Category: Sport

Jag cyklade i tre timmar

Ibland håller jag på med projekt som involverar cyklar. Ni som har hängt med här på bloggen sedan början kommer kanske ihåg att jag höll på med ett cykelprojekt för några år sedan.

Nu har jag hittat på ett nytt cykelprojekt som går ut på att jag ska cykla till jobbet. Enligt google maps är det 1,1 mil till jobbet och tar 42 minuter att cykla. Problemet är bara att jag inte hittar till jobbet. På cykel alltså, med t-banan hittar jag.

Så idag skulle jag reka cykelvägen så att jag hittar till jobbet. Jag tänkte att det inte var så smart att försöka hitta till jobbet en måndagmorgon när man verkligen ska till jobbet utifall att man aldrig hittar dit. Så jag packade min lånade Frost-ryggsäck och cyklade iväg.

Cykeltur

Efter en halvtimme (alltså 12 minuter innan jag borde vara framme på jobbet enligt google maps) stannade jag och ringde till maken för att berätta hur det gick och informera honom om att jag var vid Bromma Blocks. Enligt google maps tar det 38 minuter till mitt jobb från Bromma Blocks.

Maken bara “Hur lyckades du hamna där?!”.

Å jag bara “Hördududu, nu ska du inte vara sådär. Det finns faktisk MASSOR cykelvägar som leder till Bromma Blocks.”.

Jag cyklade tillbaka halva vägen och cyklade om en annan väg. Cyklade rätt ett tag och helt plötsligt var det någon som hade byggt en pool mitt i cykelbanan så då försökte jag cykla runt poolområdet och cyklade fel igen. Så jag cyklade tillbaka och cyklade rätt och sedan cyklade jag bara fel två gånger till.

Två timmar efter starten var jag framme vid jobbet. Jag köpte en vattenflaska och sedan cyklade jag hem igen och det tog det en hel timme trots att jag cyklade rätt hela tiden för att jag var så trött av allt cyklande. Tre cykeltimmar på raken är jobbigt ska ni veta.

Så nu hittar jag till jobbet med cykel. Nu behöver jag en cykelväska. Maken tycker att jag kan trycka ner handduken och jobbkläderna i korgen som hänger på pakethållaren.

Han fattar ju ingenting. Vad är det för mening med att cykla till jobbet om man inte använder det som argument för att köpa en ny väska? Dessutom ligger det en icke fungerade cykelpump och en vattenflaska i cykelkorgen så jag tycker att det är fullt där.

Nu är jag medlem på MiniSATS

De ringde från SATS och frågade om jag ville bli medlem. Jag var på jobbet och var stressad så jag sa ja. Jag har inte hämtat ut mitt kort ännu men det gäller i ett helt år så jag känner inte att det är någon brådska med det.

De måste dock ha höga telefonräkningar på SATS för de ringer och ringer. Idag ringde det en PT och frågade om jag ville boka in mig på en av mina gratis PT-timmar. När han ringde var jag inte lika stressad så jag sa att jag skulle återkomma när jag kollat i kalendern när jag har tid.

Nu har jag dock suttit och tittat på ett videoklipp tjugo gånger för att hitta inspiration och motivation. Det är nämligen jag som sitter på seat two i den första båten (104) i detta klipp. Man räknar bakifrån i en roddbåt, och om någon riktig roddare råkar se detta behöver ni inte alls kommentera att jag ror kort. Det där är preskriberat sedan länge förstår ni. Året är 2006 och jag är väldigt ung.

Jag tänkte att målet med mitt MiniSATS-medlemsskap skulle kunna vara att jag ska bli så vältränad att jag kan göra det där i 1500 meter igen. Jag har naturligtvis inte för avsikt att utsätta mig för den smärtan igen, men jag tänkte att om jag tränade upp mig till den fitnessnivån igen skulle jag bara kunna gå omkring i trappor och se ut som att ansträngningen inte bekommer mig.

Mini-SATS

Min nya arbetsgivare har ett företagsavtal med SATS så att man får rabatt och man får dessutom friskvårdsbidrag så jag har funderat litegrann på om jag ska göra ett nytt försök med det här att få varje besök på gymmet att få en snittkostnad under 100 kr.

Jag tog med gullefjunet till vårt närmaste SATS för de har nämligen ett Mini-SATS. Grannbarnen brukar få följa med sin pappa dit och gullefjunet var väldigt entusiastisk idag när jag föreslog att vi skulle åka och titta på Mini-SATS.

Så nu har vi tittat på Mini-SATS. Vi kollade ingenting på gymmet. Jag vet hur gym ser ut och klockan var så mycket att de där ur personalen som släpar runt en på gymmet och pratar om hur fantastiska cyklarna och löpbanden är hade gått hem.

Mini-SATS var jättefint, vi fick komma in och titta fastän det var stängt. Gullefjunet var mycket upprörd när hon var tvungen att gå hem utan att få leka på Mini-SATS. Sen har hon sagt säkert tio gånger att hon “vill börja gå på Mini-SATS”.

Så nu blir det väl så att vi joinar Mini-SATS också kanske jag tränar någon gång på köpet. Det blir lättare att få ihop den ekonomiska kalkylen om man tänker i termer av att det kostar ca 150 spänn att gå på lekland. På lekland måste man springa runt och leka själv men på Mini-SATS får man barnpassning inkluderat i medlemspriset. Man kanske inte orkar åka och träna, men man orkar inte åka på lekland heller och då blir det lindrigare att åka till gymmet.

Just nu låter det här som en genomtänkt plan. Jag återkommer om några månader med en rapport.

Vi har varit på stranden

Stranden saknade skugga. Visst blev det snyggt? Det vore ju synd om ingen såg att man plågat sig i solen.

Solbränna

Vi grävde ner maken i sanden. Jag deltog entusiastiskt i den aktiviteten. Så som jag skottade sand skulle ingen kunna ha gissat att jag plågades av värmen.

IMG_9156

Brorsan kom också hem idag, så nu sitter vi och tittar på fotbolls-VM. Alldeles nyss var det en karl som gjorde mål med vänster fot och om jag förstår kommentatorerna rätt så var det här med vänster fot “fantastiskt”. Sen gjorde en annan karl mål med höger fot några sekunder senare och det var tydligen inte lika bra att göra mål med höger fot för han fick inte lika mycket beröm.

Hur mycket vila behöver de egentligen?

Det har ju varit fotbolls-VM i några veckor nu fastän det känns som månader. Jag vet det här för att jag har läst om det på Facebook. Jag har också sett några rubriker om någon “skandal” där någon karl bet en annan karl. Det var ju inte så snällt men jag tyckte inte att händelsen motiverade nivån av nyhetsrapportering. Folk blir bitna i axeln varje dag på dagis. Det kändes som lite krokodil-under-lekstuga-nivå på den nyheten.

Jag trodde att de spelade semi i den här fotbollstävlingen igår så jag tyckte att de kunde spela final idag. Fast jag hade gått händelserna i förväg för det var tydligen bara kvartsfinaler igår.

Så då borde de väl kunna spela semi idag och final imorgon. Tycker jag alltså, men på den här nivån blir folk ju miljonärer innan lärt sig läsa, och därefter tycker de inte att det är så viktigt att läsa för det kan någon annan göra åt en. Så de behöver tydligen vila en hel dag innan de kan jobba igen efter de har sprungit omkring i 90 minuter. Inga sjuksköterske- eller restaurangbiträdesämnen där alltså.

Men det är ingen fotbollsfinal imorgon eller ens dagen därefter. Det här VMet måste ha planerats av en före detta fotbollsspelare. Manlig givetvis. För alla vet att en fotbollsfinal måste spelas på en söndag. Så eftersom det bara var kvartsfinaler igår kan inte finalen spelas förrän nästa söndag.

Sjukt dålig planering.

 

Skämmes Sundbys mamma

Den pålitliga tidskriften Aftonbladet, som aldrig rycker några citat ur sitt sammanhang, berättar att Sundbys mamma sagt att han “borde åka hem till sin son”.

Som en sann svensk så förfäras och upprörs jag av detta. Hur kan man göra ofördelaktiga uttalanden om sitt barns insats i OS?

Så kommer jag definitivt inte att uppföra mig när gullefjunet tävlar i OS om några år. Jag kommer att heja och vara största supportern oavsett hur det går. Skulle hon komma fyra så finns det ju fler OS och Nobelpris och andra saker att vinna.

Skrattfesten har börjat

Ni missade väl inte att OS-invigningen började redan klockan fem idag? OS är ju alltid kul, men i år känns det som att det kan bli kul på fler sätt än sportsligt. Det känns som att Rysslands misslyckande att ens en gång hjälpligt vara klara i tid kommer att bjuda på många goda skratt.

Jag vet att jag inte är först på pucken med denna men bara utifall att det är någon som har missat underhållningen måste jag tipsa om den här samlingssidan med roligheter på Twitter. Man behöver inte ha ett Twitter-konto för att se sidan.

Jag tycker bara att det är halvkul med de där foton av två toaletterna i samma toalett-bås som har cirkulerat i pressen. Det har man ju sett förut – man skulle ju kunna tro att folk som tycker att det är märkvärdigt aldrig stött på en dubbeltoalett på damtoan på krogen eller en föräldra-barn-toalett i en shoppinggalleria. Men när man sätter in 5-10 toaletter i någon sorts kollektiva offentliga toaletter börjar vi tala humor. Eller skylten med regler om vad man får och inte får göra på toaletter i Ryssland.

Just lustiga skyltar älskar jag. Twitter-kommentaren till den här bristfälliga översättningen har jag suttit och fnissat högt åt på jobbet flera gånger idag.

Cake in assJag har själv en ansenlig mängd roliga-skyltar-foton i mina fotosamlingar. Om ni bara visste hur lycklig jag blev när jag hittade den här skylten på en bar när vi var i Peking för många år sedan.

Shit in totile

Jag ville gå och fråga personalen var jag kunde “do my shit” istället för i “totilen” men maken stoppade mig. Han är en sån tråkmåns emellanåt.

SM-guld till Piteå

Det här med hockeyn är jag lite dålig på att följa med i. Jag håller mest koll på hur det går via Facebook. Jag har en massa FB-vänner som är hockey-tokiga så jag brukar få veta hur det går för olika lag genom att  folk skriver JAAAA och HURRRRRA på Facebook när deras lag vinner.

Piteå ligger ungefär mittemellan Luleå och Skellefteå så stan är uppdelad i ungefär hälften Lule/Skellet-fans. Det är viktiga grejer det här.

Nu när det är SM-final är dock tom jag lite intresserad eftersom SM-bucklan med säkerhet kommer att gå till Piteå nu när Piteå Norra möter Piteå Södra i finalen.

Kjol eller mjukbyxor?

Jag ska till sjukgymnasten idag. Vad har man på sig då? Jag fattar ju att det inte är kjoltvång förstås, men ska man ha träningskläder? Jag misstänker att hon/han har tänk att jag ska lära mig en massa träningsövningar för att stärka ryggen. Då är jeans kanske inte så bekvämt och praktiskt. Jag har varit hos sjukgymnast förut, men då var det alltid i samband med sport och man var redan klädd i träningskläder så då dök frågeställningen aldrig upp.

Vi får se om jag blir förolämpad idag. Sist jag var hos en sjukgymnast tyckte han att mina knän och rygg inte var lämpade för tävlingsrodd. Han tyckte att jag skulle börja med någon mer “skonsam” sport, som tex balett. Ni som aldrig har träffat mig IRL kanske inte förstår det befängda i det här, men alla som känner mig vet att jag är den mest o-balettiga människan som finns. Min kompis C tex… hon sitter säkert och skrattar så att tårarna rinner när hon läser det här och föreställer sig mig i balettutstyrsel.

Det är inte lätt att vara kung

Ibland tror jag att folk inte förstår hur kungen har det. Tänk er vilken press han är under och så. Tänk er själva om en av era arbetsuppgifter var att titta på när Sverige spelar OS-handboll. Han gör sitt allra bästa och hejar på laget för kung och fosterland. Också sitter det en fransk kärring på raden framför och håller för öronen.

Som om det inte vore nog. När Sverige har vunnit semifinals-rysaren och kungen ska gratta spelarna i spelargången då blir det pannkaka av det också. “Det blev någon sorts high five-variant” säger du Rietz. I papperstidningen får man veta att kungen var för kort, han nådde inte upp för att göra high five.

Då är det tur att kungen har Silvia vid sin sida som stöd. Ungefär så här föreställer jag mig att deras konversation lät på kvällen efter semi-finalen.

Silvia: Kan du inte sova älskling?

Kungen: Nej.

Silvia: Är det jobbet som bekymrar dig?

Kungen: Ibland känner jag mig så misslyckad och otillräcklig.

Silvia: Är det något speciellt som tynger dig?

Kungen: Jaaa…. jag tänkte att jag skulle vara ball och visa att jag är som Folket och göra en high five med den där matchhjälten från handbollen. Också nådde jag inte upp också blev det fiasko av alltihopa. Det får mig att känna mig så omanlig.

Silvia: Men lilla gubben nu tror jag att du överdriver. Du går ju på strippklubbar med kaffeflickor. Det är ju jätte-manligt.

Foto copyright www.kungahuset.se

Ladies Handball Sweden vs Norway – Gästbloggare OS 2012 Seema Khehar

Seema Khehar gästbloggar om OS-handboll.

On 30 July, I went along to the Copperbox to watch the ladies handball – Brazil versus Montenegro – a fast and furious game that Brazil just took and then more importantly for your audience, the next game was Sweden versus Norway.

The Copperbox is a cool venue and was full! The Swedish supporters were there but much quieter than the Norwegians who had an army of supporters dressed in Red and White t-shirts and wait for it ….. Forget Vuvuzelas …..these guys had a worse instrument for noise torture! They each had a cow bell and rang it and sang what sounded like “comm bien Norway” at every opportunity.

Call it fate but I was sat bang next to the Norwegian supporters and my ears were objecting so my party and I fought back by cheering every Swedish goal even after my nephew was offered a bell to join in the din…..I used to like the sound of Alpine cow bells but oh boy not any more.

Sadly despite our loudest cheers Sweden were not looking the stronger team and struggled to score (the goalie for Norway was very strong). After half time the pace picked up and Sweden especially in the last 10 mins made a superb effort scoring 3 times in minutes but sadly it was just not enough and Norway also scored again and the goalie made some superb saves so Norway went on to win the game.!

 

Kvinnoanpassad friidrott

Jag har noterat att de har kvinnoanpassat några av grenarna i friidrotten.

Kvinnorna springer 100 meter häck medan männen springer 110 meter häck. För när kvinnorna har sprungit 100 meter så ORKAR de bara inte 10 meter till. Om det var matkasselöpning-med-kasse-i-varje-hand skulle kvinnorna springa 200 meter och männen 100 meter.

Kvinnorna tävlar i 7-kamp medan männen tävlar i 10-kamp. För kvinnorna har helt enkelt inte tid med mer än 7 grenar, de har ju andra sysslor att sköta också. Om det var vardagslivskamp skulle kvinnorna ha 20 grenar och männen 3.

Kvinnor går 20 km medan männen går 50 km. I maraton kan män och kvinnor klara av samma distans. Men det tar längre tid att gå, så kvinnor har helt enkelt inte tid att gå lika långt som männen. Om det var rask-gång-efter-ungar man tävlade i skulle distanserna för män och kvinnor vara de omvända.

Jag tycker att det är bra och modernt att de har anpassat grenarna på det här sättet så att även kvinnor hinner klämma in lite elitidrott i schemat.

Lassi Karonen tar guld på fredag

Svenska journalister kan ju ingenting om rodd så jag tänkte att jag skulle styra upp det här litegrann och berätta hur det går på fredag i männens singel scull final. Eller i männens enmansrodd-i-båt-med-två-åror-utan-styrsman som de förmodligen kallar det på Sveriges Television. Svenska tidningar yrar bara på om saker som tex utifall Prins Daniel och Carl-Philip någonsin sett en större människa, istället för att berätta om förutsättningarna på fredag.

Karonen tar guld. You read it here first – kom ihåg det.

Bilden lånad från www.lassikaronen.se

Det gick väl sådär när jag tipsade er om rätt rad på Stryktipset. Men jag är mer insatt i rodd än i fotboll. Så den här gången har jag nog rätt.

Idag på semifinalerna såg jag nämligen att Karonen var bäst. Att Drysdale vann semin är nog bara taktik från svensken. Invagga motståndarna i falsk trygghet så att de tror att han inte är något riktigt hot. Om ni inte tror mig kan jag utveckla litegrann.

Karonen är tyngst. Det är bra på Dorney Lake, för det är ett riktigt blås-hål. Så om vinden friskar på rakt i ryggen på dem på fredag, och det gör den säkert, gynnas Karonen. De spe-mager-nervösa motståndarna som bara väger mellan 93-100 kg kommer inte att klara vinden lika bra som Karonen med sina 105 kg. Varje kilo är viktigt serni. Ja, inte den typ av kilon som jag bär på nuförtiden förstås, men OS-roddarnas kilon.

Alan Campbell vinner ju inte. Han är roddens Tim Henman. Engelsmännen hoppas och inbillar sig att nu är det dags, men han vinner aldrig något som är viktigt. Hans hemmaklubb är dessutom Tideway Scullers. De är vanligtvis inte alls lika bra som de inbillar sig att de är. Tideway Scullers och deras roddare kallas förresten för Scrubbers (efter fängelset Woodworm Scrubs). Fast Campbell har inte suttit i fängelse (vad jag vet) så det var bara en liten bit kuriosa för er, och kanske inte så relevant i den här sportsliga analysen. Men man kan ju inte ha en guldmedaljör som kallas för Scrubber, så han vinner inte.

Mahe Drysdale vinner inte heller. Han ramlade av cykeln i juni. När det är 500 meter kvar kommer han att få en blackout och bli rädd för att det ska komma en våg och att han ska trilla ur båten. Det säger sig självt att någon som trillar av cykeln 6 veckor innan OS inte kommer att palla trycket. Dessutom är han också medlem hos Scrubbers när han ror i England, och det har vi ju redan konstaterat att en Scrubber inte bör vara guldmedaljör.

Ondrej Synek brukar inte paddla omkring i London, vad jag vet, så honom vet jag inte riktigt hur jag ska skriva ner. Han såg ju onekligen lite bra ut idag. Men han peak-ade ju för tidigt. Det är inte idag som räknas. Han kommer att ha träningsvärk på fredag. Så han vinner inte heller. Han kanske tar silver däremot. Karonen däremot har krafter kvar som han plockar fram på fredag.

Hacker och Aleksandrov skriver vi bara av. Det syntes ju lång väg att de tycker att det viktiga är att vara med, inte att vinna.

Ja nu vet ni hur det går. Förlita er inte på att man ska få se det hela live på SVT, de fattar ju ingenting. Välj någon annan kanal som har bättre koll på läget. Eller på SVT på nätet kan man se det live även om de prioriterar någon annan meningslös sport på tv-sändningarna.

A long a pleasant journey – Gästbloggare om OS invigningen 2012 Chris Savage

Chris Savage is a Graphic Designer from northern UK, based in London for 14 years and an enthusiast in all things London 2012. This is his story about what it was like to take part in the Olympic Opening cermony as one of the actors.

3 months, 24 rehearsals and 1 BIG show.  It’s hard to cast my mind back to early May and the first rehearsal back in Londons old Three Mills Studios, it started off with a look at a giant model of the stadium, decking in farms, fields, animals and clouds, then a small pre visualisation of what our group would be doing – We were now known as Working Men and Women (WMW for short).

While the first 2 rehearsals at Three Mills didn’t really give much away it was the first taste of the choreography, that seemed almost impossible to pick up “shut the boot”, “shovel pickaxe” and “chisel hammer” where the names of the moves and as you can guess was all laboured and physical actions meant to portray the actions of builders and machinery workers.

From here we moved on to a larger scale venue where we were told it was rehearsing for scaling and positioning not so much for choreography.  This venue was in East London at an old disused Ford manufacturing plant in Dagenham.  Although vast in scale (having 2 areas mapped out that replicated the Olympic Stadium floor plan).

Thankfully between the 2 areas they had erected a giant circustype tent, as on cue the British weather took a turn for the absolute worse and gave us weeks of gale force winds and torrential rain. During the month in Dagenham we learnt about the group (County) we now belonged to, our group leader and dance captain who was in charge of us and also the the props we would be using.

Some weeks we would feel great that we was getting the job done and improving, some weeks we felt like we were totally wasting our time as things changed at every start. The county I belonged to (Fife) had a mix of astroturf, fencing, flowers and rails to co ordinate along with sorting out a priority area that needed to be cleared to make room for items that were set to grow from beneath the stadium.

We left Dagenham at the end of month 2 and not at all confident that we had everything in place to get the job done come July 27th, but it was time to move on to Stratford, away from the long commute to Essex, away from the giant car parks and hopefully away from the soggy weather that has held most of the preparations back.

At the first rehearsal in Stratford everyone was buzzing, be it the realisation how close everything is getting, seeing the stadium in all its unfinished glory or the nice free food given to us now we are in a controlled area.  At this point real friendships had grown, groups formed and were laughing and joking on breaks and arranging social outings, groups on facebook etc. This was the point that I noticed that I was part of a life changing event, mainly due to the awesome people I was working with.

This was the last month before the big day so everything would need to be sorted and working without problems, as Seb Coe has said often – The date is set, there is no way that we can delay the start so we had to all be ready.  Even 10 days before the opening ceremony I had my worries, we all had our jobs assigned, knew our routines, but things had been changed so much, our time on stage was cut from 17 to 15 minutes and we hadn’t yet got it all done on time.

On the last week before the show we had scheduled in 2 dress rehearsals in front of friends and family and then the final show on the 27th.  Amazingly it all fit into place during the dress rehearsals and the cheer we got from the crowd was mind blowing, a feeling I have never had before, making everyone much more confident for when the TVs are following us.  These rehearsals gave us a good taste of the show as we had drummers giving us our beat, our costumes on to help us get into character and some of the fireworks to give us the wow factor.

Friday came and I started the day at the gym, no butterflies and a few messages from friends and family wishing me well.  After getting to the Olympic Park to change and meet up with people and socialise together before we change and walk down and wait in the belly of the stadium.  The show was a resounding success, the atmosphere was electric and I had a small tear in my eye as  I walked past the atheletes, who patiently waited for their moment to celebrate the start of the XXX games.  On my 3 months journey I have met some awesome people, made some great new friends and learnt some new life skills.  I can say with pure confidence that I will never forget my London 2012 Olympics.

Adds to my pleasure that the ceremony has gone down well at home and abroad and even the in jokes didn’t get too lost on our international friends.

Igår hade jag ingen humor

Jag hade sovit dåligt, hade ont i ryggen/städskadan och det var varmt och kvavt. Som en god hustru och moder fick maken och dottern den lilla luft som fanns så jag andades inte på typ hela natten. Så igår var jag trött, sur, arg, ilsken, hade tålamodsbrist och jag kunde inte se det komiska i någonting.

Idag är det bättre. Så nu kan jag berätta vad det var som var så jävligt igår.

Först vaknade jag. Dålig inledning. Men jag vaknar varje dag och vanligtvis brukar jag komma över det så fort gruset trillat ur ögonen.

Sen försökte jag få något vettigt gjort. Som att hitta skrivbordsskivan. Men varje gång jag fick undan tillräckligt med papper för att se en glimt av den så trillade dottern och slog sig eller så gjorde maken något som inte föll henne på läppen. Som att ge henne frukost eller något annat oresonligt. Så då hängde hon på mitt ben och skulle upp och ha tröst av mig istället för av maken.

Sen gick vi på Kvarnen och fikade och där samarbetade maken och dottern och hällde ett saftglas i mitt knä. Två gånger. Maken frågade varför jag blev så arg och gastade över lite saft i knät. Han har alltid så dålig tajming på sina frågor.

Sen ville jag se OS-rodd. Både jag och maken är roddare. Ja om man nu ska vara petig så är jag mest en retired rower nuförtiden – men en gång roddare alltid roddare. Jag har tävlat på Dorney Lake (där OS rodden äger rum). Så jag vill titta när de ror. Jag vill sitta där och säga till maken ”såg du 250 meters-skylten, fy fan vad trötta de måste vara redan, jag brukade vilja spy där och nu har de 1750 meter kvar”.

Det här racet vann vi. Naturligtvis. Ni trodde väl inte att jag skulle välja att lägga upp ett foto från ett race jag förlorat?

Dottern stängde av TVn minst tio gånger. Inte för att det spelade så stor roll, annat än att det höll på att göra mig galen, för tv-tiderna i tidningen stämde inte. Och sen när Lassi Karonen väl rodde sin kvartsfinal fick jag lov att följa den via tidsuppdateringar på nätet medan vi på tv såg när nån holländska struttade omkring på en häst.

Sen kom rodden äntligen på tv också. Medan Frida Svenssons lopp gick i realtid i London följde jag detta på nätet medan vi tittade på Karonens lopp som gick tio minuter tidigare på tvn. Sedan fick man inte se Svenssons race ens i efterhand, utan tv-sändningarna gick tillbaka till att visa när någon som inte var svensk hoppade häst. Mitt huvud bultade vid det här laget av ilska.

Då åkte vi till stan. I korsningen vid Bygma körde folk på ett sådant sätt att jag helt oavsiktligt råkade lära dottern två nya ord till hennes ordförråd. Förbannade sölkorvar. Sen på Coop-parkeringen lärde hon sig Jävla idioter. Idioter tror jag i och för sig att hon kan ha råkat lära sig vid något tidigare tillfälle. I don’t suffer fools gladly nämligen.

Jag stod på apoteket och lyssnade medan tre pensionärer “pratade av sig” med apotekaren innan det blev min tur. Jag gick vidare och fick reda på att glödlamporna till våra nattdukslampor inte längre tillverkas. Allt medan dottern plockade av sig skorna var tredje minut och satt och gastade ”MÅSTE komma upp” samtidigt som hon ålade sig ur remmarna i vagnen.

Det var dessutom varmt. Då tänkte jag ”nu pallar jag inte mer, NU är den perfekta tidpunkten att gå till vårdcentralen och ta blodtrycket som jag blivit ombedd att göra”. Så maken fick ta barnet och jag gick och satte mig och njöt i blodtrycksrummet på vårdcentralen. För man ska ju vila 10 minuter innan man tar blodtrycket. Det var så skönt att jag tjuv-vilade i 15 minuter istället för 10. Jag tror dock att de behöver köpa en ny blodtrycksapparat för mitt tryck var normalt. Det tror jag inte på. För egentligen var jag, trots vilan, fortfarande förbannad över både rodden och saften.

Innan vi åkte hem handlade vi på Coop. Vi valde förstås en kassa där någon framför oss hade glömt börsen hemma. Vid det här laget var jag apatisk så jag fick inget utbrott, jag berättade inte ens för maken hur irriterande jag tyckte att kärringen var. Jag bara stod och glodde.

Vid åttasnåret på kvällen ville jag gå och lägga mig men jag orkade inte. Sen diskade jag. Resten av det jag skulle ha gjort igår kväll blev inte av. Sen gick jag och la mig.

Nu är jag ganska pigg igen. Så nu kan jag kanske medge att jag möjligtvis överreagerade. Men bara lite. Jag kan inte lova att det inte händer igen. Men om jag får se Karonen ro kl 12.15 kanske det goda humöret håller i sig hela dagen.

Ni får lov att vänta

Det damp just ner två email i min inbox. Inte från bloggläsare dock.

Jag fick just e-mail med vinnarna i fototävlingen och ett gästinlägg från en person som deltog i OS invigningen (inte i publiken alltså, utan i framträdandet). Men ni får lov att vänta till imorgon på dessa inlägg. För jag är trött som en gris och orkar inte redigera in bilder och lägga upp inläggen just nu.

Men kom tillbaks imorgon. Då har jag planerat att vara pigg igen.

Peter Wennman begriper bara ingenting

Peter Wennman förstår sig uppenbarligen inte på rodd. Han klagar på att BBC bara visar en massa rodd och kallar det för “roddhelvetet”.

Det riktiga roddhelvetet pågår ju egentligen på SVT där man inte får se Lassi Karonen vinna sin kvartsfinal i single scull live. Vi lär ju inte få se Frida Svensson ro heller när det är hennes tur om 10 minuter.

Torch relay final leg – Gästbloggare OS 2012 Seema Khehar

Seema Khehar gästbloggar om när hon stötte på den Olympiska elden på Themsen.

Yesterday [saturday] the Olympic Torch was rowed down the Thames on the Gloriana. The atmosphere was electric! People were crowding the banks and bridges to cheer the torch on and it just made you feel great to be there and be involved.

I was lucky enough to join in the fun as we were allowed to scull right behind Gloriana in the official flotilla accompanying Gloriana. The wash was battering our scull but at every point the cheers and goodwill kept you smiling and going.

London was alive – it was great to see and feel this great city pull together. There is certainly a buzz in the air!

OS invigningen program

Kände mig lite uttråkad av OS invigningen så jag tänkte att jag skulle googla programmet för att se när/om det ska hända något intressant. Fick inga bra träffar, programmet är tydligen hemligt. Så då tänkte jag att jag kanske skulle kunna få lite google-trafik till bloggen om jag skriver ett blogginlägg med OS invigningen som rubrik.

Så om ni är här just nu för att ni har googlat OS invigningens program så beklagar jag bristen på besked. Men bloggen har en sportkategori som kanske kan intressera?