Category: Privat

Jag råkade missa Partiledardebatten, något kom emellan. Mästarnas Mästare.

Även om en del av de som är med i år har imponerande sportsliga meriter så känns det litegrann som att Mästarnas Mästare redan är utsedd. Det är inte med någon Stenmark i år.

Lillan har blivit lite för lång för den inställningen som remmarna i barnstolen var på, så förra veckan bestämde jag oss för att det var dags att flytta upp dem. En sån här stol har vi.

Maken plockade ut stolen ur bilen och började utan mig, men jag gick ganska snabbt dit för att lägga mig i hjälpa till.

Jag: Du måste lista ut hur det funkar innan du börjar slita och dra. Får jag se. Drar till mig stolen.

Maken: Det är ju det jag gör, den här remmen ska ut här. Drar till sig stolen.

Jag: Slit inte där, så där får du ju aldrig loss remmen, den sitter ju fast permanent här nere. Det måste vara på baksidan man tar loss dem. Drar till mig stolen och vickar den framåt.

Maken: Det har jag redan räknat ut, man hakar av dem här och sen ska de ut här och runt och tillbaka. Vickar tillbaka stolen och drar till sig den.

Jag (har, under tystnad, erkänt att han har hittat rätt ställe): Vad håller du på med nu? Den där får du aldrig ut där, får jag göra, jag har mindre fingrar än dig.

Så håller vi på och drar stolen emellan oss i drygt 20 minuter och turas om att säga varianter av ovanstående fraser. Till slut får vi loss remmarna och pillar ut dem. Nu ska dom då alltså in igen i nästa springa ett steg högre upp.

Maken: Ta emot och dra där.

Jag: Du måste putta in remmen så att jag når den innan jag kan dra.

Vi återgår till att dra stolen fram och tillbaka mellan oss och turas om att säga ”får jag se” och ”får jag göra”. Helt plötsligt ställer maken sig upp.

Jag: Vad ska du göra nu?

Maken: Jag ska hämta en tång.

Jag skulle just till att gasta ”Ingen jävla tång”, men jag hann hejda mig. Jag kom på att eftersom vi var hemma hos mina föräldrar skulle det ta maken en evighet att hitta en tång bland farsans grejor. Så maken traskar iväg för att hämta en tång. Jag pillar in remmarna i skårorna och drar ut dem på andra sidan. När han kommer tillbaka är allt klart, utom att haka på remöglorna på fästet igen.

Jag: Kolla där på baksidan, vad händer när jag drar i den här remmen?

Maken: NEEEJJJJ! Försent. Nu drog du in hela fästet UNDER stolen. Hur ska vi nu få ut det??!!

Jag: Oj då…

Sen hämtar vi ståltråd och ligger på var sin sida av bilstolen i ungefär 20 minuter till för att fiska fram spännet. Vi pratar inte så mycket om mitt lilla misstag att dra i den där remmen under tiden. Om maken hade dragit i remmen skulle vi ha pratat om det mycket mer.

Tack vare vårt fantastiska teamwork fick vi i alla fall till det till slut, så nu sitter dyrgripen säkert i bilstolen.

Man måste ropa på stekspaden annars kommer den inte fram. Om man drar ut lådan och sedan stänger den igen, och sen gör man samma sak med tre lådor till, och sen gör man om hela den proceduren 3 gånger till då hittar man inte stekspaden. Nej det funkar inte så.

Stekspadar har också känslor. De hoppar inte bara upp så fort man öppnar lådan. Stekspaden vet ju inte om det är just den som efterfrågas den här gången. Tänk så pinsamt för stekspaden om den bara flög upp ur lådan när den öppnades också var det egentligen en slev eller ett kryddmått som skulle bjudas upp ur lådan vid det här tillfället! Därför avvaktar stekspaden. Man måste ropa “stekspaden var är du?” och DÅ kanske den hoppar upp.

Efter ett massa dragandes och smällandes i lådor informerade maken mig för en stund sen att alla stekspadar var borta. För en kort sekund gick jag på detta och föreslog att han skulle kolla i gummans leksakslåda. Men när låd-smällandet tog fart igen fick jag lov att gå in och kolla vad som egentligen hände i köket.

Jag illustrerar för er vad det var som hände.

Låda 1 – Det här är faktiskt inte någon stekspade-miljö. Här behöver man överhuvudtaget inte titta. Annat än om man letar efter en mycket missanpassad stekspade.

 

Låda 2 – I den här lådan ser ju till och med en karl att det inte finns någon stekspade. I den här lådan kan ni ropa er blåa i ansiktet och det kommer ändå inte hoppa upp någon stekspade. Men man vet ju aldrig. Om man stänger lådan och öppnar den igen 30 sekunder senare så kan läget ha förändras förstås.

Låda 3 – I det här sällskapet skulle faktiskt en stekspade kunna hålla till. Det är inte alls orimligt att “leta” här.

Låda 4 – Hur många stekspadar ser ni i den här lådan? Om ni inte ser någon stekspade ser ni istället något som skulle kunna vikariera som stekspade? Typ som en platt träslev.

Vad skulle jag göra om jag inte hade maken? Jag har helt saknat inspiration för något att blogga om hela dagen. Jag erkänner själv att inlägget om Barbapapa var blekt, det var ett “nöd-inlägg”. Men sen kom maken och räddade dagen genom att hävda att alla stekspadar hade gått upp i tomma intet…

Efter sex månaders letande hittade jag äntligen Barbapapa. Så nu behöver inte Barbamama vara ensamstående sjubarnsmamma längre. Vi säger att han har varit på en längre tjänsteresa.

att när jag jobbade som städerska så skurade jag inga toalettkrökar med folks tandborstar. Bara utifall att det var någon som fick det intrycket. Jag gjorde inte det.

En av mina flatmates i London skurade dock handfatet med en av våra andra flatmates tandborstar en gång så jag vet att sådana här saker händer i verkligheten. May blev jättearg och Mike fattade inte alls varför det blev sånt liv. Tandborsten låg ju framme var hans försvar.

Men JAG har aldrig skurat toan eller handfatet med någons tandborste. Jag städade inte på hotell utan på en fabrik. Så det fanns inga tandborstar tillgängliga.

Däremot har jag jobbat på restaurang också i min ungdom. Där sa chefen till oss att om vi tappade en hamburgare på golvet så skulle vi inte kasta bort den. Vi skulle lägga tillbaka den på hällen och bränna bort skiten bara. Så nu vet ni hur det går till.

Undrar ni inte varför jag är i Malmö i solskenet, 150 mil hemifrån snöhögarna? Klart ni gör.

De senaste månaderna har jag haft ett halvtidsjobb vid sidan av butiken. Eller så har jag haft butiken vid sidan av. Beror på hur man ser det. Jag har i alla fall sagt upp mig från halvtidsjobbet och idag är min sista dag. Som ni märker är jag inte ens på jobbet, jag sitter på hotellet och bloggar. Jag ska bara förbi kontoret och lämna tillbaka datorn och iPhonen innan jag flyger norrut. Så nu kan jag inte spela Wordfeud längre, men det gör inte så mycket för jag förlorade mest bara i alla fall.

Det finns förstås nackdelar med att säga upp sig från jobbet när man inte har något annat. Jag kommer att vara fattig som en kyrkråtta. Som tur är har jag ju butiken. Så nu får ni lov att gå in och handla oftare så att jag kan börja plocka ut lön istället för att lägga alla pengar som kommer in på marknadsföring.

Den uppmärksamme läsaren vet ju att jag befinner mig i Malmö. På Scandic St Jörgen närmare bestämt. Hade just tänkt krypa isäng och gick för att borsta tänderna. Upptäckte då att jag glömt gömma tandborsten i morse. Städerskan har dessutom prydligt radat upp alla mina toalettgrejor, som jag lämnat över hela tvättstället, i en prydlig rad. Misstänksamt…. Känns nästan som överkompensation.

Törs man borsta tänderna nu? Eller har städerskan skurat toalettkröken med min tandborste? Nu tycker ni säkert att jag är paranoid men jag har både jobbat som hotellreceptionist och städerska i min ungdom. Yrkena i sig behöver inte föda bitterhet, men lönerna gör definitivt det så jag känner mig inte trygg om min tandborste ligger framme i badrummet på ett hotell.

Det faktum att de säljer tandborstar nere i receptionen gör inte saken bättre! Jag tror att jag hoppar ikväll och köper en ny tandborste imorgon. Även om dottern tror att tandtrollen kan orsaka katastrof på ett missat tillfälle så är det ju jag som har lurat i henne det, i bästa välmening, så det går nog bra. Tandtroll brukar hålla sig borta vid speciella tillfällen. Och speciella kriser. Och när mamma är för trött för att bråka om tandtroll.

Är i Malmö och hittade detta i en annonstidning för butiker i Malmö. Ska spara och ta hem till maken, för jag tror att det kommer att roa honom.

Han har mycket bestämda åsikter när det gäller kläder, men det är helt omöjligt att lista ut vad reglerna för vad som är acceptabelt och oacceptabelt enligt hans kriterier. Jag har helt gett upp att köpa någon form av kläder i present till honom för det blir aldrig rätt. Men litegrann har jag i alla fall lärt mig.

Ett klädmärke som kallas för “livsstilsmärke” skulle han aldrig ha på sig. Om han läste en mode-artikel (vilket i och för sig inte skulle hända, men ni fattar vad jag menar va) där de kallade ett klädmärke som han hade i garderoben för “livsstilsmärke” skulle han förmodligen bränna alla de kläderna på bål. Nu är det ju inget problem att Ralph Lauren och Gant kallas för livsstilsmärken i denna artikel för några sådan har han inte i garderoben. För dålig kvalitet i förhållande till priset tydligen.

Jag har också lärt mig att “från topp till tå” och “fräcka inslag” också är sånt som han helt skulle avskriva med någon nedlåtande kommentar. Men som sagt var har jag slutat försöka köpa kläder till honom eftersom jag bara lyckats lista ut vad som är “helt fel”. Vad som är rätt verkar inte gå att lista ut. Kokböcker är en mycket bättre present – han blir glad över dem och jag slipper laga mat.

Det där trerätterskalaset vi skulle på ni vet?

Det blev ingen sorti under jubel och applåder över vårt väluppfostrade  barn… Till kaffet blev det en “bry dig inte om att hon skriker, tryck ner henne i barnvagnen så går jag ut med henne tills hon sover”.

Redan under första talet var gumman helt okoncentrerad och pratade på för sig själv. För att hon inte skulle störa hissade maken upp henne på axlarna där hon brukar sitta ganska nöjt och bara betrakta saker och ting. Men inte idag. Från andra ändan av bordet kunde jag se hur hon hängde ner från hans axel och höra hur hon sa “upp och ner” (som i “jag hänger upp och ner”). Några minuter senare försökte hon avbryta talet genom att bre ut armarna och högt och ljudligt utbrista “allihopa samling”. Måste vara en dagis-grej!

Till varmrätten var det min tur att ta över ansvaret. Så varmrätten blev en kallrätt för mig. Och mutorna kom fram. Bordsskicket lös dock med sin frånvaro.

Till kaffet var hon så trött att ögonen gick i kors eftersom hon just idag bestämde sig för att hoppa över tuppluren tidigare på dagen. Så då kom tårarna och det var då jag tog barnvagnen och sprang. På det stora hela tyckte jag att det gick ganska bra, förutom på-annonseringen om samling tror jag att vi lyckades hålla kaoset ganska lokalt till endera ändan av bordet.

Som norrlänning blir man sisådär impad av renarna och älgarna, det har vi ju i trädgården hemma. Påfåglarna och aporna var dock kul och spännande.

Angående någonting helt annat så finns det en bra sak med att bo på landet. Det kommer inte inte dit så många turistande lantisar som står mitt i ingången till tunnelbanan och läser kartan och diskuterar hur man köper biljett.

Är i Stockholm. Gumman var inte stilla en sekund på flyget, eller på Arlanda Express, eller på tunnelbanan. Flygresan på 1 tim och 10 min platsar bland de värst i mitt liv. När jag informerade maken om min utvärdering av resan frågade han om jag menade tillsammans med stumpan. Men jag menar all time ranking. Jag även flugit på budgetbiljetternas budgetbiljett till Australien med 7 stopp och 7 kycklingmåltider och en tysk icke-vinnare av The biggest loser i sätet bredvid halva vägen. Det är neck-and-neck mellan de två flygresorna.

Telefonsamtal tio minuter innan vi skulle lämna hemmet idag.

Jag (stressat): Har du fattat något beslut angående vilken barnvagn vi ska ta? Valet stod mellan fancy lättmanövrerad Icandy cityvagn från London som dottern eventuellt är lite för stor för nu, Emmaljunga med traktorhjul från Blocket eller 200 kronors sulky-vagn.

Maken: Nä, jag hade tänkt diskutera det med dig.

Jag: Välj du. Sen skyller jag på dig om det blir fel.

Vi har med traktor-vagnen. Den satt inte ihop som den skulle när vi hämtade ut bagaget. Jag gick på dass medan maken fixade det hela.

Den svenska deklarationen är klar. I övriga upplysningar skrev jag “will not enter into correspondence”. SKV har dock säkert någon specialist på hemflyttande svenskar som kommer att ignorera det. De har säkert någon kvot att fylla över hur många papper de måste vända för att få gå hem tidigare på fredagar.

att bodysarna från JoJo ligger i butiken nu? Här hittar ni tex denna med ankor på.

Vi hade hoppats på sovmorgon idag eftersom dottern fortfarande låg i sängen och sjöng Björnen sover vid halv tio igår. Men hon har inte riktigt förstått reglerna ännu. Vaken länge, sova länge. Brås hon på mig lär hon sig snart, sova på morgonen var min specialdistans innan dottern tränade om mig.

Jag har inte hunnit läsa en tidning på hela veckan, men nu har jag skummat Aftonbladet på nätet och känner mig trygg att jag har fått veta det viktigaste. Madeleine och Philips respektive får inte komma på Estelles dop, läsarna säger att Schenkenberg åker ut i Lets Dance och en kvinna i Mexiko är gravid med nio barn.

Dom kan ju inte bli större än kattungar. Om de överhuvud taget överlever. Så grymt oansvarigt att stoppa tillbaka nio (eller troligen fler) ägg vid IVF dessutom. Men det är ett blogginlägg för en annan dag, inte fredag kväll när det snart är läggdax.

Ikväll har jag konstaterat att Mormor och Farmor helt klart är en underskattad kundgrupp, man kanske skulle ta och profilera butiken till en barnklädesbutik för mormor och farmor! Fast det vore ju lite begränsande, jag tror att jag ska erbjuda mormor/farmors rabatter på tisdagar som de gör på Coop och ICA.

Tjejkvällen i Piteå startar om 2 timmar. Jag borde ha en plan och jag borde vara organiserad, men det har jag inte och det är jag inte. Men jag har fina påsar så då måste ju allt ordna sig.

I vanliga fall kan man ju inte köpa barnkläder på Sparbanken så det finns ju en risk att folk bara går förbi och missar oss. Därför behöver jag hjälp. Om någon dyker upp kl 6 och handlar nått så får ni en sån här tjusig påse. Eller om någon som inte har barn bara kommer förbi och lånar en påse med nått i. Sen går ni upp och ner för Storgatan och svänger med påsen. Då kommer alla att undra “vart har hon fått den där fina påsen ifrån, i den måste det ju ligga något supersnyggt” och sen kommer de att leta reda på Kidkit inne på banken.

Om ni ser någon med barnvagn eller barn under 5 kan ni gärna svänga till lite extra med påsen så att ni råkar slå till personen i huvudet med påsen så att ni får möjlighet att säga “oj förlåt, det var inte meningen att slå till er med den här fina påsen som jag fick hos Kidkit inne på Sparbanken”. Deal anyone?

Morsan är utskriven förresten, så hon kommer också – kom och hälsa på mamma. Det var ingen stroke har de kommit fram till utan “bara” en tia. Läkaren säger att hon mår bra nu. Vad vet han om det kan man ju undra. Man skulle kunna tro att han inte läst hennes journal.

Cash is King förresten, eftersom jag vanligtvis bara säljer via webbutiken så har jag ingen kortläsare för tillfällen som ikväll.

 

Jag lär mig nya saker om bloggeriet hela tiden, nu när jag snart har varit aktiv bloggare i en hel månad. Jag trodde att det funkade så att om man länkade till en cykel hos Crescent så dök nämnda cykel upp hemma på posten nästa dag. Det verkar inte vara så för än har det inte kommit nån cykel. Men vi har ju lantbrevbäring här i Jävre och cykeln är ju ganska stor så den kanske kommer imorgon.

Eller så är det ert fel för att ni inte klickade på länken – här kommer den igen, klicka nu här.

Deklarationerna rör på sig. Den svenska blanketten har flyttat från höger hörn av skrivbordet till det vänstra hörnet. Den engelska blanketten ligger stilla. Den svenska är nämligen prioriterad. Den preliminära uträkningen jag fick från Skatteverket säger att jag ska få tillbaka 1055 kr. Fast det är säkert bara ett lock-erbjudande. När jag är klar ska de säkert ha pengar av mig istället.

Jag har även ringt till Skatteverket och frågat om jag verkligen måste fylla i bilaga X, Y och Z när jag inte startade företaget förrän November och ska ha förlängt räkenskapsår första året. Det behöver jag inte om ni undrar så nu är jag glad som en lärka.

Först avancerade jag från 89 till min tur i telefonkö ett och när jag kom fram blev jag kopplad till telefonkön två. Kom in på plats 20. Några minuter senare var jag helt plötsligt på plats 23! Hur gick det till? Vem trängde sig och hur tränger man sig i en telefonkö?!

Dessutom måste jag deklarera i TVÅ länder innan fredag! Och momsredovisa, fast det bara i Sverige tack o lov. Man ska glädjas åt de lilla. Borde börja men är handlingsförlamad.

Det finns faktiskt en link mellan fetma och elverk. Åtminstone hos oss. Det är så att min pappa tycker att jag är tjock. Det har han rätt i, 10 felplacerade extrakilon bär jag fortfarande omkring på sedan stumpan föddes. Nu har han inte kallat mig fetto rakt ut, men han har erbjudit sig att köpa en cykel till mig eftersom jag sagt att jag inte har råd. Jag fattar vinken liksom.

Men erbjudandet kommer med en massa vilkor. Jag måste cykla varje dag. Till kiosken räknas inte, utan det måste vara runt Hatten (1,5 mil). Också måste jag sälja allt skrot alla överflödiga saker han har i uthusen på Blocket eller Tradera.

Jag är nämligen grymt bra på att sälja grejor på eBay. Maken brukar fortfarande slänga ur sig kommentarer till folk som “vi hade en borr/sandningsmaskin/skinnsoffa som du kunde ha fått låna men det var någon som sålde den”. Mina största framgångar när vi flyttade hem från London var när jag med fullständigt sanningsenliga beskrivningar sålde en trasig datorskärm och ett cykellås med medföljande cykel för £5 st.

Fast jag har inget konto på svenska eBay/Tradera och det är jobbigt att skapa ett så vi testar här först. Elverk till salu. Blått. I bra skick. Vad vill ni mer veta? 4000 kr, eller högstbjudande, eller ONO (or nearest offer alltså). Jag har liksom ingen aning om vad ett elverk är värt, vet knappt vad det är för något, så jag är öppen för förhandling. Jag kan kasta in en platt-tv med engelsk kontakt och röd bild på köpet. Hämtas i Jiverboijn. Emaila mig på victoria@prinsessanpaarten.se så kan du/din karl säkert lura av mig elverket till ett bra pris.

I söndags när vi satt och åt frukost började lillan plötsligt smågråta och försöka nå att klia sig på ryggen. Inom bara någon minut storgrät hon och gick inte kommunicera med och hela ryggen var täckt av fläckiga utslag som blossade upp helt plötsligt. Till saken hör att hon har eksem och vi har blivit upplysta att hon därmed har större risk att drabbas av allergier och astma. Så när hon fortsatte skrika lika hysteriskt, utslagen bara blev värre och inget hjälpte fick vi lite panik. På en söndag kan man ju inte ringa BVC och vi bor dessutom i bushen två mil från stan.

Så vi kastade in barnet i bilen, bildligt talat alltså, och körde järnet till akuten. Järnet inom hastighetsbegränsningarna givetvis. Alla de 22 kilometrarna gallskrek hon och låg och vred sig i barnstolen så jag fick hålla fast henne för att hon inte skulle åla sig ur säkerhetsbältet. Utom de sista hundra metrarna, när vi svängde in på lasarettet så lugnade hon helt plötsligt ner sig.

Så där står vi då på akutens trapp med världens gladaste barn. Ja kanske inte lika glad som när hon får lördagsgodis, men hon visar i alla fall inga tecken på att vara döende. Söndag morgon på akuten – fyllona från lördag natt, folk som verkligen är sjuka, puckon som kommer dit med en förkylning. Åsså vi då. Min kusin som är sjuksköterska på akuten skulle varit skitförbannad för att vi kom dit och störde om det varit hon som öppnat dörren.

Men hon jobbar i Karlstad och inte i Piteå så det var riskfritt, och nu handlade det faktiskt om vår ögonsten, så vi ringde på i alla fall. Först i ”kön” fick vi komma in med en gång och där satt vi och lite ursäktande försökte förklara för läkaren att världens gladaste barn inte alls varit så glad för 10 minuter sen. Vi visste att när läkaren fick se utslagen skulle hon förstå allvaret och inte misstänka oss för att lida av Münchhausen by Proxy. Så kom vi då till ögonblicket när läkaren skulle inspektera utslagen.

Borta! Det var bara några små fjuttiga fläckar kvar mellan skuldrorna!

Troligen nässelutslag blev diagnosen. Behöver inte vara en allergisk reaktion utan kan komma när de har ett virus i kroppen. Inte farligt så länge de andas. Inte alltid så lätt att veta när de skriker så att ljudet försvinner! Vi fick i alla fall en medicin utskriven. Klåddämpande till gumman alltså, inte lugnande till oss.

 

Nu finns Kidkit på Twitter. Fast jag har inte riktigt listat ut hur Twitter funkar ännu så jag vet inte hur man samlar followers så jag har ingen att twittra till. Här hittar ni i alla fall Kidkit. Tror jag, testa och kolla!

När jag var gravid bodde vi ju fortfarande kvar i England och under hela graviditeten pepprades man med amningspropaganda. Tydligen är det bara en liten andel engelska mammor som ammar hela de rekommenderade första sex månaderna, väldigt många har slutat redan efter sex veckor. Här borde jag förstås googla fram lite statistik åt er med hur många % mammor som ammar i England och här i Sverige. Fast det orkar jag inte.

I alla fall blev man skickad på en halvdags amningskurs i slutet av graviditeten om man var förstföderska. Det var fyra mycket intressanta timmar av amningspropaganda. Jag kanske skulle ha lyssnat noggrannare så skulle det kanske ha gått bättre att amma när det sen blev dags. Fyra veckor av tårar, mest från mig men även dottern emellanåt, tog det innan vi fick amningen att funka.

Tillbaks till kursen. Pappor var inte välkomna så där satt vi åtta höggravida mammor med magarna i vädret. När vi kom fick vi var sin docka och ett stickat garnbröst, kursen innehöll nämligen ett praktiskt moment också när vi skulle öva amning. Så där satt alla gravida kvinnor med den där dockan på armen som om att det var en riktig bebis! Utom jag då förstås – jag tycker att det är viktigt att barnet/dockan får chans att utforska sina färdigheter och pröva på att göra saker själv. Så efter fem minuter fick min docka sitta själv på en egen stol bredvid mig. Hon klarade det finemang – en early developer var hon.

Jag hade faktiskt lite svårt att koncentrera mig på att lyssna på amningskursen för jag hade fullt upp med att studera alla andra och undra om de inte skulle bli trötta i armen snart. Men det blev dom inte, de flesta fortsatte tom att bära dockan även under kafferasten. Jag ägnade också en stor del av kursen till att sitta och fundera över varför Sylwia från Polen överhuvudtaget var med på kursen för hon hade läst böcker (plural) och visste redan allting. Troligen var hon där för att räcka upp handen och svara på alla frökens frågor.

Sen kom då det praktiska momentet då vi skulle öva att ”latch on” dockan på det stickade bröstet då vi fick lära oss att man skulle ta nackgrepp på ungen, nypa ihop bröstet och snabbt som attan koppla på bebisen på bröstet. Jag övade två gånger, den andra gången på kursledarens uppmaning som sa att jag skulle prova igen. Okej då. Alla andra satt och övade på svingen i tio hela minuter!

Så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag kanske inte tog amningskursen på det allvar som jag borde ha gjort. Det är ju säkert så att de andra deltagara, som höll sina dockor på armen i fyra timmar tills de säkert hade mjölksyra och som övade med garnbröstet 50 gånger, fick amningen att funka så fort navelsträngen var avklippt. Jag däremot fick mitt straff för att jag suttit och hånat de andra i min tysthet när det blev dags att göra det hela på riktigt!

Kolla här vad som finns i butiken! Denna graviditetströja funkar även suveränt medan man ammar. Easy access och allt det där som man behöver när bröstet ska fram sex-åtta gånger per dygn.

Hur är detta möjligt? Först att inte veta hur man gör. Sedan hur jag missade att kolla att han kunde detta innan vi gifte oss? Jag trodde att jag kollat allt. Han kan laga mat, diska, städa, stryka sina egna skjortor, ta ut soporna. Han är i och för sig ingen fena på att backa med släp, men jag lät det passera – han är ju trots allt Stockholmare. Jag glömde dock HELT bort att ta reda på om han kunde sätta upp en hästsvans. Inte på sig själv alltså, utan i allmänhet.

Fröken låg i min famn och drack välling och sa plötsligt att hon ville att jag skulle ha svans eftersom hon brukar ligga och snurra den. Eftersom jag inte hade någon fri hand bad jag mannen hämta en snodd och göra en hästsvans. Där stod han med snodden och såg helt handfallen ut och sa att han inte visste hur man gör. Va? Jag berättade att den inte behövde vara snygg, bara en svans. Så han försökte. Han kunde inte. Snodden trillade av så fort han var klar!

Hur kan man kunna typ ALLA frågor i TP (utom popmusik) och inte kunna lista ut hur man gör en svans??!

Nu när jag är bloggare får jag också fina erbjudanden i inboxen. Idag har jag fått en förfrågan om jag vill vara med och göra makeuptutorials, dvs spela in en film om hur man sminkar sig som företaget sedan lägger ut på sin hemsida. Man får också lägga upp den på sin egen blogg.

Vet inte riktigt hur de valde ut mig för detta erbjudande? Är det alla sminktipsen som jag lagt upp här på bloggen? Eller utgår de från att det sitter en girly-girl bakom tangentbordet på en blogg som har med ordet Prinsessan i namnet? Couldn’t be further from the truth!! De vet uppenbarligen inte vem de har emailat!!

Jag kan med nöd och näppe fixa mascara och läppstift när det är nödvändigt. Jag lever efter filosofin att smink aldrig är nödvändigt. Jag är så snygg i alla fall utan. Eller det hjälper ändå inte. Beror på vilket humör jag är på vad anledningen är till att jag sällan bryr mig om smink. Det är bara jobbigt att tvätta bort.

Jag kan inte sminka mig, om jag gör det själv ser det mer ut som en krigsmålning. Så om jag måste ha smink tycker jag att det är en tjänst väl värd att betala för. Av den anledningen är jag i alla fall lite sugen på att skicka dem en liten film, den skulle kunna bli grymt bra. I humorkategorin då alltså, i sminkskolan skulle den knappast platsa! Skulle ni vilja se min “utbildningsfilm” om make up?!