Nu är maken hemma igen. Han var borta jättejättelänge men när han äntligen kom hem hade han med sig saken som saknade.
Det här är ju bra för farsan. För han har en grill som man kan använda engångsgasoltuber på. Å vi har två engångsgasoltuber men ingen grill som de passar på.
Deras reaktion är oftast ganska underhållande.
Det är ju asjobbigt att vara nyklippt. Man hade ingen frisyr innan och efteråt har man en lite kortare icke-frisyr.
Folk klarar dock inte av att ignorera att icke-frisyren har blivit toppad. De känner sig tvingade att fråga “Har du klippt dig? Vad fint det blev”. Åsså blir man tvungen att säga “Tack”. Fastän alla vet att det inte är någon som helst skillnad mot förut. Jag tycker inte om att delta i sådana charader.
Så i söndags när vi åt middag så beklagade jag mig för maken.
Jag: Så jobbigt när alla ska fråga mig om jag har klippt mig imorgon. Och sen ska de berätta att det blev fint. När de frågar om jag har klippt mig ska jag svara “Ja, jag hade löss”.
Maken: Jag tror inte att det är ett så lämpligt svar.
Jag: Varför det?
Maken: Folk kan tycka att det är jobbigt.
Jag: Vadå? Jobbigt för dem?! Hur tror dom att det är för mig då att måsta luskamma varje dag i tio dagar? Ska jag vara sympatisk mot folk som inte har löss?
Maken: De kan ju bli oroliga att de ska få löss.
Jag: Jamen då är det väl bättre att jag är ärlig och berättar att jag haft löss! Löss är ju inga hoppande loppor som skuttar från skalle till skalle. Om de bara håller sig på avstånd är det ju riskfritt. Å folk på mitt jobb är sådär att när man säger “Grattis på födelsedagen” till någon så får man en kram tillbaka. Så om jag berättar att jag haft löss så kanske de låter bli att kramas helt oprovocerat.
Maken: Du gör ju som du vill…
Så jag har berätta för folk som har berömt min nya frisyr att jag haft löss. De flesta har sett helt chockade ut. Jag är inte säker på om chocken beror på att jag haft löss eller att jag berättar att jag haft löss.
Det var i alla fall helt vanliga Svensson-huvudlöss. Det är ju inte som att jag haft flatlöss. Om ni känner någon småbarnsförälder så kan jag garantera er att ni känner någon som har haft löss. Även om alla förnekar det. Sedan min nya löss-erfarenhet tittar jag mycket misstänksamt på alla småbarnsföräldrar som erkänner att deras barn haft löss men påstår att de själva aldrig har haft det.
Folk som ljuger är värre än folk som har löss i min mening.
En del skulle kalla detta för Obsessive Compulsive.
Själv är jag lite mer blygsam och kallar det bara för perfekt vikta sängkläder. Okej då, den översta och understa blev lite misslyckade. Men i övrigt är det en form av mangelvikning för hand.
Jag har varit på gymmet idag. Det är helt sant. Här har ni ett bildbevis.
När jag hade smurfat klart på gymmet duschade jag. När jag stod där och tvålade in mig stod det en yngre kvinna i ett av de andra båsen. Jag noterade henne knappt till att börja med, hon verkade tvätta sig och uppföra sig helt normalt för en duschande person. Men så plötsligt märkte jag att hon stått nedböjd en längre stund och började kolla. Då blev jag lite förfärad och sa till mig själv “Vad GÖR människan?!”.
Vet ni vad hon gjorde? Hon stod och rakade benen. I duschen på gymmet!
Finns det folk som tycker att det är acceptabelt att raka benen i duschen på offentliga platser?
Jag skulle jämställa det med att kissa i duschen på badhuset. Alla som är äldre än 5 år vet att man inte får kissa i duschen på badhuset. Hemma kan man ju bestämma själv om man ska kissa i sin egen dusch, men alla normalt funtade människor vet att man inte kissar i duschen på ställen där det kan stå främlingar i båset bredvid.
Alltså hon stod ju i ett bås mittemot mig så det var ju inte så att vi delade duschbrunn och att det var någon risk att hennes små avhyvlade hårstrån skulle komma rinnandes och kleta sig fast på mina fötter. Det får jag väl medge, att jag inte var i den riskzonen. Men jag fick ändå upp lite kräk i munnen när jag såg vad hon gjorde. Någon intet ont anande människa skulle ju ha kunnat komma och kliva in i båset bredvid, där duschbrunnen satt, utan att se vad hon höll på med.
Äckligt. Nu efteråt skäms jag över att jag inte hade civilkurage nog att säga någonting och påpeka för henne att hennes beteende var vidrigt. Men jag blev så chockad att jag inte kom mig inte för att säga någonting.
Idag hade jag tänkt gå hem från jobbet efter lunch. Ta ut lite komp ni vet. Man ska ha höga målsättningar annars lyckas man aldrig.
Jag måste säga att jag tycker att det gick riktigt bra. Om jag inte haft så ambitiösa planer som jag hade skulle det aldrig ha gått så bra som det gjorde. Det är mitt bästa karriärstips. Sikta högt även om man vet redan från början att det är dödsdömt så känner man sig ändå ganska nöjd om man kommer en bit på vägen.
Tjugo över tre lämnade jag kontoret. Vi slutar fyra på fredagar så det kändes riktigt lyxigt att gå fyrtio minuter tidigare. Bra inledning på helgen.
Barn vet faktiskt inte vad en telefonkatalog är.
Mormor: Vad har ni gjort på Minilägret då? Berätta.
Gullefjunet ignorerar henne.
Mormor: Om inte du vill berätta så får jag väl ringa till N och fråga vad ni gjort på Minilägret.
Gullefjunet: Det kan du inte för du har inte hennes nummer!
Mormor: Johodå, jag kan slå upp det i katalogen också ringer jag henne och frågar.
Gullefjunet: Nehejdå, hennes nummer finns inte i katalogen…. Det finns bara leksaker i katalogen!
Leksakskataloger har ju visat sig mer seglivade än telefonkataloger. När jag tänker på det här önskar jag nästan att jag hade sparat någon telefonkatalog från den tiden när man själv hade fast lina och fanns med i telefonkatalogen. Tänk så kul gullefjunet skulle ha tyckt att det var sen om typ tjugo år när hon fick ärva en antik telefonkatalog och kunde leta upp sin egen mamma under fliken S. Med gatuadress och yrke listat i katalogen också. Jag minns inte ens vilket yrke som stod listat på mig senaste gången jag figurerade i en telefonkatalog. Studerande kanske.
Jag får kolla med morsan och farsan om de fortfarande får telefonkataloger och om de har kvar någon eller om alla blivit vintervärme i vedpannan. I brist på en katalog med mamma i från 1990-talet är ju en katalog från 2015 med mormor och morfar i bättre än ingen telefonkatalog att ärva alls.
Jag hade ett viktigt ärende. Vi ska ha gäster imorgon och maken glömde köpa vitt vin och jag har hört att det finns folk som tycker om vitt vin så när man har gäster är det bra att ha vitt vin hemma.
Jag tog med mig gullefjunet till Bromma Blocks. När vi skulle åka hem igen ville hon ha hjälp att starta filmen på apparaten med sladdar i så jag vred på nyckeln för att hon skulle få ström. Startade mackapären.
Sen när jag la i backen och skulle köra iväg var backen trasig. Jag kopplade ur och la i den igen. Jag kände att den gick i men när jag släppte upp kopplingen hände ingenting. Jag provade två gånger till men backen var helt död.
“HUR kunde backen gå sönder medan jag var inne på Systembolaget” tänkte jag? Det var ju ingen idé att ringa till maken för han vet ingenting om hur det går till när backar går sönder mitt på en parkeringsplats medans man inte ens använder dem. “Jag får ringa till farsan och fråga hur backen kunde gå sönder och vad jag ska ta mig till” tänkte jag.
Men först testade jag en gång till. Då slog en tanke mig “Bilen kanske inte är på?!”.
Det var så det låg till. Jag hade bara vridit på nyckeln ett steg för att få ström till dvd-spelaren, men jag hade inte vridit så långt att bilen startade.
Vilken tur att jag inte hann ringa till farsan. Nu var det ingen som hann märka att jag inte hade startat bilen när jag trodde att backen var trasig. Det fattar ju vem som helst att backen inte kan gå sönder bara så där hur som helst. Det skulle ju ha varit helt pinsamt om jag ringt och sagt att backen var trasig när jag inte hade startat bilen. Den skulle ju ha varit jättesvårt att prata sig ur när farsan frågade om jag hade startat bilen.
Vi skulle ha en ny cykelhjälm för den gamla har gått sönder. Jag visade en hjälm och frågade vad barnet tyckte. Jag trodde att den skulle falla henne i smaken eftersom den var rosa.
“Ja den är fin, men det där är en stjärtlappshjälm” svarade hon. “Så här ser en cykelhjälm ut mamma”.
Jag bara “Jaha! Finns det speciella stjärtlappshjälmar??!”. Jag trodde att man använde skridskohjälm när man åker stjärtlapp. Men inte fan vet jag, utvecklingen har väl gått framåt sedan jag var liten och varken använde hjälm när jag cyklade eller åkte stjärtlapp.
När hon kastade in stjärtlappshjälmar i ekvationen så blev jag osäker. Hon kanske vet vad hon pratar om. Alla fattar ju att man inte kan cykla med en stjärtlappshjälm så om det första fotot var en stjärtlappshjälm kunde vi ju inte köpa den. Så jag fick lov att gå och hämta en expedit som hjälpte mig genom hjälmdjungeln.
Det slutade med att jag vandrade iväg till kassan med butikens absolut säkraste hjälm med tillhörande prislapp. Det är väl klart att endast det bästa är gott nog för att skydda ens barns huvud och att man måste ha en hjälm i hjälmen som är utvecklad av ett forskarteam på KTH. Det var så mycket tekniskt prat om hjälmens förträfflighet att jag helt glömde bort att fråga om det finns speciella stjärtlappshjälmar.
Bara i Sverige kan en partiledare som varit sjukskriven i sex månader sitta i tv på bästa sändningstid och berätta att de varit psykiskt frånvarande under en valkampanj där partiet de representerar på lång sikt ser sig själva som ett regeringsalternativ. Naturligtvis kan en partiledare bli utbränd. Men bara i Sverige kan de göra comeback efter en sjukskrivning och berätta att de ska “jobbträna”. I andra länder skulle en sjukskrivning för “utbrändhet” ha varit en politisk död.
“Jobbträning” är sånt som politiker ska hitta på för att fiska röster, inte något de ska syssla med själva. Jobbträning funkar kanske bra för icke-specialiserade yrken. Men i Sverige finns det bara 8 partiledare i Riksdagen så det är inte ett yrke som det är lämpligt att facket går in och förhandlar “jobbträning” för – antingen gör man jobbet eller så kliver man undan.
Politiker måste naturligtvis måste få vara lediga. Semester och föräldraledighet är okej. Men vilken normalt funtad människa vill ha en psykiskt instabil människa i regeringen? Eller i riksdagen? Till skillnad mot den genomsnittliga Sverigedemokraten så är jag helt med på att hjälpa människor i nöd men jag vill tamifan inte ha några psykiskt svaga människor som erkänner att de inte ens kommer ihåg vad de sagt i en valdebatt in charge of the country som sedan dessutom sjukskriver sig och plockar ut bidrag bara dagar efter de blivit valda på en politik som är emot att hjälpa utsatta människor.
Only in Sweden alltså…. Han kunde kanske inte förutse att han skulle klappa ihop, men det är olämpligt att återanmäla sig till tjänst i nationens intresse på halvtid när man företräder den politik han gör.
Ja förlåt, ni kanske inte vet vad jag pratar om, ni kanske inte såg det här på tv nyss. Jag pratar om Jimmy Åkessons intervju hos Skavlan. Det kändes som att han satt där och berättade om sina problem som om att han tyckte att för att han är öppen med sina problem så borde svenska folket ge honom en frisedel att stoppa in hela Sverige i ett flygplan och köra landet rakt in i ett berg i Alperna.
Han satt där och berättade om sina svårigheter som sjukskriven och vilka piller han åt och att han hade lidit av utmattning under en längre tid. Typ en tid som går tillbaka tills innan han bad svenska folket att rösta på honom och sen när 13% förlorade stackare gjorde det för att de inte ville betala bidrag till folk så ballade han ur.
När bidragsmotståndarna hade röstat på honom så pös Åkesson iväg och anmälde sig hos Försäkringskassan och började casha in. Samtidigt som han spelade bort en massa pengar. Att journalister tog reda på hans spelvanor och publicerade de (uppenbarligen sanna) uppgifterna var i och för ett övertramp. Men Sverigedemokraterna använder ju sina gräsrötter (ointelligenta idioter) för att sprida en massa overifierad dynga, och sedan utesluta medlemmar som avslöjas med att företräda partilinjen i klara ordalag, så jag tycker att man kan ta allmänt lätt på kritiken mot just den bristen i journalistiken.
Åsså kallade Åkesson Sverigedemokraterna för ett Socialkonservativt parti. Vad betyder det? Ett parti som vill ge bidrag till vissa typer av människor men inte andra? När Gudrun Schyman pissade i hörnet av en biograf på fyllan så förespråkade hon i alla fall en politik som har utrymme för människor i utsatta situationer.
Dessutom brukar jag tycka att Skavlan är en manschauvinistisk idiot men till skillnad från när han intervjuar popstjärnor så blev jag lite imponerad av att han lyckades ställa åtminstone några relevanta frågor.
Jamen jag är bara lite upprörd. Det går över snart. Kom tillbaka imorgon så ska jag berätta någonting lättsamt om Bling Magic maskinen. Folk som köper den är ungefär som folk som röstar på Åkesson och SD. Idioter som tror att för att ytan är fin så ska det fungera, trots att det syns lång väg att det är skräp.
Idag kunde inte maken hämta på dagis så för en gångs skull var det jag som skulle hämta. Anledningen till att jag nästan aldrig hämtar är för att jag ofta har svårt att komma ifrån jobbet i tid. Så också idag.
Dagis stänger 17.30 men den oskrivna regeln är att en god förälder hämtar klockan fyra på fredagar. Det kan vi aldrig göra, men vi brukar försöka hämta halv fem eller fem. Idag var jag väldigt försenad enligt de oskrivna reglerna och jag var också nästan en kvart efter stängningstid.
Jag ringde och berättade att jag var sen. Det tycker jag är god ton när man hämtar för sent på dagis för andra gången på två år. När jag berättade att jag inte skulle vara där förrän tjugo eller kvart i svarade pedagogen “Och jag slutar få betalt halv sex, hur ska vi göra då?”. Sedan frågade hon om maken var hemma och kunde hämta. Det är ungefär den dummast frågan jag har fått sedan ca år 2002. Om maken satt hemma och rullade tummarna skulle jag givetvis ha beordrat iväg honom för att hämta. Det är fanimig en oförskämd fråga. Detta berättade jag för pedagogen när jag hämtade 14 minuter för sent.
Sen när vi gick hem så sa gullefjunet “Mamma du var VÄLDIGT sen idag” och “Fröken skulle och handla”.
Då höll jag på att explodera av ilska. Folk som är irriterade på mig för att jag är sen kan faktiskt ta och berätta för MIG att de skulle på Coop och att denna femtonminutersförsening stör dem. De behöver inte blanda in mitt barn och läxa upp henne över någonting som inte alls är hennes fel.
Fast det är klart att jag borde vara lite mer förstående. Det var ju inte bara en kvart det handlade om. På fredagar förväntar sig förskolepersonalen att de ska kunna gå hem vid halvfem eller allra senast fem och ändå få betalt till halv sex. Självklart förstår jag att de blir irriterade om de måste jobba ända tills halv sex, när de egentligen slutar, och sedan to add insult to injury dessutom måsta jobba i en kvart till.
En gång gick jag och maken ut och åt på restaurang på Alla hjärtans dag. Det här var länge sedan. Det här var på den tiden när vi var nykära.
Det var skitsvårt att få bord någonstans. Den vanliga menyn var bortblåst och istället fanns det en dubbelt så dyr Valentinesmeny med två val på trerätters fast meny. Väldigt dåligt utbud att välja från för någon som är så kräsen i maten som jag är. Servicen var dålig. Maten var dåligt tillagade trots att vi gick på en restaurang som vi brukade gå på annars som alltid varit bra förut. Knappt hade vi ätit upp maten innan vi blev utkastade så att de kunde klämma in nästa sittning.
Sen dess har vi aldrig gått ut på Alla hjärtans dag. Vi firar alltid denna kommersens dag hemma istället nu för tiden. Helt oanvändbar är den dock inte. Jag har idag använt den till att förslå att vi ska äta något gott och romantiskt till middag. Jag föreslog spagetti och köttfärsås. Maken gör ju grym köttfärsås. Han vill göra fisksoppa. Jag tycker inte att fisksoppa är romantiskt.
Det här handlar alltså inte om Svenska Spels stryktips. Det handlar om skjortstrykning.
Någon gång när jag växte upp lärde jag mig att stryka. Jag lärde mig att man ska stryka bort strykvecket på ärmarna på skjortor. Jag minns inte hur eller av vem, men jag antar att det kanske var morsan som lärde mig det.
I sena tonåren åkte jag ju iväg som au-pair och då var en av mina arbetsuppgifter att stryka familjefaderns skjortor. Jag gjorde som jag lärt mig och strök bort strykvecken. Men då blev jag tillrättavisad av familjemamman som sa att det var viktigt att jag lät strykvecket vara kvar så att folk skulle kunna se att skjortan var struken.
Jag tyckte att resonemanget var helt bisarrt för om man måste lämna kvar strykvecket för att folk ska märka att man strukit skjortan måste man ju vara ganska värdelös på att stryka. Jag gjorde dock som chefen sa och lämnade kvar strykvecken. Man håller inte på och bråkar med chefen om strykteknik, det vet alla.
Då upptäckte jag att det här var en utmärkt strykningsregel. Att stryka bort strykvecket är nämligen strykningens jobbigaste moment. Så om man hävdar att strykvecket måste vara kvar för att ge en tydlig signal om att man strukit skjortan blir det mycket mindre jobbigt att stryka.
Nu för tiden kör jag alltid engelsk strykning med strykvecket kvar.
Trot eller ej men maken har också stryktips. Han insisterar på att jag ska inkludera även hans stryktips. Om man har väst under kostymen behöver man bara stryka ärmarna och kragen.
Det här med att hålla på och döpa sina djur till en massa olika saker är egentligen helt överskattat.
Ett tips är att bara göra som vi gör här hos oss. Vi har väldigt mycket mjuka djur så vi måste ofta döpa dem. Om man skulle vara tvungen att hitta på helt originella namn hela tiden så skulle det bli jättejobbigt.
Man kollar vad det är för djur också lägger man bara till ‘is’ efter. Hundis, Kattis, Råttis, Musis, Hästis, Björnis osv. Det funkar inte med Hamsteris så om det är en hamster så får man döpa den till Hamster. I övrigt går det bra med ‘is’ efter nästan alls. Om man redan har en råtta som hetter Råttis och får en till råtta så tar man djurets ljud och lägger till ‘is’ och då får man Pipis eller Morris.
Svärmor är inte bekant med den här icke-namn-principen och hon köpte en docka i julklapp till gullefjunet och sedan ägnade hon julafton till att försöka få reda på vad dockan skulle heta.
“Vad ska dockan heta?”
“Dockan”
“Ja dockan, vad ska hon heta?”
“Den ska heta Dockan.”
“Den måste ju ha ett namn!”
“Jag kallar den Dockan”.
“Vi måste ju ge dockan ett riktigt namn”.
“Nej, alla mina dockor heter Dockan”.
Till slut orkade jag inte lyssna längre så jag bara “Kan vi inte bara komma överens om att döpa henne till Dockis så att alla blir nöjda?!”.
Man vet att man har varit en dålig förälder den här månaden när man får ett sådant här textmeddelande den tjugoandra.
Så här löser man problemet.
Vi har faktiskt haft fyra vabb-dagar den här månaden. Då får man räkna med lite datamängds-svinn.
I höstas på föräldramötet på dagis var det någon som tog upp hygien och frågade hur saker som att tvätta händerna sköttes inför måltider osv. Vi fick veta att barnen tvättar händerna före lunchen. Någon påminde om ett tidigare förslag från någon förälder om att det skulle införas som rutin att alla föräldrar när de lämnade på dagis skulle ta barnen till toaletten och tvätta händerna på dem. Detta skulle förhindra spridningen av magsjuka.
Sånt där tycker jag är skitjobbigt. Man har ju nog bråttom till jobbet som det är utan att man ska måsta stå i en handtvättarkö på dagis. Tvätta händerna innan ni går hemifrån liksom. Lång tid tar föräldramötena också när man ska diskutera handtvätt.
Till slut blev det så att personalen föreslog att de skulle ordna en flaska med handsprit som stod i hallen också skulle alla föräldrar kunna handsprita sina barn när de kom på morgonen.
Behöver jag berätta att jag aldrig har handspritat gullefjunet och att jag aldrig hade för avsikt att göra det heller? Sånt där kan folk som är föräldralediga och har hela dagen på sig hålla på med.
Gullefjunets hylla är alldeles bredvid dörren så det blev så att handspriten som dök upp veckan därefter hamnade på hennes hylla. En pytteliten flaska. Personalen gjorde ju helt rätt som skaffade en liten. De visste precis hur det skulle bli.
Det visste jag också, så jag har lyft på den där flaskan lite då och då för att kolla hur mycket det är i den. Jag kan berätta att den är nästan lika full idag som den var i oktober. Jag är nästan säker på att det är samma flaska för jag har ju känt på den regelbundet.
Av det här drar jag slutsatsen att dagisföräldrar bara tycker att hygienen är viktig om de kan lägga över handspritandet av 18 barn på personalen. Om de själva måste handsprita sitt egna enda barn är det inte lika noga.
Är det någon som vet varför man får microvågspanik?
Ni vet. När man har en micro som slås av när man öppnar luckan och när man stänger den igen så startar den om igen utan att man behöver trycka på någon knapp.
Det är ju helt okej när man bara kollar maten och konstaterar att den inte är klar ännu och stoppar in maten igen. Microvågspanik är vad som händer när maten är klar också tar man ut den och slänger igen luckan. Åsså går micron igång igen för att man har glömt att skruva av den.
Då får man microvågspanik. Då kastar man sig över micron och sliter upp luckan igen. För micron får inte stå på när den är tom. Man måste skynda sig att öppna luckan och när man har gjort det och faran är över kan man vrida av micron i lugn och ro och stänga luckan igen.
Det här vet vi som var med i microvågsugnarnas begynnelse i alla fall. För då fick man lära sig att micron inte fick vara igång och skicka runt microvågor i en tom ugn.
Men varför? Är det någon som vet varför micron inte får gå när den är tom? Varför får man microvågspanik? Vad kan hända som inte kan hända om det står en tallrik med mat inuti den?
Maken åkte iväg till Arlanda för att hämta en av mina kompisar. Innan han gick genom dörren bad han mig tömma återvinningen för att det var något som luktade.
Surprise, surprise. Maken sköljer aldrig av någonting innan han kastar det i återvinningen. Därför börjar det lukta och just nu efter avslutat uppdrag har jag sur mjölk längst ner på byxorna. Han häller nämligen inte ut ordentligt innan han kastar i återvinningen heller.
Dessutom tror maken att allting som är gjort av plast kan återvinnas. Jag erkänner att toalettborstar är gjorda av plast men jag skulle aldrig komma på att stoppa dem i plaståtervinningen. Om någon hamnar här när de googlar och undrar var de ska kasta toalettborsten så kan jag med 100% säkerhet berätta att toalettborstar är brännbart avfall.
Vad gjorde jag för fynd i återvinningen idag då? Jo en plastleksakshund. Brännbart. Det är ingen idé att någon försöker argumentera. Plasthundar är brännbart och ska inte i plaståtervinningen. Det var dock inte plasthunden som luktade.
Det tog länge att plocka ur återvinningen. Jag var nämligen tvungen att springa till badrummet flera gånger. Så att jag skulle befinna mig på en lämplig plats om jag inte längre kunde kontrollera kväljningarna. Jag klarade mig från uppkastningar, men det var på håret ska ni veta.
Längst därnere på botten hittade jag två plastförpackningar som det varit kotletter i. Förpackningarna var inte ursköljda. Vi åt kotletter förra helgen. Ni kan ju tänka er hur det luktade. Det blir maken som torkar ur återvinningslådan och åker iväg med skräpet.
Nu blir det Husmorstips. Det var länge sedan.
Maken tror att man kastar bort lakan när de har tjänat ut sin rätt som lakan. Det gör man inte, man river trasor av dem. Lakantrasor är jättebra när man tvättar fönster och speglar tex. Man kan ha en lakantrasa i bilen och torka bort imman när det är kallt. För om man torkar med handen blir det märken och still slut ser man knappt ut genom vindrutan. Men om man torkar ordentligt med en lakantrasa blir det inte så.
När man målar kan man torka bort målarfärg som hamnar fel med lakanstrasor. När man torkar trädgårdsmöbler som är jätteskitiga kan man använda en lakanstrasa och kasta bort den sen.
Så här gör man en lakanstrasa.
Klipp.
Riv.
När man är klar har man en hel hög med trasor.
Man kan tvätta dem och använda dem igen, men även om man kastar bort dem efteråt räcker ju den här mängden trasor till att putsa fönster i flera år. Om man inte nöter på fönstren så mycket. En gång om år räcker gott vg fönsterputs.
Mamma säger att färgade lakan inte blir bra trasor. Hon säger att de inte torkar bra och att vita lakan i 100% bomull blir bästa trasorna. Det där är dock lite överkurs. Jag är inte så noga med sånt, jag torkar med vilken färg som helst.
Jag är inte så religiös av mig. Förklaringen till det heter Ebeneser. Jävre som jag kommer ifrån är en väldigt frireligiös by. Vårt hus låg dessutom mitt emellan de två frikyrkorna EFS och Ebeneser.
Jag var bästis med pastorsdottern på Ebeneser från det att vi flyttade in i farmors hus när jag var 6-7 år tills bästisen flyttade när vi gick i sexan. Därför gick jag söndagsskola på Ebeneser.
Ebeneser är snäppet värre än EFS. EFSarna är/var lite normalare. Eftersom jag var bästis med pastorsdottern så råkade jag förmodligen ut för lite mer hjärntvättsförsök än det genomsnittliga söndagsskolebarnet. Pastorn följde med farsan ut i skogen för att plocka bär en gång och försökte sig på att frälsa farsan. Jag vet inte vad farsan svarade men jag har hört att pastorn bara gjorde ett frälsningsförsök. Istället gick pastorn på mig.
Han brukade säga till mig att det var viktigt att jag blev frälst så att jag skulle få komma till himlen. Också brukade han säga till mig att om inte mina föräldrar blev frälsta skulle de hamna i helvetet. Jag tycker att det är helt sjukt att säga sådana saker till ett barn som är under tio år. Det värsta man kan tänka sig i den åldern är ju att måsta skiljas från sina föräldrar. Himlen lät coolt i den åldern och som pastorn beskrev helvetet lät det ju jättehemskt att mina föräldrar skulle måsta åka dit.
När jag var i tio-tolv-årsåldern var jag på ett veckolångt läger i Arnemark. Perfekt läge för frikyrkorna att ta med sig barn i en vecka, bort från deras föräldrars, och låta dem bada och leka och sova i stora sovsalar och ha roligt. Och klämma in morgonbön, lunchpredikan och kvällsmöten. På det här lägret blev folk frälsta till höger och vänster. Mina närmaste kompisar påstod sig ha mött gud och att de kunde tala i tungor.
Till slut kom pastorn och satte sig bredvid mig och frågade om inte jag också skulle bli frälst. Jag pallade inte trycket längre. Jag ville ju också vara med i gemenskapen. Så jag sa att jag blivit frälst. Nästa dag tvingade övertalade pastorn mig att ringa hem till mamma och pappa och berätta att jag blivit frälst. Morsan gapskrattade i telefonen.
Sen när vi kom hem från lägret så var det dags för Ebeneser att ha sin årliga tältmötesvecka vid gamla medborgarhuset. Då övertalades jag och tre andra nyfrälsta att sjunga på tältmötet. Jag kan inte sjunga och hatar att sjunga och hatar att stå upp inför publik.
Jag minns inte vad vi sjöng, men det var väl någon sorts väckelsepsalm. Vi ställdes upp längst fram inför hela församlingen och presenterades som nyfrälsta. Jag har för mig att vi alla fyra kom från icke-religiösa familjer (vi hade alltså alla föräldrar som skulle till helvetet) så det var en extra stor triumf för pastorn att frälsa oss. Sen tvingades vi sjunga.
Sen var jag botad. Jag blev ofrälst och sedan den dagen har jag inte varit religiös. Tältmötessången blev vändpunkten som räddade mig.
Vår dotter kommer att få åka på ridläger, sportläger och friluftsläger och andra sorters läger hon kommer dragandes med men några religiösa hjärntvätts-läger där vuxna människor försöker skrämma barn släpper jag inte iväg henne på.
Jag är faktiskt imponerad av SAS bemanning på Arlanda. Där kommer man och går och har tänkt lämna in sin väska också har de satt upp ett sådant där band som visar hur kön går.
Vi går till vänster om snöret så att vi kommer fram till disken som är bemannad tänkte jag. Då stod det tre personer där i SAS-uniform och vaktade vilken sida av repet man gick. Jag blev snabbt stoppad från att gå till vänster till den bemannade disken och blev hänvisad till höger om repet till självscanningsdisken.
Framför mig stod förstås en tant som tyckte att scanning var en utmaning. De tre repvakterna stod borta vid sin vaktposition och tittade på tanten som inte klarade av att följa instruktioner. Till slut lämnade en av repvakterna sin vaktpost för att komma och styra upp scanningskaoset.
Men det var ju en självscanningskassa så ni ska inte tro att han hjälpte tanten att scanna. Nej, han bara stod där och gav henne scanningsinstruktioner om hur hon skulle hålla scannern. 20 cm från lappen ska det vara förstår ni.
Det var förstås inte så att han var ohjälpsam. Han gjorde ju henne en tjänst. För nästa gång hon ska flyga måste hon ju scanna sin väska själv igen. Hon måste ju lära sig någon gång. Det var nog därför han inte hjälpte henne.
Själv scannade jag min väska på nolltid. Tro det, jag hade ju stått i en evighet och betraktat hur tanten gjorde alla fel man kunde tänkas göra. Det enda sättet som fanns kvar att prova var rätt sätt. 20 cm från lappen och tryck på knappen.
Det svåra var att gå på rätt sida om repet där i början, men där stod det ju tre personer och hängde och hjälpte en så att man inte gick och besvärade någon personal i en bemannad kassa.
Jag skippade det där med högskoleprovet. Det var kanske dumt för jag gjorde orddelen på en av kvällstidningarna igår och hade 19 rätt av 20. Jag kanske skulle ha skrivit ett superbra resultat.
Maken hade i alla fall planerat att han och gullefjunet skulle äta lunch med svärmor igår medan jag skrev provet, så när jag skippade det så passade jag på att ha egentid hemma istället. Det är inte ofta jag får vara hemma själv så det är värt typ lika mycket som 2.0 på högskoleprovet.
Då passade maken minsann på. Han köpte plättar med sylt och grädde till henne och när hon kom hem kallade hon dem pannkakor! Fram till igår har jag alltid vunnit den ständiga kampen om utifall det heter plättar eller pannkakor. Barnet har vetat att plättar heter plättar.
En enda gång släpper man iväg dem på egen hand också kommer hon hem och kallar plättar för pannkakor. Nu åker jag och gullefjunet till Norrland nästa helg och maken får stanna hemma.
Vi ska återställa ordningen. Det heter plättar. I alla storlekar. Pannkaka gör man i ugnen.
Jag trodde att alla kunde googla. Men jag har insett att det är en talang. Som jag besitter, men maken gör inte det.
Eller så handlar det om vad man googlar efter. Om man söker efter en ubåt så skulle jag ju söka på ubåt och hitta någon sorts ubåt och jag är inte så noga med ubåtar. Vilken som helst ubåt duger åt mig. Maken som är fd reservofficer i flottan – och fram tills han var över 30 tyckte att han inte behövde något körkort eftersom han var behörig att köra en 2000 tons minsvepare innan han kom på att körkort kunde vara praktiskt på land – skulle kanske söka på Triton och hitta en mer specifik ubåt. Att söka efter ubåtar på google eller i skärgården är dock ingen talang som allmänheten behöver besitta. Det är bara ryssar som behöver Triton-ubåtar.
Maken kan dock inte googla efter en tröja. Han är hur petnoga som helst med vilken sorts polotröja han vill ha, inget får avvika från kravspecen. Om han hittar en polotröja som är perfekt på alla sätt och vis men polotröjan har lite fel vinkel på kragen så kan han inte köpa den. Och ändå skriver han polotröja i sökfältet.
Det går ju inte. Då får man ju upp alla polotröjor på hela jorden. Alla som har en bild på en polotröja kallar den för polotröja. Folk som vill sälja polotröjor kallar dem för någonting annat.
Dessutom fick jag visa honom bild-googling för inte alltför länge sedan. Maken går in på första bilden som ser ut som polotröjan han vill ha och sedan säger han till mig “Ser du priset någonstans?”. Å jag bara “Det där är ju en modeblogg, där kan du inte köpa någon tröja! Du får ju kolla vart bloggaren länkar för att han har fått en gratis tröja….”. Å den länken ledde ut i internet-nowhere.
Jag vet vad maken vill ha för polotröja. Man måste avgränsa sökningen. Först googlar man för att ta reda på vad den petnoga typen av polotröja kan tänkas heta. Då får man reda på att submarine roll neck kan tänkas möta kriterierna för petnoga-tröjan. Submarine roll neck är ett lämpligt namn på en tröja för någon som tycker att ubåtar är intressanta. Sen kan man tänkas upptäcka att den kanske kan heta Victory roll neck för man hittar länkar som tyder på det. Så då söker man på det och upptäcker att tröjan kanske kan kallas det, men mest så är Victory roll neck en kvinnlig frisyr så då ger man genast upp det spåret. Den rätta tröjan heter någonting annat.
Det gäller att ha tålamod när man googlar. Man får inte ge upp. Testa många olika smalare sökord. Traggla igenom en massa skit innan man hittar det man söker. Nästan alla sökord leder förr eller senare till Flashback och då gäller det att vara disciplinerad och omedelbart backa och återgå till sin tröjsökning så att man inte fastnar i något forumträsk som är helt OT bara för att tråden är så sjuk att man inte kan slita sig.
Det går inte att bara hacka in första bästa uppenbara sökord. Då hittar man varken tröjor eller kunskap. Envishet och tålamod är ledorden.
Så här ser en submarine roll neck ut. Maken kan naturligtvis inte köpa just den här tröjan för som ni ser har den en liten lapp i midjan där till höger på bilden och det är “töntigt”.
Och så här ser en Victory roll neck ut. Det här är ju ingen tröja, vare sig med eller utan lapp.
Vi söker vidare. Inte för att jag bryr mig så mycket om det här med tröjan i sig, det är många år sedan jag gav upp om att förstå makens kriterier på kläder, men själva sökningen är en prestigegrej. Så nu söker vi inte på sökordet polotröja. Om man söker på polotröja så kan man ju få leta hur länge som helst innan man ens hittar en tröja med lapp i midjan som är i närheten av att duga.
Alla föräldrar känner igen problemet med de här maskinerna.
Hur många gånger har man inte stått vid en sådan här maskin och försökt förklara att man inte kan peka på en boll mitt i maskinen och säga “Den vill jag ha”. Den bollen kommer aldrig att komma ut. Inte om man inte köper de 80 bollarna som ligger under den först.
Det är en överraskningsmaskin. Man får inte välja sak. Man får ta det som kommer ut. Hela grejen med maskinen är att det ska komma ut fel sak så att ungen ska tjata om att köpa en till.
Det är därför man som förälder alltid ska säga nej när ett barn vill ha en boll ur en sådan här maskin. För det slutar bara i tårar.
Idag var jag dock på bra humör. För vi hade varit på dockteater och det var en jättebra teater. Docktanten satte alla barnen på en matta och föräldrarna fick sitta på stolar också aktiverade tanten ungarna att var med i teatern och jag kunde bara sitta och titta på. Sån teater gillar jag.
Så när gullefjunet och hennes kompis ville ha en boll efteråt sa jag ja. För när jag undersökte maskinen upptäckte jag att alla bollar innehöll samma sak. En slemhand. Saker och ting kan förstås ändå gå fel. Jag satt där på huk och förklarade med allvarlig röst att de var tvungna att förstå att det kunde komma ut en GUL boll istället för en rosa och då får man inte bli arg eller ledsen. Ungarna nickade ikapp.
Ni föräldrar vet precis hur det ändå kändes för mig när vi stoppade i den första pengen. Jag höll andan. Det kom ut en rosa boll! Andas ut. In med nästa peng. Vad tror ni hände? Det kom ut en BLÅ boll. Jag förberedde mig på att hantera ett krisläge.
Det gick bra ändå. Fråga mig inte varför för jag förstår inte hur det här fungerar. Ibland går det bra med en blå boll och idag var en sådan dag.
Igår när vi skulle gå och lägga oss började gullefjunet berätta om en pojke på dagis som brukar slåss och som hade slagit henne. Också pratade hon på om hur pojkarna slåss men inte flickorna. Jag sa att det inte är snällt att slåss och att hon måste säga ifrån om någon slåss.
Då berättade hon hur det ska gå till. “Om någon slåss ska man först säga till att det inte är snällt att slåss, om de inte slutar då ska man säga STOP och om de ändå inte slutar ska man säga att man blir ledsen om de slåss”.
Jag: Helt rätt! Är det fröknarna på dagis som lär dig att det är så man ska göra?
Gullefjunet: Nä, jag har hittat på det själv.
Jag: Jaha!? Slutade han slåss då när du sa så?
Gullefjunet: Nä han slog mig igen ändå. Så då slog jag tillbaka.
Jag: Men helt rätt gumman! Om du har sagt allt det där och pojken inte slutar slåss då ska du slå tillbaka. Man ska inte låta någon slå på en, och om de inte lyssnar på vad du säger så ska du slå tillbaka. Du är smart som förstår det. (Jag tänkte en kort stund innan jag sa så, men jag kom fram till att det var enda rätta svaret).
Det är klart att man inte ska lära sitt barn att slåss, det är inte idealet. Men man måste ju rusta dem för livet. Någon ordning måste det ju vara. Hon måste lära sig att ta hand om sig själv. Klart som fan att hon ska slå tillbaks när normalt resonemang inte funkar. Det går inte an att vara nått sorts mjäk som bara står och tar emot.
Nita pojkjäveln bara så att han lär sig att inte bråka med fel person liksom.
När man hotar barnet med vedergällningar gäller det att välja rätt hot. Man måste hota med något som barnet inte vill. Ta det här exemplet med tre olika vedergällningar att välja på;
“Nu klär du på dig annars…”
– “….åker mamma och pappa och du får vara hemma själv”.
– “….åker pappa själv också får du och mamma vara hemma”.
– “….åker mamma själv också får du och pappa vara hemma”.
Alternativ ett är det ingen idé att köra med för barnet är faktiskt fyra år gammal och hon vet att vi aldrig skulle åka iväg och lämna henne ensam. Så hon går inte på alternativ ett.
Alternativ två funkar inte heller för då svarar hon “Det vill jag. Jag vill vara hemma med mamma”. Inte nog med att det hotet inte funkar, det gör också så att hon får för sig att det finns en möjlighet att få vara hemma.
Endast alternativ tre har önskad effekt. Man måste hota med att hon och pappa får vara hemma och att mamma åker själv. För hon vill alltid vara med mamma, så då klär hon på sig.