Pite – Page 2 – Prinsessan på Ärten

Skillnader mellan Stockholm och Piteå

Det finns några skillnader mellan att bo i Stockholm och i Piteå. Några små. En upplever jag som en mycket negativ skillnad. En sak som jag saknar väldigt mycket med att bo i Stockholm. Efter ett tag vänjer man av sig och tänker inte så mycket på det. Men när man tänker på det så påminns man om en sak som saknas väldigt mycket här.

Jag pratar naturligtvis om Piteå-Tidningen. Det finns ingen sådan kvalitetstidning här i Stockholm. Jag har i alla fall inte hittat någon. Självklart finns det lokaltidningar även här. Men ingen där man kan läsa insändare om bråk om snöskottning eller färdriktningen på Grisberget. Nä, här i Stockholm skriver folk insändare om pretentiösa saker.

Jag läste tex en insändare i Metro (tror jag att det var) av någon som var så himla upprörd över att folk gick på höger sida i Sergelgången. Folk är så himla märkvärdig här i Stockholm. Hålla på och skriva insändare om vilken sida folk går på i Sergelgången. Som att någon bryr sig. Ingen gör det. Bråk om färdriktningen på Grisberget däremot, det är grejer det.

Bloggen blir ju också lidande när jag inte kan läsa Piteå-Tidningen. Jag kan förstås läsa den på nätet, men inte insändarsidan. Det är PTs bästa sida och den kan man inte läsa på nätet.

Därför är det ju glädjande för er bloggläsare att jag åker till Piteå till helgen. Mamma och pappa har Piteå-Tidningen så jag kan läsa den och rapportera för er från platsen. Väss pennorna nu Pitebor och skriv insändare om era allra fånigaste problem för nästa vecka finns jag på plats!

Folk som säger att norrlänningar är tystlåtna har aldrig sett en film där en norrlänning testar en gräsklippare

Vera har fått en gräsklippare av Smartson. The deal var bla att de skulle göra en film om gräsklipparen. Och Veras make Matte och deras polare Ola – ja de gick all-in på det här med gräsklipparfilmen.

I sju minuter och 55 sekunder pratar de om gräsklipparen. På norrländska. Det här vill ni inte missa.

Jag snabbkollade på några av de andra gräsklippar-testarnas videor på Smartsons sida och de var rena rama gräsklipparfilms-amatörerna jämfört med Matte. En av de andra killarna hade bara fått ihop två minuters gräsklipparfilm. På de två minuterna hann han kalla gräsklipparen “kanon” fyra gånger. Vadå “kanon”?? Vad säger det om gräsklipparens egenskaper? Ingen musik hade han heller. Och ingen myggattack. Matte har både musik och en myggsvärm som försöker flyga in i örat på honom (vid 1.45 om ni inte har tid att se hela filmen).

Matte är kungen av gräsklipparfilmare, i hans film får man till och med reda på om gräsklipparen är framhjulsdriven eller bakhjulsdriven (ca 4 min in i klippet).

Om ni bara har tänkt se en gräsklipparfilm i sommar så rekommenderar jag denna.

På väg hem för sista gången

Nu är jag på väg hem till Piteå för sista gången. Nästa gång jag sätter mig på ett plan är jag på väg hem till Stockholm för första gången.

Jag tycker egentligen att Piteå är mest fantastiskt när man är där på besök. När man bor där blir man lätt uttråkad. Men nu har vi ju bott där i två år och det har varit helt okej. Så det känns lite vemodigt.

Jag känner mig nämligen mest som en besökare i Stockholm också. Det kommer nog aldrig att bli “hemma” på samma sätt som Piteå och London är.

Nu räcker det mamma!

Idag har maken och gullefjunet uppfört sig exemplariskt. Tre timmar följde de med på stan medan jag shoppade. Ja de följde förstås inte med mig hela tiden. De roade sig själva genom att gå och fika och gå runt och titta på och peka på hundar. De klappade tom några snälla hundar efter de hade frågat ägaren om lov.

Maken får en extra guldstjärna, för han klagade inte en enda gång. Gullefjunet förlåter jag för att hon till slut skrek över hela MQ “Nu räcker det mamma”. Egentligen höll jag med henne, men jag var inte riktigt klar just då.

Så hon fick följa med mig in i provhytten. I samma takt som jag tog av mig ytterkläderna gjorde hon samma sak. Till skillnad mot mig skickade hon däremot ut varje plagg under provhyttsdörren. Som tur var stod maken utanför och tog emot. Sen gick hon igenom mig handväska, fick tag på min börs och skickade iväg den också ut ur provhytten. Jag tog det som ett tecken på att hon verkligen hade fått nog och att det var dags att ge upp och åka hem.

På vägen hem tog vi ett foto på tuppen på Byxtorget. Jag noterade att tuppen hade två svenska flaggor målad på sig och nu väntar jag bara på att någon ska bli kränkt och skicka en insändare till Piteåtidningen.

Utmana ödet

Igår när jag skulle flyga hem kom jag på att det kanske hade varit förhastat att publicera förra inlägget innan jag flög hem. Jag kom på att det kanske var att utmana ödet. Att planet hem skulle krascha istället för det på morgonen för att jag skrivit det där inlägget. Jag såg tidningsrubrikerna framför mig. Kvällstidningarna skulle gotta sig i rubriker som “Hon skrev om sin dödsångest innan kraschen”. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig in i tidningen. Jag vill ju vara med i tidningen med en icke-nyhet. Sveriges första flygplanskrasch sedan Gottröra är inte alls vad jag hade tänkt mig.

Hem flög jag i alla fall med ett plan med fungerande motorer så det gick också bra. Sen skulle jag åka flygtaxi. När man åker flygtaxi kan man ta sig en liten tupplur i baksätet. Man kan nämligen inte sitta i baksätet och skrika åt yrkesförare hur de ska köra. Jag vet minsann hur man uppför sig, och jag förstår att det inte går an att göra så. Man kan bara hjälpa sin äkta hälft med körningen.

Jag konstaterade dock att taxichauffören skulle ha behövt lite hjälp med körningen. Maken har verkligen haft nytta av min back-seat driving för han kör mycket lugnare än den där taxichaffisen gjorde. Att maken skulle köra 120 på 70 väg skulle jag aldrig tillåta. Eller att köra om en lastbil när man har möte på den där sträckan söder om Kopparnäs där det är olyckor stup i kvarten. Jag funderade lite varför han blinkade med helljuset flera gånger när han närmade sig en korsning i ett bostadsområde. Jag kom fram till att det nog var hans sätt att hantera högerregeln utan att sakta ner. Blinka och visa att “här kommer jag” så att folk som kommer från höger ska stanna så att han kan köra på utan att sakta ner. Det blev ingen tupplur i bilen om man säger så.

En helt annan sak som jag funderade på igår. Är folk som bor på Djupviken världens mest beresta Piteåbor? Alltid, alltid, alltid när man åker samtaxi till flyget så är det någon från Djupviken som ska med. Så att taxin alltid ska måsta köra förbi Djupviken. Djupviksborna måste ha något sorts schema där de ser till att det finns med någon Djupvikare på varje avgång till och från Kallax, och därmed i flygtaxin. De har en koordinator som skickar ut email regelbundet när det står “nu är det dags att skriva upp sig på listan för denna månads flygturer, först till kvarn gäller, kom ihåg att en av oss måste finnas med på varje flyg”.

Nu ska vi prata om vädret

Jag vet att det är skittråkigt att prata om vädret. Ni har eget väder och är inte intresserade av mitt. Det bryr jag mig inte om. Nu är det så ruskigt dåligt väder här, så nu ska vi prata om mitt väder.

Vi har sådant där väder som skulle orsaka klass-någonting-varning i Stockholm. Här kallar vi det bara för skitväder. Det är inte roligare för det. Jag kan minsann också gnälla över vädret. Det är faktiskt inte något privilegium som är förunnat er som bor söder om Gävle.

Det snöar och blåser så in i norden. Om man går i motvind och öppnar munnen får man en kallsup av snö och luft. Obehagligt är det. Snön är dessutom blöt och det är inte heller skönt. Om jag ska bli översnöad vill jag gärna ha torr snö. Man skulle kunna tro att snön skulle torka när den blåser omkring på det där sättet. Det gör den inte idag. Den plaskar fast sig i ansiktet och på kläderna och om man försöker borsta bort den så smälter den och blöter ner en.

När man kör bil så virvlar snön på vägbanan sådär som de brukar göra specialeffekter av rök på scenen för att det ska se dramatiskt ut. Det känns helt enkelt som att man kör bil i melodifestivalen. Om man hamnar bakom en annan bil eller blir omkörd så flyger det upp så mycket snörök att det känns som att man kört in i en vit vägg. Man ser inte motorhuven framför sig.

Dessutom kommer det vindbyar som gör att det känns som att man ska flyga av vägen. Värst är det just där söder om Pitsundsbron när man just har kört under viadukten och det öppnar upp sig till en stor äng på höger sida också står det en lada av något slag på vänster sida. Ni vet var jag menar va Pitebor? Vindbyhålet deluxe i kommunen. Men jag höll i ratten med båda händerna så det gick bra.

Jag har tagit ett foto på vädret åt er. Från balkongdörren, nu när jag är inne går jag minsann inte ut i onödan. Det ser kanske inte så märkvärdigt ut men jag lovar er att det inte är något väder ni vill ha sportlov i. Det enda det här vädret duger till är att sitta inne och dricka kaffe. Därför ska maken få göra en sådan där kaffe som de dricker på Irland till mig nu.

Dessutom skulle jag gärna vilja veta var alla journalister håller hus idag? Finns det något värdigare väder att rapportera om just nu än det väder som jag har utanför dörren? Det tror inte jag. Det är då ändå för väl att jag har den här bloggen så att jag kan täcka upp de nyhetsområden som kvällspressen missar att rapportera om.

Piteå Ice Arena

Vad har vi gjort i helgen då undrar ni kanske? Håll i er nu, för nu blir det spännande. Vi har gått på isen.

Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men det här är inte vilken is som helst. Vi har varit på Piteå Ice Arena. Där har de plogad is. Uhm, vad var det jag sa? Speciell is. De har plogat upp en isbana inne i stan där man kan åka skridskor, sparka eller bara gå.

Dit åkte vi med pulkan. Att gå på is kan ju vara svårt. Man behöver typ broddar. Och vem har broddar utom pensionärer och min kompis M? Nä, ingen. Det har de dock tänkt på att folk inte har broddar. På varje sida finns det en “trottoar” av snö som man kan gå på så att man inte halkar.

Det var jättekul i början. Typ första fjärdedelen. Vi njöt av utsikten av Grishusen (3 rosa höghus i Piteå) och Kappas pappersfabrik. Sen fick vi solen i ögonen. Som tur var svängde banan. Då slapp vi både solen och den utsikten. Sen började jag svettas och bli trött och leta efter infarten till genvägen. Det fanns ingen. Dundertabbe tycker jag. Om man gör en rund isbana är det självklart att det ska finnas en genväg någonstans så att man kan ångra sig och bara gå halva rundan. Alla vilobänkar var upptagna. Där satt det folk och fikade och hade sig. Vi hade inget fika med oss.

Ni vet hur det är när man har gett sig in på något jättedumt som en promenad på en rund slinga. Mitt i alltihopa ångrar man sig. Det är jättejobbigt när man går där och försöker få maken att berätta för en om han tror att vi gått mer eller mindre än halva. Så att man kan avgöra om det är bättre att fortsätta framåt eller vända. Man får aldrig något vettigt svar att använda som beslutsunderlag. Så det blir alltid så att man fortsätter framåt.

Blytyngden i skon blir tyngre och tyngre och varje gång man tror att nu är man på upploppet så svänger isbanan igen och man har en ny lång raksträcka framför sig. Till slut börjar livet spela revy framför ens ögon. Man inser att isbanan aldrig kommer att ta slut. Att man kommer att få gå på isbanan resten av sitt liv.

Medan man går där och undrar hur det kunde bli så här så skrillar samma människa förbi en på sina långfärdsrör, inte bara en eller två gånger utan tre gånger. Folk åker förbi på spark och skrattar och är glada, för det går jättefort på spark jämfört med att gå. Då stack jag ut tummen och tänkte att någon skulle se att jag var i nöd och ge mig skjuts. Då sa maken till mig att sluta skämma ut mig. Han sa att han inte trodde att det var socialt acceptabelt att försöka lifta på en spark på is-arenan.

När man nästan är färdig att ge upp och sätta sig ner på isen och snyftande berätta för sin familj hur mycket man älskar dem och att de ska gå vidare i livet trots att mamma dog under en is-promenad så är det äntligen över. Man går i mål.

Vad hittar man där då? En värmestuga!

När maken släpade iväg mig på sådana här expeditioner i England fanns det i alla fall alltid en pub vid målgången. Då hade man i alla fall inte gått förgäves, när man fick en öl på slutet. Vad ska man med en värmestuga till när det är fem plusgrader?

Pappa ska bajsa

En nackdel med att bo i en småstad som Piteå är att det finns begränsat med aktiviteter för barn. Ja, för vuxna också för den delen, men det gör inte lika mycket för jag skriker och gråter inte när jag blir uttråkad. Ännu värre är det på vintern när lekparker och badplatser är översnöade.

Vi besöker dock ganska ofta de få ställen som finns – badhus, Familjens Hus, leklandet och biblioteket. Maken har haft lite otur med just biblioteket. En gång när de skulle dit hade jag sagt att det fanns lego på biblioteket, för jag hade för mig att det fanns, också fanns det inget lego.

Idag har maken och gullefjunet varit på biblioteket igen. När de hade varit där en stund behövde maken på toaletten. En eftereffekt av tarmcancer är att tarmrutinerna blir oregelbundna och “when you got to go, you got to go”. Han förklarade detta för gullefjunet på begripligt barnspråk så att hon skulle förstå varför de var tvungna att lämna.

Barnavdelningen ligger längst in. Så hela vägen ut genom biblioteket gick gullefjunet och upprepade med hög röst “Pappa ska bajsa”.

Det är tur att maken har humor och inte är den lättgenerade sorten. För jag tänker fan inte både göra både alla badhus- OCH alla biblioteksbesök.

Jag är rädd för tandläkarens receptionist

Till slut lyckades jag komma fram och få en tid hos tandläkaren igår. Jag beställde en tid igår alltså, jag ska dit imorgon. Många är ju rädd för tandläkaren, det är ganska vanligt. Jag tycker inte heller om när de skrapar mig på tänderna, det är obehagligt. Både tandläkaren och tandhygenisten jag går till nu är dock jättebra, så nu för tiden är de inte så farligt att gå dit.

Men jag är lite rädd för deras receptionist. Hon är supereffektiv. Hon vet ALLT. Det är skrämmande. Jag får känslan av att hon vet att det är jag som ringer, och exakt vem jag är, redan innan jag har hunnit presentera mig. Som att hon känner igen alla röster i hela stan.

Igår när jag ringde så sa jag mitt namn och att jag ville kolla när det var dags för min årskontroll, och att om det var långt bort skulle jag nog behöva komma tidigare. Då rabblade hon upp mitt personnr. Hann hon verkligen leta fram det så snabbt? Eller kan hon alla patienters personnr utantill?

Ni vet hur man lätt kan råka skjuta på att gå till tandläkaren? Man tänker att man ska göra det nästa vecka, också blir det aldrig. Det behöver man inte oroa sig för när man går till den här tandläkaren, de kallar en när det är dags.

Sist hade jag inte fått papperskallelsen för vi hade flyttat så den låg kvar hos mamma och pappa. Jag hade förmodligen fått ett påminnelse-SMS också som jag troligen inte läst. Så jag missade min tid. Då ringde receptionisten när jag inte dök upp. Fast jag är sämst på att ha med mig mobilen (eller kolla om någon ringt, den kan ligga i handväskan i flera dagar utan att jag kollar den) så jag missade samtalet.

När hon inte fick tag på mig ringde hon maken, som också är patient där. Det är ju det jag säger. Hon vet ALLT. Hon vet vem jag är gift med. Maken glömde ge mig meddelandet, och sen när han gjorde det glömde jag att ringa upp. Sen ringde hon flera gånger till, under loppet av flera dagar eller veckor, för att boka in en ny tid och jag missade samtalen och glömde alltid att ringa upp. Tandläkaren är ju inte prio ett på ens komma-ihåg-lista om man inte har tandvärk. Det känns inte heller som att man sviker en vän när man glömmer ringa upp tandläkaren, så man har inte ens dåligt samvete över att man glömmer.

Till slut ringde hon till mamma och pappa. Då blev jag skitskraj. Inte för att hon har deras telefonnr, de är ju också patienter där. Men att hon har koll på vem som är mina föräldrar. Hon är som en mänsklig Interpol-databas. Då förstod jag att här skulle jag inte komma undan med att missköta mina tänder – she will hunt me down tänkte jag. Så jag kastade mig på telefonen och beställde en tid.

Sådana tandläkar-receptionister törs man inte mess with alltså. Nu är jag väldigt mån om att göra mina kontroller regelbundet och att inte glömma tiden. Jag törs inte annat.

Det kunde ha varit jag

Den där gympingen i tv som jag blev inbjuden till i somras va? Avsnittet sändes ikväll. Jag hade alltså kunnat vara med. När jag såg det var det nästan så att jag ångrade mig. Jag skulle inte alls ha varit sämst. Bättre än norrmannen Ronny skulle jag ha varit. Sen när han smet iväg till puben efter 20 minuter skulle jag ha kunnat hänga med honom.

Om ni råkade se programmet och såg den där tjejen som badade i handduk vill jag bara säga att hon måste ha varit invandrare. Från Kiruna eller Stockholm eller något sånt. Eller Norge för all del, vi har mycket turistande norrmän i Piteå. Vi Pitebor badar minsann inte i handduk.

Då har man ingenting att torka sig på när man kommer upp, och när man badar i den här änden av världen så är det kallt i vattnet och kallt i luften. Vi som bor här vet att handduken inte hjälper medan man är i vattnet men den kan göra viss nytta när man kommer upp. Om man inte badat med den först.

I Piteå har ingen bråttom

Känner ni er lite utbrända av livets snabba tempo? Stressade och jäktade av alla människor som springer och yrar runt omkring er? Jamen då ska ni flytta till Piteå. Här är det ingen som har bråttom. Ingen skyndar sig på något som helst sätt. Herr Skalman framstår som rena sprinterlöparen jämfört med många Piteåbor.

Ta bara en sådan sak som att knappa in pin-koden när man betalar på affären. Här i Piteå har folk så mycket tid att de räknar till tio bananer mellan varje knapptryck. Först trycker de ‘konto’. Sen räknar de 1 banan, 2 bananer, 3 bananer ända till tio. Då är de redo att börja med själva pin-koden. Trycker första siffran och sedan räknar de 1 banan, 2 bananer, 3 bananer… igen. Sen trycker de andra siffran och räknar bananer igen. När de har tryckt in alla fyra siffrorna i koden har de räknat 50 bananer. DÅ kommer de på att de har glömt att köpa bananer och ~~springer~~ går iväg och hämtar bananer medan hela kön står och väntar.

Och alla bara står där i kön och väntar och ser helt tillfreds ut med tillvaron. Som att det är skönt att få en liten paus och bara stå rakt upp och ner i en kö. Alla utom jag, mig pyser det ur öronen på.

Maken säger att jag överdriver och att han inte fattar varför jag klagar när det är mycket folk på stan här i Piteå. Han påstår att jag spottar och fräser och pekar på folk och kallar dem sölkorvar. Det kanske jag gör, men han får det att låta som att det på något sorts sätt är obefogat.

Han säger att det var mycket mer folk på stan när vi gick på stan i London än här i Piteå. Jag är faktiskt inte helt säker. Om man tex tar Coop eller ICA i Piteå och jämför det med ett likvärdigt, men fyra gånger så stort, Tesco i London. Sen räknar man att en Piteåbo behöver 10, kanske tom 15, gånger så lång tid på sig att utföra en enkel uppgift som att betala som en Londonbo. Då blir det fler Piteåbor än Londonbor i en matbutik.

Det här är enkel matte. Jag fattar inte hur maken räknar när han säger att det inte är särskilt mycket folk här.

En antennsladd

Jag har just tittat på Svenska Rivieran. Det är det där programmet om Pite Havsbad. Jag vet att många av er inte tittar på det. Så jag ska berätta vad kvällens avsnitt handlade om. Inte riktigt hela avsnittet, men halva i alla fall. Det handlade om en antennsladd.

En tant och hennes bästis hade var sin husvagn på havsbadet hela sommaren. Långliggare alltså. Den ena tanten åkte hem till Gällivare och då tog den andra tanten hennes antennuttag. Sen handlade halva programmet om den där antennsladden. Hur antennuttagstjuven skulle dölja sitt tilltag och ställde bilen och cyklar över sladden. Pratade om hur antennuttagsägaren inte hade någon tv och inte fattade ett smack om sladdar, så antennuttagstjuven skulle säga till henne att sladden gick till kylskåpet om hon upptäckte sladden.

Sedan kom antennsladdsägaren tillbaka från Gällivare och snubblade på sladden. Då sa antennsladdstjuven att sladden gick till kylskåpet. Då fick sladden sitta kvar.

Jag tycker om lyckliga slut. Det enda som känns lite som en besvikelse är att de bara ägnade halva programmet åt antennsladden. Om de hade låtit hela programmet handla om antennsladden tycker jag att man skulle ha kommit in i historien lite djupare. Nu kändes de litegrann som att de bara svepte över ämnet på ett ytligt sätt.

Hälsosamt fika på Familjens Hus

Jag gillar Familjens Hus i Piteå på Facebook. Jag vill veta vad de har för öppettiden och om det är något speciellt på gång som roar barn.

Igår gjorde de en statusuppdatering och berättade att de skulle ändra på sin fikaförsäljning. I framtiden kommer de bara att sälja bullar, kakor och saft vid speciella tillfällen som tex “alla hjärtans dag, kanelbullensdag, påsk mm”. Alla hjärtans dag är ju stort i åldrarna 0-3 år så det är ju bra att de inte har glömt bort den dagen. Synd bara att den i år infaller på en torsdag när Familjens Hus är stängt.

Alla andra dagar som inte räknas som speciella tillfällen ska de istället ha “hälsosammare fika” till försäljning. Detta påverkar inte mig eftersom jag inte brukar fika på Familjens Hus. Jag har aldrig köpt deras ohälsosamma fika och jag kommer inte att köpa deras hälsosamma fika heller.

Eftersom jag har en förmåga att reta upp mig på småsaker stör jag mig ändå på överförmynderiet i det här. Om det inte är lämpligt att ägna sig åt försäljning av ohälsosamt fika i kommunala lokaler tycker jag lika gärna att man kan lägga ner hela fikaförsäljningen. Folk kan väl ta med sig sitt eget fika om de nu måste fika just när de är på Familjens Hus.

Vad ska de sälja för hälsosamt fika då? Jo knäckebröd och riskakor med pålägg.

Riskakor? Hälsosamma? Eller inte så hälsosamma? Spel för gallerierna är vad det är.

“Då kör vi näck”

Såg ni Svenska Rivieran nu då?! Ja alla ni från Piteå tittade väl i alla fall. Jag känner mig lite besviken. Hittade de inga större kufar än så där på hela havsbadet? Hela stället kryllar ju av dem.

När vaktmästaren Rogge rotade runt i långliggarnas husvagn och letade efter gasoltuben satt man ju och hoppades att han skulle hitta 5-liters dunken med hemkört. Det är ju helt ointressant att se en skål med hundmat. Dunken är vad man vill se fattar de väl. Alla vet att en stor andel av långliggarna har dunk i husvagnen.

“Då-kör-vi-näck”-Robban-Andersson-lookalike-strippan från Boden körde falsk marknadsföring, för när man har på sig hemmagjorda stringkalsonger av snöre och tidningspapper är man faktiskt inte näck. Man får hoppas att både han och strippraktikanten har någon sorts utbildning att falla tillbaka på för jag ser ingen framtid för någon av dem inom strippyrket. Att strippa är ju typ ett hantverk och jag tyckte inte att de hade handlaget.

Jag har svårt att se att salt och peppar mannen ska kunna bjuda på någon större underhållning. Hur länge är det kul att han springer runt och stressar över salt och peppar? Han får skärpa sig i framtida avsnitt.

Det var tur att tjejen som hackade korv med yxa var med. Höll fortet liksom, räddade upp norrlänningarnas rykte. Lite pinsamt bara att de inte hittade någon Pitetjej och var tvungna att importera en yxhuggande korvätare från Skellefteå.

Svenska Rivieran

Kommer ni ihåg i somras när jag fick ett erbjudande om att bli reality soap star? Eller ja, om jag ska vara ärlig var det kanske mer ett erbjudande om att vara med och gympa i TV. Jag valde ju dock att inte medverka. Jag orkar inte med all uppståndelse som skulle ha uppstått om jag hade gympat i TV.

Ikväll börjar i alla fall TV-serien från Piteå Havsbad, Svenska Rivieran, på TV3. Klockan åtta. Det vill ni inte missa. Om jag inte har dött av skratt återkommer jag med ett utlåtande efter programmet för er som absolut inte vill avstå att titta på Sveriges Mästerkock.

Idag är det torsdag på riktigt

Jag hämtade på dagis också sa vi God Jul igen och Gott Nytt År. Sen hoppade vi i bilen för att åka till Äventyrsbadet och bada. Klockan två kom vi dit och de öppnar fyra. Jag måste lära mig det här nu snart. Att inte säga att det finns lego på bibblan när det inte finns det, och att inte säga att vi ska åka och bada när de har stängt.

Vi hade en sådan här konversation där i lobbyn på Havsbadet.

Jag: Oj, det är stängt. Vi får komma tillbaka en annan dag.

Gullefjunet: Vill inte komma annan dag. Wähähäwähä.

Jag: Vi kan komma tillbaka i eftermiddag när de öppnar om du vill!

Gullefjunet: Buhuuuuuhuu. Wäääähäää.

Jag: Okej, ska vi åka och kolla om de har öppet i Öjebyn? Eller Munksund, eller Hortlax?

Om man kollar innan man åker, och helst innan man överhuvudtaget nämnt bad, att de har öppet slipper man ränna runt hela kommunen i jakt på ett öppet badhus.

Vi hamnade i alla fall i Hortlax. Damernas omklädningsrum hade vi helt för oss själva och hela stora bassängen delade vi bara med en pojke och en pappa. Varmt i vattnet var det också. Dessutom kan man hyra en motorvärmare för 10 kr. Det gjorde jag inte. För jag hade förstås inte med mig någon sladd. Fin service är det ju i alla fall. Nu vet jag det nästa gång. Lyckligt slut alltså.

Julgranar och nationalsången

Vi har en julgran i byn såklart. Den är fin. Ifjol fick Jävres julgran bara en tvåa av fem i Piteåtidningens betygssättning av kommunens julgranar. Om det händer i år igen blir jag upprörd. Då får det vara nog. Då startar jag en Facebook-grupp som heter Vi som kräver att Jävres julgran ska få ett högre betyg. Jag räknar med att den skulle sprida sig som en löpeld.

Det här är en speciell julgran. Det är en julgran som ändrar högertrafik till vänstertrafik. Men bara just vid granen, i resten av byn har vi fortfarande högertrafik. Det kan låta komplicerat men reglerna är egentligen enkla. Om man kommer från den riktningen som fotot är taget och ska svänga höger så kör man på höger sida av granen. Men om man ska svänga vänster då kör man på vänster sida av granen.

Det är självklart inte alla som följer de här enkla reglerna. Det är ju alltid vissa som ska hålla på och vara tvärsemot och hålla på och säga “vi har faktiskt högertrafik i det här landet”. Sådana där människor som är rädda för förändringar och vill att allt ska vara som det alltid varit förut. Det kan förstås vara lite farligt när folk håller på och kör på både höger och vänster sida av granen. Men det brukar gå bra för det mesta. Alla i byn vet ju om att den här vänsterregeln vid granen finns så jag antar att folk är lite försiktigare just där. Det är bara när det kommer folk utifrån det kan bli lite problem. Folk från stan och så där. Utbölingar.

Är den här undantagsregeln reglerad i lag undrar ni kanske? Eller i någon sorts regeringsbeslut åtminstone? Nej, lagar och regler det kan vi minsann göra själva här. Vi Pitebor har till och med en hel sång om det här att vi kan själva. I folkmun kallas låten Nere vid Piteälva (det kan vi göra själva). Som en lokal nationalsång kan man nästan säga.

Vår Piteå-nationalsång får inte spelas på skolavslutningarna. Nu förtiden händer det att Piteåbor och Luleåbor blir ihop. En del går till och med och flyttar ihop eller gifter sig och skaffar barn. Det är klart att det rynkas på näsan åt det här, men det är bara att acceptera att det händer. Så det finns en liten risk att det kan finnas någon Luleåbo på en skolavslutning på någon skola i Piteå kommun. Nere vid Piteälven är ju en Piteålåt och Luleåbor skulle kunna känna sig underlägsna och kränkta av den, så den är förbjuden.

Man kan tycka att de skulle kunna åka på någon skolavslutning i Luleå kommun istället för att komma och förstöra våra.

Snart kommer säkert någon och försöker förbjuda Pitepalten. Då ska ni veta att jag kommer att stå överst på barrikaderna. Pitepalten rör ingen.

Rökrea i Piteå

Nu tror ni säkert att det brinner stup i kvarten i Piteå. Det har det gjort också på sistone. Först brann Jysk ner till grunden. Då blev alla Piteåbor supersura. För att det brann till grunden alltså, för då fanns det inte kvar några rökskadade varor att fynda. Fast Elgiganten drabbades också så då kunde Piteborna ställa sig i kilometerlånga köer för att köpa dyra varor utan ångerrätt eller garanti.

Förra veckan började det brinna på Hanzens som är en klädbutik i stan. Fast det brann inte ner så där finns det jättemycket kläder kvar som luktar rök. Äventyrsbutiken som säljer mest sport/ytterkläder och ligger vägg i vägg har också en hel butik med illaluktande kläder.

Båda butikerna har rökrea idag och säljer allt för halva priset och halva stan är garanterat där och slåss om “fynden”.

Ni som tillhör den halvan av Piteå som inte orkar med sådant kan ju komma till Tistel i Norrfjärden istället. Där är jag och säljer barnkläder från tre-tiden i eftermiddag. Kvällsöppet till klockan 21 och man slipper slå in paketen själv, för det gör min moster åt er.

Ja, då ses vi där om några timmar.

Baksidan med sidfläsk

Det var länge sedan jag läste en insändare i Piteåtidningen som jag tyckt varit värd att uppmärksamma. Det var nästan så att man började tro att PT infört någon sorts krav på att insändares innehåll ska vara viktigt för fler personer än enbart skribenten själv.

Men idag visade det sig att min oro var obefogad. Idag fick Gunnar utrymme på insändarsidan för att berätta att han tycker om sidfläsk och att han har ont i örat. Språkörat alltså.

Gunnar försökte dessutom uppvigla andra läsare att skriva ytterligare insändare i ämnet. Det satte dock annonschefen stopp för genom att ge Svar direkt.

Min gardinstång brann upp

Jag har länge tänkt att jag ska köpa en längre gardinstång till vardagsrummet, så att den även går över balkongdörren, och ha tre gardinlängder istället för två.

Kom mig inte riktigt för att åka och köpa en och sen brann Jysk ner, och därmed också min gardinstång. Halva stan stod där och glodde på brasan. La upp bilder på Facebook. Utan någon som helst tanke på hur det kändes för mig att min gardinstång gick upp i rök. Man slutar aldrig att förvånas över hur folk uppför sig.

Inte nog med det. Elgiganten som satt ihop med Jysk blev rökskadat. Några dagar senare stod folk och köade i timmar för att få komma in och betala flera tusen spänn för rökskadade prylar utan garanti eller ångerrätt. Köp och säljsidorna kommer säkert snart att svämma över av elektroniksaker med texten “TV/dator/frys, butikspris 5000 kr och den är i nyskick så jag vill ha 4750 kr, köpes i befintligt nyskick”. Den där vanliga raden “Från ett rök- och djurfritt hem” kommer att lysa med sin frånvaro.

Vart ska jag nu köpa min gardinstång? Jag vill minsann inte betala någon förmögenhet för den, men jag orkar inte åka ända till Haparanda för en gardinstång.

Vinterdäck

Maken är ju en sådan där nollåtta från början. Inte från allra första början, han brukar skryta om att han växte upp “på landet” i Norra Uppland. Om man fäller någon kommentar om att det är lantligt där vi bor nu så får man alltid någon historia om när han bodde på “riktiga landet”.

Maken klarar det här med att bo uppe i Norrland ganska galant. Utom det här med vinterdäck, det har han inte riktigt fått grepp om ännu. Till hans försvar ska man kanske säga att förutom att han är nollåtta bodde han i London i 25 år också.

I London byter man aldrig till vinterdäck. De två eller tre dagar som det snöar tar folk en “snowday”. Det är ungefär som en “sickday” men med skillnaden att man tydligen “jobbar hemifrån” för att det snöar. Förvånansvärt många engelsmän har uppenbarligen en jobb-beskrivning där det ingår att bygga pyttesmå snögubbar och fotografera dem och lägga upp dem på Facebook och skriva SNOW!. Själv får man inget jobb gjort heller för man har fullt upp med att lämna kommentarer på folks foton och säga saker i stil med “that’s pathetic, that’s no real snowman, it’s a snow midget”.

I våras berättade i alla fall maken att vintern var över och la på sommardäcken. En vecka senare la han tillbaka vinterdäcken för då var det vinter igen. Egentligen hade det varit vinter hela tiden, vi hade vinter långt in i juni i våras. Jag var lite tveksam till det där första däckbytet, men om han vill hålla på och mecka med bilen och byta däck en gång i veckan så är jag ju inte den som bråkar.

Eller riktigt så är det kanske inte. Om det inte sitter vinterdäck på bilen när det är halkigt och vår guldklimp ska ut och åka skulle man kanske kunna kalla de saker jag säger och det tonfall jag använder för att bråka. Jag föredrar dock att kalla det för information.

Just nu har vi i alla fall sommardäck. För någon dag sedan berättade jag för maken att en av mina kompisars man hade bytt till vinterdäck. Jag läste det på Facebook. Maken vägrar använda Facebook, så jag brukar berätta för honom de viktigaste sakerna som händer våra vänner genom att högläsa Facebook för honom. Då sa maken “Det var väl ändå lite tidigt”.

Idag snöar det här i Piteå. Det vet ni om ni har Facebook och har någon FB-bästis från Piteå. Maken är i stan med gullefjunet. Och sommardäcken. Det snöade inte här i Jävre när han åkte. Litegrann är det här förstås mitt fel. För jag hade inte loggat in på Facebook än när han åkte. Om jag hade gjort det hade jag vetat att det snöar i stan och då hade jag kunnat lista ut att det skulle börja snöa här också snart. Framför allt skulle jag ha kunnat lista ut att det snöar på E4an.

På E4an som min nollåtta till make är ute och kör på med sommardäck. Med mitt favoritbarn i baksätet. Vi ska tala om det här när han kommer hem. Sen får kanske maken mecka med bilen litegrann och byta däck. Om det skulle råka bli sommar igen kan han ju alltid lägga tillbaka sommardäcken.

Så här ser snön ut på vår gräsmatta. Hur ser den ut hos er?

Vad händer i helgen?

Kommer ni ihåg i somras när Jenny skulle ut och supa? Och sen var hon snäll nog att berätta om sitt supande på bloggen.

Hur tror ni att Jenny fick reda på att det var festival i Skellefteå? Tror ni att hon läste det i tidningen? Det tror inte jag. Hon är ung, och att läsa papperstidningar är gammelmodigt. Jag tror att hon läste om festivalen på nätet. Kanske på p-town, där kan man se what’s on i Piteå.

Jag går aldrig ut i Piteå tänker ni kanske nu. För ni är för gamla. Eller bor inte i Piteå. Det finns dock mycket annat på sidan också. Vimmelbilder tex.

Ni kanske bor i Piteå och är förälder till ett barn i supar-åldern. Ni vaknar en söndag. På badrumsgolvet hittar ni er arvinge sovandes på badrumsmattan. På vardagsrumssoffan ligger arvingens bästis och sover med dojjorna och jackan på. I micron hittar ni ett halvätet skrovmål från Max/Big Boy/Sunes. Då undrar ni kanske vad som i hela friden hände igår. Då är det praktiskt med p-towns vimmelbilder. Då kan ni gå in där och kolla på bilderna och se om ni hittar er arvinge på någon av bilderna. Då kanske ni hittar någon bild som förklarar varför er bostad ser ut som den gör.

Eller ni är kanske som jag, en medelålders småbarnsförälder. Då kan man på lördagskvällen sätta sig i soffan och kolla på vimmelbilder och drömma sig tillbaka till sin ungdom. Ni kan peka på bilder och säga till er andre hälft “så där full var jag också en gång när jag var tjugo”. Ni kan sucka och skaka på huvudet och säga “dagens ungdom alltså” med ogillande tonfall och bestämma att ert barn ska minsann inte gå på krogen förrän de är minst trettio. Ni kanske hittar någon bild där ni kan peka och säga “titta vilken välartad ung man, han dricker vatten”.

I alla fall, de har också återkommande inlägg om saker som mode, träning och vintage. Imorgon ska Monstermalla gästa på p-town. Jag har ingen aning vilket ämne hon ska skriva om, mat kanske. Mallas blogg är bra tycker jag, så jag tycker att ni ska titta in imorgon för att kolla vad hon skriver om.

Det finns inget lego på biblioteket

Det var dax för mina biblioteksböcker att återvända till bibblan idag. Eftersom jag hade råkat vika ett hörn i en av böckerna skickade jag maken. Om det skulle uppstå någon sorts situation med en bibliotekarie som frågade “har du VIKT ETT HÖRN i boken?” ville jag inte vara den som skulle stå där och skämmas. Jag sa till maken att det var bättre om han åkte, för då kunde han ärligt förneka någon inblandning i vandaliseringen av boken.

Dessutom såg jag en möjlighet att få lite lugn och ro – egentid som det så fint heter – genom att föreslå att gullefunet följde med. Det ville hon inte. Då berättade jag att hon kunde leka med legot som finns på bibblan. Då ville hon åka.

Jag hade bestämt för mig att det fanns lego på barnavdelningen när jag var där och tittade på barnböcker för ett tag sen. Det visade sig att det inte fanns något lego. Det jag mindes som lego visade sig vara dinosaurier och små gubbar. Jaja, man kan ju inte komma ihåg alla detaljer. Leksaker som leksaker liksom.

Den attityden hade dock inte gullefjunet. Ni vet hur man ska vara tyst på bibliotek så att människor kan läsa utan att bli störda? Den regeln kan inte gullefjunet än och medan hon sprang runt och letade lego ropade hon också “LEGO, LEGO” för full hals.

Vilken tur det var att jag skickade maken va?

Det borde för övrigt finnas lego på alla bibliotek.

En cykel, två abborrar och Mikael Persbrandt

Mikael Persbrandt har sprungit omkring på stadens gator i veckan. De spelar in filmen “Mig äger ingen” här i Piteå. Filmen utspelar sig på 70-talet, och då är Zon-området en utmärkt plats att filma på.

Jag är lite well-connected så jag kan berätta detaljer för er om rekvisitan i filmen. Min moster bor på Zon och hon har en sambo. Mosters sambo har en cykel från 60-talet. Produktionsteamet har frågat om de får låna denna cykel, så den ska vara med i filmen.

Jag ringde mosters sambo för att fråga om han kunde vara med på en blogg-intervju om cykeln. Jag hade tänkt fråga saker som var han köpte cykeln och ta reda på tekniska detaljer om cykeln, som utifall att bromsarna fungerar bra och så. Men han var alldeles för blygsam och ville inte alls vara med. Så tyvärr kan jag inte tillhandahålla några detaljer om cykelns egenskaper.

Inte heller är det känt vilken roll cykeln kommer att spela i filmen. Det är oklart om Persbrandt kommer att cykla omkring på den, eller om den bara kommer att stå i ett cykelställ.

Vad har då denna historia med abborren i min frys att göra? Det undrar säkert ni som är fans av bloggens FB-sida och har läst att jag har abborre i frysen. Abborre heter förresten åbbarn på Pitemål om ni undrar. Jag tycker inte att abborre är gott, men maken tycker att det är supergott.

Jo, vi har två abborrar i frysen. Så här ser de ut.

Varje gång jag öppnar frysdörren och ska ha något ligger abborrarna där. Längst ut på hyllan, på precis den hylla som jag ska ha något ifrån. Nästa gång jag kommer dit och ska ha något från en annan hylla ligger abborrarna där längst ut på DEN hyllan. Jag fattar inte hur det går till, men så här är det.

Det är min mosters sambo som har fiskat de här abborrarna. Maken är ju ett socialt geni. Han hittar alltid något att prata om med alla. Det är bra för mig, då kan han sköta snacket när vi träffar främlingar. I alla fall, maken fiskar inte särskilt ofta. Men prata om fisk, DET kan han. Ibland när han pratar med folk brukar jag förbluffas över hur tur jag haft som lyckats hitta en make som kan konversera om vad som helst.

En gång när moster och hennes sambo hälsade på pratade maken och mosters sambo om fisk LÄNGE. Jag orkade inte lyssna så jag kan tyvärr inte återge vad som sas om fisk, men då fick i alla fall moster och hennes sambo reda på att maken gillar abborre. Man skulle ju önska att folk glömde bort sådana här saker när de åker hem, men icke.

För någon månad sen messade min moster mig och frågade om vi ville ha lite abborre. Jag var inte så intresserad, men maken blev överlycklig. Så jag tänkte att en abborre eller två gör väl ingen skada och tackade ja. Åkte och hämtade dem och fick en hel bärkasse med abborre. Typ ett helt årsbehov. Nu är det bara två kvar, eftersom vi bjöd på abborre när svägerskan var här. Smart va?

Om man är lite generös med definitionen av ordet “koppling” så är detta kopplingen mellan Mikael Persbrandt och abborrarna i min frys. Persbrandt filmar i Piteå, där jag nästan bor. Min mosters sambo har en cykel som ska vara med i filmen. Min mosters sambo har fiskat abborrarna i min frys.

Det var allt för den här gången. Nu kan ni fortsätta er dag, och känna er rikare av den här nya kunskapen om en cykel och två abborrar.

Jag går på smygpremiär

Imorgon öppnar Åhlens i Piteå igen, tre år efter de stängde sin förra butik. Det här är ju jättebra för oss Pitebor. Här i Sverige ska man ju gärna vara som alla andra och ha samma kläder och saker som alla andra har. I tre års tid har Piteborna inte kunnat köpa samma saker som folk i alla andra städer där Åhlens finns. Men nu kan vi det igen, och det är jättebra för Åhlens har så rekorderliga saker. Åhlens är en bättre affär, som finns i alla städer, än andra affärer som finns i alla städer tycker jag.

Jag har ett klubbkort på Åhlens fastän Åhlens inte funnits i Piteå. För i fjol köpte jag en vinterjacka på Åhlens City i Stockholm och när jag tog ett klubbkort samtidigt fick jag en sjuherrans massa klubbpoäng. Jackan var nämligen dyr. Jag tror att den var prissatt per dunfjäder, och det var massor dun i jackan.

Häromdagen fick jag då som klubbmedlem ett e-mail med en inbjudan till Åhlens smygpremiär i Piteå nu ikväll. Jag fick ta med en vän och se varuhuset “före alla andra”. Ungefär som att jag är en VIP-are, en speciellt utvald person. Jag anade ugglor i mossen, men jag kunde inte motstå att åka dit för att se vem mer som var inbjuden. Kommunalrådet och landshövdingen och några lokala kändisar kanske? Också jag förstås.

Vem var där då? Vem var de speciella människor som blivit inbjudna? Jo, nästan varenda käft i hela stan var där. Alla var där och såg varuhuset före alla andra. Alla hade tagit med sig sina karlslokar också. Om vi först avhandlar vad männen köpte. Ingenting. De flesta karlar höll inte ens i något. Majoriteten av männen bara stod där rakt upp och ner, utplacerade med jämna mellanrum i gångarna och mellan hyllorna och tittade på sina fruar och flickvänner.

Kvinnorna däremot handlade massor. Här står de och köar i typ 20 meter långa tre-fyrdubbla köer till kassan.

Jag orkade inte ställa mig och tjuvlyssna på någons konversation, men det lät säkert ungefär så här;

Kvinna 1: Oj vilken kö, ska vi inte vänta till imorgon när de kanske är mindre folk?

Kvinna 2: Det är 20% rabatt ikväll.

Kvinna 1: Det är 20% rabatt hela veckan.

Kvinna 2: Ja, men jag MÅSTE ha den här tröjan. Det fanns bara 20 i varje storlek small, medium och large. Om jag inte köper den i kväll innan de stänger om en timme kanske den tar slut. Då kan jag inte vara som alla andra 59 personer i stan som har den här tröjan. Då måste jag köpa en annan tröja och vara som 59 andra människor i stan som har någon annan tröja, och jag vill vara som de 59 som har just den här tröjan.

Kvinna 1: Jo, det är klart. Det är ju en väldigt fin svart tröja av medelkvalitet, medellängd och rund halsringning som är väldigt svår att hitta något liknande på någon annan affär. Vi håller ut här i kön.

Kvinna 2: Om vi knuffar personerna framför oss i ryggen och trycker kön framåt går det kanske snabbare.

Jag såg några tjejer stå och smutta på något som bubblade i plastmuggar. Själv körde jag ju bil men jag försökte få mamma att leta reda på muggarna och få sig en gratis-sup. Hon var dock inte intresserad och avfärdade det hela med att det säkert var Pommac i glasen.

Sortimentet då? Inget Åhlens City Stockholm, med bra och intressanta klädmärken, här inte. I Piteå har vi Åhlens lantorts-sortiment. Lite mindre utbud, från den billigare änden av sortimentet.

Vad fick JAG med mig hem då undrar ni väl? En sprängande huvudvärk. Min shoppingkorg med fyra burkar modellera och en kaffepress står under ställningen med strumpbyxor. Jag puttade in den en bit så att den inte syns så bra. Om den står kvar nästa vecka kanske jag bara kan plocka upp den, istället för att gå till hyllorna och hämta sakerna igen.