Regler – Prinsessan på Ärten

Är det lämpligt av mäklare att svara så här?

Vi håller ju på och budar på lite hus och grejer just nu. Ikväll skickade jag iväg ett bud via sms till en mäklare.

Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam till det det här. Inte huset alltså, utan mäklaren.

När jag fick hans svar sa jag till maken “Va fan menar han?! Är det här en korrekt avslutningsfras från en mäklare till en kvinnlig husspekulant…?”.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om mäklarens ursäkt/förklaring? Är det auto-korrektens fel och vilket ord var det i så fall han egentligen menade att skriva som gjordes om till puss?

Jävla idiot är ännu bättre än Ärthjärna

Kommer ni ihåg när Rolf kallade mig för ärthjärna? Jag levde ju länge på det.

Idag har det hänt mig något ÄNNU bättre – en karl kallade mig för JÄVLA IDIOT. Jag var ju liksom helt exalterad när jag kom till jobbet och fick börja dagen med att berätta den här fantastiska historien.

Den där gångvägen som jag berättade för er att jag cyklade på när en tant i blommig kjol skrek cykelregler ni vet? Den cyklar jag ju på varje dag, trots att hon skrek tillrättavisningar. Den är typ 5-6 meter bred och inte speciellt mycket folk på den nu när det inte är fint väder. Bara några cyklister och någon enstaka fotgängare då och då. Det finns gott om plats så jag cyklar där trots att det är mot reglerna.

Idag träffade jag dock någonting bättre än en tant i blommig kjol. En gubbe i svart jacka med en liten svart krullig hund försökte spärra vägen för mig. Men det kunde han ju inte. Det är ju ingen konst att runda en gubbe med en krullig hund på en sex meter bred gångbana. Så då vrålade han “Man får inte cykla här, har du inte fattat det din JÄVLA IDIOT!”.

Jamen herregud, jag är väl inte blind. Det är väl klart att jag har sett skylten att man inte får cykla på gångbanan. Jag fattar. Men fattar gubben att om han ska bli så där upprörd över att folk cyklar på nästan tomma gångbanor så kommer han snart att få hjärtinfarkt? Vem ska då mata den krulliga hunden?

Hans blodtryck måste ju ligga i taket hela tiden. Tänk varje gång han står där vid ett trafikljus och väntar på grön gubbe och någon kommer och går mot röd gubbe… Det måste ju göra honom skogstokig, han måste ju vara konstant upprörd hela tiden så fort han lämnar sitt hem.

Å ingen bryr sig.

Dessutom är han säkert typen som sitter hemma och upprör sig över saker som han läser i tidningen också. Han kan ju aldrig få rast eller ro någonstans.

Om han har Facebook vill man nästan inte ens tänka på så eländigt flödet måste se ut för hans FB-vänner när det enda han gör är att hitta nya saker att gnälla över i sina uppdateringar. Man får verkligen hoppas att han livar upp med lite bilder på maträtter och nybakade kakor emellanåt.

Latest news

Vi åker till London över helgen på torsdag. Gullefjunet ska också med och det blir första gången hon är i London sedan vi flyttade hem. Det ska bli jättekul. Vi ska gå på Hamleys och köpa födelsedagspresent, för hon fyller ju fem nästa vecka.

Jag har nyss hyrt en bil. Dryga 1000-lappen för fem dagar är ju som fått. Det inkluderar dessutom extra försäkring och i London är det alltid någon idiot som backar på en på parkeringen så den extra försäkring är väl värd 400 slantar. Just nu är jag typ mer exalterad över att vi har en hyrbil än över hela resan i sig. Det ökar möjligheterna till vad vi kan hinna med att göra med minst det dubbla. För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att fickparkera upp bilen med två hjul på trottoaren på någon omöjligt trång plats. Jag är skitbra på det, jag behöver bara bilens längd plus typ en decimeter framför och bakom.

Nog om det. Jag har fler nyheter.

Vårt barn har flyttat ut ur vår säng. Fattar ni alltså?! Fattar ni vilka saker jag och maken kan göra i vår egen säng igen? Vi kan läsa en bok på kvällen när vi går och lägger oss. Hon brukar i och för sig komma kravlandes upp i vår säng någon gång mellan två och fyra på natten. Men det tycker jag inte gör någonting, det är bara mysigt och vid den tiden har man ju redan läst klart.

Cykelnyheter har jag också. Vet ni vad jag har upptäckt att det finns väldigt mycket av på cykelbanor? Kärringar som går omkring på cykelbanor och skriker regler efter folk som cyklar.

De skriker saker som “Gående har förtur…!” när gående inte alls har förtur i cykelbanan bara för att det finns ett övergångsställe på andra sidan cykelbanan. Gående har bara förtur i cykelbanan om det är ett övergångsställe ritat i cykelbanan.

Och “Här får man inte cykla!”. Det hade just den kärringen i och för sig helt rätt i för då cyklade jag på en gångbana. Men trodde hon verkligen att jag skulle bry mig om hennes skrikande när jag redan fattat beslutet att cykla på gångbanan för att det sparar mig tid och det ändå bara är någon enstaka kärring som går där?

Orka skrika regler till folk som cyklar. Alla vet att alla cyklister är helt hänsynslösa och inte bryr sig ett dugg om vad folk skriker efter dem så varför slösar kärringar energi på sånt? Det är alltid kärringar. Alltid gamla och oftast i blommig kjol eller med en hund i släptåg. Några skrikande gubbar har jag inte träffat på i cykelbanorna.

Nästan slut nyheter. Kommer bara på en sak till. Jag var på fest igår och jag är lite för gammal för att gå på fest på torsdagar så jag mådde INTE bra på jobbet idag. Jag mådde så dåligt att jag fick lov att gå till chefen och berätta att jag var tvungen att gå hem en halvtimme tidigare för att begrunda mina synder.

Föräldrar – precis så här kommer era ungar att bli om ni inte uppfostrar dem ordentligt

På sistone har jag på Facebook uppmärksammats om vad som händer om man som förälder inte sköter sitt jobb ordentligt och uppfostrar sina barn.

Jag har nyligen sett otaliga delningar av tidningskrönikor med varningsrubriker och uppmaningar till föräldrar att skärpa sig.

Carina Glenning har skrivit en krönika som heter “Vad sysslar ni med, föräldrar?”.

Joakim Lamotte har skrivit en krönika som heter “Daltande föräldrar skapar osäkra barn”.

Jag kan inte annat än hålla med om att föräldrar har ett ansvar och dessa två krönikor är goda exempel på att man måste försöka göra sitt bästa för att skapa bra vuxna individer av sina barn.

Om man misslyckas med sitt föräldraskap kan det sluta med att man om en 20-30 år sitter där och ser resultatet av hur man genom sitt misslyckande att uppfostra sitt barn bidrog till att skapa en vuxen människa som sitter och skriver krönikor som visar prov på hur skribenten är en bortskämd individ som inte klarar av att vistas i offentliga miljöer om inte alla andra närvarande människor uppför sig exakt som de vill och som de på något sätt har bestämt är rätt. Sen tar de sig rätten att läxa upp folk och berätta hur man egentligen ska sköta det här med barnuppfostran. Litegrann som Familjeliv men de får dessutom betald för det.

Jag skulle fortfarande älska min dotter, men jag skulle känna mig väldigt misslyckad som förälder om mitt barn valde att försörja sig på att sitta och skriva publikfriande krönikor i jakt på gillningar och delningar på sociala medier, som enbart går ut på att fördöma hur andra människor väljer att leva sina liv.

Jag hatar också andras barn. Jag hatar också andra föräldrar. Precis som Lamotte och Glenning. Det finns nästan ingenting mer irriterande än andra människors barn och andra föräldrar. Men jag ägnar mig inte åt att berätta för andra hur de ska göra. Jag koncentrerar mig på att i största allmänhet bara avsky folk som inte gör som jag tycker att de ska göra men jag låter bli att säga till dem hur de ska göra. Sen gör jag precis som jag vill med vårt barn.

Vårt barn är ganska normal. Ibland uppför hon sig exemplariskt (och förbluffar alla och oss mest av allt) och ibland är hon en riktig odåga. Grejen med vår unge är att hon oftast uppför sig tusen gånger bättre på restauranger än vad hon gör i vår eget kök. Det kan irritera livet ur mig när jag får en massa beröm över vilket väluppfostrat barn vi har och det inte alls är sant.

Jag och maken är också ganska normala föräldrar. Ibland lyckas vi med att styra upp situationen och ibland orkar vi inte med att vara så perfekta som Joakim Lamotte och Carina Glenning förväntar sig att vi ska vara (och som man måste anta att de är själva?!).

Sen så är det ju så att det finns en massa människor som har kvastskaft långt upp i arslet som tror att det de tycker är det enda rätta och som borde söka sig till miljöer där de hittar likasinnade. Sitt eget vardagsrum tex. Eller sin egen matsal. Jag föreställer mig liksom att den här typen av människor har en matsal i sitt hus. Eller i sin våning som de kanske föredrar att kalla det om de råkar bo i en hyresrätt.

Det enda jag vet med säkerhet är att någon Lamotte eller Glenning kommer jag inte att ha skapat när jag är klar med min barnuppfostran. Jävla odågor till människor om man får döma folk efter att ha läst vad de har skrivit, och eftersom de dömer folk efter ett restaurangbesök måste jag dra slutsatsen att man får göra precis det.

Ungen är som en katt

På tal om hjälmar förresten. Jag och maken är lite dåliga på överbeskyddande. Om någon kommer på att lagstifta om att barn måste ha säkerhetsbälte i bilen och hjälm när de cyklar tycker jag alltid att det verkar som bra idéer och följer dem. Jag köper dyra grejer för att mitt barn ska vara så skyddat som möjligt. Jag tycker att flytväst på sjön är asviktigt och utlovar akvariefiskar för att att hon ska följa flytvästreglerna.

Men i övrigt har jag upptäckt att vi är lite slappa i jämförelse med andra föräldrar. Hon får klättra lite var stans och åka ner för saker som det egentligen inte är lämpligt att åka på. Hon får egentligen inte hoppa i sängen (för jag gjorde det när jag var liten och ramlade och slog skallen i ett element så att jag fortfarande har ett ärr i pannan) eller soffan (för det gjorde jag när jag var liten och ramlade och hackade fast framtiden i mormor och morfars vardagsrumsbord och nu har jag en sned framtand) men hon gör ändå jämt det och våra tillsägelser är på sin höjd halvhjärtade.

Ibland när vi umgås med andra barnfamiljer så börjar gullefjunet med någon lek eller aktivitet som jag och maken säger “var försiktig” åt och sedan upptäcker att andra föräldrar blir helt förfärade över och förbjuder sina barn att göra. Då måste ju jag och maken också ingripa och visa att vi är ansvarstagande och gå dit och förbjuda. “Så får man absolut inte göra, det är farligt!” och vagga med pekfingret. Å gullefjunet bara “Men jag har ju fått göra så 100 gånger förut?!”. Å vi bara “Men inte idag! Ni får leka något annat” också viskar vi till gullefjunet “Du får göra det en annan dag, bara du slutar nu annars får du aldrig mer göra det…”.

Förra helgen var vi i skogen och promenerade. Makens idé. Vi upptäckte att någon hade byggt en trädkoja två meter upp i ett träd. Typ spikat fast några brädor som en plattform mellan två grenar.

Gullefjunet ville genast klättra upp. “Det klarar hon aldrig” sa jag och maken till varandra. Hon började klättra och jag stod och tittade på. Maken gick iväg och tittade på skogen. Han är sån, han kan gå omkring och titta på en skog och tycka att det är roligt.

Helt plötsligt satt hon där uppe på plankorna innan jag en hunnit registrera att hon faktiskt skulle klara av att ta sig upp. Ojdå liksom! Jag frågade henne hur hon hade tänkt ta sig ner. Det visste hon inte. Jag ropade på maken att nu fick han faktiskt lov att komma tillbaka för att vi hade ett problem.

Maken kom strosande och tittade på barnet och sa “Sitter du där uppe? Du är ju som en katt – kan klättra upp hur högt som helst men kan inte ta dig ner”. Jag bara “Jamen lös problemet – hur ska DU få ner henne därifrån? Det känns lite onödigt att dra hit brandkåren!”.

Det slutade med att vi sa åt henne att backa ner samma väg som hon kom och när hon hade gjort det en bit nådde maken att lyfta ner henne.

Tur att det inte var några andra föräldrar där som kunde anmäla oss till socialen för bristande ansvarstagande. Vi får lov att skärpa oss litegrann.

Ingen hjälm hade hon heller. Varken cykelhjälm, stjärtlappshjälm eller trädklättrarhjälm.

Lucia och 48-timmarsregeln

Det kom naturligtvis ett email från dagis efter det lilla 10-timmarsbrottet mot 48-timmarsregeln. Som ett brev på posten kom det, fast på email, till alla föräldrar. Ett email med påminnelse om 48-timmarsregeln och länkar till kommunens regler och anklagelser om att förstöra andra människors julfirande.

Jag bara “Jaja, jag vet att vi har felat! Måste ni go on and on about it?”. Jag tordes knappt ta tillbaka gullefjunet till dagis idag trots att hon har varit lika frisk som vanligt de två dagar hon varit hemma. När maken hämtade henne efter dagis-spyan var hon redan pigg igen och sedan dess har hon inte visat några tecken på magsjuka. Men tänk om hon skulle bli sjuk idag igen och kräkts på dagis? Då skulle ju personalen ha trott att vi brutit mot 48-timmarsregeln igen. Fast det visste de ju egentligen inte att vi gjorde första gången heller, om de inte läser den här bloggen förstås. Men det kan jag inte tro, det vore ju helt konstigt om de läste bloggen och inte avslöjade för mig att de läser den. Jag känner ingen som gör så. Det är i alla fall vad folk jag känner tror.

Så maken fick lämna. Jag skulle ju ha gått in och sagt saker som “Vi TROR att hon är frisk, på heder och samvete så har hon inte visat några symptom sedan i tisdags när hon kräktes här, men ni får ju ringa om hon verkar sjuk för man vet ju aldrig riktigt säkert”. Maken däremot han går bara in och säger “Här är vårt barn, ta hand om henne idag, nu har jag bråttom till jobbet, hej då”. Det kändes mest naturligt för mig att han fick lämna.

Det var dock jag som gick på Lucia i eftermiddags. Det var så vackert när barnen stod där och sjöng och gullefjunets Luciakrona hade fyra tända ljus av fem. Å mot slutet så ställde hon bort sitt handljus och la armbågen på en hylla och liksom lutade sig. Det är ju så med Luciatåg att man blir lite trött på slutet.

Sen var det fika och jag satt där och sneglade mig omkring och kollade om det var någon som satt och pekade och viskade “Där är hon som bryter mot 48-timmarsregeln”. Själv satt jag och tänkte “Jag VET att ni OCKSÅ bryter mot 48-timmarsregeln, ni har bara inte haft oturen att åka dit!”.

Å innan någon skickar email om att jag bryter mot regeln att man inte får fotografera andras barn på Lucia på dagis och lägga upp på nätet så har jag faktisk frågat Ns mamma om lov. Sådetså! Herregud, jag har väl ändå koll på vilka regler det är okej att bryta mot eller ej.

Lucköppningsförberedelser

Kom hem från jobbet och hittade denna på vardagsrumsbordet.

Jag: Men så här får man ju inte göra. Det är en lucka per dag, man får inte öppna luckor i förväg! Då förstör man överraskningen.

Gullefjunet: Jag har inte öppnat luckorna.

Jag: Jodå, 13, 14, 19 och 23 är ju öppna…

Gullefjunet: Nej mamma, jag har inte öppnat dem. Jag har bara förberett.

Nu när jag har undersökt kalendern lite noggrannare så har hon nog bara kikat. För luckorna är inte öppnade hela vägen och hon har inte tagit ut någon av ~~skräpet~~ sakerna.

J som i julpyssel

Imorgon är det julpyssel på dagis. Redan ifjol när jag var på julpysslet bestämde jag oss för att i år är det makens tur att julpyssla.

I övrigt är jag förstås en mönsterförälder. Det har suttit en lapp på dörren på dagis att de vill ha tomma toalett- och hushållsrullar till julpysslet. Så jag har samlat rullar. Idag bar jag dit mina rullar i en systembolagspåse.

De har ju så praktisk storlek. Jag förstår inte varför systembolagspåsar ska vara så stigmatiserade.

Magdalena Ribbing har sagt att det är okej

I morse läste jag i Metro att Magdalena Ribbing har sagt att det inte finns några etikettregler om hur tidigt man får julpynta. Om man vill julpynta i november så går det bra enligt regelboken. Hon verkar ju kunna sina grejer den där Ribbing. Om man googlar henne så får man reda på att det är respektlöst att klä sig som på stranden när man går till kyrkan.

Så nu när hon har sagt att man får julpynta har jag ställt fram ljusstaken. Asså den stod ju i hallen i någon vecka först. Jag hade ställt den där på byrån för att jag skulle bli påmind om att köpa lampor till den eftersom fyra stycken var trasiga. Åsså köpte jag lampor och la dem bredvid ljusstaken på byrån i hallen.

Å nu när Ribbing har sagt att det är okej så har jag kommit mig för att ställa den i fönstret och stoppa i kontakten.

Jättemysigt, man får nästan lust att börja sjunga julsånger.

Regelverket

Jag hade tänkt berätta några regler som det är viktigt att ni känner till om ni någon gång ska hälsa på och bo hos min morsa och farsa.

– Man får inte lämna garagedörren öppen medan man åker en snabbis till ICA. För farsan “kör ju värmen i garaget”.

– Man måste alltid äta middag senast fem, helst tidigare. Annars kan någon “hinna svälta ihjäl innan de får mat”.

– Man får inte stänga av TVn. TVn ska alltid stå på. Utifall att mamma råkar titta åt det hållet när hon läser tidningen eller sitter vid datorn.

– Man får inte kasta mat. Allt måste ätas upp. Det här är dock ingen regel som gemene man behöver bry sig om. Om det blir över mat gör farsan matlåda och äter upp den nästa dag. Regeln gäller inte svamp. Farsan har fått för sig att all svamp är giftig så svamp har han inget problem med att kasta.

– Man får inte köpa hem för mycket bitsocker. Om man köper hem för mycket bitsocker börjar folk pracka på en bitsocker och tjata att man ska ta med sig bitsockret när man åker hem.

– Man kan inte gå och skita på eftermiddagen utan att morsan säger “Ska du skita NU??! Skiter gör man på morgonen innan man duschar”. Om ni undrar varför jag berättar att jag ska gå och skita så är det för att man har informationsplikt när man lämnar rummet. “Vart ska du?” säger någon så fort man reser sig.

Blindstyren borde inte få bli Lapplisor!

Vi har fått parkeringsböter idag. Fastän vi hade parkerat rätt och betalt avgiften och var tillbaka i tid. Vår överträdelse var: “Parkerat fordon på avgiftsbelagd p-plats utan att visa att avgift erlagts”. Vi är oense på den punkten jag och LappLisa.

Nu låter det kanske på tonfallet när jag berättar det här som att jag hanterar detta relativt bra. Det är helt fel. Jag är svinarg. Finns det någon jävla lag som säger att man måste lägga parkeringsbiljetten på höger sida av vindrutan? VAAAAAAAAAAAAA??? Kan någon berätta för mig om den här parkeringsbiljetten är svår att se för en normalbegåvad person med normal syn? Är den det? Ser ni den eller inte? Jag tror att ni ser den, och ni har inte ens en LappLise-utbildning. Hur kan det då komma sig att en yrkesutövande LappLisa inte ser den? Kan det vara så att LappLisan inte VILL se den??!

Den sitter på vänster sida av vindrutan under den där plastsaken som Volvobilar har installerad enbart i det syftet att man ska sätta parkeringsbrickor och parkeringsbiljetter under. Det är inte så att vi hade gömt parkeringsbiljetten i bakrutan eller lagt den på däcket. Jag vet minsann att LappLisor inte har någon humor och inte vill leka gömma sked så vi sätter ALLTID parkeringsbiljetten i vindrutan under plastbiten på vänster sida.

Menar LappLisan att parkeringsbiljetten måste ligga på höger sida? För när man tittar på parkeringsböterna så får man intrycket av de där små sträcken att LappLisan bara har fotograferat på höger sida. Menar LappLisan att jag ska måsta stämma Volvo för att de har satt den lilla plastbiten på vänster sida?

Telia-Magnus säger att jag inte kan få gratis TV

Igår var Telia-Patricia sjuk så Telia-Magnus emailade mig för att säga att de tyvärr inte kan ge mig gratis TV i ett helt år. Så snålt.

Däremot erbjöd Telia-Magnus mig en gratismånad på mitt bredbands-abonnemang som kompensation. Jag tackade ja till det. Förutom telefonkö-helvetet så var jag inte så besvärad av bristen på bredband eftersom bredbandet försvann lördag kväll och då gick jag och tittade på tv, söndag åkte jag pulka och måndag och tisdag jobbade jag. Förutom på kvällarna när jag pratade med Telia-Erika. Men hon var ju trevlig och rättade in sig kring vårt middags- och badschema så det gjorde inte så mycket. Det var mest en bredbands-detox.

En gratismånad till ett värde av 389 kr var ren bonus. Lite skit i bredbandet brukar man ju räkna med utan att orka be om kompensation. Ren bonus som jag kan köpa över 30 liter mjölk för. Ingen jävla lokalproducerad mjölk däremot. Fi-tvale-för-det som man säger. Jag har sett hur kor har det här i Stockholm och är en medveten konsument som inte kan tänka mig att köpa mjölk producerad inom tullarna.

I alla fall. Nu har jag ett nytt problem. Kommer Skatteverket nu att kräva att jag deklarerar min gratismånad som en inkomst av blogg och att jag skattar på den? Alla vet att om man får gratis saker till följd av att man har en blogg ska man skatta på värdet av det man får.

Ja, nu ska jag inte säga att ALLA vet det. Blondinbella vet tex inte det – därför kallas hon Economista – och i hennes fotspår följer alla bloggare med läsarantal över 5000 per vecka. Det nya ordet för att säga “nedvärdera inte oss bloggare, det är faktiskt ett beundransvärt yrke” samtidigt som man säger att inkomsten inte är skattepliktig.

När man ändå håller på bankar man litegrann på feminist-trumman och hävdar att bloggare som tjänar pengar på sina bloggar hjälper feminismen (för att alla stora bloggare är kvinnor) trots att de kämpar med näbbar och klor för att slippa skatten.

Som utbildad kvinna som råkar ha en blogg känner jag mig jävligt vilsen. Både i feminist-vinkeln och skattereglerna. Jag trodde att jag hade någorlunda koll på båda tills jag lärde känna bloggvärlden. SKV hänger inte med. Och feminismen lider av att unga kvinnor luras att tro att bloggande är ett yrke och lockas tillbaka till oavlönat hemmafruarbete a la femtiotalet i tron att man kan tjäna pengar på det utan att skatta.

Å sen när det inte funkar för att inga företag vill betala för reklam som saknar trovärdighet sitter de och skriker på sina bloggar om hur orättvist behandlade de är för att de inte tjänar några pengar för att folk inte vill betala för att läsa om när de sitter och klagar över all tid de lägger ner på att klaga om hur lite de tjänar på att klaga enbart för att de är kvinnor som klagar. Må denna typ av feminism dö ut innan min dotter når en ålder där hon kan påverkas av detta. Jag vill ju att hon ska känna att hon har möjlighet att “rule the world”, inte bara att “rule” någon lågbetald blogg…

UnderbaraClara, HouseOfPhilia och LadyDahmer och deras gelikar kommer att ha mycket på sitt samvete när tonårsflickor väljer bort utbildning i framtiden. Åtminstone om man ska tro dem själva för i deras strävan att tjäna pengar (som vissa av dem inte vill skatta för) hävdar de att de har stor påverkan på sina läsare.

Tillbaka till mitt 389-kr-problem. Jag kanske kan hävda att det här med att lura till sig en gratis-månad bredband genom att blogga om Telia varje dag är en hobby. För jag är lite lättroad. Mario Brothers, Candy Crush, Telia Social Media – jag är som ett barn och tycker att sånt är kul. Man får faktiskt tjäna 15 papp på sin hobby utan att skatta. Det har jag läst mig till på nätet.

Hallå Skatteverket – har ni också sådan där plingbevakning? Ring mig i så fall va?! Är min gratismånad en kompensation av mitt bredbands-lidande eller är jag en proffsbloggare som bör deklarera 389 kr inkomst av tjänst?

Om det senare, följ gärna Telias moderna angreppssätt och svara i kommentarerna med vilken ruta fyra-hundringen ska in i. Jag behöver inget långrandigt brev. You say square – i put 389 and I won’t call you square. Deal?

En sak till som jag vill säga till mitt försvar i skattefrågan är att alla mina läsare är alltför intelligenta för att påverkas av mina åsikter därför är inget jag säger reklam. Jag sysslar bara med information, utbildning och åsikter. Jag borde därför tilldelas någon sorts stipendium. Något skattefritt sådant så att jag inte behöver leta efter någon ruta på deklarationsblanketten.

Jag får högt blodtryck av blodtrycksmedicin

Sist jag var på ett ställe med kölappssystem då hade jag ingen lapp och då höll personalen fascistiskt på kölappsreglerna fastän jag hade stått där ensam och väntat i evigheter tills en kärring gled förbi mig på upploppet med en kölapp. Den gången slutade det med att doktorn ökade min dos med blodtrycksmedicin.

Idag besökte jag ett kölappsställe igen. Jag var på apoteket för att hämta ut blodtrycksmedicin. Den här gången följde jag regelverket och tog en kölapp. Fyra nummer före mig, så jag strosade runt och klämde på tandkrämstuber och krämer och tvålar.

När det var ett nummer kvar till min tur återvände jag till receptkassans närområde. Då stod det en massa människor uppradade på led och väntade. “Det har de ingenting för” tänkte jag då. “Jag var här före alla dem och jag har en LAPP som det står nästa nummer på”.

När kunden i kassan försvann så spatserade kärringen som stod först i ledet fram till kassan innan expediten han trycka på kölappsknappen. “Nu blir hon tillrättavisad av expediten och tillsagd att ta en lapp” tänkte jag nöjt. Men nej – expediten började slå in hennes varor i receptkassan!

“Har ni inte kölappssystem här?” frågade jag inte så särskilt vänligt. “Ska du betala varor?” svarade expediten. “Nej jag ska inte betala några varor, jag hade tänkt hämta ut medicin här i RECEPTKASSAN och jag har en LAPP med nästa nummer på!!!” berättade jag upprört. “Vi har inte tillräckligt med personal för att bemanna varukassan idag så därför får man betala sina varor här” var den patetiska förklaringen till hennes oförsvarliga beteende.

Jag skiter i var folk betalar sina varor. Så länge inte kölappslösa människor som kom EFTER mig blir expedierade FÖRE mig när jag har en LAPP….!

Nu tror ni kanske att jag stormade ut eller gick och ställde mig sist i kön av lapp-lösa människor. Inte ni som kommer hit regelbundet förstås. Ni förstår nog att jag inte ställde mig sist i någon kö. Inte heller lämnade jag stället i protest som jag helst hade velat, för jag behövde ju mina blodtryckspiller. Just då skulle jag ha kunnat ta flera extratabletter utan att de skulle ha sänkt något tryck.

Nej ni, expediten som vid det här laget inte var någon vanlig expedit utan en expedit-kärring fick lov att betjäna mig före den lapp-lösa kön. Medan hon knappade i sin receptläsarmaskin så upplyste jag henne (med min suraste subba-röst) om att om de inte använde kölappssystemet så borde de faktiskt stänga av det istället för att invagga folk i falsk trygghet att om man har en kölapp så kommer man att bli betjänad när det är ens tur.

“Vi brukar stänga av det” sa hon då. Men inte idag. Alla kölappar hade blivit betjänade i kölappsordning ända till det var min lapps tur. När det blev min tur då slopade de helt enkelt bara kölappsturordningen. Å vad de brukar göra i vanliga fall när de bryter mot kölappssystemet är på inget som helst sätt intressant för mig om de inte håller sig till sina normala kölappssystem-brytar-rutiner när jag är där och har en lapp.

Sen sa kölappsregelbryterskan att mitt recept var slut. Så jag fick ingen medicin. Så nu måste jag försöka få mitt recept förnyat och ge mig ut i kölappshelvetessystemets laglösa värld imorgon igen.

Jag rev sönder kölappen i argen så jag kan tyvärr inte visa något foto på den.

På lördagar lättar vi lite på reglerna

Egentligen skulle jag ha visat er den här bilden i lördags kväll, men då hade vi inget internet så då blev det inget av det.

Det är så här va att söndag till fredag så brukar vi försöka hålla på en regel som säger att när det är middag så ska man sitta vid bordet och äta.

På lördagar brukar vi dock inte vara så strikta med den här regeln. Om någon envisas med att sitta i grytskåpet istället för att äta middag så är vi ganska relaxade och låter dem göra det. Oftast på lördagar är det ändå så att folk som sitter i grytskåp har ätit så mycket godis att de inte är särskilt hungriga i alla fall.

Julklappar jag ångrar

Mimmispelet och Bamsespelet. Mest Bamsespelet. Det är ett Yatzy.

Jag tycker att det är viktigt att man följer reglerna när man spelar spel.

I Yatzy får man bara slå tre gånger. Och man får inte hålla på och vända på tärningarna om man inte är nöjd med det man slagit.

Jag fattar inte varför någon ska få dispens från att följa reglerna bara för att de är tre år gamla?

Regler i badrumsskåpet

Intensiv dag idag. Jag hann ändå med att städa i badrumshyllan.

Inte så stor skillnad tycker ni? Nej okej då, jag har inte dammtorkat. Det är dammtorkar-dag imorgon. Eller någon annan lördag under 2013. I övrigt är det jättestor skillnad. Ni ser den bara inte för jag har mest städat inne i lådorna.

Dessutom har jag försökt mig på att göra ett fotogalleri så att bilderna skulle hamna bredvid varandra. Det funkade inte alls som ni ser, man måste klicka på bilden för att se hela skåpen och vem orkar göra det? Ja säkert någon förstås. Det finns ju folk som har som hobby att gå och rota i folks badrumsskåp när de är bortbjudna. Om ni är den typen vill jag tipsa om att man ser bäst om man printar ut fotona i färg.

Maken har också fått en repetition av reglerna. Barberarknivar må icket dela billig låda från ÖB med garnityrmojänger. Allt enligt en gammal regel från tidigt 1800-tal. Ursprunget till denna regel är förstås att man inte vill ha skäggstubb från en använd rakhyvel på tandtråden.

Eftersom jag bara använder tandtråd en gång om år så är ju denna gammalmodiga regel inte av så stor betydelse för mig. Men tandborstlagret av nya oanvända tandborstar ligger ju också i den där lådan. De är i och för sig fortfarande förpackade, men jag blir ändå äcklad av tanken därför håller jag fast vid den här 1800-talsregeln.

Vadå spydigt?

Vi har lite “business” kvar i England. Pensioner och konton och grejer. Det är bara sju år sedan vi gifte oss så jag har inte “hunnit” namn- och adressändra alla. Allt sånt är så sjukt jobbigt i England.

När man ska adressändra ska de ha två “proof of addresses”. Det ena ska vara ett kontoutdrag från en bank och det andra ska vara en utility bill (hyra, vatten, el, gas, fast telefon). Ofta ska de vara i original eller vidimerade kopior.

När man ska namnändra är det ännu jobbigare. De brukar tom föreslå att man ska skicka sitt pass till dem. Vem skickar sitt pass på posten liksom? Man vet ju aldrig när de tänker skicka tillbaka det eller om de tappar bort det på vägen.

Nu måste jag i alla fall namnändra en grej. Så vi har brevväxlat en längre tid (månader) jag och det här företaget. Till slut författade jag ett brev och visade det för maken och frågade om han tyckte att det hade rätt “ton”. Han skrattade och sa att det var “lite spydigt”.

Jag vet då inte vad han menar. Så här skrev jag. Vad tycker ni?

“Dear X,

Re: Account number XXXX

As requested I have enclosed a copy of my marriage certificate. I hope you will agree that it is pretty (the original is in colour). However, here in Sweden the official marriage certificate isn’t much good as a legal document.

Instead Sweden have a population register which is run by the Swedish Tax Agency where things like marriages and name changes are recorded. This is where Swedish companies do their KYC checks to verify names and addresses. In this country we do not have a practice of solicitors, judges or embassy staff spending their time certifying documents. The Tax Agency is Big Brother Extraordinary and no further certifying is required.

I have therefore enclosed a translated and signed and stamped extract from the Tax Agency population register.

I hope this is sufficient to verify my married name.

Yours sincerely,”

Observera att detta inte är något skämt som jag har suttit och hittat på här på bloggen. Brevet ligger på posten. Jag ÄR verkligen den sortens person som sitter och skickar sådana här brev till banker och liknande institutioner.

Notera också att jag återigen fick användning av min nya regel-kategori. Den håller faktiskt på att etablera sig som min egen favorit-kategori. Den är så användbar när man egentligen känner för att dunka huvudet i väggen eller slita ut hårtussar.

Jag är nog ingen anarkist ändå

Jag har funderat på det här med regler om klädsel vid bröllop. Jag har kommit fram till att jag nog trots allt inte är någon klädkods-anarkist. Om regeln är att man ska ha strumpbyxor på bröllop känner jag att jag nog ändå borde ha det.

Så jag har grävt i garderoberna och jag hittade ett par helt oanvända strumpbyxor. Jag tror att jag kör på strumpbyxor trots allt. Så att folk inte tittar snett på mig.

Så här ser de ut.

Men jag ska ha en klänning till också, så ni får tänka er en klänning över. Jag vet inte heller hur bordsplaceringen ser ut, det finns kanske inte utrymme för mig att sitta sådär.

Vikka skor ska jag ha då?

Ni är då dåliga på att komma med modetips. Ett enda råd hittills. Gullefjunet och Carina på en sida och maken på andra sidan som tycker att jag gott kan hålla andan i fjorton timmar. Åsså har vi förstås uppviglerskan Birgit som på FB-sidan vill se hur ett blommigt isterband ser ut.

Jag måste ju ha några sko-jävlar på mig också. I fjorton timmar.

Jag: Ta nu ett kort så jag kan fråga på bloggen vilka skor jag ska ha. Ska jag stå ‘så här’ eller ‘så här’?

Maken: Vill du ha ett snyggt foto eller ett humoristiskt foto? Det ser lite knäppt ut som du stod sist.

Jag: Jag har ett par gröna plyschbyxor uppkavlade på låren. Jag tror inte att ett snyggt foto är ett möjligt alternativ!

Fakta i målet. Skon med ankelband är typ 2 cm högre än den svarta skon. 2 cm är mycket på den här höjden, särskilt i 12-14 timmar. Men de svarta skorna klämmer som satan över tårna. Om ni kollar på foten så klämmer de så mycket att blodådrorna på foten inte pallar trycket och bultar ut.

Med tanke på att man egentligen går enbart på tårna i högklackade skor är det inte så bra när just den minimala kroppsdelen som bär tyngden av hela den härlighet som är jag sitter i kläm.

Maken röstar på de svarta skorna som klämmer till den blommiga klänningen som jag inte kan andas i. Vi har varit ihop i över ett decennium och nu helt plötsligt kommer han ut som sadist.

Är det någon som vet om det finns några regler om skor på bröllop? Annars har jag ett par Hush Puffies, som är en glorifierad variant av Birkenstock, som jag köpte när jag var gravid.

Å nej, jag har inte rakat benen än. Vi ska inte åka förrän åtta imorgon bitti, det är gott om tid. Har ni inget bättre för er på fredagskvällar än att sitta och kisa på ett foto av mina ben för att kolla om jag har rakat dem?

Kontorsklänning på bröllop?

Vi ska ju på bröllop imorgon. Jag har ju vissa andningsproblem i klänningen jag hade tänkt ha. Så jag provade en annan klänning och frågade maken om jag kunde ha den på bröllop. Han svarade “Om jag ska vara ärlig så är den lite mer office dress än bröllopsklänning”.

Det har han kanske rätt i. Men jag svarade “Bruden är väl från Umeå, så det måste ju komma en massa norrlänningar. Du vet ju hur vi norrlänningar klär oss, så om hälften av gästerna är bonnlurkar så måste väl åtminstone NÅN annan vara sämre klädd än mig även om jag har en kontorsklänning”.

Sen är det det här med strumpbyxor. Svärmor har informerat mig om att på sådana här tillställningar har man ALLTID strumpbyxor, oavsett vad det är för väder eller vad man har för klänning eller skor. Svärmor är mycket mer bevandrad i området vett och etikett än mig. Själv har jag alltid gått omkring på bröllop och viskat till maken “kolla där, så fult att ha strumpbyxor när man har skor med öppen tå”. Också var det alltid jag som ingenting fattade om strumpbyx-regler på bröllop.

Regel eller inte så är det i alla fall svin-fult med strumpbyxor i skor med öppen tå.

Så när det gäller det här med strumpbyxorna så tänker jag som så att det är ju inte jag som gifter mig. Jag är inte huvudperson så vem kommer att bry sig om mina ben? Jag hade bara tänkt att jag skulle raka dem. Det får duga.

Jag vill ju på inget som helst sätt förstöra bröllopsparets dag. Men jag känner ändå att risken är ganska liten att de ska springa ut ur kyrkan och tvärstanna när de ser mig och tänka “hon är ju barbent, nu är vår dag förstörd!”. Jag har bara träffat dem en gång förut så det är tveksamt om de ens kommer att se mig i mängden av allt folk. Om det nu mot förmodan skulle vara så att de fokuserar på mina ben på sin stora dag skulle de ju ha problem som jag inte kan ta ansvaret för.

Så vad säger ni – kan jag ha den här kontorsklänningen imorgon? Utan strumpbyxor? Ni får säga till om ni vill att jag ska åla in mig i sidenklänningen som är för liten och lägga upp en bild här om ni behöver veta hur ett blommigt isterband ser ut för att avgöra vad som är bättre/sämre.

Observera att jag har skapat en helt ny kategori som heter ‘Regler’ för det här inlägget.