Category: Sociala medier

Röntgenbilder på Facebook

En av mina engelska Facebookvänner, en mycket avlägsen bekant och fd arbetskompis, har åkt snowboard och ramlat och slagit axeln ur led. Det här berättade han på Fejjan för några dagar sedan. Jag lämnade en beklagande kommentar.

Imorse lade han upp två röntgenbilder på sin axel på Facebook. En före och en efterbild. Det var ganska intressant att se. Faktiskt, ingen ironi. Mat, barn, djur och naturbilder finns det ju hur mycket som helst av på Facebook men röntgenplåtar av axlar är inte så vanliga så det var trevlig omväxling.

Sedan skrev han i en kommentar att bilderna var lite dålig kvalitet. Han berättade att han skulle ladda hem något program så att han skulle kunna få fram bilderna i bättre kvalitet med högre upplösning.

Phew, så lättad jag blev när jag läste det. Jag såg i och för sig att axeln var ur led redan på de första bilderna, men högre upplösning är ju mycket bättre utifall att jag skulle vilja skriva ut bilderna på fotopapper.

Nu har det gått tio timmar och han har fortfarande inte uppdaterat med nya bättre bilder. Hur länge ska man måsta vänta egentligen?

Appropå skillnaden mellan vad som på engelska kallas remotely interesting och too detailed.

Det finns visst daghem i Sverige

Facebook-polisen Scott skrev ett inlägg där han råkade använda ordet “dagispersonal”. Detta ledde till att vissa lämnade upprörda kommentarer om att det heter förskola och pedagoger.

Scott skrev ett nytt inlägg och bad om ursäkt. Ett roligt inlägg som ni hittar här. Fast det är förstås bara roligt för folk som har humor.

I kommentarerna är det någon som skrivit något i stil med att anledningen till att det heter förskola och pedagoger är att det inte finns daghem i Sverige.

Tanten har helt fel. Det finns visst daghem i Sverige. Det vet jag för jag bor 50 meter från ett daghem och det står daghem på väggen.

Dagis

De flesta kommentarerna är meningslösa saker i stil med “det heter dagis” och “nej, det heter förskola”. Det är viktigt att alla får vara med och säga vad de tycker trots att det finns 100+ stycken som har sagt exakt samma sak tidigare.

Roligast av de kommentarer jag orkade läsa var den utbildade undersköterskan som sa att hon gillade sitt jobb som “pissepottkusk”.

Facebookpersonligheter

Husmodern/pysslaren – Lägger upp bilder på frukost, lunch, middag och allting de har bakat. Hur deras hem är möblerat och dekorerat. Hur det ser ut när de har städat. Vad de har sytt, stickat, virkat och snickrat. Ofta alltihop på samma dag.

kanelbullar med socker på

Skämtaren – Lägger upp eller delar vidare roliga historier, lustiga filmklipp och bilder med skojiga one-liners. Manliga skämtare skojar helst om kvinnor och kvinnliga skämtare helst om män.

rolig bild

Filosofen – Delar ordspråk och visdomsord för att påminna sina FB-vänner om hur man ska leva sitt liv. Oftast menlösa självklarheter. Ibland dock budord som är fullständigt obegripliga för en icke-filosof som inte besitter den moraliska kunskapen om hur man blir en RIKTIGT god människa.

Obegripligt ordspråk

Tävlaren – Gillar och delar alla tävlingar som kommer i deras väg nyhetsflöde. Allt som är gratis är åtråvärt. Det spelar ingen roll om de egentligen behöver eller vill ha saken som lottas ut, om det är gratis kan man alltid hitta någon användning för det.

Dalberg Musmatta

Gillaren – Gillar ALLT. Alla sina vänners statusuppdateringar, företag, grupper, bilder, filmer, tävlingar, alla kommentarer som lämnas på deras egna inlägg. Om det finns en tummen-upp-knapp att trycka på så gillar gillaren.

Gnällspiken – Vädret är för kallt, det är för varmt, de är förkylda, medtrafikanterna kan inte köra bil, allting är för dyrt, hatar sitt jobb, politiker/myndigheter/företag är inkompetenta, det är bara skit på TV. Livet suger.

Kärleksspridaren – Lägger ut statusuppdateringar om hur man skall vara lycklig för det lilla. Ser det positiva i allt som gnällspiken klagar på, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder liksom. Avslutar alla sina inlägg med ett hjärta. Slösar inte heller med en massa ord när de kommenterar andras inlägg utan nöjer sig med Kram och ett hjärta. Ibland är datorn/telefonen inte med på noterna så då blir det ett <3. Men det är tanken som räknas, vad spelar det för roll om hjärtat blir “mindre än 3”.

Föräldern/djurägaren – Lägger upp bilder på sina barn och/eller husdjur. Berättar vad barnets senaste utveckling är eller vad barnet har sagt eller gjort. Djurägarna berättar om den senaste toalett-rastningspromenaden eller vilken tass djuret har ont i.

Kisse

Spelaren – Ber alltid sina FB-vänner om vatten, koskit eller frön i Farmville. Vill ha nya liv eller energi i något bollskjutarspel och deras vägg är fylld av information om vilken nivå de befinner sig på i alla spel som de spelar.

Aktivisten – Sprider politiska budskap, ofta genom att dela en nidbild på Reinfeldt/Löfven/Åkesson med ett budskap som sågar partiets politik. Visar sin ståndpunkt i viktiga aktivistiska frågor genom att gå med i “Vi-som-grupper” om saker som Kalle Anka på julafton, för mycket reklam på TV4 och rättigheten att applicera mascara med öppen mun. Aktivisten glömmer ibland bort att kolla vem som står bakom gruppen/sidan de går med i och råkar därmed marknadsföra ett företag eller organisation som de egentligen inte alls stödjer.

Gemensamt för alla Facebookpersonligheter är att de irriterar sig på alla andra personligheters ointressanta inlägg eller delningar.

Jag då? Vilken Facebookpersonlighet är jag? Ja men hallå, jag behöver inte hålla på och göra något av ovanstående på Facebook. Jag har ju en blogg! Som jag informerar mina fans på Facebook om att jag har uppdaterat när jag har gjort ett nytt inlägg. Sen hoppas jag att någon Gillare ska se inlägget och trycka på Gilla så att jag får många gillningar och verkar populär.

Jag vet vad ni gjorde under julen

Tro inte att jag inte har märkt att ni har bortprioriterat mig på sistone. Jag vet minsann vad ni har håll på med. Ni har firat jul. Det vet jag för jag har Facebook. Inte för att ni alla är mina bästisar på Fejjan, men alla gör samma sak så jag vet ändå.

Jag ska sammanfatta för er vad ni har gjort.

Uppesittarkvällen

Ni satt uppe. Ni tittade på tv. Ni loggade in på Facebook och berättade vilket TV-program ni uppesittade till. Till alla som tittade på Bingolotto vill jag bara säga att ni måste sluta ta allt jag säger på sådant allvar. Jag kan faktiskt inte kolla om ni lyder.

Ni tjuvsmakade julskinkan. Ni laddade upp en bild på Instagram med hashtaggen #svingod. Om ni inte tyckte att den var god skippade ni Instagram. Vem laddar upp en fin bild på en julskinka och hashtaggar #svindålig liksom?!

Julskinka

Julafton

Ni steg upp. Ni tittade ut genom fönstret. Ni såg något. Vad vet jag inte exakt. Kanske ett träd, en stuga eller en snöhög. Vad ni än såg var det vackert. Och täckt av snö. Ni tog ett foto och la upp det på Facebook och skrev JULSTÄMNING!

Snöig stuga

Några timmar senare tog ni itu med julkorten. VEM har tid att sitta och skriva papperskort och betala för frimärken? Ni skickade en God Jul-hälsning till alla era bästisar på Fejjan. Om ni är talangfulla gjorde ni ett eget E-kort med er själva/era barn, eller så använde ni en app/websida. Ni som drack för mycket under uppesittarkvällen var för trötta för att pyssla med julkort så ni nöjde er med en helt vanlig statusuppdaterings-God Jul-utan-foto.

Ni slavade med att förbereda julmaten/slappade medan ni väntade på att åka till släktingen som slavade. Sen tog ni er Aladdin-ask under armen för att åka och belöna den som lagat maten/Sen bet ni ihop hårt medan ni tog emot en Aladdin-ask för alla era ansträngningar.

Ni bänkade er framför TVn för att titta på Kalle Anka. Ni hade hört att det var något halabalo om någon sorts svart docka, så ni ville se vad det handlade om. Sen satt ni där i en hel timma och väntade också hade de KLIPPT BORT DEN SVARTA DOCKAN! Ni blev asförbannade över att ni suttit där i en hel timme och sen fick ni aldrig se vad det var alla pratade om på Facebook!

Sen åt ni julmat. Ni tryckte i er så mycket mat att ni höll på att spy. Då öppnade ni knappen i byxlinningen och åt lite till. Ni åt och åt tills barnen i sällskapet höll på att förgås i längtan efter tomten. För tomten kommer inte förrän den sista ut-svultna släktingen har tryckt i sig mat för ett helt år. Ni loggade in på Facebook och berättade hur mätta ni var.

Vuxen tallrik

Tomten kom och delade ut julklappar. Ni loggade in på Facebook och la upp en bild på julbordet/era egna julklappar/barnens julklappar.

Vid sju-åtta tiden loggade ni i hemlighet in på Facebook trots att ni hade fått internet-förbud av någon omodern släkting, som fått nog av att alla satt och lekte med sina mobiltelefoner, och hävdade att julen handlar om att umgås med familjen på riktigt. Ni kollade vem som hade svarat God Jul på ert FB-julkort och scrollade igenom ert nyhetsflöde och lämnade en God Jul-kommentar till alla som hade lagt ut E-julkort.

På kvällen spelade ni sällskapsspel med familjen. Den som vann laddade upp ett foto på Facebook/Instagram med sin triumf, alla andra gick bara och la sig.

Juldagen

Ni steg upp och åt en smörgås med julskinka på. Er telefon hade slut batteri så ni la inte upp något foto på Facebook, men jag vet ändå att det var det ni åt.

På förmiddagen gick ni på en långpromenad med hunden/barnvagnen/hela släkten. När ni kom hem la ni upp ett foto på Facebook på er själva med rödbitna kinder och berättade hur många grader kallt det var ute just där ni var. Dessutom berättade ni att promenaden var nödvändig så att ni skulle kunna trycka i er en till hel årsförbrukning av julmat till middag.

På kvällen var ni antingen på er hemstads lokala favorithaks hemvändarkväll och kramade/ryggdunkade folk och sa ”Vad länge sen! Så kul att se dig, vad gör du nu för tiden?”.

Eller så satt ni hemma och tittade på när Pugh Rogefeldt höll på att explodera över att Magnus Uggla tog allt utrymme i ”Så mycket bättre – Återträffen”. När Uggla berättade att hans officiella FB-sida hade fått 70000 gillningar/kommentarer efter hans tolkning av ”Jag och min far” surfade ni in på hans FB-sida. Vad de flesta missade att uppmärksamma var att han inte sa under vilken tidsperiod. En del av er gillade eller kommenterade sidan. På så sätt blev hans uttalande en självuppfyllande profetia.

Annandagen

Då åkte ni på mellandagsrea och trängdes. Ni fyndade. Sen kom ni hem och läste i lokalbladet/kvällstidningarna att ni hade blivit blåsta.

Nu är julen slut för i år.

Nu är julen över

Frukost

Jag har förstått en sak. Jag visar min frukost här på bloggen alltför sällan. Jag borde visa er min frukost varje dag. Jag tror att jag ska göra en frukost-tema-vecka och fota och visa min frukost varje dag i en vecka. Sen är ni nog less, för jag brukar äta samma sak varje morgon. En macka, ibland två. Jag är inte ens äventyrlig med pålägget. Oftast är det ost.

Hur har jag kommit till den här insikten om frukost då? Jo, jag har hittat en frukost-blogg. En hel blogg om bara frukost. Morning Diaries heter den. Proppfull med frukostar. Om ni inte har ätit frukost ännu kan ni gå in där och få inspiration. Eller så blir ni så utmattade av ambitionsnivån på frukostarna att ni måste gå och lägga er igen och vila för att orka göra frukost. Om ni redan har ätit frukost idag kan ni bara gå in och kolla hur er frukost står sig i frukost-konkurrensen.

Det är faktiskt jättesynd om alla människor som inte har någon blogg. För när de vill visa världen vad de har ätit till frukost måste de använda sig av Facebook eller Instagram. Det är inte lika litterärt som en blogg. Facebook och Instagram är ful-kulturell frukost och blogg-frukost är fin-kultur. Nu finns det en lösning på det här. Morning Diaries har läsarfrukostar. Ni kan alltså skicka in och få era frukostar publicerad på en blogg.

Idag har jag i alla fall ansträngt mig med frukosten. I vanliga fall gör jag mina mackor vid bänken, men idag har jag dukat bordet med frukost. Sen gjorde jag två mackor med skinka på och drack juice och kaffe.

Frukost

En kattjuv

Idag läste jag på Facebook att det finns en kattjuv i byn. Om det står på Facebook måste det ju vara så. Det här förklarar ju en hel del. Nu förstår jag att det förstås måste ha varit kattjuven som har köpt alla katt-adventskalendrarna nere på ICA.

Kattjuvens modus operandi är alltså att hon börjar med att mata katterna ute. Efter en tid när katterna kommer dit regelbundet för att äta släpper hon in dem i sitt hus. Till slut flyttar katterna in där för gott. Det skulle ju katterna inte göra om hon bara erbjöd vanligt torrfoder. Hon måste alltså använda sig av någon form av gourmetmat.

Enligt uppgifter på Facebook bor tanten på en parallellgata till vår. Det här har gjort att jag känner mig väldigt oroad. Det känns obehagligt att ha kriminella runt knuten på det här sättet.

Alltså, vi har ju ingen katt. Men den typen av kriminalitet har ju en förmåga att eskalera har jag hört. Det börjar med kattstöld, sen blir det hundar och till slut släpper alla hämningar också börjar hon stjäla barn. Med tanke på att gullefjunet bråkar och kallar mig “Mamma Dum” var och varannan dag vid måltider när jag ber henne äta upp så känns det som att gullefjunet skulle vara ett lättduperat offer om tanten börjar locka med plättar med sylt varje dag.

Om tanten bor på vår parallellgata har hon dessutom väldigt nära till dagis. Jag tror att jag får ta upp det här med personalen på dagis och kolla om de är medvetna om faran.

Hungrig katt

Pepparkaksgubbar och cykelställsdebatter

Vet ni vad en cykelställsdebatt är? Det är en debatt eller frågeställning som är så simpel att alla kan vara med och säga sin åsikt eller berätta sin synpunkt. Det krävs ingen utbildning, erfarenhet eller form av kompetens för att ha en åsikt om vart på arbetsplatsen eller skolgården cykelstället ska stå. Så alla ska vara med och tycka och säga sitt.

Pepparkaksgubbar är tydligen som cykelställ.

De senaste dagarna har jag läst om två barn som inte får vara pepparkaksgubbar. Ketchupmammans son får inte vara pepparkaksgubbe. Anledningen är att körledaren har sagt det, de ska inte sjunga pepparkaksgubbesången så då får ingen klä ut sig till pepparkaksgubbe. På Ketchupmammans sons skola kommer det att finnas barn som, senare under skoldagen, ska klä ut sig till pepparkaksgubbar och dela ut pepparkakor. Av detta borde man kunna dra slutsatsen att pepparkaksgubbe-förbudet inte är ett beslut grundat på politisk korrekthet eller oro för att någon ska känna sig kränkt av pepparkakor. För skolan ska ju ha pepparkaksgubbar i ett annat sammanhang. Det verkar helt enkelt bero på att körledaren utövar sin makt för sakens skull.

Sen har vi också, av medierna så omskrivna, tioåriga Mio som inte heller får vara pepparkaksgubbe. Här är anledningen lite oklarare. ”Någon skulle kunna bli kränkt”, ”det finns folk som är allergiska mot pepparkakor” och ”pepparkakssången ska inte sjungas” har lagts fram som alternativa anledningar. Mios mamma ringde i alla fall till lokaltidningen, där hon jämställer luciatåget med ett Ku Klux Klan-tåg. Bra argument. Där lyfte hon verkligen debatten till en högre nivå. Varje gång sådana här debatter får stor spridning måste det ju bli extrainkallat partikalas hos Sverigedemokraterna.

Cykelställsdebatten drar igång i sociala medier. Folk är minsann inte rasister eller Sverigedemokrater, men någon måtta måste det vara. Pepparkaksgubbar, nationalsången och midsommar vill vi ha kvar. Cykelställ, cykelställ, cykelställ.

Det startas Facebook-grupper som heter saker i stil med Ja till pepparkaksgubbar i luciatåget. Det är viktigt för folk att de kan samlas i en grupp och visa var de står i viktiga frågor. Bakom den ena Facebook-gruppen, som i skrivande stund har över 3500 gillningar, står en ”politiskt och religiöst obunden, men SD-vänlig” alternativ-media-sajt. Som på detta sätt får möjlighet att skicka ut sin propaganda i icke-rasisternas och icke-Sverigedemokraternas nyhetsflöde på Facebook.

Tack och lov för Facebook, så att folk kan gå med i grupper i cykelställsfrågor.

Bara för tydlighetens skull ska jag också berätta var jag står i cykelställsfrågan pepparkaksgubbefrågan. Jag tycker att barn ska få vara pepparkaksgubbar om de vill det. Luciatåg är en barn-grej och om barn tycker att det är kul att vara pepparkaksgubbar tycker jag att de ska få vara det. Dessutom tycker jag inte om maktmissbrukande körledare. Politisk korrekthet är jag inte heller förtjust i.

Cykelställ är viktiga. Glöm nu inte att tycka till om cykelstället när ni kommer till jobbet imorgon.

Facebook är lite obehagliga

Jonas Gardell har fått en av sina statusuppdateringar på Facebook censurerad. Lite märkligt att hans uppdatering togs bort med tanke på att Facebook svämmar över av lustiga inlägg om Moderaterna och Sossarna.

Facebook är ganska obehagliga. Företaget Facebook alltså. Jag är säkert inte den enda bloggaren som då och då får besök från Menlo Park i Kalifornien. I Menlo Park ligger Facebooks högkvarter.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen som tydligen intresserade Facebook. Strax efter jag lagt ut linken till blogginlägget på Facebook dök det upp en besökare från Menlo Park. Sen stannade den IP-adressen på bloggen i 10 timmar. Inte non-stop så att personen bakom besöket satt och läste alla mina briljanta inlägg, men under dagens gång återkom besökaren till det “intressanta” inlägget i takt med att FB-gillningarna ökade. Efter 8 timmar dök en andra besökare från en IP-adress tillhörande Facebook upp. Och den tionde timmen var de helt plötsligt tre besökare på bloggen från IP-adresser tillhörande Facebook.

Man kan ju tänka sig att IP-adresserna tillhörde 1. office gofer 2. middle manager 3. department manager.

De tappade i alla fall intresset efter 10 timmar. De kan ju inte göra så mycket åt vad jag skriver på min blogg. Inlägget ifråga var Gilla-tävlingen, men eftersom det inte bröt mot deras regler antar jag att person nr 3 beslutade att de skulle lämna ärendet. De tog inte bort min link från Facebook, men jag kan mycket väl tänka mig att de såg till att gillningarna som gjordes inte hamnade i folks nyhetsflöden.

Det är dock lite obehagligt att någon på Facebook i USA ägnar så många timmar till att bevaka min blogg som har en micro-promille trafik jämfört med all trafik som Facebook har worldwide har. Det finns ju en hel del skit på Facebook jämfört med vad jag spottar ur mig.

Jag vill avsluta med att hälsa Facebooks svensktalande personal från Menlo Park välkommen till bloggen.

Ska vi hänga?

Har ni skaffat Pinterest ännu? Pinterest är the new Facebook vet ni väl? Vi kan väl följas och re-pinna så att jag får motivation att anstränga mig? Jag menar, min enda följare på bloggens sida, Igor, är säkert jättetrevlig och sådär men jag vill ju ha ett större umgänge än så.

Jag frågar liksom chans på er nu. Eller bjuder upp. Då kan ni inte tacka nej, det lärde vi oss alla på gympan i mellan- och högstadiet när det var dans. Det är inte snällt att nobba någon som bjuder upp.

Vilket påminner mig om Lennart i min klass som när jag bjöd upp honom på gympan svarade “Dansa du så går jag”. Jag skyller liksom på honom att jag inte gillar styrdans.

I alla fall, det är ingen idé att ni kommer dragandes med Instagram. Jag har det också, men jag tycker inte om det så där vill jag inte umgås.

Bloggen – pinterest.com/prinsessanarten/ (typ som bloggen)

Jag – pinterest.com/VicMartensson/ (typ pubar och annat som intresserar mig)

Kidkit – pinterest.com/kidkit/ (typ saker som har med ungar att göra)

Visdomsord

Facebook är ju fullt av visdomsord. Lagar att följa liksom. Jag vill också vara med på ett hörn. Jag har skapat några visdomsord som ni kan dela med era vänner på Facebook.

Vi börjar med några kloka ord om Facebook.

Kom tillbaka senare idag så ska ni få ett visdomsord om snor.

Slankbyxor – när en Facebook-kampanj slår helt fel

Slankbyxor, vad är det? Jamen det är ju sådana här bekväma saker fattar ni väl!

Jag tror att vad de försöker illustrera med en sådan här bild är att om man trycker in sin överviktiga kropp i en sådan här sak så försvinner ju inte fettet. Någonstans ska det ju ta vägen. Så om man ska tro den här bilden åker alla överflödig kilon upp i BHn. Det är ju himla bra. Hur skulle det se ut om fläsket åkte ner i knäna? Vem vill gå omkring med jättetjocka knän!

Idag såg jag ett inlägg som ett företag gjort på Facebook för att göra reklam för sina slankbyxor. 10-20 kg smalare ser man ut i slankbyxorna utlovade de. Inget för mig alltså. Jag väger ju bara 8 kg för mycket så om slankbyxorna får mig att se 20 kg smalare ut skulle jag se sjuklig ut. Det vill man ju inte.

I alla fall så gick det nog inte som företaget tänkt sig med det lilla Facebook inlägget. När jag såg det hade inlägget nästan 700 kommentarer. Jag orkade naturligtvis inte läsa alla, men av de som jag skummade igenom var SAMTLIGA negativa. Sveriges kvinnor verkar inte vara beredda att krypa tillbaka in i korsetter.

Ops.

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men i det här fallet känns det inte som att det stämmer.

Hur visar man sin kärlek till folk som inte har Facebook?

Vi har alltid haft tur med nattningen av gullefjunet. Förutom någon månad när hon var kring halvåret och vi fick bära henne upp till en timme innan hon somnade. Till slut fick jag nog så då Ferberizade vi henne och på två kvällar var det problemet löst och sedan dess har hon alltid somnat själv.

De senaste två kvällarna har vi dock varit tvungna att ligga bredvid henne tills hon somnat. Det är ju inte alls bra. För jag somnade förstås själv också och sov nästan en timme ikväll. Så nu sitter jag här pigg som en mört.

Nyss hörde jag att gullefjunet vaknade och hur hon och maken pratade om att “Ugglis inte skulle ligga där utan där och Kajsa skulle ligga där”.

Det lät så gulligt att jag nästan svämmade över av kärlek och lycka. Jag drabbades av en nästan oemotståndlig lust att spruta ut en massa hjärtan och kärlek i min Facebook-status.

Då kom jag på att varken maken eller gullefjunet har Facebook, och att jag därmed inte kan tagga dem till all kärlek jag skickar ut i sociala-medier-världen. Så jag går och lägger mig och gosar med dem istället.

Facebookpolisen Scott

Jag bor jättelångt från Växjö, men jag följer ändå polisen i Växjö på Facebook. Jag vill nämligen veta hur det står till med ungdomsfylleriet i Växjö och polisen Scott informerar om detta och mycket annat på ett mycket underhållande sätt.

Jag började följa sidan när Scott letade efter alkoholbusken som alla underåriga ungdomar hittade sin alkohol i. Detta var mycket spännande.

Dessutom tycker jag att Scott verkar väldigt schyst. Idag berättar han hur mycket böter man får om man inte spänner fast sitt vitrinskåp från IKEA ordentligt så att det flyger av släpet och nästan landar på en polisbil. Det schysta i det här är att dumskallen som fick böter skällde på polisen över att han fick böter, men Scott bjöd på utskällningen och det blev inga extra böter för det.

Köp och sälj på Facebook

Jag såg på Sandras blogg att hon hade köpt en gammal skolbänk. En sån vill jag OCKSÅ ha tänkte jag då. Jag blev helt enkelt inspirerad att härmas. Som sig bör i bloggvärlden, man ska inspirera och låta sig inspireras. Så jag lämnade en kommentar och frågade var hon hade köpt den, och hon hade hittat den på en köp & sälj sida på Facebook.

Det vore ju super att ha en sådan där snygg gammal skolbänk till gullefjunet. Hon börjar ju säkert läsa snart. Förbereda sig inför Nobelpriset och så där. Om hon bestämmer sig för att vänta ett tag med att börja plugga så kommer säkert det där locket väl till användning i alla fall. Tänk er att bara kunna öppna ett lock och sopa ner en massa skräp och stänga igen.

Så igår kväll började jag titta på en sådan där köp & sälj sida för Piteå på Fejjan. De är väldigt underhållande måste jag säga. Att folk orkar lägga upp saker som de ber om bud från 10 kr för är i sig ganska roligt. Eller när någon lägger upp något skräp, och när ingen är intresserad sänker de priset från 30 till 20 kr för att öka efterfrågan.

Köparna är också ganska roliga när det kommer upp någon intressant sak och det blir budgivning. Ibland höjer folk i 50 öres intervaller. Min favorit är när säljaren har satt budstopp en viss tid och folk börjar tjafsa om att de hade sista budet före budstopp, för att enligt deras klocka kom nästa bud in en minut efter budstopp.

Igår hittade jag en annons från en kvinna som undrade om någon var intresserad av 9 snusdosor. Ohooo, intresset var stort. Märke, lös eller portion och var fanns de åtråvärda dosorna ville folk veta. Budgivning startade.

Av kommentarerna framgick det att dosorna som kvinnan erbjöd till försäljning var sonens. Helt plötsligt, fem och en halv timmar in i budgivningen, var det inte 9 dosor snus längre utan bara 8. Man fick liksom känslan av att sonen inte var helt med på noterna angående försäljningen av hans snusdosor!

Det var min underhållning igår kväll. Vad gjorde ni då?

Jag hittade ingen skolbänk förresten så om ni känner till någon till salu får ni gärna säga till. Kring 118,50 hade jag tänkt mig att jag kan betala. Inte ett öre mer. Eller så berättar ni vad ni/säljaren vill ha så kan vi kanske pruta förhandla.

Mina Facebook-statusar

Jag satt och kollade på Facebook vad jag egentligen har informerat mina bästisar om i min FB-status under årens lopp.

Där fanns ju mycket viktigt förstås. Här kommer ett litet axplock.

11 july 2007 – “it’s going well, i already got 3 friends…”

21 nov 2008 – “is waiting to go to the pub”

15 dec 2009 – “regrets that she once a long time ago said to Hubby that we should eat fish once a week.”

4 sep 2010 [dagen efter Gullefjunets födsel] – “The woman in the bed next to me is so moany that Hubby has decided that she must be suffering from post natal depression. Me thinks that she is just a bitch and that it’s unrelated to labour.”

9 dec 2010 – “Kopiera denna text till din status om du känner någon eller har hört talas om någon som känner någon. Känner du ingen eller har du bara hört talas om någon som inte känner någon så kopiera ändå. Det är viktigt att sprida budskapet! ♥♥ Hjärtan också ♥♥♥ glöm inte hjärtan ♥♥ för i helvete!”

1 feb 2011 – “Give the baby to husband, close door to the study and listen to “Billionaire” (in headset – important) on YouTube and you no longer hear the screaming! On familjeliv.se the chavs call it “egentid”….”

8 april 2011 – “all done, removals company has left for sweden with all our stuff including all spare and window keys for the house here, but the hoover furniture brush is in my handbag in case I need it (sans hoover) between now and sunday.”

28 dec 2011 – ”När farsan hjälper till med flytten får man inte bara med papperskorgen utan också skräpet som är i den!”

3 mar 2012 – “Tidigt kväll. Bäst att kolla att man har allt som behövs för en god natts sömn i sängen. Älg, check. Apa, check. Trasdocka, check. En (inte två) strumpa med Mimmi på, check. Då fattas ju bara en fot i fejan men den dyker säkert upp om nån timma!”

11 may 2012 – “Makens bilnycklar är borta, just nu letar han efter dem i diskstället och för en stund sen hörde jag honom lyfta på toalettlocket. Ska jag gå och hjälpa till att leta tycker ni?”

Vad brukar ni berätta för era bästisar på Facebook?

Stor händelse

Dagens stora händelse här hemma hos oss är alltså att gullefjunet har svans idag.

Ni kanske tycker att det här inte är så märkvärdigt. Men ni är inte här. Vissa stora händelser måste man vara på plats och uppleva för att förstå betydelsen av dem.

Gullefjunet ville ringa till mormor och berätta att hon har svans. Då sa jag till henne att det är omodernt att ringa till folk och berätta saker. När man ringer får bara en person veta vad man har att berätta/visa upp. Nej, nej förklarade jag för dottern, Facebook ska det vara. Då får alla ens 100-500 bästa vänner se och veta.

Sen berättade jag att man även kan tänka ÄNNU större. Om man har en blogg kan man berätta om svansen där. Då får även en massa människor som man inte ens känner se vilken fin svans man har. Någon kanske googlar ‘svans’ och hamnar på bloggen. Bilden på svansen är alltså tillgänglig för världen att se.

Vi kom överens om att världen behöver veta att gumman har svans.

Vad ska man ha den här väskan till?

Mina föräldrar har en soffa i köket där man kan lyfta på locket och kasta ner grejer som kan vara bra att spara till senare. Ni kan ju tänka er själva hur det ser ut under det där sofflocket.

I somras hjälpte jag morsan att städa ur soffan och kastade bort lite skräp. Då hittade vi en sådan här väska.

Vi funderade länge och väl på vad det kunde var för något. Vi kom fram till att det förmodligen var något som farsan fått på jobbet. Vi enades också om att det var en väska som man skulle bära sitt bowlingklot i. Om jag inte minns fel kastade vi bort den eftersom ingen i vår familj äger något bowlingklot.

Vi hade dock fel. För igår såg jag en annons på Facebook som förklarade vad det egentligen är. Det är en svampkorg, som i den här tappningen med en medföljande kniv kostar 129 kr.

I kommentarerna har Facebook-folket delat sina synpunkter på korgen. Någon tycker att den är jättesmart. En annan “Vill ha!”. Någon informerar om att det går lika bra med en plastpåse och Fru Snåljåp berättar att man minsann kan köpa en likadan på Jysk för 19 kr. Fast då ingår ingen kniv berättar hon, utan att informera om hur mycket kniven kostar på Jysk.

Den mest informativa utvärderingen kommer dock från Tant Privat som väger för- och nackdelar mot varandra. Hon berättar att det bästa med korgen är att den är hopfällbar. Nackdelen är dock att “den är helt genomskinlig så att alla ser att man har t.ex. kantareller i den.”

Hon tar upp en väldigt viktig poäng där. När man går omkring i skogen med svamp i sin korg och träffar på andra människor som plockar svamp, bär eller äter äpplen då vill man minsann inte att de ska se vilken sorts svamp man har i sin korg.

Ni kanske aldrig tänkt i de här banorna med kravet på hemlighetsmakeri när man plockar svamp. Men tänk er själva om personen man möter, som ser rakt in i ens korg vad man har för svamp i den, har en hund med sig. Då kan de sätta hunden på spåra upp ens svampställe och plocka all svamp som man tänkt komma tillbaka och hämta senare.

Nu får ni chansen att lära känna varandra

Alltså jag har ju ett par regelbundna läsare. Mamma, några av mina kompisar, och en och annan människa som jag inte känner har också hittat hit.

Nu vill jag ju inte låta som att jag favoriserar någon eller så, men det är ju lite extra roligt med de där läsarna som jag inte känner. Mina kompisar kan jag ju informera och utbilda om viktiga saker när vi träffas in real life. Eller på Fejjan.

Det är mest bara en liten exklusiv skara som brukar kommentera – C, S, Lisa och Vera är väl de flitigaste. Nyligen har dock en del av mina läsare börjat konversera med varandra i kommentarerna. Tex C (orginalet) som jag känner IRL, och Lisa som jag aldrig har träffat men vi brukar hälsa på varandra i bloggvärlden, har haft en förvirrad konversation där de mest förklarar för varandra vad de menade med sin förra kommentar.

Jag skulle ju bli jätteglad om någon kunde hitta en ny kompis här på min blogg. Eller bara underlätta för er att förstå varandras kommentarer. Så jag tänkte att mina läsare skulle kunna presentera sig för varandra här i kommentarerna. Om det dyker upp någon bra match i intressen och åsikter så kan ni ju bli kompisar. Här på bloggen och gadda ihop er mot mig. Eller på Facebook eller annat socialt media av ert val.

Eller på riktigt för all del. Men kom ihåg att träffas på offentlig plats första gången. Nu säger jag inte att det hänger en massa yxmördare här, men man vet ju aldrig. Vänligen leta inte efter mer än vänskap va, detta är ingen datingsite.

Här är då frågorna som ni svarar på i kommentarerna för att lära känna varandra bättre.

1. Vad heter du? / Vad använder du för nick här på bloggen?

2. Känner du Prinsessan/Victoria i verkliga livet?

3. Vilket kategori av inlägg / utbildningsämne här på bloggen är du mest intresserad av? Hur känner du att dessa inlägg förbättrar ditt liv?

4. Vilka veckodagar har dina framtida vänner här på bloggen störst chans att hitta dig här för intellektuella konversationer eller meningsutbyten i kommentarsfältet?

5. Var bor du (om någon av dina nya kompisar skulle vilja gå och bloggfika på riktigt)? Landskap kan väl räcka om du är mån om anonymiteten.

6. Berätta något viktigt om dig själv för dina läsarkollegor. Typ om du har någon hobby, några hjärtefrågor, vad du åt till frukost, eller vad som helst annat.

Nu vore det ju kul om någon fler än the usual suspects presenterade sig. Respektera varandras privacy och börja inte stalka någon annan läsare om de verkar avvisande till era vän-förfrågningar. Det finns ju inget värre än när man trycker bort en vänförfrågan på Fejjan och tre veckor senare kommer det en ny från samma person.

Länk till egen blogg på avsedd plats välkommet (om ni har en blogg dvs), men inga tips om din senaste bloggtävling tack. Sådana kommer jag att redigera bort.

Facebook-telefon

Igår kväll satt jag i godan ro och läste den intellektuella flashback-tråden om mordet på Esa Rano och förbluffades och förfärades om vartannat.

Helt plötsligt poppade Facebook-fliken upp och i en ruta stod det att en av mina FB-vänner försökte ringa mig. Helt förvirrad skickade jag sagda kompis ett chat-meddelande “Vad händer? Vad fan GÖR du, försöker du RINGA mig? På Facebook? Hur går det till?”

Min kompis bad omedelbart tusen gånger om ursäkt för sitt uppförande och sa att hon hade hittat en knapp på min FB-profilsida där det stod ‘call/ring’. Hon undrade vad det var och tryckte på knappen. Till sin förfäran upptäckte hon att hon därmed ringde upp mig och tryckte snabbt bort det.

Det var förresten det här storswålle som ringde. Men hon är en ok människa, det var ju ett misstag, jag har förlåtit henne.

Vi utförde tillsammans lite detektivarbete. Via chatten naturligtvis, inte via någon form av omodern personlig kontakt över telefon. Ganska snabbt konstaterade vi att Facebook har lagt dit en knapp på profilsidan som heter Call/Ringa. Fast den syns inte i alla browsers och inte alla användare har den. Den finns dock på båda våra profilsidor – mellan knappen för inställningar och meddelanden.

Det är väl en ny sådan där grej som Facebook “smyger” in bit för bit för att folk inte ska bli upprörda. Men jag är upprörd vill jag lova. Att alla mina 180-någonting Fejjan-bästisar helt plötsligt ska börja kunna ringa upp mig hur som helst utan förvarning är ju helt oacceptabelt. Ska det var på det sättet får jag ju lov och sätta mig ner och rensa bort 100-150 bästisar.

Det vet man ju sedan före nummer-presentationens tid att det finns folk som sitter och ringer andra människor helt utan förvarning. Utan att boka telefontid via email, text eller chat först. Så vill jag minsann inte ha det. Nu har Facebook gått för långt!

Jag är inget rivjärn

Ibland när maken eller min morsa ska vara roliga så säger de “kan inte du riva ost? du behöver väl inget rivjärn för du är ju ett själv” också tittar de på varandra och garvar och tycker att “skämtet” är jättekul.

Om de gav sig på stand up skulle de bli pepprade med ölflaskor. Jag skulle kunna berätta en historia om Bellman och en norsk och en svensk som skulle vara mer orginell än deras roliga skämt.

Dessutom är jag inget rivjärn. Jag har minsann inga naglar som växer ur hårsäckarna som den här stackars kvinnan.

Notera också att bilderna i artikeln inte är copyrighted till kvinnan själv. Det sitter en liten symbol i nedre vänstra hörnet som säger att fotot är copyright Facebook. Det tycker jag är intressant. Därför lånar jag en bild för att kolla om det är Facebook, Daily Mail eller fotografen, som sitter framför en webkamera, som kommer att stämma mig.

Oj så spännande

Just nu har Facebooksidan 99 fans. När jag postar detta är det säkert någon som o-gillar också är jag nere på 98 igen. Men det här är ju i alla fall väldigt spännande. Vem blir nr 100?

Jag tror att jag ska köra en liten tävling för att få mer fans.

Facebookssidans hundrade fan vinner en festis. Smak och märke beror på vad affären har att erbjuda när jag ska köpa den.

Gå med i klubben vetja. Facebooksidan har bonusmaterial.

Hur det gick till när jag och maken gifte oss på Facebook

Första gången jag hörde talas om Facebook var när en kompis berättade att hon skaffat ett konto och hennes son hade sagt “Mummy! Facebook is for young people”. Då ville ju jag också vara med så jag skaffade ett konto och blev kompis med mina kompisar.

Ganska snart drabbades jag av avundsjuka över att mina kompisar var “in a releationship with ABC” eller “married to XYZ”. Själv var jag bara “married”. Någon skulle ju ha kunnat tro att jag hade hittat på min relationship status eftersom det inte fanns någon som ville kännas vid giftemålet med mig.

Så jag föreslog till maken att han skulle skaffa sig Facebook så att vi kunde vara gifta på nätet. Han var inte ett dugg intresserad. Av Facebook alltså. Det här med vårt äktenskap tror jag nog att han hade anpassat sig till vid det här laget för vi hade varit gifta ett år då.

Maken säger i alla fall att Facebook är “fånigt”. Men jag tänkte att om han bara började använda det så skulle han vänja sig. Så till slut skapade jag ett konto åt honom och gav honom lösenordet. Detta var 2007. Han har fortfarande aldrig loggat in. Men jag loggade in och blev kompis med mig själv och sen gifte vi oss på Facebook. Så nu är jag “married to Maken” i min relationship status.

Under årens lopp har maken samlat på sig ett 30-tal vänförfrågningar. Så när jag ser emailen komma brukar jag få maila våra vänner och förklara att anledningen till att maken inte accepterar förfrågningarna är att han inte använder Facebook. Så att de inte tror att han nobbar dem personligen. Han nobbar liksom hela Facebook. Enda syftet med hans konto är att vara gift med mig.