Som ni säkert förstår har jag tittat på Hollywoodfruarna. Gunilla Persson är ju bara inte riktigt klok alltså. Hur kan man ta med ett litet barn på skönhetstävling så där? Utan att lära ungen att hennes förebild är Moder Theresa och att hon önskar sig fred på jorden? Det är ju helt ansvarslöst! Dyka upp så där oförberedd och inte kunna skönhetstävlingars grundkurs.
Det var i alla fall gulligt att Erika kom på att Gunilla var hennes förebild. Till slut.
Jag nämnde till maken att det är Svenska Hollywoodfruar ikväll.
Jag har ju tidigare berättat att maken är ett socialt geni som kan konversera om det mesta. Han har kanske inte hängt med på riktigt allt men följande citat som han nyss kläckte ur sig visar att han har tillräckligt med koll för att tom konversera om Hollywoodfruar om nöden skulle kräva det.
“Har det varit något nytt i tidningarna om den där största idioten [Gunilla] på sistone?”
“Jag tror faktiskt att den där första idioten som var med från början [Maria] har lärt sig hur det funkar och inte är fullt lika dum som hon verkar. Men det ser ju inte bättre ut än att den där största idioten [Gunilla] är lika galen som hon verkar”.
“Den där idioten med läpparna [Isabelle] – hennes idiot till assistent [tom jag har glömt vad hon heter] måste ju också spela med tanke på hur mycket hon låter sig förnedras”.
“Frågan är ju varför den där kvinnan som faktiskt kan någonting som att sjunga och spela piano och har ett yrke [Margareta] ställer upp i programmet. Hon verkar ju vara en något mindre idiot än de andra idioterna”.
Visst är maken duktig som har så bra koll på vilken idiot som är vilken?
Gunilla Persson rasar mot producenten av dotterns musikvideo eftersom han hade lagt upp den på You Tube. Den var olistad och gick därför inte att söka efter, man var tvungen att ha en länk för att hitta den. Den länken luskade jag naturligtvis fram på nätet och hittade videon på You Tube.
Man kan göra inställningar på You Tube så att videon inte kan bäddas in och delas på andra websidor. Den här videon gick dock att bädda in, så jag gjorde glatt det för att mina fina bloggläsare också skulle få se videon. Eftersom det var tydligt att videon var upplagd av producenten förutsatte man att förhoppningen var att videon skulle ses av så många som möjligt.
Nu är dock Gunilla arg på producenten och påstår att han lagt upp videon utan tillåtelse. Dessutom antyder hon på sin FB-sida att det inte var den slutgiltiga versionen. Det var i alla fall samma version som visades upp i Svenska Hollywoodfruar.
Gunilla påstår att det är ekonomisk brottslighet eftersom Erika hon nu gått miste om försäljning på iTunes. I verkligheten, på den planet som vi andra bor på, har hon inte gått miste om några pengar eftersom de som tittade på videon på You Tube med största sannolikhet inte hade för avsikt att köpa låten.
Gunilla, som troligtvis tittade på omslaget mer än innehållet när hon köpte sin juridikhandbok, har polisanmält producenten och tvingat honom ta bort videon från You Tube. Därför rasar jag nu mot Gunilla.
Hon förstör läsar/tittarupplevelsen för folk som kommer till min blogg från google där de har sökt efter Gunilla Perssons musikvideo. Hur tror hon att det känns för dem när de kommer hit och klickar på play också kommer det upp en text som säger “this video is no longer availiable”?
För er som blir besvikna över att videon är borta kan jag i alla fall berätta att Margaretas sammanfattning – att videon var som en hemmavideo som en förälder gjort med sitt barn och klippt in lite musik – stämde ganska bra. Lyteskomiken ligger inte i Erikas insats, som står sig bra i konkurrensen bland hemmavideos av sjungande nioåringar.
Lyteskomiken ligger naturligtvis i att Gunilla blir upprörd över att någon kritiserar en nioåring, när det är hon som mamma som utsätter flickan för detta, och i att hon tror att videon skall bli en värld-stjärnas genombrott.
Egentligen hade jag tänkt att jag skulle skriva något sorts viktigt och informativt blogginlägg ikväll. Men nu när jag har sett Svenska Hollywoodfruar så blev jag inspirerad av Gunilla att skriva en talbok för hörselskadade. Vilken fantastisk idé tänkte jag, och om hon kan så kan säkert jag också.
Jag ska börja med en gång, med att välja ut foton på mig själv att sätta på omslaget.
Niklas måste antingen vara lite slow on the uptake eller väldigt envis. För han ringde igen för några timmar sen. Jag frågade om han hade hittat något fint han ville köpa ifrån min butik, men han ville bara höra “hur det kändes nu på eftermiddagen”. Det “kändes” precis som i förmiddags – att jag inte var intresserad berättade jag.
Sen gick vi igenom priserna igen. Nu var helt plötsligt ordinarie pris 4500 kr och jag skulle få det för 3000 kr för ett helår. När jag inte var intresserad av det fick jag ett fint erbjudande på 1800 kr för ett halvår, vilket alltså var dyrare än hans första erbjudande. Vi hade en konversation som lät så här ungefär “6000 sa du ju förut-det har jag aldrig sagt-det sa du visst-nej det sa jag inte-jo det gjorde du-men då menade jag ju något annat-jaha men jag är ändå inte intresserad”.
Sen erbjöd jag honom att han skulle få ett fantastiskt fint erbjudande speciellt för honom och köpa en tröja för halva priset. Han föreslog då att om jag spenderade 1800 kr så skulle han köpa en tröja för 179 kr. Förhandlingarna hamnade i ett död-läge där båda parter tyckte att andra sidans erbjudande sög. Vi diskuterade hur många öl man kan köpa för 179 respektive 1800 kr en stund.
Sen snackade vi litegrann om utifall att det var han eller frugan som handlade barnkläder hos dem. Det var frugan tydligen, men Niklas “sa till henne var hon skulle handla”. Jomenvisst. Jag tror att Niklas har en låtsas-fru och ett låtsas-barn som han hittat på i hopp om att sälja en annons/listning.
Därefter berättade Niklas för mig att butikerna var listade i bokstavsordning så min butik skulle ju hamna långt upp eftersom den börjar på K. Jag påpekade att K är bokstav nr 11 i alfabetet. Niklas uttryckte beundran för min snabbhet i att konstatera vart i alfabetet K ligger och förtydligade att jag inte skulle hamna längst upp, men GANSKA långt upp.
Det bästa sälj-argumentet som Niklas kom med var att om jag tecknade mig för sex månader här och nu lovade han att inte ringa mig igen på hela halvåret. Då blev det hela super-intressant. Just när jag skulle slå till och säga DEAL så kallade han mig för Veronika. Då gick hela affären i stöpet. Jag gör inte affärer med folk som inte kan hålla reda på vad jag heter.
Till sist blev jag saved by the bell när det ringde en jultidningspojke på dörren. Jag informerade Niklas om att pratstunden varit trevlig men jag inte hade tid med honom längre eftersom jag skulle köpa jultidningar.
När han ändå inte slutade berättade jag att jag hade bloggat om honom idag och frågade om han ville ha min blogg-adress. Det ville han. Jag berättade att jag skulle blogga om det här telefonsamtalet också, och att han inte skulle missa att komma tillbaka ikväll. Han sa att jag var tvungen att vara snäll mot honom.
Visst har jag varit jättesnäll nu Niklas? Förutom att jag lagt inlägget i kategorin Puckon förstås. Glöm inte att lämna en kommentar och säg hej när du tittar in. Maken är övertygad om att anledningen till att du ringde igen var du hade slagit vad med dina kollegor om att du skulle kunna sälja på mig en annons, så berätta gärna hur mycket du förlorade i det vadet också.
Ring inte imorgon igen, jag har mycket att göra imorgon.
Telfonförsäljare (TF): Hej, jag heter någonting och jag ringer ifrån nångonstans.se. Är det du som är chef för Kidkit?
Jag (J): Hej, ja det är jag.
TF: Blablablablablablablablablablabla. Jättefantastisk möjlighet. Blablablabla.
J: Mhm.
TF: Blablablablablablablablablablablablabla. Hela landet. Blablablablablablablablablablabla. Blabla. Din målgrupp. Blablablablablabla.
J: Jaha.
TF: Sitter du framför en dator? Blablablablablabla. Titta vad fint. Blablablablablablabla. Kostnaden är i vanliga fall 6000 kr per år. Blablablablablablabla. Men just nu får just DU teckna dig i ett år för 4000 kr. Blablablabla.
J: Vad sa du att du hette igen?
TF: Niklas.
J: Niklas, kul att prata med dig. Jag måste gå, jag ska hämta på dagis. Du behöver inte ringa igen för jag är inte intresserad.
Niklas (N): Varför inte det?
J: Om det var gratis skulle det säkert inte göra någon skada att vara listad på er sida, men 4000 kr är alldeles för dyrt med tanke på att det garanterat inte skulle generera tillräckligt med trafik för att täcka kostnaden.
N: Vad hade du tänkt dig att det skulle kosta då?
J: Det har jag aldrig funderat över eftersom jag inte efterfrågar den tjänst du säljer. Nu måste jag faktiskt gå.
N: Bara en kort sak till innan vi avslutar. Blablablabla. Blablablablablablablablablablabla.
J: Har du några barn Niklas?
N: Ja, jag har barn.
J: Ska vi gå in i MIN butik istället då och kolla vad du kan köpa av mig?
N: Det kan vi göra.
J: Jamen, vad bra. Kika runt litegrann du, och om du hittar något som intresserar dig kan du väl slå en signal i eftermiddag, för nu måste jag verkligen hämta på dagis.
N: Om vi säger så här då istället, du får lite rabatt och får första året för 3000 kr.
J: Jag har sommarrea i min butik. Du kan väl kolla på den medan jag hämtar på dagis?
N: Öh, haha, jo jag är i din butik nu.
J: Lycka till och fynda då, du kan lägga din order på nätet så kommer grejorna på posten. Tack för att du ringde och nu har jag faktiskt inte tid med dig längre.
Directed by Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. Varför hyra in någon när man kan själv?
Kommer på MTV nära dig inom kort.
EDIT: Videon är inte längre tillgänglig på YouTube. Så här skriver Gunilla på sin FB-sida “Polisen som nu ar inkopplad pa filmaren som olovligt satte upp videon gor en grundlig undersokning och tvingade filmaren att ta ned alla upplaggningar som videon hade.” Läs mer här.
Det kommer det säker en bättre version snart.
Med anledning av föregående inlägg fick jag en kommentar från en icke-läsare som hittat till bloggen via Pusha.se (kommentaren las på Pusha, inte här på bloggen).
“bra om du har en film att visa, vem orkar läsa en så lång text?”.
Jag förelog att folk som avslutat nionde klass kanske klarar av det. Så bara för att klargöra det så riktar den här bloggen sig främst till folk som har en intelligensnivå som klarar av att läsa mer än en rad i taget.
I övrigt önskar jag också att jag hade en film att visa. En film när polisen gick i sakta mak till sin bil vore verkligen toppen.
Maken gillar inte program som Svenska Hollywoodfruar. Han säger att det är en “fånig freakshow”. Det är ju liksom det som är hela meningen med programmet.
Han sitter i alla fall och läser en bok i soffan och låtsas som att han inte tittar. Ändå har han en massa frågor hela tiden.
Om Maria Montazami: “Är det inte sånt där som kallas för fashion crime?”
Om Margareta Svensson: “Är hon helt galen?”
Om Gunilla Persson: “Är inte det där den där idioten? Hon med en dotter?”
Om Isabella Adrian: “Hon ser ju inte klok ut. Hur mycket botox har hon egentligen?”
Jag orkar inte svara på hans frågor, han vet ju liksom redan svaret. När programmet slutade kom det i alla fall en bekännelse. “Jag hatar det här programmet, men man kan inte låta bli att lyssna för det är så jävla dumt”.
Jag visste minsann redan att han sitter och tjuvtittar.
Om man sätter upp ett handfat som ser ut som en pissoar på herrtoaletten. Sen släpper man in en massa karlar där.
Vad väntade sig norrmännen att karlarna skulle göra i handfatet? Tvätta händerna eller vad? Många karlar tvättar ju inte ens händerna när det finns handfat som ser ut som handfat.
Men det låter ju bra att de ska utvärdera kissandet i handfatet. Vad man önskar att man kunde vara en liten fluga på väggen under det utvärderingssamtalet.
Jag blir jätteirriterad när jag är på ett fik eller café och personen bakom kassan står och märker ord. När man säger så här;
Jag: En kaffe, också tar jag en festis.
Kassörska: Vi har inga Festis.
Jag ser ju i kylen bakom henne att de har festis. Hon står ju där och ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Jag: Nähä?
Kassörska: Vi har bara Mer/Smakis/Smil/Annan. Går det bra?
Jag: Ja men då tar jag en sån festis.
Så här är det. Alla små förpackningar som ser ut som ett mini-mjölkpaket och har ett sugrör fastklistrat på är festisar. När jag var liten fanns det typ bara Festis och därför heter ALLA festisar festis. Okej?
Det här är en festis.
Det här är också en festis.
Även det här är en festis.
Så här såg Festis ut när jag var liten.
Då har vi rett ut det. Det är fritt fram för alla caféer att använda detta blogginlägg i sin arbetsplatsutbildning. Gratis, jag behöver ingen ersättning. Allt jag vill ha är en festis när jag ber om en festis.
Jag tycker inte att man ska ha förutfattade meningar om människor. Man ska inte anta att bara för att någon är från ett speciellt land så kommer de att köra fyra varv i rondellen. Eller orsaka trafikstockning på Timmerleden i Piteå. Eller ockupera alla gokartbilarna på gokartbanan på Haraholmen i en hel dag.
Ibland så är det dock bara så att man felar. Om man ser en bil från Norge i stan i juli, då tänker man förutfattade tankar. Idag tex så fräste jag åt maken när vi svängde in på parkeringen “åt det här hållet kan du ju inte köra, det kanske inte är enkelriktat men det är mot den allmänt vedertagna körriktningen, du kör ju som nån annan j-a norrman”.
Ibland är dock ens förutfattade meningar befogade. Som idag. Denna bild är tagen vid två-tiden på Domus-däcket i Piteå. Denna dag, den 7 juli 2012.
Så jag rotade igenom hela handväskan och bilen tills jag hittade en bit papper och en penna, också skrev jag Arga Lappen.
Fast jag var egentligen inte alls arg. Det kan i och för sig bero på att jag redan var parkerad själv och hittade den norska husbilen på väg tillbaka till bilen. Om den hade stått där och blockerat vägen när jag kom hade det kanske varit en helt annan femma.
Men jag var i alla fall jätteglad när jag skrev den här lappen. Så jag föredrar att tänka på den som Utbildningslappen. Jag vill ju bara hjälpa till. Om jag hade varit Lapplisa tex så skulle jag ju ha lämnat en betydligt otrevligare lapp.
När det ringer telefonförsäljare och frågar om de talar med mig brukar jag svara “nej hon avled tyvärr nyligen”. Det brukar alltid göra slut på den telefonförsäljningen på nolltid.
Men nyss ringde det någon som ville sälja något som jag inte ens hörde vad det var. När jag berättade för killen att “Victoria nyss avlidit” frågade han om han kunde prata med mig istället!
Hur okänsligt är inte det?!
Det absolut vanligaste kännetecknet för en Facerape är att den är fantasilös och inte ett dugg rolig. Oftast är det någon löjlig form av hyllning till the facerapist. Själv utsätts jag aldrig för facerape eftersom alla i min närmaste omgivning, som skulle kunna tänkas få tag på min dator eller telefon i ett obevakat ögonblick, har en mental ålder över 13 år. Ja inte dottern då förstås, hon skulle i och för sig kunna tänkas statusuppdatera mitt konto med något i stil med “äigjfosjgfdpeogjf”.
Alla mina vänner är dock inte lika lyckligt lottade. I princip varje dag ser man minst en person som blivit facerapad på Fejjan. Idag kan man dock läsa i tidningen att det finns en lösning på problemet – två års fängelse låter som ett lämpligt straff. Borde sätta stopp för otyget tycker jag.
När jag just hade startat butiken fick jag ett tips om ett ledigt jobb i Luleå. Eftersom jag inte hade någon aning om hur butiken skulle funka sökte jag och tänkte att om jag skulle råka få det fick butiken lov att bli ett kvällsprojekt.
Jag var som klippt och skuren för jobbet, om jag hade fått det skulle jag ha löst ALLA deras ekonomi och administrationsproblem (och de hade ett gäng…).
Det var två personer från företaget X som intervjuade – den Stockholmsbaserade ekonomiansvarige och Försäljningchefen som var en Lulehasafot. Den förstnämnde var lite äldre och den senare var i min ålder. Ekonomichefen skötte mesta delen av intervjun men på slutet skulle Lulebon också va me och fråga litegrann.
Då förpassades helt plötsligt intervjun till 1950-talet. Eller nått årtionde som är omodernt i alla fall. För då frågade han hur många barn jag hade, och när jag svarade ett frågade han hur många till jag tänkte skaffa! Jag trodde att man inte fick ställa sådana frågor, men det får man tydligen så länge man inte ”diskriminerar”. Men tror ni att han ställde den frågan till de manliga kandidaterna? Knappast!
Jag blev i alla fall så paff att jag bara fick fram något långrandigt om att vi inte hade bestämt om vi skulle ha fler barn eller ej. Sen satt jag resten av intervjun och förbannade mig själv över att jag inte gav ett bättre svar. Bättre som i dräpande alltså.
Jag fick förresten inte jobbet. Jag var ”god tvåa efter en person med mer databakgrund än mig som hade lägre lönekrav”. Det är låga odds på att den billiga killen var just en kille som ingen bryr sig om hur många fler barn han tänker skaffa. Hoppas att han är en jämlik snubbe som tar ut hälften av föräldraledigheten för alla sina nuvarande och framtida barn!
Nu kommer ni säkert att säga att jag borde stämma dem, men det är ingen vits för man vinner ändå aldrig sånt. Men eftersom det fortfarande på 2000-talet finns män på arbetsmarknaden som ställer denna fråga utan att få sparken av sina egna chefer ska jag hjälpa er på traven så att ni har ett bättre svar än mig i skjortärmen om ni råkar ut för frågan ”hur många fler barn har du tänkt skaffa?”.
Fler tips for the sisters mottages tacksamt.
Nu ska jag boka tid för klippning. Min frissa har ett sånt där jättebra system att man bokar tid på nätet på deras hemsida så att man slipper ringa dem. Kanonsmidigt!