Vad ska man ha den här väskan till?

Mina föräldrar har en soffa i köket där man kan lyfta på locket och kasta ner grejer som kan vara bra att spara till senare. Ni kan ju tänka er själva hur det ser ut under det där sofflocket.

I somras hjälpte jag morsan att städa ur soffan och kastade bort lite skräp. Då hittade vi en sådan här väska.

Vi funderade länge och väl på vad det kunde var för något. Vi kom fram till att det förmodligen var något som farsan fått på jobbet. Vi enades också om att det var en väska som man skulle bära sitt bowlingklot i. Om jag inte minns fel kastade vi bort den eftersom ingen i vår familj äger något bowlingklot.

Vi hade dock fel. För igår såg jag en annons på Facebook som förklarade vad det egentligen är. Det är en svampkorg, som i den här tappningen med en medföljande kniv kostar 129 kr.

I kommentarerna har Facebook-folket delat sina synpunkter på korgen. Någon tycker att den är jättesmart. En annan “Vill ha!”. Någon informerar om att det går lika bra med en plastpåse och Fru Snåljåp berättar att man minsann kan köpa en likadan på Jysk för 19 kr. Fast då ingår ingen kniv berättar hon, utan att informera om hur mycket kniven kostar på Jysk.

Den mest informativa utvärderingen kommer dock från Tant Privat som väger för- och nackdelar mot varandra. Hon berättar att det bästa med korgen är att den är hopfällbar. Nackdelen är dock att “den är helt genomskinlig så att alla ser att man har t.ex. kantareller i den.”

Hon tar upp en väldigt viktig poäng där. När man går omkring i skogen med svamp i sin korg och träffar på andra människor som plockar svamp, bär eller äter äpplen då vill man minsann inte att de ska se vilken sorts svamp man har i sin korg.

Ni kanske aldrig tänkt i de här banorna med kravet på hemlighetsmakeri när man plockar svamp. Men tänk er själva om personen man möter, som ser rakt in i ens korg vad man har för svamp i den, har en hund med sig. Då kan de sätta hunden på spåra upp ens svampställe och plocka all svamp som man tänkt komma tillbaka och hämta senare.

Tänk positivt!

Idag när jag hjälpte Pernilla, genom att titta på medan Katarina jobbade, så hittade jag en hel hylla med böcker med visdomsord i.

Jag drogs genast till den där boken i mitten.

Vad kan jag lära mig för lycko-förhöjande saker i den här boken undrade jag och började bläddra.

Det här med fåglarna kändes lite snopet för mig. Jag är hörselskadad och har tinnitus och har inte hört fågelsång på över tjugo år. All den här tiden har fåglarna sjungit för MIG, och jag har inte hört det.

Här har jag gått runt och trott att frukosten är dagens viktigaste mål, också får jag nu veta att lunchen är nyckeln till all lycka. Det här rådet känns dock lite otydligt eftersom det inte specificerar vilken tid man ska äta lunch. Måste man hålla ut till kl 13 eller kan man äta lunch kl 11? Sen kom jag ihåg att här i Sverige äter alla lunch mellan 12-13 och då blev allt mycket klarare. Det måste vara så att det är själva maten som bringar positivitet och lycka. Lite förbryllad är jag fortfarande, men man behöver inte förstå allt. Om man bara biter ihop till lunch så blir allt bra sen.

Det här visdomsordet anammar jag redan. Trodde jag i alla fall. En puss eller kram eller några roliga ord från gullefjunet tex gör ibland mig så glad och positiv att jag skulle klara mig bra även om jag hoppade över lunchen. Sen såg jag hur de hade illustrerat visdomsordet med något som ser ut som en sop- eller diskborste. Då förstod jag att det här var ett överkurs-råd. Då får det vara för mig. Så mycket lycka och positivitet behöver jag minsann inte så att jag tänker börja glädjas åt att städa eller diska.

Men kolla här.

Det här måste ju vara ett tryckfel? Vad gör sådant här i en bok om lycka och positivt tänkande? Jag tycker då inte att det känns positivt. Ska man inte få känna sig glad över sin lycka nu eller vad? Utan att någon kommer och säger att man har det för bra.

Ljung

Nu ska ni få lära er något viktigt och intressant om ljung. Ni kanske redan visste det här men jag gjorde inte det. Helt ny kunskap för mig som jag nu ska dela med er fina bloggläsare.

Jag hjälper kusin Pernilla i butiken idag igen. En grej som är suverän är att det är en tjej här idag som hjälper Pernilla att packa upp varor och sånt. Hon är skitbra för mig att ha, för hon är jättetrevlig mot kunderna och hjälper dem. Dessutom kan hon grejer så hon kan svara på kundernas frågor. Jag behöver ingenting göra. Det gillar jag. Jag behöver bara stå i kassan och ta betalt. Jag är som född att ta betalt, men det där med att svara på frågor om blommor är inte min starka sida. Så jag är dö-glad över att Katarina är här. Fast jag får inte berätta att hon heter Katarina.

I alla fall så är det från Katarina jag har lärt mig nya saker om ljung.

Ljung behöver vatten hela tiden. Om man låter den torka ut blir blommorna bruna och trillar av. Alltså, det här hade jag redan misstänkt. Jag har redan gissat att brist på vatten är varför mina ljung alltid dör. Det var inte den här kunskapen som jag lärt mig idag som jag skulle dela med mig av.

Den nya kunskapen som jag nu besitter är att om man bara håller ut med vattningen och ser till att blom-eländet är blött hela tiden tills det blir kallt ute och hela skiten fryser då vissnar den inte längre. Då står den där rosa och fin hela vintern. Fast det kan ju vara bra om man inte låter den snöa över för då ramlar väl allt av i alla fall, och då har man ju vattnat i onödan.

Det här tyckte jag var bra att lära sig.

Kom tillbaks ikväll. Då ska jag berätta om en bok som jag har hittat här i butiken som heter ‘Tänk positivt’.

En cykel, två abborrar och Mikael Persbrandt

Mikael Persbrandt har sprungit omkring på stadens gator i veckan. De spelar in filmen “Mig äger ingen” här i Piteå. Filmen utspelar sig på 70-talet, och då är Zon-området en utmärkt plats att filma på.

Jag är lite well-connected så jag kan berätta detaljer för er om rekvisitan i filmen. Min moster bor på Zon och hon har en sambo. Mosters sambo har en cykel från 60-talet. Produktionsteamet har frågat om de får låna denna cykel, så den ska vara med i filmen.

Jag ringde mosters sambo för att fråga om han kunde vara med på en blogg-intervju om cykeln. Jag hade tänkt fråga saker som var han köpte cykeln och ta reda på tekniska detaljer om cykeln, som utifall att bromsarna fungerar bra och så. Men han var alldeles för blygsam och ville inte alls vara med. Så tyvärr kan jag inte tillhandahålla några detaljer om cykelns egenskaper.

Inte heller är det känt vilken roll cykeln kommer att spela i filmen. Det är oklart om Persbrandt kommer att cykla omkring på den, eller om den bara kommer att stå i ett cykelställ.

Vad har då denna historia med abborren i min frys att göra? Det undrar säkert ni som är fans av bloggens FB-sida och har läst att jag har abborre i frysen. Abborre heter förresten åbbarn på Pitemål om ni undrar. Jag tycker inte att abborre är gott, men maken tycker att det är supergott.

Jo, vi har två abborrar i frysen. Så här ser de ut.

Varje gång jag öppnar frysdörren och ska ha något ligger abborrarna där. Längst ut på hyllan, på precis den hylla som jag ska ha något ifrån. Nästa gång jag kommer dit och ska ha något från en annan hylla ligger abborrarna där längst ut på DEN hyllan. Jag fattar inte hur det går till, men så här är det.

Det är min mosters sambo som har fiskat de här abborrarna. Maken är ju ett socialt geni. Han hittar alltid något att prata om med alla. Det är bra för mig, då kan han sköta snacket när vi träffar främlingar. I alla fall, maken fiskar inte särskilt ofta. Men prata om fisk, DET kan han. Ibland när han pratar med folk brukar jag förbluffas över hur tur jag haft som lyckats hitta en make som kan konversera om vad som helst.

En gång när moster och hennes sambo hälsade på pratade maken och mosters sambo om fisk LÄNGE. Jag orkade inte lyssna så jag kan tyvärr inte återge vad som sas om fisk, men då fick i alla fall moster och hennes sambo reda på att maken gillar abborre. Man skulle ju önska att folk glömde bort sådana här saker när de åker hem, men icke.

För någon månad sen messade min moster mig och frågade om vi ville ha lite abborre. Jag var inte så intresserad, men maken blev överlycklig. Så jag tänkte att en abborre eller två gör väl ingen skada och tackade ja. Åkte och hämtade dem och fick en hel bärkasse med abborre. Typ ett helt årsbehov. Nu är det bara två kvar, eftersom vi bjöd på abborre när svägerskan var här. Smart va?

Om man är lite generös med definitionen av ordet “koppling” så är detta kopplingen mellan Mikael Persbrandt och abborrarna i min frys. Persbrandt filmar i Piteå, där jag nästan bor. Min mosters sambo har en cykel som ska vara med i filmen. Min mosters sambo har fiskat abborrarna i min frys.

Det var allt för den här gången. Nu kan ni fortsätta er dag, och känna er rikare av den här nya kunskapen om en cykel och två abborrar.

Hur låter det när dem pratar?

Det är många som har lite svårt för det här med de och dem. Man undrar ju hur det låter när dem pratar? Ja dem säger förstås dom, det är väl därför dem skriver fel hela tiden. Men om dem inte fick använda dom när dem pratade skulle dem då ha svårt att välja rätt mellan de och dem?

Det e ju typ många andra sätt man kan skriva på va som inte e grammatiskt korrekta. Som att kasta in typ en massa onödiga extra-ord här och där va. Ba, va, typ, ju, väl, etc, haha. Detta är vanligt bland dem som inte kan skriva alls, eller används av folk som är väl medvetna om att det är fel men använder dessa ord med flit.

Ordet dem däremot används ofta felaktigt i texter som i övrigt är välskrivna. Vilket är mycket irriterande. Dem som gör så kan ju försöka övertyga någon om att dem gör fel med flit. Men jag tror dem inte.

Jag svarar på frågor

Jag får en del frågor här på bloggen. Alltså det är ingen som e-mailar mig frågor eller ställer dem i kommentarerna. Men jag ser ju vad folk har för frågor när de kommer hit från google och söker svar.

Väldigt ofta finns den information som folk söker inte här på bloggen. Då får jag dåligt samvete. Så nu tänkte jag svara på några av de frågor som ställts.

Fråga: Vem har Holknekt varit otrogen med?

Svar: Han vet inte.

Fråga: Banankaka med jäst?

Svar: Använd bakpulver istället.

Fråga: Vad är Ecuador?

Svar: Det är ett land i nordvästra Sydamerika.

Fråga: Koskit mot eksem?

Svar: Prova Miniderm först. Koskit låter inte hälsosamt.

Fråga: Bubble Witch Saga måste man betala efter level 35?

Svar: Nej.

 

Ungdomars yrkesval

Sedan docusåporna uppfanns har ju en skrämmande andel människor, främst ungar, drömt om att bli docusåpa-deltagare som ett yrke eller som genombrottet till något annat psuedo-yrke. Problemet för de flesta är att de inte har någon talang som det går att tjäna pengar på.

Sedan jag började läsa bloggar har jag också märkt att folk drömmer att jobba som bloggare. Aliengirllouise tex vill åtminstone ha bloggandet som halvtidsyrke och har kommit på att hon därför behöver fler läsare och ber om hjälp med detta.

Nätet och bloggar svämmar över av bloggskolor, att man ska veta sitt [ekonomiska] värde som bloggare, tips på hur man ska tjäna pengar på sin blogg och på sistone har dessutom en del naiva bloggare börjat argumentera för att folk ska betala för att läsa deras bloggar. Storhetsvansinnet drabbar tydligen vissa när de når läsarantal på ett par tusen per vecka och börjar skriva inlägg om hur mycket tid de lägger på bloggen och att de borde få ekonomisk ersättning för detta eftersom det inkräktar på deras fritid eller arbetstid.

Your choice liksom och om det är för mycket uppoffring att ha en blogg kan man ju lägga ner. Eller så kan man börja skriva sponsrade inlägg om poker, disktrasor och hudkrämer så kanske läsarna tappar intresset och slutar läsa. Då slipper man blogga mer och har fått lite gratis prylar på kuppen.

Jag tror att de allra flesta bloggare skulle upptäcka att om de började ta betalt för sina litterära alster om sin frukost/lunch/middag skulle de snart kunna flytta sin virtuella dagbok till en i pappersformat med hjärtformat hänglås på. Intesset för att betala för att läsa bloggar är nog ungefär lika stort som intresset för att dyrka upp ett dagbokslås. Eventuellt är intresset för det senare något större, eftersom det senare är gratis.

Här kommer alltså dagens utbildningstips till alla som kommer hit genom att googla “tjäna pengar på din blogg”. Bloggande är inget yrke. Annat än om du har någon plan för hur du ska betala hyran med en disktrasa eller trisslott.

Jag testar scrapbooking

Det var länge sedan jag testade någon ny hobby. Inte sedan jag testade Geocaching. Så när Vera erbjöd sig att ge mig en grundkurs i scrapping tyckte jag att det var dags att testa en ny hobby igen. Som ni märker har jag redan börjat lära mig the lingo.

Jag trodde ju att jag skulle behöva samla återvinningsmaterial, så i en hel vecka sparade jag toalettrullar och kartongförpackningar. Som tur var så kollade jag upp den här scrapbooking businessen på google innan det blev dags så jag slapp skämmas för att jag kom dit med en massa skräp. För scrapping involverar inga tomma toarullar eller flingpaket.

Ni kanske tycker att scrapbooking låter som en nörd-hobby som enstöringar sitter hemma och gör i sin ensamhet för att de är för asociala för att umgås med folk. Ni kunde inte ha mer fel. Man kan faktiskt gå med i en förening och gå på scrapträffar och möten och träffa andra livs levande människor som också scrappar. I Piteå heter föreningen NorthernLightScrappers.

Igår åkte jag i alla fall till Vera för min introduktionskurs. Jag fann hobbyhörnan väldigt skrämmande. Hon hade hur mycket prylar som helst. Det kändes precis som det måste göra för en aspirerande pilot första gången de sätter sig i cockpit. Cuttlebug, stansar, mallar, dies, stämplar, Rub Ons – vem fattar vad som är vad liksom? Papper och pennor lyckades jag i alla fall identifiera.

Sen skulle jag då göra ett eget kort. Födelsedagskort är ju lite yesteryear nu när Facebook finns. Varför hålla på och skicka kort när man kan gratta folk på Facebook-väggen och spara in på kostnaden av både kort och porto. Så jag bestämde mig för att göra ett kort till min ögonsten.

Då kom första svårigheten – välja papper. Sen fortsatte det sådär. Välja mer papper. Välja motiv. Välja bokstäver. Välja färger. Jag höll på att få kortslutning. Så här i efterhand kan man väl kanske säga att alla min val inte var de bästa. Blomma på blomma liksom. Vem gör så när de designar kort? Men det blommiga pappret hade jag redan valt och ville inte skiljas från och sen verkade blom-motivet vara det som var enklast att färglägga.

Tre timmar tog det mig att göra ett kort. Det skyller jag på Vera. För när man tänker sig en scrapbookare så tänker man sig ju en Miss goody-two-shoes med pottklippt frisyr och brillor med cocabottnar hängandes på nästippen som är lika intressant som en blank anteckningsbok. Men Vera är helt normal med fullt utvecklade sociala talanger. Jag har lite svårt för att scrappa och prata samtidigt. DÄRFÖR tog det så länge för mig att göra ett kort, för jag var tvungen att pausa och prata.

Hur pass duktig är jag då på min nya hobby? Jo, så här duktig.

Sen skrev jag så här i kortet. Innan ni börjar peka på skärmen och gasta “åh så töntig du är, har du också börjat med love och hjärtan nu…?!” vill jag bara påpeka att det faktiskt är sant att mamma älskar gullefjunet. Ni sitter säkert och sprutar ur er en massa hjärtan till främlingar på Facebook och det gör inte jag. Så tänk på det där med att inte kasta sten i glashus innan ni börjar hånas.

Om jag nu ska sammanfatta min scrapbooking-upplevelse så känns det här mycket mer min grej än geocaching. Inte minst för att det är en hobby som utövas inomhus. Den 6-7 oktober är det scapbooking-mässa i Piteå såg jag på den lokala hemsidan. Då ska jag minsann gå dit och se om de har någon utrustning som jag behöver.

Om jag jobbar på det blir jag kanske lika duktig som Vera lagom tills jag går i pension och kan ägna mig åt detta på heltid. Så här fina kort gör hon.

Genus-shopping av barnkläder

Ni kanske tror att jag aldrig handlar barnkläder någon annanstans än i min egen butik. Så är det inte alls. Ibland ger jag mig ut på stadens gator som en vanlig konsument. Som idag till exempel. Allting som man behöver finns nämligen inte i min butik.

Vad jag var ute efter idag var en tröja. Kravspecen såg ut så här.

  • Lite tjockare tyg än en långärmad t-shirt. Typ som en collegetröja.
  • Ingen huva. Det blir knöligt under jackan eller overallen.
  • Ingen dragkedja eller knappar. Gullefjunet är hopplös med att öppna och ta av sig koftor och jackor om möjligheten finns.

I bloggvärlden finns det massor bloggare som har genus, barnkläder och leksaker som sina favoritämnen. De skriver inlägg om hur fasansfullt det är att det finns pojk- och flickavdelningar i butiker. Uppmanar till bojkott. De uttrycker ilska över könsstereotypa barnkläder. Rosa är ondskan personifierad. Lite märkligt är det dock att det mesta av fokuset verkar ligga på flickkläder och flickleksaker. Ingen verkar bry sig så mycket om när pojkkläder är blå eller att företag marknadsför billeksaker till pojkar. Lite lustigt är det också när samma bloggare som tycker att genusneutrala barnkläder och barnleksaker är extremt viktiga gör reklam för smink och visar upp sina Dagens Outfit.

I alla fall, låt oss återgå till det viktiga här – min shopping. Det ÄR ju så att butikerna är uppdelade i pojk- och flickavdelningar. En sån tröja som jag letade efter stod inte att hitta på någon flickavdelning. Om jag hittade något som var i närheten hade tröjan antingen huva eller dragkedja. Eller en stor jävla prinsessa över hela tröjan.

Det kan väl vara okej för en vanlig August att gå omkring i en Prinsesströja. Men om man som gullefjunet ÄR en prinsessa så är det ju ganska osmakligt att skylta med det genom att bära en prinsesströja. Jag själv går ju till exempel inte omkring med en tröja där det står SMART eller SNYGG på. Dessutom är prinsesströjor ganska fula vilket är huvudskälet till att jag väljer bort dem så länge flickebarnet inte själv har några åsikter.

Så vad gjorde jag då? Åkte jag hem och skrev ett blogginlägg om de förfärliga könsuppdelningarna i butikerna? Nej, det gjorde jag inte. På det sättet får man ju aldrig någon tröja. Jag är en handlingskraftig kvinna.

Jag traskade över till pojkavdelningen. Där fanns det jag letade efter. Så jag köpte en pojktröja. Det gick bra, jag blev inte arresterad och ingen kastade sten på mig. Nu när tröjan bor hemma hos oss är det en flicktröja.

Jag är ju dock inte mer än mänsklig, så strax därefter drabbades jag av tvivel. Hade jag gjort rätt? Tänk om min dotters intelligens påverkas negativt på något sätt av att jag klär henne i pojkkläder? Jag vill ju inte att hon ska få en ärthjärna och börja tänka med sin klitoris på grund av pojktröjan.

Problemlösare som jag är bestämde jag mig då för att balansera ut det hela för att rädda dotterns välbefinnande. Helt plötsligt hade jag lite tur och hittade en tröja som uppfyllde mina kriterier på flickavdelningen på en annan affär. Den var ganska ful, men jag köpte den ändå.

Så gick det till när jag genus-shoppade idag. Jag drar minsann mitt strå till stacken i feministkampen och genusdebatten, så nu har jag dessutom bloggat om upplevelsen i utbildningssyfte. Så att fler människor kan få upp ögonen för hur man kan lösa problem med barnkläder.

Goodbye Hello Kitty

Jag är kattälskare, bara så att ni vet det. Det är bara en katt jag hatar – Hello Kitty. Jag tål inte det fula kattskrället.

“Det där såg ju fint ut” tänker man när man ser en leksak, ett klädplagg, en mugg eller tallrik eller vad som helst annat för barn. När man sen tar upp saken för att titta närmare så är det oftare än inte som det där fula katt-trynet stirrar på en. Jag vet att ungar gillar katt-mähät. De förstår inte bättre och kan inte stå emot marknadsföringsmaskinen som ligger bakom kattfan. Om jag åt en måltid och Kitty dök upp i botten på tallriken när jag tog sista tuggan så skulle jag spy upp alltihop igen.

Att någon dessutom sitter och tjänar storkovan på något som en femåring skulle ha kunnat rita gör mig ännu mer irriterad. Dessutom VAR det säkert en femåring som skapade bilden. De hade säkert en teckningstävling där den vinnande femåringen vann kritor och ett ritblock. I gengäld fick företaget äganderätten till bilden, och ungen ritade i sitt block i evig fattigdom resten av livet.

Jag googlade fram lite fakta om Kitty. Hennes hobbys är att resa, lyssna på musik, läsa och framförallt, att lära känna nya vänner. Så menlöst, det är ju sådana hobbys man sätter på sitt CV när man söker jobb och vill verka oförarglig. Egentligen är ens hobbys att titta på TV, surfa internet och om man nu nödvändigtvis ska måsta umgås med folk, att dricka öl.

Resa är väl ingen hobby? Annat än om man gör det varje dag, typ bil eller tunnelbana till jobbet. Lyssna på musik gör man samtidigt som man gör något annat, inte som en sysselsättning i sig. Läsa, okej då, den får passera som en hobby. Lära känna nya vänner? Som en hobby? Enligt slit-och-släng-principen eller vad? När man känner sin nya vän så är det ju slut på hobby-aktiviteten så då dumpar man den vännen och skaffa en ny.

Kitty har ingen mun för hon talar från hjärtat. Give me a break liksom. Det vet man ju hur det är med folk som påstår sig tala från hjärtat. De vräker ur sig en massa godhet, kärlek och fina ord. Man vet ju att folk som aldrig säger ett ont ord egentligen ljuger eller mår väldigt dåligt inombords. För ingen är ju enbart god, och även ondskan måste få komma ut. Annars mår man dåligt och då blir man psykiskt instabil.

Om Kitty skulle få ett psykbryt och mörda Dear Daniel skulle alla bli jätteförvånade och säga “vi anade aldrig något, hon var alltid så glad, trevlig, snäll och god”. Utom jag då förstås. Jag skulle säga “det visste man ju att det där bara var en fasad och att det skulle gå åt skogen förr eller senare”.

Det var allt. Nu ska jag kolla om det finns någon Hata Hello Kitty grupp på Facebook som jag kan gå med i och visa mitt samhällsansvar.

Vi har en hård vinter framför oss

I vårt hyreshus bor det pensionärer, en stafettläkare och så vi. De kvinnliga pensionärerna är väldigt förtjusta i gullrumpan. Samtliga har vid ett eller flera tillfällen sagt att vi är välkomna att titta in och hälsa på när som helst.

Det brukar dock sällan bli av att vi tittar in och hälsar på. När jag stiger upp på morgnarna och funderar över vems hem vi ska trash today så brukar valet oftast falla på mormor och morfars. Det är sällan jag tänker “idag gör vi en raid hos någon av grannarna och kollar om de har några hela grejor på lagom låg höjd som vi kan förstöra”. Den grannen som vi faktiskt fikade hos en gång har ju säkert köpt nya stolsdynor nu, så man vi ju ogärna hälla ett nytt mjölkglas på stolen där.

En av grannarna hade i alla fall hört talas om att gullefjunet fyller år så hon dök upp med en present i morse när stumpan var på dagis. Jag föreslog att hon skulle komma tillbaka på eftermiddagen på kaffe och fika. Då kom jag på att det ju passade ypperligt att bjuda alla grannarna på fika samtidigt för att återgälda deras vänliga inbjudningar utan att de behöver städa när vi går hem.

Idag har vi då haft kafferep för pensionärerna i huset. Utom en, hon kunde inte komma för hon skulle rensa bär.

Det var mycket trevligt. Jag fick också lära mig nya saker. Jag fick veta att om det är mycket rönnbär blir det en hård vinter. Det här var mycket dåliga nyheter. För träden kroknar nästan under tyngden av rönnbären.

Det heter Festis

Jag blir jätteirriterad när jag är på ett fik eller café och personen bakom kassan står och märker ord. När man säger så här;

Jag: En kaffe, också tar jag en festis.

Kassörska: Vi har inga Festis.

Jag ser ju i kylen bakom henne att de har festis. Hon står ju där och ljuger mig rakt upp i ansiktet.

Jag: Nähä?

Kassörska: Vi har bara Mer/Smakis/Smil/Annan. Går det bra?

Jag: Ja men då tar jag en sån festis.

Så här är det. Alla små förpackningar som ser ut som ett mini-mjölkpaket och har ett sugrör fastklistrat på är festisar. När jag var liten fanns det typ bara Festis och därför heter ALLA festisar festis. Okej?

Det här är en festis.

Det här är också en festis.

Även det här är en festis.

Så här såg Festis ut när jag var liten.

Då har vi rett ut det. Det är fritt fram för alla caféer att använda detta blogginlägg i sin arbetsplatsutbildning. Gratis, jag behöver ingen ersättning. Allt jag vill ha är en festis när jag ber om en festis.

 

Svalor flyger som fyllon

Vi har suttit på balkongen till kvart i nio ikväll. Fint väder alltså. Utifall att ni är intresserade av väderhistorik, för nu är det kallt. Vi har tittat på svalor. Vi har massor svalor som flyger runt vår balkong.

Gud så tråkigt tänker nu 99% av mina läsare. När vi bodde i en världsmetropol brukade vi inte titta på svalor, och då skulle jag också ha tänkt så. Men nu bor vi inte in någon form av metropol överhuvudtaget längre. Man anpassar sig och hittar nya nöjen.

Svalor är faktiskt ganska underhållande. De flyger som om de vore packade. Jag orkade inte hämta kameran så jag har inga bildbevis så ni får helt enkelt lov att tro mig, eller gå och ut titta på svalor själva.

Ny hobby kanske

Behöver ni en ny hobby men vet inte riktigt vad ni ska hitta på? Ni känner kanske att trainspotting eller planespotting inte riktigt är er grej? Fågelskådning då? Nähä.

Jag vet inte hur stort trainspotting är här i Sverige. Men planespotters och fågelskådare har vi väl i alla fall? I England är i alla fall samtliga dessa “hobbys” väldigt populära. I vissa kretsar bör jag kanske tillägga. The spotters kallas för “anoraks”. Wikipedia förklarar “In British slang an anorak is a person who has a very strong interest, perhaps obsessive, in niche subjects. This interest may be unacknowledged or not understood by the general public.” 

Om du i själ och hjärta är en anorak, men inte riktigt har lyckats uppbåda någon entusiasm för fåglar, tåg eller flygplan så kan jag tipsa om en annan nörd-hobby. Geocaching.

Detta innebär att man skapar sig ett konto på Geocachings websida. Där får man information om alla cachar som är gömda runt om i världen och sen är det bara att mata in GPS-koordinaterna för din utvalda skatt, dra på dig anoraken och ge dig iväg ut på äventyr.

Vad är då en cache? Det är tydligen en burk av något slag. I burken ska det tydligen ligga en logbok, eller gästbok och en penna där man loggar sitt besök i burken. Ibland finns det tydligen också bytesföremål i burken. Det finns en etikett som säger att om man tar något i burken måste man lägga dit något av jämförbart värde. Jättesvårt att veta om man ska ha med sig en skjortknapp, en reklam-nyckelring eller ett guldsmycke. Jag tänkte att man skulle kanske kunna ta med sig ett litet utbud av prylar så att det inte blir fel. Jag vill ju inte orsaka obalans i burken.

Det här är ju bara teoretisk information alltså. Jag har lärt mig detta på nätet. Men nu ska jag ut och praktisera detta också. Jag trodde inte att det skulle finnas några cachar där jag bor. Så fel jag hade, bara i centrala Jävre finns det inte mindre än TRE cachar. Ger man sig ut i skogen eller tar bilen en bit finns det ännu fler. Jag har nu  skapat ett konto på websidan för få tillgång till koordinaterna så att jag kan ge mig ut på burkjakt. Användarnamnet Anorak var upptaget så jag heter Anorak123 istället.

Någon har nämligen gjort en notering på loggen för cachen vid fyren att den “needs maintenance”. Jag måste ju bara leta reda på burken och ta reda på vad som är fel på den. Har locket gått sönder kanske? Har någon haft fräckheten att ta pennan som hör till logboken? Jag MÅSTE veta. Jag har dock ingen GPS så jag måste låna en. Jag återkommer med en rapport och bildbevis så snart jag har hittat burken.

Man vill ju hjälpa till

Jag fick ett email av Twitter. Jag undersökte nämligen detta email noggrant, utan att klicka på några länkar. Det verkade lite misstänksamt det här emailet förstår ni. Men när man hovrade över länkarna verkade alla gå till Twitters egna hemsida.

Ämnesraden var Uppdatering av Twitter och våra polycier.

Det var det här med polycierna som jag undrade över då alltså. Vad det är för något? Så jag googlade polycier. Google föreslår policier. Men det var ju inte det jag letade efter. Twitter har ju nya polycier. Det är ju polycier jag undrar över, inte policier. Jag kände helt enkelt inte att google gav mig svar på min fråga. Om google inte vet, VEM vet då?

Då kom jag på svaret. Det måste vara så att det här är ett fake-email. Man brukar kunna känna igen dem på dålig stavning. Så jag drog iväg en spam-rapport till Twitter.

Jag vill ju vara till nytta och hjälpa till.

SÅ pinsamt!

Såg ni att jag hade särskrivit ordet ‘eftersom’ i inlägget om Euskefeurat? Som nån annan analfabet. Såg ni det? Jag vet minst två personer som måste ha sett det. Och inget sa ni. Det är ingen idé att ni går och kollar nu, jag har fixat till det fattar ni väl.

Rättstavningen här på bloggen föreslår förresten att jag ska särskriva särskrivit. Hur ska dagens ungdom kunna lära sig skriva ordentligt om de inte kan lita på rättstavningsprogrammen?

Mello

Jag hade ju tänkt blogga om Eurovision för er men det blir ett kort inlägg. Jag sov så gott. Det finns liksom inget skönare än när man sover, fast bara precis så djupt att man är medveten om att man sover.

Något som stör upplevelsen är dock när maken sitter och petar på en och frågar “ska du verkligen sova nu, då kan du inte sova inatt” eller “gå och lägg dig i sängen istället”.

Azerbaijan förresten? När jag gick i skolan låg det inte i Europa. Å andra sidan var Pluto fortfarande en planet när jag gick skolan. För er som fortfarande tror att Pluto är en planet kan jag berätta att det inte är det. Pluto av-planetiserades 2006. Då blev det en dvärgplanet, och sedan blev det en plutoid.