Category: Stockholmsflytt

Vi har berättat för hyresvärden att vi gärna vill hyra lägenheten jag tittade på igår (och som maken har tittat på idag). Vi ska få besked imorgon, men det känns som att vi ligger bra till.

Dagiskö nästa förhoppningsvis!

I området där vi tittade på lägenhet finns det en Waldorfförskola som är fristående. Är det någon som vet vad Waldorf innebär? Det låter lite sektliknande tycker jag. Jag tycker inte om sekter och flum. Kan man sätta sitt barn i en Waldorfförskola?

Hur gör man för att prångla sig in på ett sådant dagis? Ska man som förälder dyka upp och se ut och uppföra sig som en hippie? Går en grön velouroverall hem tror ni?

Idag har jag varit och tittat på en lägenhet. Det var meningen att maken också skulle följa med, men så hann han inte i tid pga sina möten.

Det var illa på flera sätt. Han fick inte se lägenheten. Viktigast av allt är dock att det är makens uppgift att vara trevlig. Det kommer så naturligt för honom. Jag däremot måste anstränga mig. Jag kommer aldrig på några bra ämnen att småprata om så att folk tycker att jag är supertrevlig.

Dessutom är det väldigt opraktiskt att vara halvdöv när man skall framstå som trevlig, skötsam, intelligent, ekonomisk och humoristisk på samma gång. När man är halvdöv och måste säga “Förlåt, nu hörde jag inte” eller bara ett lite mer rakt på sak “Va sa du?” framstår man mest bara som lite puckad.

Jag skötte mig i alla fall väldigt bra tror jag. Till min stora glädje verkade de tycka att jag skötte mig som en tänkbar hyresgäst. Jag var där och tittade i ca 1 tim och 10 min och av den tiden tittade jag bara i typ 10 minuter och resten av tiden konverserade jag som värsta sociala geniet. Paret som hyr ut lägenheten var i och för sig väldigt trevliga så det var inte ens särskilt jobbigt.

Jag tycker att vi ska slå till och ta lägenheten om vi har turen att bli utvalda. Bara nu inte maken kommer och försöker dra till med sitt veto för att han tycker att trösklarna är för höga eller låga eller någon annan oviktig petitess.

Undrar ni varför jag inte skriver något kul här på bloggen? Jo det kan jag minsann berätta för er. Jag är bostadslös. Åtminstone delvis, i den stad jag jobbar är jag bostadslös. Jag är alltså upptagen med att leta bostad.

Har ni någonsin träffat någon hemlös som är rolig? Nä just det. De bara sitter där utanför tunnelbanan eller Pressbyrån och skramlar med några mynt i en papperskopp. Inte en endaste rolig historia bjuder de på. Folk går bara förbi och tänker säkert “om hon/han inte drar något skämt tänker jag då inte ge någon peng heller”.

Har ni undrat varför de inte kör lite stand-up när de ändå bara sitter där med en tom mugg hela dagen? Det kan jag berätta för er. Man blir jävligt sur och irriterad när man inte hittar någonstans att bo.

Ännu surare blir man när man hittar något som verkar bra. Nästan för bra för att vara sant. För då visar det sig att det är just det, det finns någon hake. Idag hittade jag ett ställe där bara ensamboende kvinnor får hyra lägenheterna. Som något sorts nunnekloster. Mitt i jävla Stockholm. Kan inte frugala människor med hobby att hålla på sig flytta ut på landet och odla egna grönsaker och meditera? Måste de uppta ett helt jävla hyreshus mitt i huvudstaden där det är bostadsbrist?

Jag ber så jävla mycket om ursäkt för alla jävla svordomar. Men jag känner mig lite jävla irriterad just nu. På nunne-jävlarna.

Jag tror minsann att vi är det. Men hur övertygar man hyresvärden om det?

Jag har hittat en perfekt lägenhet som vi väldigt gärna vill ha. Det vill säkert 274 andra personer också. Den är ledig snart, så att jag slipper åka och lämna gullefjunet med blödande hjärta varje söndag. Den hyrs ut i ett helt år, vilket inte hör till vanligheterna i Stockholm. Läget är perfekt för oss. Hyran är rimlig. Av annonsen verkar hyresvärden vara en normal person. Det känns inte som att hon kommer att stoppa post-it lappar under vår dörr varje vecka. Men hur övertygar jag henne om att vi är ”den/de rätta” för henne?

Lägenheten hyrs ut delvis möblerad eller omöblerad. Det känns som att det finns gott hopp om att hyresvärden inte lämnar en vit vardagsrumssoffa som de kräver att man inte fiser i. Å det vill jag påpeka att som kvinna fiser jag aldrig, och maken har alltid byxor på sig när han fiser. Men när man berättar det här för potentiella hyresvärdar så har de alltid ett ansiktsuttryck som att de inte alls tror att man talar sanning. Varken om att man tänker betala hyran eller ta hand om soffan. Hallå liksom?! Den enda i vår familj som skulle kunna tänka sig att sätta sig barstjärtad i en soffa är faktiskt gullefjunet. Men det får hon inte. Vår soffa är faktiskt relativt ny, jag tillåter inga blöjlösa stjärtar i den.

Att hyra lägenhet i andra hand är ju nästan som att dejta. Kan jag övertyga hyresvärden att vi är värd ett långvarigt förhållande? Hur gör man? Jag har inte dejtat sedan 1900-talet. När man vill hyra är man dessutom den ”fula” som ska övertyga den ”snygga” (hyresvärden alltså) om att välja just mig/oss. Maktbalansen är rubbad.

Hel och ren, snygg, intelligent och rolig. Det var tillräckligt för att jag skulle göra ett kap när jag fångade maken. Jag har dock känslan av att det inte räcker för att snärja en hyresvärd. Helst ska man tjäna en miljon om år för att övertyga om att man klarar av att betala en hyra på 10 tusen per månad. Ansvarsfull ska man också vara. Det är jag till tusen, men jag gillar inte att skryta så tack och lov att jag har maken. Han får sköta den biten, när han lägger den sidan till är han så ansvarsfull att jag bara vill spy. Han tar hela äran för ansvarsfullheten, trots att det är jag som skrubbar bakom vattenkranen med en (gammal) tandborste och ser till att alla räkningar är betalda i tid. Men det gör inget att han får äran, för jag är inte så bra på att sälja mig själv. Jag gillar inte när jag måste berätta för folk hur fantastisk jag är. Jag tycker att det borde synas lång väg. Ja kanske inte sådana där gånger när jag går omkring på stan och ser ut som en surkärring. Men i övrigt alltså.

Jag har en plan. Jag tänkte att jag skulle skicka ett email till hyresvärden och föreslå att vi bjuder på middag när vi kommer och tittar på lägenheten. Vi handlar med oss alla matvaror och sen får maken laga maten. Det blir lite som Sveriges Mästerkock där maken får improvisera utifrån förutsättningarna, för vem vet vad hyresvärden har för utrustning? Självklart får maken laga maten, ingen skulle hyra ut till någon som lagar mat som mig. Då märker hyresvärden vilken ansvarsfull människa maken är som kan laga mat, det är inte alla män som kan det, och de blir mutade med god mat.

Det är bara ett litet problem. När maken lagar mat sölar han ner köket så in i norden. När han skalar och hackar en lök tex på hamnar hälften av skalet och en fjärdedel av löken på golvet. Det är där jag kommer in. Jag tar med mig en hand-dammsugare i handväskan. Fulladdad givetvis. Sen sätter jag mig på köksgolvet nedanför diskbänken och dammsuger upp allt skräp maken släpper ner på golvet för att visa hur bra jag kommer att sköta lägenhetens hygien. Samtidigt som jag konverserar på mitt mest sociala vis förstås. Multitasking är jag bra på, jag kan minsann dammsuga och prata samtidigt.

Ni kanske tycker att det här låter som ett helt orimligt och osannorlikt scenario. Men så går det alltid till när maken lagar mat hemma hos mina föräldrar. Maken står vid bänken och svänger ihop sina kulinariska mästerverk och min farsa kryper omkring på golvet runt hans fötter med hand-dammsugaren och dammsuger samtidigt som han muttrar ”helt otroligt hur mycket mat man kan tappa på golvet” och ”så mycket disk för så lite mat”.

Det viktiga i sammanhanget är dock att alla tar ansvar. Maken för maten och jag (eller farsan när vi är hos dem) för att hushållet förblir i toppskick trots makens Per-Morberg-sölar-vinkel till matlagningen.

Vissa som sätter ut annonser för att hyra ut sin bostad borde gå en liten kurs i hur man säljer in sig själv som hyresvärd. Igår stötte jag på en annons med följande fraser (båda i samma annons, det är jag som har fetmarkerat det som jag anser behöver uppmärksammas extra mycket);

“Inga husdjur då jag är rädd om golvet“ och “Inga egna möbler får förekomma och jag vill heller inte att ngt möblerad om då jag är väldigt noga och varsam med mina möbler som finns.“

Människan skulle lika gärna ha kunnat skriva “Lägenhet uthyres av mycket noggrann och besvärlig person”. Låt för guds skull bli att hyra ut lägenheten, eller i alla fall hyra ut den möblerad, om folk inte får leva i den. Att hyresgästen inte ska förstöra stället eller möblemanget och återlämna den i städat skick är rimliga krav. Men att någon som betalar hyra skall leva upp till hyresvärdens krav baserade på deras obsessive cleaning disorder och gå omkring och oroa sig för att orsaka normalt slitage är lite för mycket begärt. Speciellt av folk som tar ut en premie för att man tvingas hyra deras ömtåliga möbler trots att man inte vill.

Det lustiga är också att alla som vill hyra ut möblerat söker “mogna skötsamma hyresgäster”. Vi mogna skötsamma hyresgäster har egna möbler och ser inte det oönskade möblemanget som en bonus som vi är villiga att betala en premie för. Hyresgäster som behöver hyra möblerat brukar ofta inte vara mer ordnings- och varsamma än en två-åring. Vad är svårare att få bort från en vit soffa – rött vin eller ett kritstreck?!

I min ungdom (min tidigare ungdom, inte min nuvarande ungdom) i London hade jag min beskärda del av besynnerliga hyresvärdar.

Indiern som bodde våningen under rummet på 20 kvm som vi var tre tjejer som delade på, som hade som krav att han skulle komma in och tömma soporna vare fredag förmiddag. När vi var 5 tjejer som några veckor efter vi flyttade in fick reda på att vår hyresvärd inte ägde lägenheten och att hela huset skulle säljas och vi fick court papers på att vi skulle vräkas inom 2 månader och skurken dök upp för att kräva mer hyra av oss. Jag har fortfarande, 14 år senare, kvar duntäcket och träsleven som jag snodde av honom som hämnd. Sen var det gubben som dök upp en gång i veckan för att hämta hyran av oss 20 personer som bodde i ett och samma hus. Hyran skulle vara i kontanter. För att vi hyresgäster var opålitliga fick vi veta. Inte alls för att han höll på med skattesmitning.

Värst av alla var dock kvinnan som annonserade ut ett rum som “a 3 bedroom flat with live-in landlady”. Att ta den lägenheten var mitt livs största hyresmisstag. Domstolsbeslut om vräkning bleknade i jämförelse med hur jobbig denna kvinna var.

Lägenheten hade en hall och tre sovrum, ett litet badrum och ett kök/pentry. Inga allmänna utrymmen alltså. Vad hon glömde att berätta för mitt 26-åriga jag var att hon i sitt eget sovrum emellanåt förvarade två barn i 3-5 årsåldern. Inget fel med barn va. Inte på det sättet. Men när jag var 25 ville jag inte bo med barn, så om hon hade berättat den lilla detaljen skulle jag aldrig ha tagit rummet. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag fortfarande bara bo med barn som har min egen dna. Andra barn är överskattade.

De stackars barnen märkte jag dock aldrig av för hon hade bara umgängesrätt och de var alltid instängda i hennes rum när de var där. Tysta var de också, vilket jag tog som ett bevis på mamman inkompetens och olämplighet att ha hand om barn. Tysta barn är inte normalt. Hyresvärden märkte jag dock av desto mer. Inte för att jag någonsin träffade henne, hon satt också instängd på sitt rum. Men i princip varje gång jag kom hem låg det en liten post-it lapp under min dörr med något klagomål, instruktion eller klargörande av reglerna.

“You left the power on the dishwasher on”. “Can you please turn the key in the lock more carefully when you get home, you woke me up last night”. “You left a fork in the sink, can you please clean up after yourself”. “I need the bathroom at 7.30 in the morning”. “I will be leaving a detailed breakdown of the gas bill under your door on Monday, can you please pay it promtly”.

Jag har sparat alla lapparna i ett litet minneskuvert någonstans. När jag blir gammal ska jag ta fram dem och berätta historier för mina barnbarn och visa post-it lappar.

Droppen blev när hon ringde mig på jobbet 5 minuter efter jag kommit dit för att upplysa mig om att det var blött på badrumsgolvet. Då fick jag nog. För jag visste minsann att det var blött på badrumsgolvet. Det skräpiga badrummet hade bara ett badkar med en kran. På den kranen hade hon satt på en slang med två gummiproppar al la denna.

Den läckte alltid pga vattentrycket. Men just den här morgonen flög den av så att det sprutade vatten över hela golvet. Efter att jag fått gummiproppen i fejjan först förstås.  I England kan man i alla fall inte räkna med att duschdraperier är standard. När jag sedan skulle skrapa upp vattnet fanns det ingen vattenskrapa, mopp eller trasa att hitta någonstans varken i kök eller badrum. Så det vatten jag inte lyckade skrapa ihop med händerna fick jag helt enkelt lov att lämna. Det var inte så att jag inte hade försökt städa upp efter att hennes bristfälliga badrumsutrustning hade havererat. Verktygen att göra det saknades faktiskt i den “fully furnished and equipped” lägenheten. Så när kärringen ringde mig på jobbet för att klaga på att det var vatten på golvet bestämde jag mig för att flytta ut.

Ungefär så föreställer jag mig att alla hyresvärdar som skriver att de är “rädd om” och “noga och varsam med” är. Sådana människor vill jag varken ge mina pengar till eller ha att göra med. Inte så länge det finns kartonger och gränder som man kan bo i.

Rum uthyres, gärna till veckopendlare. = Jag vill gärna ha dina pengar, men vill att du bor här så lite som möjligt.

Rum uthyres, 12 kvm i 150 kvm lägenhet på Östermalm, det är viktigt att alla respekterar de ramar som sätts upp. Alla ska trivas! = Vi ska trivas.

Uthyres möblerat, inga barn. = Jag vill inte att något ska bli förstört och jag kommer att bråka om depositionen för att ni har lämnat en fläck på insidan av städskåpet även om ni inte har barn.

Uthyres endast till svensktalande för att undvika missförstånd. = Jag röstar på Sverigedemokraterna.

Vardagsrum uthyres = ?

Rum uthyres, jag är en relativt lugn person och ser gärna att du är samma. = Ring för mer information kring ordet ”relativt”

Redan när du kliver innanför dörren möts du av lägenhetens charm med fiskbensparkett och vackra sekelskiftesdetaljer i fönstren. = Lägenheten är dyr.

Jag har börjat jobba i Stockholm. Jag bor fortfarande i Jävre/Piteå. Det är ingen ideal situation kan jag berätta. Det är helt enkelt himla långt till jobbet. Så vi ska alltså inte bo kvar i Piteå, men för tillfället veckopendlar jag medan maken och gullefjunet är kvar hemma tills vi hittar någonstans att bo. Det är inte kul att vara borta från gullefjunet.

Inte nog med att Stockholmare inte kan skotta snö, de har dessutom en fullständigt ‘disfunctional’ hyrebostadsmarknad.

Nu tror ni kanske att det här är katastrof på alla plan. Ni kanske tror att jag måste laga min egen mat. Så illa är det faktiskt inte. I väntan på att hitta något eget bor jag hos brorsan. Han kan laga mat. Idag gjorde han en supergod köttfärsås. Just på det planet går det alltså ingen nöd på mig, jag är lika bortskämt som vanligt på matlagningsfronten.

Om jag hade orken skulle jag förstås ha mycket att blogga om nu när jag bor i Stockholm. Tunnelbanan är tex full med folk som man skulle kunna blogga om. Ni skulle ha sett tanten som försökte klämma sig in i tåget i morse när dörrarna stängdes men inte lyckades. När tåget åkte iväg vände hon sig om och gjorde värsta John Travolta-i-Grease-coola-walken bort längst perrongen. Hon hoppades nog att ingen skulle ha sett hennes misslyckande. Men jag såg. Och jag skrattade åt henne. Bara inombords förstås. Jag stod inte och skrattade högt för mig själv så att folk trodde att jag var galen.

Jag får återkomma med fler Stockholms-historier senare när jag inte är så trött. Jag är tom för trött för att fotografera och visa er bäddsoffan jag sover i. Vi kan spara den godbiten till nästa vecka.