Category: Privat

Hur går det här då för honom undrar ni förstås. Jo jag kan berätta.

Han gör sitt bästa. Mer kan man ju inte begära. Å jag tycker ändå att hanterar uppgiften helt ok.

Men det går ju inte bra hela tiden. Ibland kallar han barnets kompisar för “väninnor”. Inför kompisarna. Ni fattar ju. Helt cringe.

Å ibland när han försöker connecta missbedömer han åldersgruppens intresseområden. Som igår.

Barnet och hennes kompis pratade om närhetsprincipen i förhållande till deras skola och om att vissa som bor i Kälvesta kommer in och andra gör inte det. Då gav sig maken in i konversationen och frågade om de visste vad Kälvesta är känt för. De visste de inte så då berättade han om flygolyckan i Kälvesta 1977.

Responsen (som var = noll) antydde att de inte var intresserade. Så då försökte han igen. Med nått som är mer nutidshistoria. Så han berättade om Gottröra 1991.

Hallå… när ungarna pös iväg och stängde in sig i dotterns rum fick jag lov att förklara att om de inte är intresserade av en flygkrash i närområdet så är de ju ännu mindre intresserade av en krash på nått ställe som de aldrig hört talas om. Fortfarande ancient history för dem.

För mig går det mycket bättre att vara tonårsförälder. Jag håller koll på vad kidsen är intresserade av och ställer relevanta frågor. Som att fråga vilken färg jag ska ha på pärlorna till en låt från albumet Fearless när jag gör friendship bracelets. Hon blir jätteirriterad när jag frågat det fyra gånger och fortfarande inte kommer ihåg vad hon svarade förra gången. Jag intalar mig ändå att hon är ganska nöjd med att jag är en väldigt produktiv pärlare så att hon inte måste göra alla armbanden själv.

Det är klart att hon är gullig ibland. Men mest bara när det passar henne.

Hon ska ha, ha, ha men hon ger inte så mycket tillbaka. Man får typ bara ömhetsbetygelser när det passar henne. Och det är mest bara när hon fått som hon vill.

Ränner ute på nätterna och berättar inte vilken tid hon har tänkt komma hem.

Ibland så gastar och tjatar hon att hon vill ha mat men sen när man serverar den vägrar hon äta. För att hon inte tycker att det är gott.

Ibland däremot när man ska jobba då kan hon dock komma och sätta sig och vill umgås. Utan att ta någon som helst hänsyn till att man inte har tid.

Det jag stör mig på nästan mest är när hon favoriserar maken. Vilket är nästan jämt nu för tiden. Han ville egentligen inte ens ha henne.

Innan vi skaffade henne pratade vi ofta om det. “Jag ska inte ha nån” sa han. Jag tycker inte att man kan göra så i ett äktenskap. Om det är viktigt för den ena måste kanske den andra kompromissa och skaffa fastän man inte vill. Så det blev förstås som jag ville till slut och vi skaffade en.

Å nu är maken nästan lite mjäkig ibland. Hon har helt lindat honom runt lillfingret. När vi ska planera semestrar tex så ska maken alltid göra det runt henne och hennes behov. Jag ba “sluta nu svamla, grannen har ju sagt att hon gärna sköter”.

Här har ni en bild på henne. När hon sitter och ger mig the evil eye. Kattfan.

Maken har blivit inbjuden till en grej via sitt jobb på lördag och jag och Tweeny får följa med. Vi ska äta lunch. Man kanske tom får en liten sup. Inte Tweeny förstås, men vuxna.

Nyss berättade maken för oss att det är en artist som ska vara där för sitt nya skiv- eller låtsläpp. Typ nån sorts release party grej antar jag.

Vadå för artist undrar ni förstås nu. Det gjorde vi också. Fast jag kan inte berätta det för er. Inte för att det på nått sätt är hemligt vad jag vet. Utan för att artistens identitet är ytterst oklar.

M, Msch, Mogo-nånting är det som ska vara där. Det är vad maken sa när vi frågade. Han kommer inte ihåg vad artisten hette. Men “jag kände igen namnet så det är någon hyfsat välkänd” enligt maken.

Så spännande va?! Vem kan det vara?

Jag googlade och kollade om det var Mogolito som ska vara där. Men honom kan ju inte maken ha hört talas om för det verkar inte ens finnas någon som heter så. Mogge kanske? Sseruwagi ni vet. Är han artist också? Men det finns ju inte en chans på jorden att maken ska ha hört talas om honom så han kan det ju inte heller vara.

Markoolio kanske? Jag gissar på honom. Vi såg några avsnitt av Över Atlanten när han var med där (och ringde hem till mamsi för en kostnad av 50 papp), så honom har maken hört talas om.

Tweeny kommer att bli fett oimponerad.

Idag var jag på ICA i Hässelby Gård. När jag skulle svänga vänster ut ur parkeringsgaraget kom det en bil från vänster som blinkade att den skulle in i garaget och bilen efter var långt borta. Så jag körde ut.

Helt plötsligt när jag kom ut i på vägen var den efterföljande bilen i mitt körfält. Det var långt från att vi skulle krocka, men han hade uppenbarligen tänkt köra om bilen före som skulle svänga istället för att sakta ner.

Han vinglade tillbaka till sin egen körbana och när vi möttes vevade han med armarna och gapade. Som att det var jag som gjort något fel. Hade vi krockat skulle han ha fått hela skulden, för han var ju i fel körbana.

Så jag gav honom ett finger.

Som man gör.

När jag kom hem och berättade det här för maken tyckte han att det var olämpligt att ge fingret i Hässelby Gård. Inte på grund av att det är ovärdigt för medelålders kvinnor att dela ut fingrar, utan för att han menade att man kan bli skjuten om man visar fingret åt fel person i Hässelby Gård.

Gubben var minst 70 bast. Definitivt inte en gängmedlem. Jag gjorde en riskbedömning att han var helt fingervisarsäker.

För en stund sen tänkte jag “Ska jag gå och lägga mig eller ska jag ta en glass?”.

Nu sitter jag här med en 88an och tänker “En glass? Hur kunde jag ta en glass NU? Hur ska jag kunna somna när jag just har tryckt i mig en glass full med socker?”.

Vi lovade Gullefjunet att om hon bevisade att hon kunde sova i sin egen säng skulle hennes kompis få sova över.

Så hon bevisade det och sov i sin egen säng.

Så inatt sover kompisen över.

I vår säng. Nu ligger det två ungar i vår säng.

Å här ligger jag och tittar upp på nallebjörnar.

Jag får räta till det där lakanet imorgon. Man blir ju sjukt störd av den där oordningen när man ska sova. Inte konstigt att de flyttade ut till vår säng.

Suger fett som fjortisarna skulle kalla det. Det har regnat hela dagen och jag var sommarklädd. Jag var lika glad för det för då hade jag en anledning att köpa en tröja.

Inköpslista;

Leksak – check

Rakkräm – check

Tröja – ingen check

Det är till och med så illa att det enda jag har köpt till mig själv är ett par marinblå mjukisbyxor. Också har jag funderat på och skippat att köpa fyra saker som jag nu ångrar att jag inte köpte.

Men jag orkar inte, och kommer inte att ha tid, att gå tillbaka.

Stegräknaren säger att jag gått 23000 steg, eller 16 km, idag. Jag brukar snitta 6-8 tusen steg per dag så ni fattar ju att det inte finns något klädesplagg på den här jorden som det är värt att ta fler steg för den här resan.

Jag klarade inte ens av att välja mellan ett svart och ett blommigt paraply så jag har varit blöt hela dagen. Helt sjukt. Jag VET ju att man alltid tar det billiga svarta paraplyet så jag vet inte vad jag höll på med. Jag måste ha fått för mig att jag skulle hitta ett BÄTTRE paraply än det svarta som jag höll i som skyddade mot regnet.

Vi har två dynlådor i trädgården. Men vi har inga dynor så vi har andra saker i lådorna.

Jag går aldrig ut till dynlådorna på vintern. Det är kallt på vintern och oftast när man behöver någonting från dynlådan så är det mörkt. Så när jag behöver någonting från dynlådorna på vintern skickar jag ut maken för att hämta det.

Detta innebär att maken kan härja ostört i dylådorna i nästan sex månader per år.

Idag skulle vi plantera solrosor. Krukorna är i dynlådorna. Solen skiner och det är ganska varmt ute så jag gick ut och öppnade locket själv. Jag fann kaos. I den ena lådan låg julgransfoten och trädgårdsstolar och i den andra lådan fanns det vedträn och krukor.

Alla utom maken vet att julgransfötter och trädgårdsstolar inte hör ihop. Man använder ju dem helt olika årstider. Julgransfötter hör ihop med vedträn. Fast egentligen fattar jag inte varför vi överhuvudtaget har vedträn för vi har ingen spis att att elda dem i. Maken tycker att de är bra att ha om man ska grilla korv någon gång. Men när man bor i Stockholm behöver man inte göra upp en egen eld om man vill ha en grillad korv. Det finns korvkiosker överallt där man kan köpa grillad korv.

Jag fick lov att städa båda dynlådorna. Nu när jag ska lyfta på locket själv regelbundet under de närmaste månaderna så måste det vara ordning och reda i lådorna.

I förmiddags var vi “på stan”. Maken gick till frisören och jag och gullefjunet gick i affärer gjorde ärenden. Vi köpte en mikrofon. Jag tycker att det är viktigt att uppmuntra vårt barns artistiska talanger och alla fattar ju att det är roligare att uppträda med en mikrofon än med en toalettrulle med en fasttejpad studsboll på.

När vi mötte maken igen och hoppade in i bilen så kollade han mot baksätet och sedan stirrade han på mig och sa “Har du köpt en RIKTIG mikrofon???!!!”.

Jag bara “Det är väl klart att jag inte har köpt en RIKTIG mikrofon. Det är en leksak ser du väl – den är rosa…”.

Han gav sig dock inte, han tjatade på “Förstärker den???”.

Jag bara “Förstärker? Nej det tror jag inte, jag tror att den applåderar litegrann och kanske spelar lite musik, men jag tror inte att den förstärker”.

Jag hade nämligen inte tänkt på att det finns en möjlighet att leksaksmikrofoner förstärker saker. Jag tyckte alltså inte alls om konversationen som maken tvingade mig att ha. Förutom att han hade ett anklagande tonfall så fick konversationen mig att misstänka att jag gjort ett misstag.

Just när vi skulle åka hem gick gullefjunets kompis och hennes familj in på en lampaffär så då bromsade vi bilen och gick in på lampaffären och tog med oss kompisen hem. I och med kompisens närvaro fick maken tillfälle att ha egentid med mikrofonen.

Han stoppade i batterier och sedan stod han där mitt på golvet i vardagsrummet med en rosa mikrofon i handen och blängde på mig och sa saker som “Jag testar, jag testar” i mikrofonen. Sedan pekade han på mig med den rosa mikrofonen och sa “Den förstärker….”.

Jag tycker inte om när folk pekar på mig med rosa mikrofoner. Det känns otrevligt när folk gör så. Speciellt om de samtidigt informerar mig om att mikrofonen förstärker ljud.

Den har bara pågått i en halvtimme än.

Maken hade köpt två nya filmer och ingen av dem funkar i bilfilmtittarapparaten.

Film nr 3 hackar och stannar hela tiden.

Jag sitter bak så jag har väldigt svårt att se hur maken kör och ge honom råd. Jag får gå på känsla och nöja mig med instruktioner som “Du kör för fort”.

Det sitter en bilfilmstittarapparat i cigarett-uttaget så jag har ingenstans att stoppa sladden till min dator. Det finns ju ett uttag till fram men om jag föreslår att jag ska sitta fram och hjälpa pappa med körningen så blir det sånt liv att det är lugnast att sitta här utan ström.

En sak som är bättre här än på Norweigans flyg är i alla fall internet connectionen.

 

Ungar är ju små experter på att lära sig ny teknik. Vår tex, hon bläddrar mellan skärmarna i telefonen eller plattan och startar filmer och appar helt själv. Hon vet var man höjer ljudet och om man tjatar nog så kan hon även sänka ljudet. Hon vet hur man backar och om man petar på skärmen och pausar filmen startar hon den igen omedelbart.

En Commodore 64 däremot skulle ungarna inte ha en aning om hur man hanterar. Om jag berättade för henne att när min familj skaffade dator för första gången var man tvungen att byta diskett mitt i spelet flera gånger skulle hon tro att jag hittade på sagor.

Igår märkte jag dock att hon har lärt sig en ny sak helt själv. Jag har aldrig visat henne hur man gör det. Hon måste ha observerat mig eller maken och snappat upp hur man gör.

Hon satt i soffan och tittade på film när min telefon ringde. En signal typ hann fram innan hon svepte över skärmen och tryckte bort det. Utan att titta upp från skärmen sa hon “Det var ingen”.

Jag bara “Hallå där, det ringde faktiskt. Till mig. Nu ger du hit telefonen för nu har du haft den för mycket!”.

Gullefjunet: Kolla så fina, jag vill ha ett diadem.

Jag: Du använder ju aldrig diadem, de ligger bara på golvet och skräpar.

Gullefjunet: Nähä, de ligger bara på golvet när jag inte leker med dem.

Jag: Diadem är ingen leksak, man ska ha dem på skallen mer än 30 sekunder. Dessutom leker du aldrig med dem heller så de ligger alltid på golvet. Kom nu så går vi.

Gullefjunet: Om du tänker köpa någon sak så tänker jag också köpa någon sak!

Jag: Men jag tänker inte köpa någon sak.

Gullefjunet: I så fall tänker jag ÄNDÅ köpa någon sak!

Då sa jag ingenting men jag tänkte “Tough luck, det är jag som har börsen…”.

Ni ser, nu kommer i:et. Jo, det var så att hon var frisk.

Först var hon sjuk i söndags. Sen var hon frisk i måndags när maken var hemma med henne. Jättefrisk. Det var grejor överallt när jag kom hem. Hon hade lekt med typ varje sak i hela lägenheten inklusive julstämningen.

Dagis rekommenderar att barnen ska vara symptomfria i 48 timmar innan de återvänder efter magsjuka. Men i morse när det var dags för dagis så var det ca 38 timmar sedan senaste och enda kräkningen. Vi kände att dagis nog faktiskt menade “cirka” när de säger 48 timmar. Hon var ju frisk och hade varit symptomfri i evigheter, så vi gick till dagis.

Hon fortsatte att vara frisk ända till klockan tre. Då var hon inte frisk längre. Då ringde de från dagis och sa att hon var sjuk igen.

De sa ingenting om 48 timmar när de ringde. Men jag är inte dum, jag fattar nog vad personalen tänkte. De tänkte “Vi menar inte “cirka” när vi säger 48 timmar”.

Vi ligger i sängen och lördagsdrar oss. Jag och maken diskuterar eventuella procentsatser i nyvalet (herregud vad präktiga vi låter nu).

Gullefjunet: Vad är Sverigedemokraterna?

Jag: Det är ett politiskt parti. Inget bra parti.

Gullefjunet: Varför inte det?

Jag: Det är lite svårt att förklara. De är inte snälla också är de ganska osmarta.

Gullefjunet: Tar dom saker?

Jag: Det vet jag faktiskt inte, en del av dem tar säkert saker. Men de är mer dumma på det sättet att inte alla får vara med.

Gullefjunet: Slåss dom?

Jag: Ja! En del av dem slåss med järnrör.

Den där järnrörshistorien är ju hur praktisk som helst. Man kan använda den för att förklara krångliga politiska saker för barn så att de förstår huvudbudskapet. Sverigedemokraterna är inget bra parti.

Jag föreslog till gullefjunet att hon skulle städa sitt rum och att jag städade alla andra rum.

Då föreslog hon att jag skulle städa hennes rum och hon skulle städa alla andra rum.

För att visa hur seriös hon var med sitt val av städområde städade hon av hela vardagsrumsbordet och la alla sakerna under fåtöljen.

Nu har vi ett totalt dödläge för ingen vill städa gullefjunets rum.

Vi är i stan. Maken fyller år imorgon och ville åka in till stan och “göra nått och ta en drink”. Vi har tittat på NKs julskyltning och det tyckte gullefjunet var tråkigt och ville göra nått annat. Då blev jag stolt. Hon är klok.

Maken frågade “Varför går du omkring och ser så sur ut?”.

Det är folket. Jag hatar folket. De är överallt. Hur många som helst. Att gå på stan i Stockholm är som att hamna mitt i en flock kaniner som har förökat sig okontrollerat. Vart man än vänder sig är det kaniner. Eller i det här fallet folk. Jag orkar inte med folk.

Det är inte så att jag har något emot folk på det individuella planet. Det är när folk samlas i mängder och blir ett kollektiv av folk jag får aggressioner mot folket. Då tål jag inte folk.

Jag tycker att det är skitjobbigt att vinna 30 kr på Triss. Då måste man hämta en ny lott. Det glömmer man alltid bort så lotten ligger i börsen och skräpar i veckor. Eller på skrivbordet. När min farbror vinner 30 kr kastar han bort lotten. Jag är nästan lite avundsjuk på honom som klarar av att kasta lotten. Jag skulle också vilja kasta lotten men klarar inte av det, jag måste hämta en ny lott fastän jag tycker att det är jättejobbigt. Det sista som överger en är hoppet och det kan ju vara storvinsten nästa gång.

Asså, jag förstår att ni har varit oroliga för att jag inte har har hört av mig och bloggat på en hel dag. Ni har säkert tittat in här fem gånger om dagen och tänkt “Har hon inte skrivit något nytt blogginlägg? Tänk om det har hänt något? Tänk om hon har drunknat?”.

Ja, eller så är det bara mamma som håller på så. Ni andra kanske inte ens har märkt att jag har varit ute på Stora Nassa i ytterskärgården och inte haft någon mobiltäckning.

Idag har jag något väldigt viktigt att berätta för er. Speciellt om ni är en sådan där ungdom som inte har utsett eran livpartner ännu. På den där listan där man skriver ner vad man har för önskemål på sin tilltänkte – att hon/han ska vara snygg, rik, bra i sängen, snäll, kunna laga mat osv – bör ni lägga till seglarkompetens. Om ni inte kan segla själva förstås, då behöver man ju ingen karl till det. Kan man segla själv kan man ju sätta på listan att mannen ska kunna sy gardiner istället. Men om man inte kan segla själv är det extremt bra att gifta sig med någon som kan segla. Då får man de bästa semestrarna som inte kan köpas i någon resekatalog.

Jag hade inte seglarkompetens på min lista. Det var rena rama turen att maken kunde segla. Jag var till och med lite tveksamt inställd till den här seglargrejen när vi först träffades. Det lät så primitivt och o-lyxigt att segla. Tvätta sig i iskallt vatten och gå på toaletten i naturen lät inte alls som min grej. Men nu är jag extremt nöjd med min makes seglartalang som jag inte ens visste var nyttig när jag hittade honom.

När man har sånt väder som vi har just nu och har sin egen båt (hyrd då alltså i vårt fall) så slår en seglingssemester i Stockholms skärgård det mesta som utlandet kan erbjuda.

Så om ni funderar på vem ni ska gifta er med, eller funderar på att byta ut den ni har, så är mitt råd att välja någon som kan segla.

Ett annat råd är att investera i en surfplatta och en gummibåt som inte riktigt håller luften. Surfplattan stoppar man ner under däck tillsammans med barnet/barnen och gummibåten lägger man på däck med en kudde på och använder som solsäng medans det utmärkta valet av äkta make kör omkring en på sjön så att det fläktar när man sover i solen.

Glöm inte att smörja in armhålorna med solkräm. Det gör satans ont att vara solbränd i armhålan. Å glöm inte att skicka mig en inbjudan till bröllopet när ni gifter er med ert seglingskunniga kap efter att ha läst mitt tips.

Okej, nu överdrev jag. Jag har inte badat tre gånger, men i morse badade jag och när vi hade förtöjt badade jag igen. Det är 22,5 grader i vattnet. Det vet jag för att jag köpt en badtermometer. Det känns så otryggt att bada utan badtermometer.

Under dagens segling fick jag dock inte se solen så mycket. Gullefjunet får nämligen inte vara i sittbrunnen utan flytväst och då väljer hon oftast att gå ner under däck. Fast hon vill inte vara därsjälv och jag är ju inte lika kompetent på att segla som maken så då blir det jag som får sitta där nere och trycka. Det är skitvarmt under däck. Som pricken över iet beställde gullefjunet köttbullar och makaroner till lunch. När jag stod där vid gasspisen och stekte köttbullar tror jag minsann att temperaturen närmade sig 40 grader.

Nu kan jag tyvärr inte sitta här och berätta saker för er längre. Jag har blivit beordrad att komma iland och dricka vin. Det är kaptenen som bestämmer så jag måste göra som maken säger.

– Säg inte nått till nån men jag råkade dammsuga upp en tekopp. Den var cerise. Å liten, den fastnade inte ens i röret.

– När man ber maken hämta upp tvätten från torktumlaren så gör han det. Fastän den fortfarande är helblöt för att jag uppenbarligen glömt starta tumlaren. Han är i alla fall lydig och det är en nog så god egenskap hos en äkta make.

– Man ska inte ha vita golv. Det ser snyggt ut i inredningstidningar och på Instagram men jag kan avslöja att när man ser bilder på vita golv är de alltid nyskurade. När vanligt dödligt folk kommer hem från jobbet är de vita golven nästan aldrig nyskurade. Man får skura dem själv för att få fram Instagram-feelingen och det är svinjobbigt att skura själv.

– Jag har ryggskott. Strictly speaking så handlar den informationen egentligen inte om hushållsarbete. Men att dammsuga och skura blir extra smärtsamt när man har ryggskott.

Jag är hos min kusin som ska ha 40-årskalas ikväll. De har en 10 veckors bebis. Det är en pojke.

Min kusin och hennes man åkte iväg för att ställa iordning kalaset och jag och barnets moster Anna skulle sköta.

Han vaknade så snart de gick genom dörren och började gråta. Jag kör ett blöjbyte tänkte jag eftersom jag är väldigt kompetent på att byta blöjor.

Pojkar har annorlunda utrustning än flickor. Det visste jag om för det har jag läst i någon bok. Men jag var ändå orutinerad och stod mitt framför skötbordet. Å just när jag höll på att lokalisera blöjorna slog han en drill. Rakt på min mage. På koftan, tröjan och byxorna. Så gjorde aldrig gullefjunet. Hon brukade bara drälla ner skötbordet, inte mig. Å Anna som har både pojke och flickor satt i soffan och garvade.

Nu hoppas vi på solsken imorgon. Annars kommer jag att frysa för de enda andra byxor jag har med mig är ett par shorts.

Gullefjunet: De här byxorna passar inte.

Jag: Vad menar du? Är de för små?

Gullefjunet: Nej, de passar inte till den här tröjan.

Jag: Då tar vi en annan tröja, du kan få välja.

Gullefjunet: Nej, det är byxorna som inte passar.

Jag: De här byxorna är jättebra när de är varmt, de skyddar mot solen men är svala. Vi tar en annan tröja till som du tycker passar. Den tröjan pappa har tagit fram är ändå för varm idag.

Gullefjunet: NEJ det är byxorna som inte passar till den här tröjan!

Jag: Då. Tar. Vi. En. ANNAN. Tröja.

Gullefjunet: NEJ! Jag vill ha klänning.

Till slut gick hon till dagis i en lila kjol och en turkos tshirt som passade ihop. Typ. Hjälpligt i alla fall.

Ibland längtar jag så himla mycket efter att sitta i framsätet.

Det är inte så att jag inte kan sätta mig där. Vi har barnstolen bak och det är oftast ingen som sitter i passagerarsätet fram. Så jag skulle kunna sätta mig där.

Men jag tycker att det förstör stämningen av att sitta fram litegrann när någon sitter bakom en och gråter och ylar “jag vill att mamma ska sitta här bredvid mig”.

Jag orkar inte med sånt. Då är det bättre att sitta och stirra maken i nacken.

Jag tror att maken tycker att det är skönt när jag sitter bak. Man ser så dåligt från baksätet så jag kan inte ge honom lika mycket råd om hans körning.

I Turkiet har de katter som är av väry good quality. Det sa tanten till mig. Så vi skulle köpa en sån där good quality katt. När tanten öppnade katten för att sätta i batterierna så flög det iväg en fjäder. Det var en faulty katt sa tanten men hon hade en annan good quality katt så hon hämtade den. När hon satte i batterierna så blinkade inte ögonen. Det var den enda katten med bad eyes så tanten hämtade en annan.

Den femte katten hon öppnade var en väry good quality katt. Den köpte vi. Vi hade en good quality katt i 3-4 timmar. Sen hade vi en bad quality katt som inte fungerade längre.

Maken: Har du filten?

Jag: Vilken filt?

Maken: Filten du köpte.

Jag: Som jag köpte?

Maken: Ja den där Bamsefilten

Jag: Jaha den! Du menar Hello Kitty handduken!