Det var ju vernissage på dagis igår då alltså. Jag hann med att svänga ihop en pastasallad på mindre än en timme och tog med papperstallrikar. Plastbestick hade vi inte så jag tog vanliga. Inga pappersmuggar heller så då tänkte jag att det var bättre att ta plastmuggar än glas så att inte glasen går sönder där ungarna springer. En rosa mugg, en Musse Pigg mugg och en Prinsessmugg är vad vi äger så det fick bli dem.
Vi kom dit. Tittade på toalettrullar som var färglagda och jag höll på att sprängas av stolthet över att vårt barns toalettrulle såg ut att ha mest och bäst fastklistrat garn på sig. Andra föräldrar såg kanske någon toarulle som de tyckte var finare men de har nog inte mitt konstkännaröga.
Sen var det knytkalas. Jag och gullefjunet tog sittplatser och maken gick för att hämta mat. Han kom tillbaka med två tallrikar, tre knivar och en gaffel. Det stod klart och tydligt på lappen från dagis att man skulle ha med sig egna grejer men någon hade förstås inte läst eller glömt och passade på att ta våra gafflar. När maken skulle hämta dricka kom han tillbaka med den rosa och Musse Pigg muggen. Jag borde ha förstått bättre. Jag borde ha fattat att Prinsessmuggen var en attraktiv mugg för barn och att någon skulle norpa den.
Vi började äta, tre stycken delandes på vår enda gaffel. Då säger gullefjunet halvgråtande “Titta mamma, hon (har glömt vad hon hette) har min mugg”. Mycket riktigt stod det en unge där rakt framför oss som var typ tre-fyra år gammal och höll i vår mugg. “Gå och säg att det är din och att du vill ha tillbaka den” försökte jag. Det funkade inte…. “Jag vill att du ska följa med…”.
Jag vill inte slita muggar ur händerna på barn även om det är vår mugg så jag tittade desperat på maken och sa “Gå du” och han svarade “Nej, gå du” också satt vi där och “gå-du-ade” fram och tillbaka. Till slut sa maken “Du är mycket bättre än mig på sånt där, du får gå”. Fan också alltså. Det är inte sant, jag är skitdålig på sånt där.
Vi traskade fram och jag ville ju inte bli inblandad så jag viskade till gullefjunet att hon skulle berätta att det var hennes mugg vilket hon gjorde. Total stand-off. Två ungar som står och stirrar på samma mugg och inget händer. Jag blev tvungen att agera Carl Bildt och kliva in och medla.
Jag berättade att det var gullefjunets mugg och att hon ville dricka ur den och sedan föreslog jag till båda barnen att gullefjunet skulle få tillbaka den och dricka ur den och sedan skulle den andra flickan få låna den. Gullefjunet gick med på det, hon var villig att låna ut den bara hon fick tillbaka den först. Och flickan lämnade tillbaka muggen. Jag trodde att detta innebar att vi hade ett fredsavtal. Vi gick tillbaka till bordet och fortsatte äta med vår enda gaffel.
Men det var inte över ännu. Det vet ni va? Ni har redan listat ut att jag inte berättar en historia som tog slut där. Ni kan gissa vad som hände sen, eller hur?
Helt plötsligt stod ungen där vid vårt bord, storgråtandes, och pekade på VÅR mugg. Men hon var inte ensam. Hon hade med sig sin mamma. “Har de en likadan mugg och jag har slitit en mugg som inte är vår ur barnets hand?” tänkte jag. Det vore ju typiskt liksom. Så jag frågade mamman “Har ni också en sådan här mugg? Har vi råkat ta eran?”.
Mamman svarade inte. Jag är inte ens säker på om hon bevärdigade mig en blick. Hon bara tittade på muggen och sedan sa hon något till sin dotter som jag inte hörde och sen spatserade de iväg och satte sig på andra sidan av gården där mamman fortsatte trösta sin gråtande unge.
Där satt jag och kände mig som dagisets terroristmorsa som sliter muggar av barn. Jag är helt övertygad om att jag blev mest traumatiserad av alla inblandade av hela händelsen.
Till mitt försvar vill jag säga att jag förde en fredlig förhandling där jag trodde att alla var nöjda med avtalet.
Också var det faktiskt VÅR MUGG!!!
