Category: På utflykt

Jag har inte geocachat så mycket på sistone. Jag tror inte att jag kommer att åka på några geocaching conventions för att mingla med andra geocachare. Jag tror nog inte ens att jag kommer att köpa någon för ändamålet specialanpassad GPS. Det känns inte riktigt som min grej, burkarna är ju oftast gömda ute i terräng. Jag tycker att terräng ska avnjutas på avstånd. Eller till och med gärna på bild.

Men häromdagen hittade vi i alla fall den där burken nere på Kvarnen. Den låg inte gömd hos Nisse och Gerd. Jag fick en ledtråd av geocache-gömmarens dotter i kommentarerna här på bloggen. Så när vi var och fikade skickade jag iväg maken att leta igen. Projektledarskap.

Det var en riktig kvalitetsburk. Torr och fin loggbok, till skillnad från den vid fyren. Gullefjunet blev helt till sig över bytesgrejorna, till skillnad från den burken som hade en slips i.

Hon hade väldigt svårt att bestämma sig för om hon ville ha bilen, gubben eller armbandet. Men till slut blev det armbandet.

När man tar något ur lådan ska man ju lägga dit något annat. Jag följer minsann reglerna. Så jag la dit den här.

Nu vill jag påpeka att jag inte brukar gå omkring med flinta gubbar, som ser ut som att de ska tappa glasögonen när de blir våldsamma med pinnen, i fickan utifall att jag skulle hitta någon burk att lägga dem i. Jag köpte i kvarnens loppisrum.

Som sagt en riktig kvalitetsburk, i alla fall om man har en tvååring med sig. Dessutom fanns det med en förklaring till varför det låg en plastburk med helt random prylar gömd där vid kvarnen.

Burken blev ju inte sämre av att jag la dit en gubbe heller. Åk dit och leta burken nu. Men kom ihåg att om man tar något ur burken ska man lägga dit något som är lika fint eller finare. Så om ni vill ha min flinta gubbe måste ni ta med er något riktigt fint att lägga dit istället.

Ja alltså inte så att jag aldrig skulle hitta hem igen. Jag såg ju fortfarande elslingorna. Så det var ju ingen fara för livet. Men mitt välbefinnande var hårt utsatt.

Dessutom var maken med, vilket betyder att man inte behöver oroa sig för att man inte ska hitta hem. Naturligtvis var han med. Annars skulle ju inte jag ha varit där. Jag kommer inte på idéer som att promenera elljusspår själv. Men ibland är jag lite lättlurad. Maken sa att det skulle vara trevligt och jag gick på det. Vi bor ju på landet så det finns inte så mycket att göra. Så ibland får man för sig att man vill “göra nått”. Då kan det ibland hända att en promenad på ett elljusspår låter som en bra idé.

Maken vet i alla fall saker som att myrstackarna alltid ligger på den södra sidan om träden. Och han säger saker som “du ser väl var solen är?”. Det gör jag ju. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra med informationen om myrstackarna och solen när det gäller att avgöra åt vilket håll man ska gå.

Så det här med att vi var vilse hade mer att göra med att vi skulle gå mellanslingan. Det gjorde vi också, men vi gick litegrann på den långa slingan också. Och litegrann på en väg.

Vad kan jag informera er om mer när det gäller den här promenaden då?

• Jag blev trött.
• Elljusspåret i Jävre skulle behöva bättre skyltning på de ställen där långa och mellanslingan delar på sig.
• Det finns prästkragar i skogen.
• Det finns mycket mygg i skogen.
• Om man har jackan på sig svettas man och om man tar av sig den fryser man och blir uppäten av mygg.
• Blåbären är mogna på en del ställen. Snart börjar bärplockarmisären.

Mallan ni vet, hon som skötte butiken åt mig häromveckan. Hon och hennes livskamrat Anders var här och hälsade på igår kväll. De berättade att de gjort två jättehemska saker på sin semester. Förra veckan var de i en urskog och vandrade runt helt utan annan anledning än att gå i skogen med en karta och kompass. Inte i en vanlig skog alltså. I en urskog. En extrem-skog.

Och igår var de på Pite Havsbads Äventyrsbad. I juli. Mitt under campingens mest belagda månad. En dag när det regnade ute. Tänk er själva hur mycket folk det är på Äventyrsbadet en sådan dag.

Jag blev lite inspirerad av detta. Jag känner att jag också borde utsätta mig för lite självplågeri. Typ i bloggens tjänst, samla bloggmaterial. Vad tycker ni – urskog eller Äventyrsbadet?

Eller kan ni komma på något ännu värre jag skulle kunna utsätta mig för? Att åka till Ikea i Haparanda behöver ni inte föreslå för det är redan planerat inom en snar framtid.

Nere vid fyren har Grizzledgreyhound gömt en burk. Massor med anorakar har på geocachingsidan påpekat att burken behöver underhåll.

Grizzledgreyhound verkar ju vara en seriös geocachare för hon/han har till och med beställt etiketter från geocachingshoppen för att märka burken som en Official geocache. Men Grizzledgreyhound verkar inte bry sig om sin burk för hon/han har inte adresserat problemet. Dålig stil tycker jag. 

Så vad behöver den här burken för underhåll då? Jo jag har nu den stora äran att avslöja detta för er.

Loggboken är blöt. Skandal tycker jag.

Trodde ni att jag redan har lagt av med min nya hobby geocaching? Det har jag inte. Jag har varit på burkjakt idag. Jag har fortfarande inte hittat den vid kvarnen, men TVÅ andra burkar har jag hittat. Utan GPS dessutom. Maken är bra på att läsa kartor så jag gav honom koordinaterna och satte honom i arbete med att studera en googlemap.

När han hade memorerat var burkarna låg tog vi hojarna och lastade flickebarnet i barnsadeln och cyklade iväg ner till turistinformationen för att hitta den burken. Fast jag tycker att det är lite missvisande att kalla den burken för Porten mot Norr. För Porten mot Norr står vid E4an och burken låg uppe i skogen.

Fylld av spänning och förväntan traskade vi uppför stigen. Eller slog oss fram bland myggen. Det var 23748 mygg där i skogen. Jag hade glömt min anorak hemma vilket var jättedumt.

Det var massor med trafik där i skogen också som troligen var på väg till Arkeologstigen. Mugglare som de kallas (Muggle A non-geocacher. Based on “Muggle” from the Harry Potter series, which is a non-magical person. Usually this term is used after a non geocacher looks puzzled after befriending a geocacher searching for a cache, or when a non-geocacher accidentally finds a cache. Geomuggles are mostly harmless.). 

Det var väldigt lite sport i att leta efter den här burken, vi hittade den på nolltid. Men jag berättar inte var den låg. Jag vill inte dra på mig the geocaching communitys vrede. Utifall att jag ska åka på ett geocaching convention någon gång i framtiden. I så fall vill jag ju inte att mina geocaching-kollegor ska gå omkring och viska bakom ryggen på mig att det var jag som gjorde en spoiler på min blogg och avslöjade var burken var gömd.

Håller ni på att dö av förväntan att få se vad som fanns i burken nu? Detta var burkens innehåll.

En barnslips, en hårsnodd, ett plåster, en nyckelring, loggboken och två pennor. Och en tandpetare. En tandpetare alltså! Det finns ju regler i geocaching. Regeln säger att om man tar något ur burken måste man lägga dit något annat av lika eller högre värde. Att det ALLTID måste finnas någon som inte kan följa reglerna va?! Undra vad den som la dit tandpetaren tog ut ur burken? En annan tandpetare? Eller finns det något annat som har ett lika/lägre värde än en tandpetare som man snott på MDs restaurang bredvid turistinformationen?

Sedan la vi tillbaka gömde vi noggrant burken igen och flydde från myggorna. Jag återkommer med en bild på burken från nere vid fyren senare. Då ska ni få se varför den är markerad med ett första hjälpen kors i listningen på hemsidan och varför the geocaching community tycker att den behöver underhåll. Håll ut, ni får svaret senare idag. Jag har lite saker att pyssla med i verkliga livet först.

Jag känner mig lite irriterad på min nya hobby Geocaching. Jag lånade brorsans mobil som har GPS och matade in koordinaterna för cachen som ska finnas nere på Kvarnen.

Var tror ni pilen hamnade på kartan? Rakt på Nisse och Gärds hus. Jag känner ju inte ens dem. Om pilen typ hade pekat på någons hus som jag känner då hade jag ju kunnat knacka på och bett att få komma in och leta efter burken i deras kök. Men Nisse och Gärd känner jag inte. Jag vet bara vem de är för att de brukar gå runt byn på motionsrunda. Då hälsar man när man möter dem, men inte kan jag knacka på för att leta en burk hos dem.

Fast jag tror att GPSen är lite ospecifik. Jag tror inte att burken är gömd hos Nisse och Gärd. Jag tror att den finns någonstans på Kvarnen. Så vi traskade dit för att leta i alla fall jag och lillfjunet. Hur svårt kan det vara att hitta en burk tänkte jag. Det står tex en båt uppe på torra land som ungar brukar leka i. Där kan man gömma en burk tänkte jag.

När vi kom fram var båten borta. Någon har bara tagit båten och dragit. Så här såg det ut där båten stod bara häromveckan. Någon hade bestämt att den var farlig, någon på typ kommunen trodde tjejerna som har cafét. Tänk om burken var gömd i båten? Det kommer ju att bli ramaskri i the geocaching community.

Jag hittade i alla fall några till platser där burken skulle kunna vara. I det här turbinhjulet tex. Men det var så mörkt i hålen så jag tordes inte stoppa in handen och kolla. Det kan ju bo någon insekt där.

Eller här nere under själva huset. Men där var det så mycket brännässlor så där ville jag inte gå ner och leta.

Jag la i alla fall temporärt ner min nya hobby, också fikade vi och tittade på ån tillsammans med Maria och Lovisa istället.

Dessutom fyndade jag ett pussel för 5 riksdaler på Kvarncaféts Loppis.

Nu ska jag ta med mig maken och åka tillbaka så får han stoppa in handen bland insekterna och klättra ner bland brännässlorna. Så lätt ger jag inte upp.

Eftersom bara 6 personer ville höra om när jag blev jagad av en humla så berättar jag inte hela historien. Jag gör en kort sammanfattning istället.

Vi skulle plocka blommor till midsommarstången. Vi har en stor äng med blommor alldelens nedanför mina föräldrars tomt, men det finns bara vita och gula blommor där. Ni vet hur det är, gräset verkar alltid grönare på andra sidan. Så jag bestämde att vi skulle ta bilen och åka och hitta bättre blommor.

Det var säkert så här Holknekt tänkte också, men jag kan inte skylla på spriten, jag var helt nykter när jag kom på den här idén. Jag beordrade med maken och berättade vart vi skulle åka. Maken hade en ”bättre” idé.

Vi åkte fyra gånger så långt som jag hade tänkt. Maken föreslog att vi skulle stanna och titta på en fornlämning (två ”gravar”). Jag vägrade eftersom gravarna inte låg vid vägen så att jag kunde titta från bilen. Vi kom till slutdestinationen där maken påstod att det skulle finnas blommor. Där stod det ett hus in the middle of nowhere “ini Raningen”. VEM bor där liksom?! Där fanns inga blommor, och även om det funnits det kan man ju inte plocka blommor på någons tomt. Maken ”såg inte” en stor stenbumling på tomten så han körde upp på den, det skrapade som fan under hela underredet på bilen när vi backade av.

Maken sa att det var konstigt att det inte fanns några blommor på ängen bakom tomten som han trodde ”för på 1800-talet hade det varit en jättefin blomsteräng”. Jag orkade inte ens fråga på vilka grunder han påstod sig veta något om just den ängens blomsterflora på 1800-talet.

Vi körde tillbaka till den ängen som jag hade tänkt från början. Gräset var inte grönare här. Det fanns inga rosa, lila och blå blommor som jag hade hoppats. Bara gula och vita. Och gigantiska humlor. De är enorma i år humlorna om ni inte har märkt det. Jag blev jagad av en av dem. När jag skulle hoppa över ett dike för att komma undan snubblade jag och ramlade i ett buskage med blommor och långt gräs. Det kliar fortfarande när jag tänker på det.

Vi kom hem med samma sorters blommor som finns bredvid vår egen äng. Och bilen full av en miljon småkryp. Jag kände mig ”irriterad” när vi kom hem. Både över humlan och över den 40 minuter långa omvägen för några blommor som jag hade kunnat plocka hemma.

En äng i stil med det här var det jag hade tänkt mig.

Den maken körde typ en mil extra till såg ut ungefär så här.

Den vi till slut plockade blommor på, där humlorna bodde, såg ut så här.