vårt glasmått. Det rymmer 5 dl. Jag brukar tex använda det när jag bakar och behöver en halvliter mjölk.

Glasmåttet bor i den här skåpen. På översta hyllan.

Där har glasmåttet alltid bott. Inte alltid alltid sedan det tillverkades förstås. Sedan vi flyttade in i den här lägenheten har måttet bott på den här hyllan, längst till höger, innuti glasskålen, i den här skåpen.

Det här är en helt annan skåp, i vår lägenhet.

Den här andra skåpen städade jag förra veckan och då blev det lite plats över på mittenhyllan. Det var därför jag städade. För att det skulle bli lite utrymme i skåpet och saker inte skulle trilla över huvudet på mig varje gång jag öppnade skåpen.

Så en dag, idag, hittade maken glasmåttet i diskmaskinen. Då tänkte han tydligen “På den här hyllan i den här skåpen har glasmåttet aldrig stått förut, jag ställer det här så att måttet får lite omväxling”.

Dessutom tänkte maken säkert att det skulle hålla mig sysselsatt ett tag att leta efter måttet nästa gång jag ska baka.

Jag är dock inte dum i huvudet. Jag visste ju att glasmåttet varit i diskmaskinen idag och när jag öppnade skåpet där glasmåttet rätteligen hör hemma såg jag direkt att det var något som saknades.

Det tog mig ingen tid alls att räkna ut vart maken proppat in måttet. För jag vet minsann att om man frigör lite plats i en skåp så hittar maken genast något annat att ställa dit så att det inte längre finns någon plats till övers igen.

Så det blev ett kort äventyr för glasmåttet för nu har jag ställt tillbaka det där det ska stå.

Att rengöra en ballongvisp

Som bloggare är det min plikt att då och då snusförnuftigt dela med mig av små tips till er bloggläsare. Så att ni känner att jag underlättar er vardag och så att jag kan hävda att det här med bloggandet är en seriös verksamhet och att jag faktiskt hjälper människor med mina små litterära alster.

Idag hade jag tänkt hjälpa er med det kletiga problemet att rengöra en ballongvisp. Det kan ju vara svårt att komma åt överallt och få den ordentligt ren och kör man den i diskmaskinen är det oftast kvar smet i någon vrå efteråt. Med min metod så blir vispen garanterat smetfri.

Allt ni behöver är ett barn. Om ni inte har något eget barn kan ni ju springa över till grannen och låna. Ge ballongvispen till barnet och säg åt dem att de får äta så mycket smet de vill från vispen.

När barnet är klar med vispen är den helt smetfri. Sen är det bara att köra den i diskmaskinen eller borsta av den med diskborsten.

Jag har ett nytt kakfat. Det kan med tre ord beskrivas som fint, billigt och snett.

Det var muffinssmet på den där vispen ovan. Maken tyckte att de blev supergoda. Gullefjunet var inte lika imponerad. När jag lämnade köket hörde jag ljudet av att en skåpdörr som öppnades och stängdes. När jag kom tillbaka upptäckte jag att hon lagt ifrån sig muffinsen här.

Att glädjas åt ljusglimtarna i livet

Ingen kan komma och anklaga mig för att vara negativt lagd. Jag hittar alltid ljusglimtar att glädjas åt i vardagslivet. Sådana här saker gör mig överlycklig.

Att komma tillbaka till bilen och upptäcka att rutan framför en är tom så att man kan köra ut från parkeringen istället för att backa.

Om det här var på Instagram skulle jag hashtagga bilden med #vardagslycka.

Kjol på skrivare

Ni undrar varför det ligger en lila kjol på vår skrivare.

Jag förstår att ni undrar. Det är inte en naturlig plats för en kjol. Jag kan förklara.

Det här är den lila kjolen som gullefjunet tog på sig i morse. Efter dagis var den jättesandig. Så jag sa såhär. “Ta av dig kjolen och ta på en annan så att vi inte får sand i sängarna och soffan”. För hon gillar att hoppa ungen, och golvet duger inte så hon hoppar alltid på möbler.

Jag brukar säga till henne att inte hoppa på möbler för när mamma var liten så hoppade mamma i en soffa och ramlade och hackade fast framtanden i vardagsrumsbordet och när mamma ställde sig upp satt tanden kvar i bordsskivan. Varje gång jag säger det kryper ungen upp i knät på mig och glor in i munnen på mig och säger “Vilken tand var det mamma, kan du peka?”. Jag talar alltså för döva öron.

Så eftersom jag vet att hon i alla fall kommer att hoppa på möblerna sa jag till henne att byta kjol. Hon tog av sig den och lämnade den på hallmattan. Då kom maken och tyckte att den inte skulle ligga där så han tog upp den och la den på skrivaren istället.

Det är därför det ligger en lila kjol på skrivaren och nu har vi sand i skrivaren istället för i sängen eller soffan.

Var ska HP-såsen stå?

Det här är ingen kris eller så. Bara ett litet problem. En frågeställning.

Vi åt stekt potatis och prinskorvar till middag. Jag och gullefjunet hade ketchup på. Maken hade HP-sås.

HP-sås är en sorts sås som man kan ha på mat har jag förstått, för maken brukar ha det. Jag äter aldrig HP-sås. Jag tror att det inte är gott. Inte för att jag någonsin har smakat det. Jag har aldrig varit sugen på HP-sås.

Efter maten åkte maken iväg för att gå på puben med några av dagispapporna. Jag skulle duka av. Allt gick jättebra. Jag ställde disken på bänken. Med avsikt att ställa den i diskmaskinen. Senare. Mjölken och ketchupen i kylskåpet.

Sen stod HP-såsen där ensam på bordet. Jag frågade gullefjunet om hon visste var den skulle stå. Hon visste inte. Jag försökte läsa på flaskan om det är en kylvara efter man har öppnat förpackningen men det fanns ingen förvaringsinformation alls. Jag försökte känna efter om flaskan var kall. Den var lite kall men jag kunde inte riktigt avgöra om den var så kall att den hade kommit från kylskåpet.

Så här löste jag problemet. Jag tänkte “Vad är det värsta som kan hända om jag ställer HP-såsen på fel ställe?”. Eftersom jag är intelligentare än genomsnittet kom jag snabbt fram till att om jag ställer den på fel ställe kan man flytta på den sen när maken som vet var HP-såsen ska stå kommer hem. Det allra värsta som kan hända är att vi måste kasta HP-såsen.

Det gör ju inget om man måste kasta HP-sås. Så jag ställde den i kylen. Fast egentligen känner jag på mig att den nog ska stå i skåpet.

Här står i alla fall HP-såsen och myser mellan ketchupen och Ramlösan.

Jag trotsar experten

Maken säger att man inte behöver dammsuga i badrummet innan man skurar. Han säger att det går lika bra att torka upp damm, pubeshår och sand med skurtrasan.

Maken är ju förstås en städexpert. Han har nog gått något sorts städuniversitet innan vi träffades och glömt bort att berätta för mig att han har en examen i badrumsstädning. Så måste det vara med tanke på den auktoritet och övertygelse som han uttalar sig om badrumsstädtekniker.

Maken har också en teori om att man ska skura badrumsgolvet med en sjöblöt trasa som man inte har vridit ur också svänger man omkring vattnet på badrumsgolvet ett tag och sedan lämnar man ett golv som ser ut som att man har haft vattenläcka att självtorka och sedan är det rent.

Det är ju på inget som helst sätt så att jag ifrågasätter expertens expertis. Jag gör inte det.

Men i mitt badrum dammsuger vi innan vi skurar. Det finns olika skolor och här hos oss är har jag bestämt att vi använder oss av min teknik även om jag inte har något akademiskt diplom i städning. Jag tycker helt enkelt att det ser renare ut när man är klar när man använder min teknik än när man använder makens.

Knytkalas igen

Vad tiden går fort. Det är redan ett år sedan förra knytkalaset på dagis.

Om två timmar bör jag befinna mig på dagis och ha med mig ett kulinariskt mästerverk och dessutom ska jag ha med mig tallrikar, glas och bestick till vår egen familj.

Man ska se det från den ljusa sidan. Tallrikar, glas och bestick finns ju hemma i skåpen. Resten får jag ta en funderare på. Snabbt måste gå förstås. Både funderaren och lösningen.

Tänk så hemskt om vi skulle vara tvungna att diska

Maken kommer oftast hem före mig. När jag är på väg hem brukar han ringa och berätta vad han vill att jag ska köpa på vägen hem också får jag stå i kö skitlänge på affären för en liter mjölk.

Idag var det diskmaskinstabletter eftersom den sista gick åt igår. Redan i morse påminde han mig om att köpa diskmaskinstabletter på vägen hem. Sen har han ringt mig på jobbet två gånger idag för att påminna mig om diskmaskinstabletter och poängtera hur viktigt det var eftersom vi hade slut. Vilket bevisar att han inte alls “glömmer” allting han ringer och ber mig köpa varje dag. Han bara går förbi butiken och ringer och ber mig gå in istället.

Som att jag skulle glömma diskmaskinstabletter. Tänk vilken katastrof det vore om vi skulle bli tvungna att stå och diska för hand som några barbarer. Så som vi gjorde varje dag fram till i maj 2013. För innan vi flyttade hit har vi aldrig haft någon diskmaskin. Då hade vi aldrig några problem med diskmaskinstabletter som tog slut.

Är du medlem?

Alla self-respecting butiker har ju personal som står i kassan och frågar “Är du medlem?”.

Då tänker jag alltid “Förmodligen”. Fast oftast svarar jag “Nej”, om jag inte orkar stå och rabbla personnumret, eller “Jag vet inte, kan du kolla?”. Oftast är man ju medlem överallt förstås.

För det har man ju hört hur många gånger som helst att “Det tar bara en minut att bli medlem, så får man rabatter och fina erbjudanden”. Fast jag tycker mest att man får en massa spam-emails och rabattkuponger som går ut innan man kommer ihåg att använda dem.

Ett kort får man ju alltid också förstås. Som man oftast inte behöver ha med sig längre tack och lov. Det är ju mycket bättre att kunna ha korten liggandes och skräpa hemma. Gärna tillsammans med de där rabattkupongerna som kommer på posten som aldrig finns i börsen när man tänker att man ska utnyttja sin rabatt.

Ibland blir jag så jävla arg på Ingvar

Igår var vi på Ikea. Då backade maken in bilen på parkeringen. Ni fattar vad jag menar va? Backluckan inåt på Ikea…. Jättekrångligt när man ska lasta in sina fynd sen.

Bra försök av maken. Det funkade dock inte. Han ställde bara till det för sig själv när det var han som fick stå trångt när han skulle packa in blomkrukorna i bagaget sen när vi skulle hem.

Fast vi åkte inte dit för att köpa blomkrukor, de var bara bonusköp. Jag skulle ha en Pax-garderob. Det gick jättesnabbt att köpa garderoben för jag visste exakt vad jag skulle ha. Sen skulle vi boka hemleverans och det tog dubbelt så länge som det hade tagit att köpa garderoben.

Idag skulle garderoben anlända någon gång mellan 10 och 14. Vad man med säkerhet vet när någon ska komma och leverera någon gång inom ett tidsspann på fyra timmar är att de ALLTID kommer någon av de sista tjugo minutrarna av de fyra timmarna. Tio i två kom garderoben.

Oj så duktig maken har varit sitter ni och tänker nu. Ja, jovisst lasagnen han lagade blev jättegod så visst har han varit duktig. Men garderobs-helvetet var det minsann jag som skruvade ihop. Han hjälpte till att resa den och skruvade i några skruvar på hög höjd som jag inte nådde till.

Varje gång jag köper något av Ingvar så blir jag “lite” arg på honom. Det är klart att jag fattar att det inte är Ingvar personligen som sitter och skriver i instruktionerna att man ska skruva i en skruv på en plats som inte matchar med motsvarande hål-elände på den andra delen som man ska gänga fast med hjälp av skruven som helt plötsligt sitter 3 cm fel. Jag fattar också att det inte är Ingvar som räknar fel och stoppar för få skruvar och spikar i små påsar. Jag vet att han sitter någonstans och räknar sina pengar och därför inte har tid att räkna spik.

Men när jag är riktigt förbannad tycker jag om att använda förnamn på de jag svär åt. Och jag vet ju inte vad skruv/spik-räknarslaven heter. Så jag brukar svära åt Ingvar. Lite jävla ansvar tycker jag faktiskt att han kan ta – den var ju ursprungligen han som hittade på hela skiten med att man ska sitta hemma och skruva ihop möbler själv med fel antal tillbehör.

Kom nu inte och fråga “Ska ni inte ha några dörrar på garderoben….?”. Give me a fucking break liksom. Ingen garderob har rasat ihop över att vara utan dörrar en vecka eller två. Jag pallar inte mer idag. Jag gör det nästa helg. Om det inte blir av till helgen så kommer det ju massor med helger efter det också.

Det blev över en hylla också. Det var dock inte Ingvars förtjänst. Ingvar skickar aldrig en hylla för mycket. Om Ingvar skickar fel antal hyllor så är det alltid minst en för lite. Nej, det var jag själv som blev lite hyll-optimistisk där på Ikea när jag skulle uppskatta hur många hyllor, korgar och stänger jag skulle rymma i garderoben. Så nu har jag en extrahylla om någon skulle dra ut hyllan i garderoben och sätta eller ställa sig på den så att den går sönder. Lätt hänt som ni vet.

De var rena i morse

Ni kanske tycker att jag tvättar ofta? Eller så tror ni att jag överdriver här på bloggen om hur mycket jag tvättar. Att jag tycker att det är lika coolt att blogga om att tvätta som Blondinbella tycker att det är att blogga om shopping.

Alla mina tvätthistorier är dock helt sanna. Här får ni ett bildbevis på varför jag måste tvätta så ofta. Jag lovar att de var rena i morse när jag levererade henne till dagis.

Jag tror att jag måste fråga om det finns någon underjordisk gång på dagis där ungarna leker mullvadar. Förra veckan var jag tvungen att tvätta jackan för att den var så här smutsig. På insidan dessutom!

Glöm inte att flappa!

Jag: Det där dagis-snoret är ju evil! Innan vi började på dagis hade jag aldrig problem med bihålorna. Jag måste gå och lägga mig.

Maken: Oj då, kl elva? Då kan du ju inte alls må bra.

Jag: ÅÅÅH, jag har glömt tvätten IGEN, varför kommer jag alltid på den just när jag ska gå och lägga mig?!

Jag går ner i källaren och kommer upp igen lika fort.

Jag: Den ena maskinen hade inte startat och den andra är inte klar förrän om 14 minuter. Kan du hänga den? Jag ORKAR INTE vänta på den. Jag mår precis sådär som du alltid säger att du mår så fort du är det minsta förkyld…

Maken: Klart jag kan.

Jag: Tack. (Jag går in i sovrummet).

Jag: (Kommer tillbaka till vardagsrummet) Glöm inte att flappa till tvätten.

Maken: (tittandes i sin bok) Nej, nej självklart inte.

Jag: (vet att han inte vet vad en flapp är) Titta på mig! (han tittar upp) Så här – FLAPP (medan jag gör en flapp-rörelse) – så att du slätar ut de värst skrynklorna.

Maken: Jaja, jag ska.

Jag: Bra. (jag lämnar rummet)

Jag: (går tillbaka in i rummet) Gå snart. Det var bara 14 min kvar när jag var nere. Annars glömmer du bort det och det är as-jobbigt att gå ner och hänga tvätt just när man har tänkt gå och lägga sig. Och tvätten blir skrynklig om den ligger i maskinen för länge och då måste man flappa hårdare.

Allt det där var för nästan en timme sen och jag har inte hört honom gå ner i källaren. Snart måste jag stiga upp och påminna honom!

Balkongsäsongen är här

Nu ligger man där och sopar/plockar barr.

Snart kommer fläderblommorna. Eller vad det där bosiga trädet bredvid vår balkong nu ska föreställa. Löser blommor gör det i alla fall.

Jag kommer faktiskt inte ihåg om det dessutom producerade någon sorts bär också ifjol. Därför kommer det att bli en spännande överraskning att se om vår balkongsäsong innehåller någon bär-period eller ej. Mitt tips är att den inte gör det för jag tycker att jag borde komma ihåg om jag städade bär förra året.

Sen på sluttampen av säsongen kommer löven.

Hur många pärlor är för många pärlor?

Maken säger att gullefjunet har för många pärlor. Det här är en vild gissning men vi har kanske 500 st. Eller 1000. Jag tycker att det är svårt att uppskatta antalet pärlor. En liten, liten hög kan ju vara jättemånga pärlor om man sätter sig och räknar dem. De flesta av våra pärlor är i alla fall redan trädda på halsband så det är inte jättemånga som är lösa. En halv burk. Plus 17 st utpridda på olika hyllor och kanske 9 st under soffan. Max alltså. Jag har inte räknat dem så jag är inte helt säker på antalet.

Maken verkar dock ha räknat dem och kommit fram till att antalet är “för många”. Han TJATAR nästan om antalet pärlor. “De ligger på golvet hela tiden” och “Hon hjälper aldrig till att plocka upp dem” och “Det är pärlor överallt” och “Man trampar på pärlor hela tiden”. Hur han kan likställa detta med “för många pärlor” vet jag inte riktigt men han drar en massa paralleller mellan de här sakerna och “för många pärlor”.

Han surrade om detta tidigare ikväll så jag berättade inte att jag har två nya påsar med pärlor i handväskan. Jag tycker att man ska ha reservpåsar med pärlor hemma så att man har beredskap i nödsituationer. Om man vill ha lite lugn och ro en stund någon gång.

Makens tjat om pärlor gjorde att jag kände mig inspirerad att surfa nätet och titta på pärlor och nu har jag hittat en websida där man kan köpa över 5000 pärlor för dryga hundralappen. Jag sitter här och undrar vad maken skulle kalla 5000 pärlor om han kallar vårat nuvarande förråd för “för många”.

Därför har jag bestämt mig för att vänta en stund och fundera innan jag kör varukorgen till kassan. Man vill ju inte ha bråk under påskhelgen. Å andra sidan hinner ju inte pärlorna komma innan påsk.

Glöm inte mig

Vid halvsex i morse kräktes gullefjunet. Bara jättelite så jag tänkte att det kanske var hostslem för hon har ingen feber och är pigg. Det sista som överger en är hoppet vet ni väl.

Jag har svinmycket att göra på jobbet och maken hade ett möte han inte kunde ställa in klockan 10. Så när det var dags att stiga upp diskuterade vi möjligheten att jag skulle åka till jobbet senare, ungefär så att jag kom dit vid 10 och att gullefjunet fick följa mig dit och vara där en timme eller så, och att maken skulle hämta henne där och ta hem henne efter sitt möte. Gullefjunet tyckte att det lät kul och ville det.

Sen gick maken och duschade och när han kom tillbaka fortsatte vi att diskutera hur vi skulle pussla ihop vabbningen.

Då avbryter gullefjunet och säger “Mamma, när du åker till jobbet – glöm inte att ta med mig också då”. Minuter senare kräktes hon igen. Pytt i panna blev spytt i sängen. Då ställde vi in alla på-jobbet-överlämningar. Jag är hemma tills maken kommer hem från mötet och sedan åker jag till jobbet. Jag har lakan att tvätta.

Var är lappen?

Klockan är över ett och jag kan inte sova. Jag måste nämligen lämna in lappen med sommarens närvaro/frånvaro på dagis imorgon. Den skulle ha varit inlämnad redan förra veckan och jag har redan fått bannor för att jag inte lämnat in den i tid.

Jag vet inte var lappen är. Jag skulle ha letat reda på den under helgen men glömde. Kom på det när jag lagt mig.

Det bästa vore förstås att stiga upp och leta reda på lappen och sedan sova. Men det känns så jobbigt att stiga upp. Mycket enklare att ta telefonen och blogga om det. Skriva av sig liksom. Nu kommer jag säkert att kunna sova.