Category: Sociala medier

Den här bloggen har ju en egen sida på Facebook som en del av er vet. Jag vill ju gärna tänka på den här sidan som en fan-page. En sida där folk som dyrkar och beundrar min blogg kan samlas.

Jag är ingen Eric Saade med 107000 fans eller Maria Montazami med 309000 fans. 84 fans har jag. Jag hade 86, men jag har tappat två. Jag är mycket ledsen och förstår inte vad jag har gjort för fel. Har jag bloggat för mycket om matlagning på sistone? Eller för lite om barnkläder? Har jag för lite tävlingar och tips? Ja, ja, skit detsamma, you can’t win them all.

Mina fans är inte så engagerade heller. Nån gång klickar någon på nått foto och ibland lämnar någon en kommentar. Oftast någon som känner mig IRL. Ni andra är blyga. Men det gör inget, jag gillar er ändå trots att det är dåligt med tummar uppåt och delningar och hyllande kommentarer. Ni är ju i alla fall MED, eller hur?!

Men på sistone är det en av mina fans som fortfarande är kvar som har börjat uppföra sig mycket illojalt. Kolla här vad Facebook Insights berättar för mig. Någon håller på och lämnar “negative feedback”. VA?!

Varje gång jag gör ett viktigt informationsinlägg på Fejjan med en uppdatering att det finns nytt viktigt material på bloggen, ja då är det någon som går och gömmer min posting från sin vägg! Typ VARJE gång. Nästan, inlägget om trollsländor föll tydligen personen i smaken för den gömde inte hon/han. Jag misstänker i alla fall att det är en och samma person för detta började den 17 juli. Före det var det aldrig någon som uppförde sig på det här oförskämda sättet. Det känns inte som att ett riktigt fan skulle göra så.

Vad är det för sätt?! Sluta upp med det omedelbart du illojale person.

Sedan mitt inlägg igår om att bloggen fått en knäpp har pottinlägget fått fler gillningar och det är någon som springer omkring och trycker gilla på andra random inlägg.

Jag misstänker att det är min vän C eller Suzy Q (som ni känner igen om ni brukar läsa kommentarerna) som vill höra om humlan och försöker lura mig att det är någon som bryr sig om den historien. För dem känner jag in real life och de vill garanterat höra om humlan.

Vi får se. Om pottinlägget, eller något annat inlägg som jag har lagt ner min själ och hjärta i (dvs inte tävlingsinläggen, de räknas inte), kommer upp i 10 gillningar kanske jag berättar om humlan.

Först ska jag dock berätta en potthistoria till. Om potträning och om pottboken som svärmor skickat. Men ni får vänta till senare. Jag måste först korrespondera med Skatteverket om moms. Egentligen har jag gett mig själv bloggförbud tills jag är klar med det. Jag återkommer när jag är klar, eller när jag drabbas av nästa uttråkningsanfall.

Jag funderade över vad jag skulle informera er om idag. Först läste jag Piteåtidningen, och där hittade jag inget viktigt. Sen pratade jag med maken för att se om han hade något användbart att komma med, men det hade han inte. Sen surfade jag runt på lite bloggar för att hitta något bloggämne, men alla bara kommer med uppdateringar att de bara vill försäkra om att de lever trots att de inte har uppdaterat bloggen på ett dygn. Och på Facebook kryllade det mest av tävlingar. Så då surfade jag in på Aftonbladet, där finns det alltid något att hämta.

Nu vet jag att Facebookanvändare rasar över smygändringen av emailadresser. Vafals tänkte jag då! Har ALLA fått en emailadress utom JAG! Jag ställde mig upp och joggade på plats för att försöka få blodtrycket att stiga så att ett blogginlägg skulle skriva sig av sig själv i rena rama upprördheten. Allt som hände var att jag blev svettig.

Men då gick jag till Facebook för att titta på min profilsida. Och ser man på – jag HAR ju fått en email adress och de HAR ju smygändrat min email. Då var allt frid och fröjd igen, jag har inte blivit särbehandlad. Tills jag såg att de har gett mig en emailadress med 52 i! Var har de fått 52 ifrån? Försöker de få folk att tro att jag är 52 bast? Eller född 1952? Av alla siffror i världen, varför 52? Jag rasar. Om jag hade haft några följare på Twitter skulle jag ha twittrat om min ilska.

Så då tänkte jag att jag skulle klaga, men ni vet ju hur Facebook är. Man tänker att man ska gå längst ner där det alltid finns små länkar som kallas About, Terms and condition och Contact där man kan läsa vart man ska emaila om man vill klaga.

Försök tar er dit längst ner på sidan! Man drar ner sidoscrollern till botten tills man ser de små länkarna. Just när man ska klicka på en av dem – då rasslar sidan till och matar på med mer “vägg/timeline” av statusuppdateringar, tävlingar och foton från dina vänners middagar och kaffekoppar. Du drar ner till botten igen, och just när du ska klicka på About, då kommer det mer “vägg”. Nu måste den ju snart vara slut tänker du då, sen gör du detta gång på gång tills du sitter och tittar på statusuppdateringar från 2007. Då har du glömt varför du sitter här och försöker komma till botten av sidan. Sen går man och gör något viktigare. Som att skriva ett blogginlägg om upplevelsen.

Har ni någon gång fått en vänförfrågan på Facebook av er bror/systers grannes arbetskompis kusin? Man får tänka i 14 minuter innan man kommer på vem människan är och var och när man har träffat dem. Sen tänker man “varför vill hon/han vara kompis med mig?”. 8 minuter senare tänker man “okej då, spela roll” också accepterar man förfrågan och ansluter personen till sin krets av kompisar på Fejjan. Har ni också varit med om att upptäcka att den där personen sedan sex månader senare har plockat bort er som vän? Då blir man nu sur alltså.

Eller har ni några sådana där Facebook-kompisar som med jämna mellanrum lägger upp en statusuppdatering som säger “Nu ska jag rensa litegrann bland mina vänner. Jag är så öppen med mitt liv här på Facebook så jag måste göra en utrensning”. Köp en dagbok med hjärtformat lås istället liksom. Där kan du berätta vad du har lagat för mat idag eller vilken tid du steg upp utan att vara orolig för att världen ska få reda på det.

När en av ens nära vänner på Facebook skriver så då tänker man ju “Jaha nu ryker jag, för vi har ju inte träffats på över tio år och om vi inte var vänner här på Facebook skulle jag inte ens veta vad personen heter i efternamn”. Också sen en timme senare återkommer personen med en ny uppdatering att de är klara med sin utrensning. Själv är man kvar och utrensningen bestod i att göra sig av med 8 utav 483 vänner. Då brukar då i alla fall jag undra vad de här 8 vännerna som blivit utrensade egentligen gjort för att förtjäna detta grymma öde.

Ibland brukar jag spela ett spel på Facebook som heter Bubble Witch Saga. Man ska skjuta bubblor i bubblor så att de ramlar ner och om man tömmer taket och har tillräckligt med poäng så klarar man nivån.

I det här spelet är det med en oförskämd katt. Om man har en liten svacka och inte tar sig vidare till nästa nivå ett par gånger på raken så dyker katten upp och frågar “Are you stuck on level X?” Inte nog med det, sen föreslår katten att jag ska köpa nått “hjälpmedel” som lite extra bubblor eller ett spindelnät över kitteln.

Nej tack! Jag sitter inte fast, jag har bara lite motgångar! Jag tycker faktiskt att det är lite fräckt att skicka en katt att förolämpa mig just i det läget.

Facebooks aktie rasar på börsen berättar Aftonbladet just nu.

Men redan igår läste ni ju här på bloggen att Facebook är yesterdays news. Pinterest är det som gäller nu.

Sverige brukar ju vara lite sena med med det senaste. Jag joinade Facebook i juli 2007 och då fanns nästan inga av mina svenska vänner och bekanta på Facebook. Mina FB-vänner då var de människor som jag träffade flera gånger i veckan IRL i London.

I Sverige visste folk knappt vad Facebook var. Jag kommer ihåg när jag pratade med min kompis M på telefon en gång och skulle förklara vad FB var. Jag förklarade att man skapade ett konto och sen samlar man kompisar. När hon frågade varför så förklarade jag att man tex kunde installera en app som gav en ett akvarium på FB-väggen och sen kunde man skicka fiskar till sina FB-vänners akvarium och få fiskar tillbaka till sitt eget akvarium. Jag beskrev också hur man kunde gilla sina kompisars akvarium, och hur de kunde gilla mitt tillbaka. M skrattade så att man kunde höra genom telefonen hur hon låg på golvet och vred sig med tårarna sprutande ur ögonen.

18 månader senare, i december 2008 joinade slutligen min kompis M Facebook. Jag tror att min förklaring av vad Facebook var hade avskräckt henne litegrann för hon höll ut längre än de flesta och var länge medlem i klubben ‘Våga Vägra Facebook’. Men även hon fick ge sig. I skrivande stund har M 413 vänner. Så ni ser – det är inte bra att stå emot. Då blir det lätt att det slår över sen när man går med. 413 nära vänner på Facebook är mer än dubbelt så många nära vänner som jag har på Fejjan.

Nu är det så att Facebook är old news. Det senaste är Pinterest. Är ni med ännu? Är det inte dax att ni joinar nu då? Eller har ni tänkt vara min kompis M och vänta ett tag till innan ni går med?

Ni kan följa Kidkit på Pinterest tex. Där finns det en tavla med barnkläder så klart, en med barnaktiviteter, leksaker osv.

Nähä, du har inga barn, inte intresserade av det? Då kan ni ju följa MIG. Där finns det en tavla med bra pubar i London, bara som en liten start alltså. Jag har inte riktigt hunnit komma igång med mina egna personliga tavlor ännu. Men jag känner på mig att det kommer att dyka upp väldigt mycket intressant och spännande på tavlorna framöver.

Så vem blir först att följa mig, och Kidkit, på Pinterest?

Jag behöver också ett nytt tema för en ny temavecka nu när vardagsveckan är över. Några tips någon?