Category: Stockholmsflytt

Just nu springer hon förmodligen omkring på Kallax med sin Mimmi-väska på hjul. Hon har packat det viktigaste inför en flytt. Katterna Kisse & Kajsa, 2 filmer och sina solglasögon.

Jag längtar dö-mycket efter henne. Hon reser inte själv förresten. Maken och mormor är med på resan. Det ska förstås bli kul att träffa dem också. Mormor ska inte bli Stockholmare förresten, hon ska bara hälsa på.

Det ordnade sig med printerkabeln igår om ni undrar. Jag hittade inte kabeln. Men jag har ju mer än en sladdlåda. Jag har en engelsk sladdlåda också. Maken tycker att en engelsk sladdlåda när man bor i Sverige är extra onödigt. I den lådan hittade jag i alla fall en printerkabel. Så lådan är inte alls onödig.

Jag var ju som sagt var inte på plats när flyttlasset lastades på i Piteå. Det var maken och farsan som kastade ombord saker.

Så vad fick vi då egentligen med oss till Stockholm? Vi kollar.

Mina gummistövlar. De brukar jag mest använda när jag plockar bär i norrländska skogar. Så det är ju praktiskt att de följde med till Stockholm. Då har jag dem nära till hands när jag ska packa ner dem i resväskan och kånka upp dem till Norrland för att plocka bär.

Olja till fritösen. Det visste ni ju redan att vi skulle flytta gammal olja från Piteå till Stockholm. Nu är oljan här.

Den mögliga korgstolen som hade destination Bredviksberget står helt plötsligt på vår balkong här i Stockholm. Drygt 90 mil från vart den egentligen skulle.

Blev jag överraskad när jag upptäckte dessa saker på flyttlasset? Oljan och stolen hade jag väl nästan förstått att de skulle följa med. Men gummistövlarna hade jag inte väntat mig att de skulle dyka upp här nere i Storstaden. Det måste ha varit farsan som såg tillfället att bli av med dem och kastade in dem.

Jag blev också något förvånad när jag upptäckte att det stod en blå byrå på flyttlasset.

Vi har nämligen inte plats för någon blå byrå. Vi har plats för en vit byrå, den har dubbelt så många lådor. Men två byråer rymmer vi inte. Den fick alltså åka med tillbaka till Piteå.

Den där byrån blev säkert jätteglad. Den är urgammal. Tänk er att få åka på en 180 mil lång roadtrip när man är en så gammal blå byrå. Nu tror byrån säkert att den har gjort sitt livs sista resa.

Så är dock inte fallet. Farsan är under stränga order att INTE bränna upp den. Har brukar bränna upp saker som han tycker är i vägen förstår ni. Om man inte håller koll på honom så kan han mycket väl kasta in möbler i vedpannan. Men det får han inte göra. Någon gång i framtiden när vi har mer plats ska den blå byrån ut och åka till Stockholm igen och bli en vit byrå.

Nu har jag flyttat in i nya lägenheten. Ni kanske vill gå husesyn, men det orkar jag faktiskt inte ikväll. Det finns inte så mycket att se än heller. Jag har inga möbler, de kommer på fredag, jag sover på en madrass på golvet. Jag tog bara med de allra mest nödvändiga i resväskan idag. Några klädesplagg, datorn och ett påskpynt.

Det hade tydligen smitit ut ur en låda och det kändes enklare att stoppa det i fickan än att hitta rätt låda att packa blomman i. Det var ju rätt beslut för nu känner jag mig redan som hemma när jag har hängt upp påskpyntet i köket.

Nu har jag konstaterat att massor av besökare har förstorat bilden på makens keps i förra inlägget. Det syns inte hur ful den är även om man förstorar upp bilden. Jag hade egentligen tänkt kasta kepsen på Majbrasan, men det regnade så mycket att det var lite dålig fjutt på brasan. Så jag var lite orolig att maken skulle upptäcka vad jag gjort och lyckas rädda kepsen. Så den blev kvar i min ficka och jag kan alltså ta ett foto och visa er en närbild på eländet senare.

Ni som förstorade fotot i förra inlägget har ju förstås konstaterat att det fanns med en del fula möbler på bilden. Tex en grön Ikea-pall. Till höger om den en hög pall som jag brukar sitta på vid köksbänken när jag lagar mat, jag blir väldigt trött när jag lagar mat. Bakom den gröna pallen såg ni ett litet eländigt bord med en hylla under.

De ser fula ut, men det är de egentligen inte. Jag ska nämligen måla om dem. Maken tar varje tillfälle att påpeka att om jag ska måla om dem vore det bra om vi hade en slipmaskin och att jag inte borde ha sålt den vi hade på Ebay. Fånigt, jag köper en ny så klart. Så fort jag får målningen att bli av kommer de att bli jättefina. Tills dess duger de som de är. Vad spelar 2-3 år hit eller dit för roll? Förr eller senare blir de målade.

Ni märkte kanske att piedestalen var dammig. Det är lugnt, jag har packat en trasa, jag dammar av den i Stockholm samtidigt som jag dammar av våra andra dammiga möbler. Det är en bonus med att flytta. Ur damnings-synvinkel borde man helt klart flytta oftare.

Barnsängen som balanserar överst på lasset ska inte med till Stockholm. Inte den där skrangliga Ikeahyllan till vänster om barnsängen heller. De står bara där för att maken och farsan är dåliga på att lyssna på instruktioner. Så när de ska packa flyttlasset och jag är i Stockholm kommer jag att sitta i mobilen och gasta vilka saker som inte ska med. Sen kommer det att sluta med att jag tycker att de inte lyssnar så jag kommer att kasta på luren och ringa till morsan på hennes mobil och beordra ut henne ur huset för att styra upp situationen. När man beskriver för morsan hur en barnsäng ser ut och säger att den inte ska till Stockholm fattar hon vad man menar.

Det känns inte alls bra att jag kommer att vara i Stockholm när flyttlasset ska lastas. Inte heller känns det bra att jag kommer att vara på jobbet när det lossas av. Vilket kaos jag kommer att komma hem till liksom…

Det kommer inget. Jag flyger inte idag. Jag jobbar hemifrån imorgon och på tisdag. Jag jobbar på ett sådant där ställe där det är halvdag dagen före helgdag. Så jag bad att få jobba hemifrån Piteå så att jag kan spendera helgdagen på onsdag med familjen istället för att gå och driva i Stockholm.

Ni får återkomma på onsdag kväll. Då kan jag berätta hur det gick att välja säte.

På onsdag flyttar jag in i nya lägenheten också. Utan möbler. Men det kommer inte att gå någon nöd på mig. För flera år sedan när vi hade varit ute och seglat lämnade vi två sovsäckar hos brorsan så han får komma och möta mig på Centralen och ge mig en sovsäck.

Maken gör fel och jag berättar det för honom. Dessutom ger jag goda råd. Saker som “du behöver en skruvmejsel och du ska ta isär den där”.

Gullefjunet tog sin resväska och flyttade till mormor och morfar för någon timme sedan.

Alldeles nyss sa maken “nu tror jag att du blir glad, jag ska kasta bort skor”. Då svarade jag “ta några jackor och rockar också när du ändå håller på”.

Ingen av oss säger förresten saker idag. Vi fräser saker till varandra.

Ni undrar ju säkert hur House of Victoria-bloggen kommer att se ut. Det är nämligen ett hus vi har fått lägenhet i. Ett villaområde i norr eller västerförort. Jag vet inte så noga vad det räknas som. En tvåa på kring 80 kvm. Var det förut alltså. När jag sa att vi egentligen sökte en trea erbjöd sig ägaren att göra om det till en trea. Så nästa vecka när vi flyttar in är det en trea. Ni hör ju vilken bra hyresvärd jag har hittat.

Jo, det är nämligen så att hyresvärdarna är ett par med två barn, varav det ena bara är ett halvår yngre än gullefjunet. De bor på övervåningen. Den uppmärksamme läsaren vet ju att jag har lite dåliga erfarenheter av att dela bostad med lägenheters ägare. Jag har dock gjort bedömningen att det här är normala människor som inte stoppar post-it lappar under folks dörrar. De är nämligen väldigt trevliga, så om något post-it-lapps-värdigt ärende uppstår har jag goda förhoppningar om att vi kan kommunicera utan lappar. Dessutom är det två separata lägenheter så vi delar inte kök och toalett. Alltså behöver jag inte oroa mig över att de ska ringa mig på jobbet för att säga att det är blött på badrumsgolvet.

När man bor i villaområde finns det trädgård. Jag tycker att trädgårdar är trevliga så jag är mycket nöjd med att det finns en trädgård som man kan leka i. Dessutom känns det som en liten bonus att gullefjunet kanske kan leka med grannens barn så att jag inte måste leka lika mycket.

Dagiset vi har fått plats på ligger runt knuten och kommunikationerna är bra. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att jag är lika nöjd och glad nu som jag var förtvivlad över boendesituationen för någon vecka sedan. Och det vill inte säga lite.

Just nu har vi lite medvind. Vi skickade in en ansökan om dagisplats igår och blev erbjuden vårt förstahandsval idag. Inte omedelbart alltså, vi får vänta i två veckor. Det känns okej med tanke på de årslånga köer man har hört talas om i Stockholm.

Flyttlasset som först verkade bli ett stort problem och inte skulle kunna köras förrän om tre veckor är nu preliminärbokat till slutet av nästa vecka. Det ska bli skönt att slippa bo en resväska. Jag hittade förresten en liten överraskning i väskan i söndags när jag kom hit. Jag blev väldigt glad när jag upptäckte att jag hade med mig en snuttekanin.

Idag har jag inte glömt kameran, jag var tvungen att lämna den hemma för den rymdes inte. Vilket är synd för jag har just ätit en landgång på Kallax flygplats. Fast egentligen borde jag kanske kalla den för en “landgång”. Den hade ni velat se. Ett tips är i alla fall att om ni har tänkt besöka Kallax av någon anledning bör ni anlända mätta.

Hur går det med packningen undrar ni. Jodå. Maken blir alltid handlingsförlamad när det ska flyttas. Han går och gruvar och under den tiden går det inte att få honom att fatta några beslut. Men jag har lärt mig det här nu så jag börjar tjata om saker som behöver bestämmas i god tid nu för tiden. Det släppte i alla fall i morse så nu kan man kan diskutera olika flyttlass-alternativ och datum med honom utan att han ser ut som att man pratar om något som man kan vänta till i juli med att bestämma.

Tre möbler och 8-10 kartonger har åkt fyrhjuling idag. Massor med kartonger har flyttats från ett förråd till ett annat som är mer lättillgängligt med släp eller lastbil.

Nu ska jag ut och flyga. Om Norweigan har Wifi idag kanske jag återkommer senare.

Jag packar. Någon annan packar upp.

Anledningen till dagens radiotystnad är att det pågår hårda förhandlingar här. Maken har dömt en av våra garderober till brasved, och det gick jag med på. En stor spricka i dörren är ju helt omöjlig att fixa.

Just nu har vi dock ett dödläge. Över den här stolen (som vi dessutom har två av). Tycker ni att det här eländet verkligen förtjänar en plats på flyttlasset?

Den är skrymmande och tar upp mycket plats i flyttlasset, man kan kanske inte kalla den skitful men snygg är den då inte, den kommer från Ikea och kostar 299 kr att köpa en ny. Dessutom är den ohygienisk. Smuts eller någon sorts mögel? Vem bryr sig egentligen, det räcker så bra med att det är äckligt.

Egentligen är den här förhandlingen bara ett spel för galleriet. Jag låtsas som att jag är resonlig genom att diskutera frågeställningen.

Stolarna ska inte med. Jag har inte spelat mitt trumfäss ännu. Om maken insisterar på att stolen ska med blir mitt villkor att han får han avstå hundra av sina böcker. Han skiljdes från ett par hundra av sina böcker under dramatiska former när vi flyttade hem från London så han kommer inte att klara av att göra sig av med fler. Så det kommer att lösa sig. Men just nu diskuterar vi korgstolens för- och nackdelar.

Eftersom det är fredag är det dags för ett flygrese-inlägg. Vad har jag gjort för intressanta observationer idag då? Jo, jag har kommit fram till att jag måste flyga för sällan. För jag är orutinerad. Jag vet inte hur man ska bete sig på flygplatsen.

Det här insåg jag idag när jag studerade alla andra resenärer i säkerhetskontrollen. På terminal fyra går man ju upp för ett trapp och där står någon och kollar ens boardingcard. Sen brukar det vara en kort kö fram till bandet där man ska lägga sina saker. 10-20 meter kanske, jag har lite dåligt ögonmått. Ibland är det kö ända till boardingcardskontrollen.

Så fort jag har visat mitt boardingcard tar jag av mig jackan, tömmer byxfickorna på eventuella nycklar och dylikt och tar upp datorn ur väskan. Sen står jag där i kön med jackan på armen och datorn i famnet. Som en riktig lantis som aldrig har varit på en flygplats förut insåg jag idag.

För INGEN annan förbereder sig så att de är klara när de kommer fram till bandet. Inte ens när de kommer fram till det där vita strecket som är målat på golvet just innan det blir ens tur gör folk sig klara. Hon som stod framför mig idag hade ryggsäck och inte ens den tog hon av sig medan hon stod vid det vita strecket och hon var först i kön.

Nej, man ska inte förbereda sig alls har jag förstått nu. Det är först när man kommer fram till bandet man ska börja krångla med att få av sig jackan. Helst ska man knappt veta hur man gör för att öppna väskan eller så ska dragkedjan fastna så att det tar extra länge. Datorn ska ligga packad i botten av väskan. Hela ungens spargris i småmynt ska man ha i byxfickan och om man råkar tappa en krona (EN HEL KRONA) då måste man krypa omkring på golvet och leta reda på den. Sen tar man av sig skorna, fastän de har en sko-röntgenmaskin nu för tiden. När man ska ta av sig bältet är det meningen att man ska fumla så att det fastnar halvvägs.

När man har tagit en hel evighet på sig för att göra allt detta går man genom säkerhetsbågen. Då tjuter den i alla fall för att man har en hårklämma också får man gå tillbaka och göra om.

Jag har förstått det här nu. Så ska man göra medan idioterna som gör sig klara 20 meter i förväg och står och väntar som puckade lantlollor får stå och titta på.

Ni ser ju att allt det här pendlandet inte är bortkastat. Jag lär mig saker om hur man ska uppföra sig på flygplatsen om man vill vara som alla andra och verka som att man är en van resenär.

Nu har jag ett påskrivet kontrakt, inflyttning 1 maj. Om två veckor blir alltså det här en inredningsblogg som heter House of Victoria. Ni ska givetvis få vara med och hjälpa till och bestämma vilken skåp/garderob som ska bli ny skattkammare, det finns några olika att välja på.

Men först ska vi ägna helgen åt att bestämma vilka möbler som ska med. Jag sa till maken igår att jag tänkte att vi kanske skulle sälja några möbler på blocket istället för att ta med dem. Så kan vi köpa nya möbler som passar bättre. Jag nästan hörde hur maken himlade med ögonen när jag sa ‘Blocket’. Han tycker att det är traumatiserande när jag säljer saker på Blocket/eBay.

Jag säger då bara det – fåtöljen i fusk-skinn ska inte med till Stockholm. Det är mycket krångligare att ta saker till soptippen i Stockholm än vad det är att svänga förbi Bredviksberget i Öjebyn och lämna fåtöljen där.

Vi fick lägenheten. Fast vi ska inte jubla alltför mycket innan kontraktet är påskrivet. Saker och ting kan fortfarande gå fel. Vi får tala mer om det här senare. Det är ingen idé att ni frågar var den ligger, det kommer jag inte att berätta. Jag vill inte riskera att någon av er ska knacka på och fråga om ni får komma in och fika. Inget illa ment eller så va, men jag vet ju inte ens vem de flesta av er är.