Samhällsbetraktelser – Prinsessan på Ärten

Föräldrar – precis så här kommer era ungar att bli om ni inte uppfostrar dem ordentligt

På sistone har jag på Facebook uppmärksammats om vad som händer om man som förälder inte sköter sitt jobb ordentligt och uppfostrar sina barn.

Jag har nyligen sett otaliga delningar av tidningskrönikor med varningsrubriker och uppmaningar till föräldrar att skärpa sig.

Carina Glenning har skrivit en krönika som heter “Vad sysslar ni med, föräldrar?”.

Joakim Lamotte har skrivit en krönika som heter “Daltande föräldrar skapar osäkra barn”.

Jag kan inte annat än hålla med om att föräldrar har ett ansvar och dessa två krönikor är goda exempel på att man måste försöka göra sitt bästa för att skapa bra vuxna individer av sina barn.

Om man misslyckas med sitt föräldraskap kan det sluta med att man om en 20-30 år sitter där och ser resultatet av hur man genom sitt misslyckande att uppfostra sitt barn bidrog till att skapa en vuxen människa som sitter och skriver krönikor som visar prov på hur skribenten är en bortskämd individ som inte klarar av att vistas i offentliga miljöer om inte alla andra närvarande människor uppför sig exakt som de vill och som de på något sätt har bestämt är rätt. Sen tar de sig rätten att läxa upp folk och berätta hur man egentligen ska sköta det här med barnuppfostran. Litegrann som Familjeliv men de får dessutom betald för det.

Jag skulle fortfarande älska min dotter, men jag skulle känna mig väldigt misslyckad som förälder om mitt barn valde att försörja sig på att sitta och skriva publikfriande krönikor i jakt på gillningar och delningar på sociala medier, som enbart går ut på att fördöma hur andra människor väljer att leva sina liv.

Jag hatar också andras barn. Jag hatar också andra föräldrar. Precis som Lamotte och Glenning. Det finns nästan ingenting mer irriterande än andra människors barn och andra föräldrar. Men jag ägnar mig inte åt att berätta för andra hur de ska göra. Jag koncentrerar mig på att i största allmänhet bara avsky folk som inte gör som jag tycker att de ska göra men jag låter bli att säga till dem hur de ska göra. Sen gör jag precis som jag vill med vårt barn.

Vårt barn är ganska normal. Ibland uppför hon sig exemplariskt (och förbluffar alla och oss mest av allt) och ibland är hon en riktig odåga. Grejen med vår unge är att hon oftast uppför sig tusen gånger bättre på restauranger än vad hon gör i vår eget kök. Det kan irritera livet ur mig när jag får en massa beröm över vilket väluppfostrat barn vi har och det inte alls är sant.

Jag och maken är också ganska normala föräldrar. Ibland lyckas vi med att styra upp situationen och ibland orkar vi inte med att vara så perfekta som Joakim Lamotte och Carina Glenning förväntar sig att vi ska vara (och som man måste anta att de är själva?!).

Sen så är det ju så att det finns en massa människor som har kvastskaft långt upp i arslet som tror att det de tycker är det enda rätta och som borde söka sig till miljöer där de hittar likasinnade. Sitt eget vardagsrum tex. Eller sin egen matsal. Jag föreställer mig liksom att den här typen av människor har en matsal i sitt hus. Eller i sin våning som de kanske föredrar att kalla det om de råkar bo i en hyresrätt.

Det enda jag vet med säkerhet är att någon Lamotte eller Glenning kommer jag inte att ha skapat när jag är klar med min barnuppfostran. Jävla odågor till människor om man får döma folk efter att ha läst vad de har skrivit, och eftersom de dömer folk efter ett restaurangbesök måste jag dra slutsatsen att man får göra precis det.

Låt oss spy över alla lucior och tomtar och pepparkaksgubbar och inkompetenta människor

Kan alla som bryr sig om Luciatåg ta och räcka upp handen please.

Jaha? Alla? Ingen? Jag ser ju inte vad ni gör framför dataskärmen, men det blev väl alla förstås. Lucia är viktigt. Jag vet att det är viktigt med Lucia på en principiell nivå. Absolut. Lucia är som en cykelställsdebatt. Alla deltar för det är ett ämne som alla känner sig kompetenta att delta i även om de ingenting har att tillföra debatten.

Det är därför alla ni som räckte upp handen går till kyrkan i ottan för att kolla att Lucian som står längst fram uppfyller alla era förväntningar på vad traditionerna är. Eller gör ni det? Va? Är ni verkligen där och kollar så att allt går rätt till? Eller sitter ni bara och tycker på internet och sover när det verkligen gäller klockan typ sex den 13e dec? Eller använder ni Lucia som något sorts argument för era politiska åsikter?

Jag är så trött på alla tidningsartiklar om barn som inte får vara pepparkaksgubbar, tomtar, lucior, tärnor etc. VEM BRYR SIG?? Hur jävla inkompetenta är de föräldrar som måste ringa en kvällstidning för att få sin vilja fram om vad deras barn ska få vara? Klarar ni på riktigt inte av att kommunicera med en pedagog??!! Är det fel på föräldern eller pedagogen då? Finns det ingen sandlåda ni kan sparka i på lokalnivå utan att besvära hela svenska folket med er inkompetens?

Och sextonåringar som inte får vara vad de vill i Luciatåget och ringer kvällstidningar för att få sin vilja fram…. Good luck i livet liksom. På dagis borde alla barn få vara vad de vill men när man är sexton har Luciatåget förvandlats till något annat. Om du är sexton och fortfarande vill vara med i Luciatåget och inte kan rätta in dig i ledet eller kan argumentera för din sak och få din vilja fram så är det något som är fel på dig och inte på Luciatåget. Det är inte synd om en vit 16-årig man med långt blont hår som inte får vara Lucia annat än om hela Luciatåget är tänkt att ha 14 Lucior, två tärnor, två tomtar och två pepparkaksgubbar och han inte får vara med.

Jag är trött på att Luciatåget ska vara någon sorts måttstock för svenskhet/jämlikhet/rasism/öppenhet och användas för olika typer av politiska argument.

Alla hatar ändå Luciatåg. Det finns ingen symbolik i dem, varken religiös eller nationalistisk. Hela grejen med Luciatåg är sjuk när man har lämnat dagisstadiet. Ingen vill stiga upp i ottan för att titta på dem. Skjut mig liksom. Annat än om ens egna fantastiska barn är med och sjunger som en skadeskjuten säl förstås. Ingen förälder vill missa det.

Jag fattar allvarligt talat inte vad det är för fel på folk som inte kan hantera ett luciatåg på skolnivå och känner sig tvungna att ringa en kvällstidning. Ta itu med icke-problemet eller lägg ner liksom. Låt det inte bli ett Sverigedemokratiskt eller feministiskt argument. Att använda Luciatåget som ett argument förringar de riktiga problemställningarna. Ta itu med saken eller ägna energin åt något viktigare än Luciatåg.

Utan att ha googlat Luciatåg tror jag att det är djävulens påfund men medans ungen är liten och tycker att det är kul kommer jag spela med. Sedan kommer Luciatågen att vara lika ointressanta som de alltid varit sedan batterierna i min Luciakrona från 1980 dog ut. Låt dagis och skolbarn vara precis vad de vill i Luciatåget under skolåren och ge Bingo Rimer alla rättigheter till skiten därefter så är den är på sin rätta plats.

Tre saker som kommer att bli bättre efter valet

– Folk kommer att sluta stoppa en massa pappersskräp i min brevlåda som jag måste bära iväg till återvinningen.

– Folk kommer förhoppningsvis att sluta dela kvällstidningsartiklar om Sverigedemokraterna på sociala medier.

– Vi kommer att slippa se partiledarna stå uppradade i tv varje kväll och spotta ur sig klyschor.

Det är ju inte klokt hur politikerna skräpar ner

Kolla här vad politikerna håller på med.

Vid den här t-banan finns det knappt något träd eller stolpe de inte har förorenat genom att hänga upp en massa kartongskräp.

Till vänster är det skräp.

Och till höger är det lika mycket skräp.

Hur ska man kunna välja vilken väg man vill gå när det är en massa skräp överallt??!

Politikerna borde verkligen ta itu med den här frågan.

Ett återanvänt skämt?

Mamma brukar alltid säga;

“När jag var liten var vi barn tvungna att vara tysta för att de vuxna skulle prata, och när jag själv blev förälder var jag tvungen att vara tyst för att barnen skulle prata”.

Mammas barn är ju födda på 70-talet. Enligt det här påståendet skulle alltså jag ha pratat på vuxnas bekostnad när jag var liten. Så var det kanske, jag har aldrig känt mig tystad av mina föräldrar.

Idag läste jag på Facebook;

“Barnen som växte upp på 70-talet var som statister till sina föräldrar, vilka var huvudpersoner. Då var det föräldrarna som bestämde och barnen fick snällt följa med.

Idag är det barnen som är huvudpersoner, föräldrarna statister. Barnen bestämmer och föräldrarna får rätta sig därefter.”

Enligt det här uttalandet skulle det ha varit jag, som är född på 70-talet, som var tyst till mina föräldrars fördel när jag växte upp, och mitt barn som pratar på min bekostnad nu. Det här stämmer inte alls.

Det känns som ett återanvänt skämt som folk tydligen efter smak och tycke tror sig känna igen sig i.

Egentligen är allting svammel. Det är ingen årgångsfråga. Jag har aldrig varit tyst på begäran. Varken från mina föräldrar eller mitt barn. Om jag har något att säga brukar jag säga det. Ibland brukar jag motvilligt hålla tyst i arbetslivet om jag gör bedömningen att det verkar smart att bara hålla käften. Men om jag inte har något att säga så brukar faktiskt både generationer för och efter mig få komma till tals. Nu för tiden får faktiskt folk ibland prata bara för att jag är artig. Det sistnämnda är ett ålderstecken från min sida.

Jag är en sådan där försummande förälder

Vi har ingen sådan där matkasse som levereras till dörren. Inte heller är vi sådana där mönstermänniskor som avsätter en timme av vår vecka till att göra en matsedel för hela veckan och ytterligare en timme till att skriva handelslista. Vi är mer sådana där människor som nöd och impulsiv-shoppar och svänger ihop middagar efter utgångsdatum. Vi-måste-äta-det-här-idag-annars-måste-vi-kasta-det-middagar är mer vår melodi.

Vi har aldrig helt tomt i kylen. Men ibland går det inte ens att få ihop en studentmiddag på pasta med majs och ketchup. En halv mjölkliter, lingonsylt, en halv burk rödbetor, ett halvt paket Bregott, en skrumpen purjolök, en bit leverpastej och en skvätt bostongurka brukar sällan dyka upp i ett och samma recept. Framför allt inte utan att man måste tillsätta åtminstone potatis.

Så ibland på fredagar brukar det bli så att maken får lov att hämta bilen och barnet och hämta mig på jobbet för att åka och mathandla. Idag var en sådan dag. Maken tog hand om mathandlingen och vi flickor gick på klädshopping. Tålamodet hos samtliga inblandade räckte till två par strumpbyxor (knappt det) och sedan satt jag där och tittade på en krokodil i nästan en timme.

Under den där krokodil-timmen var jag en sådan där förälder som man läser om i tidningarna. Jag satt och stirrade på min mobiltelefon och läste om OS-hockeyn, den nya prinsessan som kanske eller kanske inte är en prinsessa, kollade Facebook och Instagrammade en krokodil. Emellanåt tittade jag upp och sa “å vad duktig du är som står på ödlans huvud, ramla inte ner”.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte alls är så att jag inte märkte vad som hände runt omkring mig. Jag såg minsann de blängande blickarna från pappan som var tvungen att springa runt och putta sin unge i baken för att ungen skulle komma upp på plastdjuren. Jag vet att pappan intalade sig själv att han var en bättre förälder än mig, men jag vet att han egentligen bara var avundsjuk för att jag fick hålla på med min telefon ifred. Jag funderade nästan på att trösta honom och säga “jag vet hur det är, det känns hopplöst ett tag men oroa dig inte – om ett år eller så kan du också sitta och titta på och får tillbaka din värdefulla egentid med telefonen”.

Jag märkte också att gullefjunet skaffade sig en kompis som hon lekte kurragömma med, det var jag som hela tiden tipsade henne var hon skulle gömma sig eller hitta sin kompis. Jag hörde också när den nya kompisen som var lite äldre berättade vad hon hette och stavade sitt namn. Gullefjunet kontrade med att berätta vad hennes namn var och att det började på L. Hennes namn börjar inte alls på L men jag rättade henne inte, för det är helt förståeligt att tro att det börjar på L när man är tre och ett halvt och heter det hon heter.

Så ni hör ju att jag var med hela tiden. Jag multi-taskade. Barn måste ju få umgås med sina jämnåriga ifred ibland också utan att någon sitter och stirrar på dem varje sekund. Det där med att man inte ska få kolla på telefonen när man är med sitt barn måste det vara en man som har hittat på. Bara för att män inte klarar av att göra två saker samtidigt tycker de att deras moraliska regler ska gälla alla.

Sen gick vi på dass. Då hittade vi en OS-toalett i på Bromma Blocks. Dubbeltoaletter är världens bästa uppfinning när man har barn så jag fattar inte riktigt varför alla hånar Sotji så mycket över att de glömde att sätta upp en vägg här och där.

Så mycket tjafs om lite Lucia

Nu när det bara är några dagar kvar till Lucia så fylls kvällstidningarna av halvgalna människor som är UPPRÖRDA över någonting som har med Lucia att göra. I fjol var det pepparkaksgubbar.

I år berättar en man med djup rynka i pannan att hans son inte får vara tomte. Mannen med rynkan är upprörd över att hans son måste ha klänning och vara stjärngosse. Det är lite otydligt vad som är så hemskt med klänning, men jag tolkar rynkan i pannan och pappans uttalanden som att han är rädd att sonen ska bli stjärtgosse om han är stjärngosse.

I en annan artikel har vi föräldrarna som blir upprörda över fotoförbud och att de måste sitta och titta på barnens luciatåg istället för att fotografera. Det vet ju alla att när ens barn lussar så ska man missa alltihop för att man sitter och tittar på sin telefon för att filma det. Sen upplever man det hemma på datorskärmen istället. Så himla omodernt att måsta se på luciatåget live.

Dagens tredje artikel handlar om att en skola i Västervik tar inträde av föräldrarna för att se luciatåget. Om Expressen hade samlat ihop några till upprörda föräldrar skulle de ha kunnat göra en hel Lucia-skandals-bilaga och tagit 20 kr för den.

Man skulle kunna tro att alla har glömt bort vad julen och alla jultillställningar, när man tvångsumgås med familj, vänner, bekanta och främlingar, egentligen handlar om. Det handlar ju faktiskt inte om Lucia, vem som har finaste julpyntet, hur många julfester/julbord man blir bjuden på eller hur många pepparkakor man har bakat (gärna i grupp).

Julen handlar ju faktiskt egentligen om julklapparna. Vem som har gett och fått flest och finast julklappar.

Jag hatar konton

Nu för tiden går det tamifan ingenting göra utan att ha ett konto.

Ska man köpa någon på nätet så måste man skapa ett konto i butiken. Sen måste man ha ett paypal-konto för att betala, eller ett Klarna-konto eller skapa ett säkerhetslösenord för att betala med kort. Sen nästa gång när man ska handla på samma ställe så måste man komma ihåg sitt användarnamn och lösenord. Annars får man lov att skapa ett nytt konto. Ibland går det och ibland säger websidan “det finns redan ett konto med denna email-adress”. När man sitter och skriker åt datorskärmen “menar ni att jag har handlat i den här skitbutiken förut?” så svarar inte kundtjänsten eftersom man inte är inloggad.

Vill man beställa en tid på vårdcentralen ska man ha ett konto på Mina Vårdkontakter och vill man ha en tid till sitt barn så ska ungen ha ett eget konto. Om man vill fråga Skatteverket hur många av ens hårt ihoptjänade kronor de har tänkt konfiskera ska man ha ett konto hos dem. Om man vill berätta för en hyresvärd att om ingen av de 26469 personerna före en i kön vill ha en lägenhet så kan man tänka sig att komma på en visning så ska man ha ett konto hos Stockholms bostadskö för att anmäla intresse. Sen måste man ha ett konto hos varenda separat fastighetsägare, för de ger hälften av sina lägenheter till gemensamma kön och dessutom har de en egen kö för resten.

För att få en fjuttig liten legogubbe för att man köper hundratals blöjor ska man ha ett konto. Och ett konto för att se hur många poäng man tjänat in hos ICA och hur mycket återbäring hos Coop. Sen ska man ha ett konto hos vartenda företag man har ett bredbands/telefon/kabelTV abonnemang hos för att kunna byta prisplan/datamängd/kanaler. För att få 3 kr rabatt för varje tusenlapp man tjänar ska man ha ett konto hos varje företag som har ett svenskt organisationsnr.

Om man vill läsa vem som tjänar mest där man bor måste man ha ett konto hos kvällstidningen och om man vill se Solsidan på TV4 play behöver men inte ett konto men om man vill se det på telefonen/plattan måste man ha ett konto.

När man ska flyga någonstans, söka ett jobb, skriva ut ett recept, använda en feed-reader, någon sorts sociala media, parkera bilen, läsa en kurs, spela på lotto, köpa ett begagnat bord på Tradera, ladda ner något nödvändigt software som anti-virus eller ad-blocker eller ställa en fråga om akvariefiskar på ett nördforum. Vad man än ska göra måste man ha ett jävla konto.

Vad får man i gengäld för att man har alla dessa konton? Någonting man har nytta av på något sätt?

Nej, man får en massa skräpemail med reklam, felmeddelanden när man använt fel användarnamn eller lösenord och högt blodtryck av raseri eller trasiga saker som man slår sönder i ilska när det inte funkar.

Vad jag har gjort idag? Tackar som frågar. Jag har ominstallerat officepaketet som jag köpte för två år sedan. När man ska göra det måste man logga in på sitt konto. Det tar en halv dag att ta sig in på ett Microsoft-konto.

Så himla trevligt med folk som vinkar åt en med en pappersmugg

Vi är ju ganska nyinflyttade här i storstan. Det betyder ju att man inte känner så jättemycket folk i grannskapet. Man stöter inte på folk man känner på gatan eller på affären så ofta. Springer omkring och hälsar på folk man inte känner som man möter på gatan gör man ju inte heller.

Därför tycker jag att det är så trevligt med den där kvinnan som sitter utanför vår närmaste matbutik och hälsar på folk. Hon sitter där varje dag och när man kommer säger hon “hej, hej” och så ler hon och vinkar med en pappersmugg. Första gången blev jag jätteförvånad över att någon hälsade på mig här i Stockholm där jag nästan ingen känner. Nu har jag dock förstått att hon bara är sådär trevlig och sitter där och hälsar på alla.

Nästan som ett jobb verkar det vara för hon har några slantar i muggen också. Det måste vara ett otacksamt jobb nu för tiden när nästan ingen har kontanter på sig. De som har några mynt i fickan håller stenhårt i dem, för de vill ha kvar dem utifall att de behöver dem till parkeringsautomaten. Den där kvinnan borde skaffa sig en sådan där mojäng som man kan sätta på telefonen så att hon kan ta emot kort. Jag tror att det skulle vara bra för hälseriverksamheten om hon tog kort.

Jag känner mig förstås lite mindre speciell sen jag förstod att hon hälsar på alla. Men ändå. Fler människor borde säga hej och vinka åt varandra med pappersmuggar. Så trevlig stämning det skulle bli.

Finns det någon bittrare räkning att betala än dagisräkningen för juli?

Nej jag tror inte att det gör det. För dagispersonalen börjar bearbeta en ett kvartal i förväg för att man ska betala juli månads räkning för ingenting även om man själv bara har en veckas semester. Trots att man har rätt till god barnomsorg även under juli månad så vitt jag vet.

Men dagispersonalen låter en veta att om man nödvändigtvis måste ha barnomsorg under juli månad så har man givetvis rätt till det, men det är mycket möjligt att den kommer att vara undermålig.

Om en servitris på en restaurang skulle be en betala tusen spänn för en middag och sedan be en att gå hem och laga sin egen mat och diska själv, eller om ett biträde på en klädesbutik skulle be om en tusing för ett klädesplagg för att sedan gå hem och sy det själv så skulle man aldrig acceptera det. Eller gud förbjude om någon tiggare skulle be om 2 kronor, då ringer folk till kvällspressen för att tiggaren hade en mobiltelefon.

Men när det gäller ens barns välbefinnande så betalar man juli månads dagisavgift trots att man förväntas ordna alternativ barnomsorg, bara för att man vill sitt barns bästa.

Dagispersonalen gör alltid väldigt klart att barnens bästa är att de INTE är på dagis i juli – för de är “underbemannade” – och ingen av ens barns ordinarie personal kommer att vara på “jourdagis”. Det läggs också alltid extra betoning på att ingen av barnens kompisar kommer att vara på “jourdagis”. De spelar alltså på alla föräldrars rädsla att ens barn ska hamna utanför.

Så föräldrar tvingar släkt/vänner att ta han om barnet om man inte själv kan ta ledigt. För man vill ju sitt barns bästa. Man är ju mönster-familjelivs-morsa för gud skull!

Sen om föräldrarna kan ta ledigt på hösten så heter det “det är inte så bra för barnet att missa en vecka under den här tiden av året, vi har mycket aktiviteter på gång, barnet kan hamna utanför…”.

Pedagogik-kurserna borde ta itu med juli och skadan av en veckas frånvaro. Tänk er ett barn som har föräldrar som är så oansvariga att de tar sitt barn på en veckas semester utanför juli. Om det barnet sen blir sjuk i någon månad utanför juli så är ju dagisbarnets, som inte ens har skolplikt, framtid förstörd för evigt.

Ja. Det var bara det jag ville säga. Dagis i juli är dyrt.

Alkisparken

Brorsan bor ju på Söder. Granne med Danny ni vet. Mellan där han bor och t-banan finns det en liten park. Eller en inhägnad gräsplätt skulle man också kunna kalla det. För några år sen var den där gräsplätten Alkisparken. De hängde där och skränade och drack sina 3,5or och kanske tom rejälare grejer när de hade råd. De ockuperade, skitade ner och förpestade en sällsynt o-asfalterad gräsmatta på en prime location mitt i stan helt enkelt.

Nu har alkisarna blivit bortkörda och parken har blivit omgjord till en jättefin liten lekpark med massor av små trähus, rutschkanor, en trähäst, ett fågelbord och gungor. Ett litet lekparadis. I och för sig ligger det en del tomma ölburkar under fågelbordet fortfarande, alkisarna smyger väl in i stugorna på kvällstid gissar jag. Men i största allmänhet är det jättefint nu för tiden.

Nu när vi har börjat förbereda gullefjunet på att hon ska flytta till Stockholm brukar jag berätta om morbrors fina lekpark så att hon ska se fram emot allt roligt med att flytta, istället för att fokusera på att mormor och morfar inte finns inom tre minuters räckhåll. Hon tycker om hästar så vi lägger mycket tid på att prata om trähästen. Som ni kanske förstår av bristen på foton den här veckan har jag glömt kameran hemma, annars skulle jag ha visat hur hästen ser ut nu.

I alla fall. Vad händer när man kör ut alkisar ur en park? En park som de har supit i så länge att det känns som deras eget vardagsrum? Lommar de iväg hem och blir nyktra och finner gud och börjar jobba med välgörenhet för att hjälpa andra alkisar ut ur parker och gräsplättar?

Nej de gör ju inte det. De tar sina ölburkar och går någon annanstans.

Mittemot Skanstulls t-bana ligger det en restaurang. Ja en sådan där restaurang som har hjul på ena sidan och andra sidan kan hängas på en dragkrok. Ett gatukök alltså. Förr sålde de hamburgare, men nu har de bytt inriktning och säljer någon sorts asiatisk mat. Thai tror jag att det är.

De har sådan här “After Wok” där man kan köpa billigare mat i några timmar efter jobbet. Jag har inte kollat upp det här jättenoggrant, men jag tror minsann att de har “Take Awok” också om man vill ta hem maten.

Olika-typers-Wok-restaurangen står i alla fall alldeles bredvid en trapp.

Det är dit alkisarna från parken har flyttat. Och vad gör alkisar när de dricker öl? Just det – de pissar. Det luktar så mycket piss i trappen bredvid Wok-köket på hjul att jag inte kan fatta hur någon kan handla mat där.

Stackars Wok-ägare alltså. Det är ju nog svårt att vara småföretagare utan att folk står och pissar på ens business.

Förargelseväckande beteende på tunnelbanan

Imorse satt jag på tunnelbanan och läste min Metro i godan ro. Då steg det på en äldre man som satte sig mitt emot mig. Han ställde ner sin väska på golvet och stoppade ner handen i jackfickan.

Upp plockade han en nagelklippare och knipsade av två naglar som han lät sprätta iväg ut i gången på tåget. Sedan stoppade han ner nagelklipparen i fickan och plockade upp en tidning och började läsa.

Jag vet inte om kvällstidningarna har uppmärksammat att sådant här förargelseväckande beteende pågår på Stockholms lokaltrafik. Jag tror inte att de har det. För jag tror att jag skulle ha märkt en rubrik i stil med “Polisen står maktlös inför nagelklippande på tunnelbanan, hål i lagen gör att män kan skjuta naglar runt tunnelbanevagnar utan att ställas till svars för sina brott”.

Yuck alltså.

Någon hade ju kunnat få den i ögat och blivit blind. Eller i munnen, och ha kräkts ner hela tågvagnen. Då skulle säkert kräkaren ha åkt dit och fått böta för att de smutsade ner, medan den äckliga mannan med naglarna skulle ha sluppit undan.

Jag vill inte betjäna mig själv

Jag är inte alls förtjust i självbetjäning. Jag tycker om när folk gör saker åt mig när jag har betalt för något. Men nu för tiden får man ju inte göra annat än att betjäna sig själv.

Om man ska skicka ett paket och köper frimärken så får man sina frimärken som man får stå och klistra själv medan kassörskan tittar på. När man har klistrat klart lämnar man paketet till samma människa som sålde en frimärkena och som tittade på medan man klistrade. Utom på ICA i Jävre. Där har de fattat att jag tycker om när frimärksklistrandet ingår i priset, så där klistrar de åt mig.

Om man köper lunch på en lunchrestaurang får man duka hela sin bricka själv. Någon är generös nog att ta betalt av en och sedan får man lasta upp sin mat själv. När man har ätit klar får man självklart städa upp efter sig, och det sitter en massa lappar med regler om exakt hur man ska göra för att personalen inte ska behöva göra det. Och när man köper mat på en hamburgersylta nu för tiden får man en tom mugg att hälla upp drickan i själv. Snart inför det säkert att man får ingredienserna inlindade i ett papper och sedan får man gå till en stekhäll och grilla sin egen hamburgare.

När man ska flyga börjar det med att man får köa till en apparat för att göra hela incheckningen själv och klistra på bagage-taggen. Sen får man ställa sig i en kö för att lämna in bagaget. När man ska gå genom säkerhetskontrollen ska de kolla att man har ett boardingcard. Men själva boardingcardet vill de inte befatta sig med. Om man räcker fram sitt boardingcard står det en person där och glor på en som att man har bett dem ta i något som är pestsmittat. Sedan pekar de på en apparat där man själv får sticka in och scanna sitt boardingcard. Samma procedur upprepar sig när man ska kliva ombord på planet.

Köper man en kopp kaffe får man om man har tur en tom kaffekopp och sedan får man ge sig ut i lokalen och leta var de har gömt kaffemaskinen. Fast ibland när man ska köpa kaffe är den enda servicen man får att man får betala för den. Sedan får man leta både efter koppen och kaffemaskinen. Lita inte på att de är placerade bredvid varandra. Att köpa kaffe är en litegrann av en sport nu för tiden, och caféer är som skidbackar. Grön, röd och svart pist/kaffemaskinsplacering.

Handla mat. Först ska man scanna sina varor själv. Sen ska man stå i en kö för att ta betalt av sig själv. Sedan tjuter maskinen att man har åkt på en kontroll. Då dyker det upp någon ur personalen som tittar på medan man packar upp alla sina varor som skall scannas om. Sen får man betala och packa ner alla sina varor en andra gång.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Alla serviceyrken nu för tiden verkar gå ut på att möjligtvis ta betalt och sedan stå och peka åt kunden var de ska göra resten själva.

Postkodmiljonären är genialiskt

Tala om smart va? Att skapa ett lotteri som inte går ut på att man nödvändigtvis vill vinna själv, utan att man inte kan unna grannen att vinna. Folk inser att det inte är särskilt sannolikt att det ska “plötsligt hända” att de vinner. De köper ändå en lott för de står inte ut med tanken att grannarna ska vinna och att de ska bli utan.

Man kan inte ens skuldbelägga folk för det här beteendet, för det är någon som sitter ingrott i benmärgen sedan de simmade omkring i barnbassängen och någon annan unge hade en leksak som var bättre än den de själva hade.

Fördelar med att vara mormor

När man åker någonstans med sitt barn så måste man ju göra sitt bästa för att hålla reda på ungen. Se till att hon inte ställer till med något. Det är inte alltid man lyckas, men man försöker ju så gott man kan.

Förra veckan var vi på biblioteket. Där har de en ko av trä som läser böcker. Den där kon har tappat svansen, den ligger på en soffa bredvid kon. Det är väl någon unge som har vandaliserat antar jag. Första gångerna vi var där var gullefjunet rädd för kon, men nu törs hon gå fram och klappa den.

Förra veckan när vi kom till biblioteket hängde det en unge i kanske femårsåldern på kons horn. Det var alltså ingen som hade hängt dit ungen. Hon hade klättrat upp själv och höll fast sig i hornen och hängde på ryggen.

Där låg hon och sprattlade och gastade “kolla mormor!”. Två meter bort stod mormorn och filmade länge och väl med sin mobiltelefon. Mormorn sa inte ett ljud. Hon ville väl inte förstöra filmen.

Till slut var bibliotekarien tvungen och gå fram till ungen och säga till henne att hon var tvungen att hoppa ner och att man inte fick klättra på kon. Mormorn fortsatte filma utan att säga något, trots att ungen inte alls hade bråttom att lyda.

Då tänkte jag för mig själv att det måste ju vara helt suveränt att vara mormor. Man behöver inte ta något som helst ansvar för ungen. Inte ens när föräldrarna inte är med. För då kan man låta bibliotekarierna göra grovjobbet. Om någon tycker att man ska hålla reda på ungen kan man bara hålla upp händerna och säga “den är inte min”.

Tänk om man skulle upptäcka att man var gift med Puckadidiot123

Jag läser mest roliga och fåniga trådar på forum för att få mig ett gott skratt. Ibland hamnar jag dock på lite extremare trådar när någon länkar dit. För några veckor sedan berättade jag för maken att ibland när jag läser Familjeliv eller Flashback får jag en så olustig känsla när jag tänker på att man inte har någon aning om vem som finns bakom de anonyma användarna. Nu tänker jag inte på folk som har ett konto på Familjeliv för att fråga hur man botar mjölkstockning eller ett på Flashback för att diskutera strategier i dataspel, utan de som ägnar sig åt mer intelligensbefriade trådar på internetforum.

“Det är väl bra att man får reda på att det finns idioter som tycker sådana där saker” tyckte maken då. Fast jag undrar om det inte ibland vore bättre att vara lyckligt ovetande.

Det jag tycker är mest obehagligt är dock att det skulle kunna vara vem som helst. Ibland när jag träffar någon som verkar lite extra korkad på ett eller annat sätt brukar jag komma på mig själv att tänka “den där personen har säkert ett flitigt använt konto på Flashback/Familjeliv”. För man har någon sorts föreställning om hur en person som vräker ur sig idiotier eller allmänna dumheter på anonyma forum ser ut. När man läser tänker man att ingen man själv känner skulle sitta och skriva sådana där saker.

Men när man börjar tänka att man förmodligen känner någon, även om det bara är en avlägsen bekant, som sitter och skriver smörja på internet så blir det ju obehagligt. Man vill ju ogärna ha idioter till vänner eller bekanta. Tänk om det smittar liksom.

Tänk om man av en slump skulle upptäcka att man var gift med Puckadidiot123 på Flashback eller Pappatilltvå987 på Familjeliv?! Det skulle ju bli värsta äktenskapskrisen. Värst förstås om ens äkta hälft satt och kallade folk för könsord och hävde ur sig hatiska kommentarer. Men även om han bara satt och deltog i oskyldiga men meningslösa diskussioner.

Om jag har några läsare som är aktiva forumdeltagare så ber jag om ursäkt i förväg om jag förolämpar er. Ni får även kalla mig snobbig om ni vill för att jag sitter och läser forum men ser ner på folk som skriver i dem. För om sanningen ska fram så betraktar jag det som lite tragiskt och intelligensbefriat att anonymt sitta och delta i internetdiskussioner om saker som kan diskuteras kring ett fikabord.

Har folk inga kompisar att fråga eller utbyta åsikter med? Vad får folk ut av internetdiskussioner? Varför är det intressant att sitta och berätta för en massa anonyma främlingar vad JAG tycker när ingen vet vem jag är? Blir inte mina åsikter ännu mer ointressanta när ingen vet vem jag är?

Nu känner jag mig inte särskilt orolig att jag ska upptäcka att maken är Puckadidiot123 på något forum. Han är till och med Facebook-vägrare, för han tycker att Facebook är “fånigt”. Så jag känner mig ganska trygg. Men någon är ju troligtvis gift med åtminstone en del av de här människorna. Så man kan ju undra om alla internet-idioter är gifta med andra internet-idioter? Eller om det finns män och kvinnor som går omkring och tror att de är gifta med en normal människa, när de utan att veta om det är gifta med en internet-idiot.

Skiljsmässorna borde rimligtvis öka i framtiden av den här anledningen. Folk kommer att ha sådana här konversationer vid fikabordet (eller på Facebook);

“Varför ska ni skilja er, har han/hon varit otrogen?”

“Nej, jag upptäckte att hon/han är användare X på Flashback/Familjeliv och nu kan jag inte vara gift med henne/honom längre”.

Stökiga grannar

Där vi bor finns det två hyreshus med sex lägenheter i varje. Det bor mest pensionärer här. Jag tror att förutom oss bor det pensionärer i alla lägenheter utom en. I det andra hyreshuset som vi ser från vår balkong bor det en kille som kanske är i 30-årsåldern.

Ibland kan jag tycka är det är lite väl stökigt att bo i ett sådant här område. Som idag tex.

Då kom den där 30-någonting-åriga killen och gick på loftgången i godan ro. Då hoppade en tant ut ur ena lägenheten och gav honom världens utskällning för att han skottade för lite snö. Med hög och bestämd röst upplyste hon latmasken om att en av gubbarna som bor i huset som är 89 år skottar mer än vad ynglingen gör.

Det gick inte att höra vad killen svarade, han pratade så tyst. Han var väl livrädd. Förmodligen lovade han bot och bättring. Vem törs bråka med en rasande pensionär som har fem centimeter pudersnö på loftgången liksom?

När sådant här händer så börjar man ju fundera om det verkligen är lämpligt för oss som har barn att bo i ett sådant här bostadsområde där det bråkas på loftgångarna. Det känns lite obehagligt måste jag säga.

Jag vet vad ni gjorde under julen

Tro inte att jag inte har märkt att ni har bortprioriterat mig på sistone. Jag vet minsann vad ni har håll på med. Ni har firat jul. Det vet jag för jag har Facebook. Inte för att ni alla är mina bästisar på Fejjan, men alla gör samma sak så jag vet ändå.

Jag ska sammanfatta för er vad ni har gjort.

Uppesittarkvällen

Ni satt uppe. Ni tittade på tv. Ni loggade in på Facebook och berättade vilket TV-program ni uppesittade till. Till alla som tittade på Bingolotto vill jag bara säga att ni måste sluta ta allt jag säger på sådant allvar. Jag kan faktiskt inte kolla om ni lyder.

Ni tjuvsmakade julskinkan. Ni laddade upp en bild på Instagram med hashtaggen #svingod. Om ni inte tyckte att den var god skippade ni Instagram. Vem laddar upp en fin bild på en julskinka och hashtaggar #svindålig liksom?!

Julafton

Ni steg upp. Ni tittade ut genom fönstret. Ni såg något. Vad vet jag inte exakt. Kanske ett träd, en stuga eller en snöhög. Vad ni än såg var det vackert. Och täckt av snö. Ni tog ett foto och la upp det på Facebook och skrev JULSTÄMNING!

Några timmar senare tog ni itu med julkorten. VEM har tid att sitta och skriva papperskort och betala för frimärken? Ni skickade en God Jul-hälsning till alla era bästisar på Fejjan. Om ni är talangfulla gjorde ni ett eget E-kort med er själva/era barn, eller så använde ni en app/websida. Ni som drack för mycket under uppesittarkvällen var för trötta för att pyssla med julkort så ni nöjde er med en helt vanlig statusuppdaterings-God Jul-utan-foto.

Ni slavade med att förbereda julmaten/slappade medan ni väntade på att åka till släktingen som slavade. Sen tog ni er Aladdin-ask under armen för att åka och belöna den som lagat maten/Sen bet ni ihop hårt medan ni tog emot en Aladdin-ask för alla era ansträngningar.

Ni bänkade er framför TVn för att titta på Kalle Anka. Ni hade hört att det var något halabalo om någon sorts svart docka, så ni ville se vad det handlade om. Sen satt ni där i en hel timma och väntade också hade de KLIPPT BORT DEN SVARTA DOCKAN! Ni blev asförbannade över att ni suttit där i en hel timme och sen fick ni aldrig se vad det var alla pratade om på Facebook!

Sen åt ni julmat. Ni tryckte i er så mycket mat att ni höll på att spy. Då öppnade ni knappen i byxlinningen och åt lite till. Ni åt och åt tills barnen i sällskapet höll på att förgås i längtan efter tomten. För tomten kommer inte förrän den sista ut-svultna släktingen har tryckt i sig mat för ett helt år. Ni loggade in på Facebook och berättade hur mätta ni var.

Tomten kom och delade ut julklappar. Ni loggade in på Facebook och la upp en bild på julbordet/era egna julklappar/barnens julklappar.

Vid sju-åtta tiden loggade ni i hemlighet in på Facebook trots att ni hade fått internet-förbud av någon omodern släkting, som fått nog av att alla satt och lekte med sina mobiltelefoner, och hävdade att julen handlar om att umgås med familjen på riktigt. Ni kollade vem som hade svarat God Jul på ert FB-julkort och scrollade igenom ert nyhetsflöde och lämnade en God Jul-kommentar till alla som hade lagt ut E-julkort.

På kvällen spelade ni sällskapsspel med familjen. Den som vann laddade upp ett foto på Facebook/Instagram med sin triumf, alla andra gick bara och la sig.

Juldagen

Ni steg upp och åt en smörgås med julskinka på. Er telefon hade slut batteri så ni la inte upp något foto på Facebook, men jag vet ändå att det var det ni åt.

På förmiddagen gick ni på en långpromenad med hunden/barnvagnen/hela släkten. När ni kom hem la ni upp ett foto på Facebook på er själva med rödbitna kinder och berättade hur många grader kallt det var ute just där ni var. Dessutom berättade ni att promenaden var nödvändig så att ni skulle kunna trycka i er en till hel årsförbrukning av julmat till middag.

På kvällen var ni antingen på er hemstads lokala favorithaks hemvändarkväll och kramade/ryggdunkade folk och sa ”Vad länge sen! Så kul att se dig, vad gör du nu för tiden?”.

Eller så satt ni hemma och tittade på när Pugh Rogefeldt höll på att explodera över att Magnus Uggla tog allt utrymme i ”Så mycket bättre – Återträffen”. När Uggla berättade att hans officiella FB-sida hade fått 70000 gillningar/kommentarer efter hans tolkning av ”Jag och min far” surfade ni in på hans FB-sida. Vad de flesta missade att uppmärksamma var att han inte sa under vilken tidsperiod. En del av er gillade eller kommenterade sidan. På så sätt blev hans uttalande en självuppfyllande profetia.

Annandagen

Då åkte ni på mellandagsrea och trängdes. Ni fyndade. Sen kom ni hem och läste i lokalbladet/kvällstidningarna att ni hade blivit blåsta.

Nu är julen slut för i år.

Tomten kan köra upp julklappen i röven

Ibland kommer jultomten med dåliga julklappar. Saker som man inte har önskat sig. Saker som är fula. Saker som man inte behöver.

Ibland kommer även andra människor än tomten med julklappar som man inte vill ha. Mamma kanske ger ett par vantar som inte matchar ens jacka. Ens make kanske ger ett guldsmycke fast man skulle ha fördragit silver. En släkting kanske ger en film som man redan har. Grannen kanske kommer med en ask ljus choklad fastän man bara tycker om mörk choklad.

Hur hanterar man sådant här? Ber man tomten köra upp julklappen i röven? Blir man rasande över att tomten är så oförskämd och kommer med en julklapp på det här sättet? Tolkar man den oönskade, fula, felaktiga julklappen som ett hån? Som att jultomten inte uppskattar en?

Det gör man så klart inte. Man tackar för julklappen. Det var ju ändå snällt att man fick en julklapp. Sen lägger man julklappen i en låda eller ett skåp och glömmer bort den. Eller så kanske man säljer den på Blocket.

För sig själv så tänker man kanske att det här med att hålla på och byta pengar genom att köpa julklappar åt varandra är ganska onödigt. Man tänker kanske att det vore mycket bättre om alla bara behöll sina pengar, och att alla köpte något som de verkligen vill ha till sig själv. Istället för att lägga pengarna på att köpa något till någon som de inte behöver eller vill ha, och tillbaka få en julklapp som man själv inte vill ha.

Men man gnäller ju inte över julklappen man fått av tomten. För man vill inte att tomten ska bli ledsen. Tanken var god och tomten ville ju bara vara snäll. Det kan man bli glad över, även om man inte tycker om själva julklappen.

Så här reagerar och uppför sig de flesta människor när de får oönskade julklappar.

Utom när julklappen kommer från arbetsgivaren. När arbetsgivaren ger fel julklapp då blir folk upprörda. Rasande till och med. Vissa går ihop i grupp och bestämmer sig för att alla ska ge tillbaka julklappen för att visa hur värdelös den är. Man tycker att julklappen är oförskämd. Tolkar den som ett hån och ett bevis på att arbetsgivaren inte förstår vilket fantastiskt jobb man gör. Man tycker helt enkelt att arbetsgivaren ska köra upp julklappen i röven.

Det här är något som jag tycker att facket borde ta itu med. Man kan inte hålla på och ge flera hundra anställda identiska julklappar. Folk är faktiskt individer. Det borde skrivas in i kollektivavtalen att varje anställd borde få lämna in en önskelista till personalavdelningen. Sen måste företag köpa en julklapp till varje anställd från deras egen önskelista. Företag får helt enkelt lov att anställa en julklappsperson. En anställd som jobbar heltid hela året med att köpa julklappar. Då skapar vi arbetstillfällen och får bukt med lite arbetslöshet också.

1999 fick alla som jobbade inom äldreomsorgen en radio i julklapp av Piteå Kommun. Om alla datorer kraschade vid milleniumskiftet skulle man i alla fall ha en batteridriven radio som fungerade så att man kunde lyssna på nyheter. Det var nästan förargligt när milleniumskiftet passerade obemärkt så att radion inte kom till användning.

“Kränkt” är som “lagom”

När jag flyttade till England 1998 så blev folk i Sverige inte kränkta till höger och vänster. Under tiden jag bodde i England blev folk där inte kränkta. Eller det kanske de blev. Men tidningarna hade fullt upp med att avlyssna kändisar för att skriva om vem som hade sex med vem, så de hade inte tid att rapportera om folk som blivit kränkta av karuseller eller dylikt.

När vi flyttade hem till Sverige igen var vi i alla fall inte vana vid det här med kränkningar. Igår läste jag något om någon som blivit kränkt, eller var i riskzonen av att bli kränkt. Då började jag och maken diskutera hur man skulle översätta ordet kränkt till engelska. Vi kom inte på något bra ord.

Insulted kom vi på, men det betyder ju att bli förolämpad. Insulted är ju för litet för att beskriva vad någon som blivit kränkt går igenom. Då kom vi på discriminated, men det betyder ju att bli diskriminerad emot. Det känns för stort för att beskriva en kränkning. Vi kom inte på något mitt emellan.

Så jag har kommit fram till att kränkningar är som lagom. Ett ord som inte finns i andra språk. En svensk grej. Vi ska alltid vara lagom. Förolämpningar och diskrimineringar duger inte åt oss svenskar. Vi måste ha något som är mitt emellan. Lagom alltså.

Därför har vi kränkt och kränkningar.

Julgranar och nationalsången

Vi har en julgran i byn såklart. Den är fin. Ifjol fick Jävres julgran bara en tvåa av fem i Piteåtidningens betygssättning av kommunens julgranar. Om det händer i år igen blir jag upprörd. Då får det vara nog. Då startar jag en Facebook-grupp som heter Vi som kräver att Jävres julgran ska få ett högre betyg. Jag räknar med att den skulle sprida sig som en löpeld.

Det här är en speciell julgran. Det är en julgran som ändrar högertrafik till vänstertrafik. Men bara just vid granen, i resten av byn har vi fortfarande högertrafik. Det kan låta komplicerat men reglerna är egentligen enkla. Om man kommer från den riktningen som fotot är taget och ska svänga höger så kör man på höger sida av granen. Men om man ska svänga vänster då kör man på vänster sida av granen.

Det är självklart inte alla som följer de här enkla reglerna. Det är ju alltid vissa som ska hålla på och vara tvärsemot och hålla på och säga “vi har faktiskt högertrafik i det här landet”. Sådana där människor som är rädda för förändringar och vill att allt ska vara som det alltid varit förut. Det kan förstås vara lite farligt när folk håller på och kör på både höger och vänster sida av granen. Men det brukar gå bra för det mesta. Alla i byn vet ju om att den här vänsterregeln vid granen finns så jag antar att folk är lite försiktigare just där. Det är bara när det kommer folk utifrån det kan bli lite problem. Folk från stan och så där. Utbölingar.

Är den här undantagsregeln reglerad i lag undrar ni kanske? Eller i någon sorts regeringsbeslut åtminstone? Nej, lagar och regler det kan vi minsann göra själva här. Vi Pitebor har till och med en hel sång om det här att vi kan själva. I folkmun kallas låten Nere vid Piteälva (det kan vi göra själva). Som en lokal nationalsång kan man nästan säga.

Vår Piteå-nationalsång får inte spelas på skolavslutningarna. Nu förtiden händer det att Piteåbor och Luleåbor blir ihop. En del går till och med och flyttar ihop eller gifter sig och skaffar barn. Det är klart att det rynkas på näsan åt det här, men det är bara att acceptera att det händer. Så det finns en liten risk att det kan finnas någon Luleåbo på en skolavslutning på någon skola i Piteå kommun. Nere vid Piteälven är ju en Piteålåt och Luleåbor skulle kunna känna sig underlägsna och kränkta av den, så den är förbjuden.

Man kan tycka att de skulle kunna åka på någon skolavslutning i Luleå kommun istället för att komma och förstöra våra.

Snart kommer säkert någon och försöker förbjuda Pitepalten. Då ska ni veta att jag kommer att stå överst på barrikaderna. Pitepalten rör ingen.