På utflykt – Page 5 – Prinsessan på Ärten

Besök på brottsplatsen

Det är jättelänge sedan jag var på Grisberget, så länge sedan att jag inte ens kom ihåg hur det ser ut där. Ända sedan i somras när jag läste om bråket i motionsslingan har jag tänkt att vi borde åka dit och titta på brottsplatsen.

Idag blev det äntligen av. Vi var väldigt försiktiga så att vi inte skulle orsaka något bråk genom att gå mot färdriktningen. Jag mindes ju klart och tydligt från tidningen att det är höger varv som gäller. Alltid. Nu satt det till och med en skylt som pekade ut färdriktningen. Det är nog Ulf som har varit där och satt upp den.

Vi hann inte långt alltså innan det kom en tant och gick mot färdriktningen. Oj, oj, nu blir det väl ett massa knuffandes här på stigen tänkte jag då. Men det gick riktigt bra. Vi och tanten lyckades passera varandra utan att det blev något muck, trots att vi hade en barnvagn med oss.

Jag förstår faktiskt inte hur de kunde bli bråk där på Grisberget i somras. Motionsspåret är över två meter brett där det är som smalast. Jag tror att den som knuffade Ulf var ute och letade efter bråk, och då hade han ju maximal tur som träffade på lätt-kränkte Ulf

Helt otippat satt det grisar i träden på Grisberget.

På rymmen

Kommer ni ihåg när man var liten och skulle rymma? Man packade typ matsäck, något att läsa och någon favoritgrej. Inte för att man hade något att rymma ifrån, utan för att det var spännande. Planen brukade ju vara att man skulle smita ut när föräldrarna lagt sig och möta någon kompis vid förutbestämd plats vid en viss tid. Sen somnade man alltid innan planen genomfördes och det blev inget av rymningen, också fick man äta upp matsäcken nästa dag istället vid en picknick istället. Själva planeringen var ju kul och spännande i alla fall.

Eftersom jag har misslyckats med att göra mina ärenden i två dagar så ska jag nu åka till stan utan barn. Det känns litegrann som att äntligen lyckas med en sådan där rymning som man brukade planera när man var liten. Jag tar dock inte med någon matsäck, jag tror att jag köper något i stan istället.

Jättekul är det. Jag känner mig helt uppspelt av det här äventyret att åka till stan själv.

Shoppinglistan – lysrör, gardinstång, halskrage till stumpan, godis från biokiosken.

Färgkombination outfit:

Ja, jag vet att det inte passar ihop. Men alla andra byxor i storlek “passar” är i tvätten just nu. Vem bryr sig liksom. Jag vet också att man inte behöver spökreflexer på skorna när det är ljust ute och inget barn följer med. Men ni tror väl inte seriöst att jag orkar böja mig ner och ta bort dem.

Lägg ungen på fönsterbrädan bara

Om ni går på Max och inte får någon mat-ro för att ni har ett besvärligt barn med er. Då kan man lägga barnet på fönsterbrädan. Om man kastar i sig maten kan man hinna äta upp allt innan barnet tröttnar.

Om ni går på Max och är i typ 20-årsåldern och inte får någon mat-ro för att någon annan har ett besvärligt barn med sig. Och ni ser lite irriterade ut, ungefär som att ni inte gillar småbarn. Då är det ett bra tips att inte sätta sig vid bordet allra närmast lekhörnan, speciellt inte om stället är halvtomt och det finns gott om bord i andra ändan av lokalen. Den där lekhörnan är liksom en ledtråd till att det är där alla med barn kommer att sätta sig.

Hos frissan uppförde hon sig dock exemplariskt och det får man ju glädjas åt.

Saker ni säkert vill veta

– Jag klämde in mig i en gunga som jag inte rymdes i igår. Det går om man lägger ena benet på bänken.

– Bloggfikat var trevligt. Uppslutningen var inte jättestor men Vera kom med barn och make. Deras barn heter Snorpan. Hon och gullefjunet övade på att dela. Först tog Snorpan gullefjunets två trollbarn. Sen tog gullefjunet tillbaka båda. Sen tog Snorpan gullefjunets skor. Då tog gullefjunet Snorpans skor. Det behövs alltså mer övning på det här med att dela.

– Maken drack två koppar påtår. Fastän det bara ingår en. Sånt är nästan snatteri tycker jag. Jag är så hederlig att jag bara drack en påtår. Jo, också kan jag inte sova om jag dricker för mycket kaffe.

– När vi kom hem förvärrades makens tillstånd drastiskt. Jag fick laga middag igen. Han hade 37.1 graders feber och gick och la sig kl nio. Han är alltid så demonstrativ när han är förkyld. Som att jag inte förstår allvaret om han ligger på soffan. Idag är det ännu sämre. Jag tror inte ens att han tagit tempen i rädsla att överhetta den.

– Just nu kommer jag inte på något mer som ni kan tänkas vara intresserade av. Jag återkommer om jag kommer på något.

Söndagsfika

Gullefjunet har sovit hos mormor och morfar inatt. Detta innebär att hon var vaken jättelänge. De går nämligen på alla tricks för att få stiga upp igen som “jag har bajsat” och “jag glömde en sak, jag måste hämta”. Sen vaknade hon halv fem (ny tid). Så just nu sover gullefjunet och de helt utmattade gamlingarna middag.

När hon vaknar är det dags för söndagsfika på Ekbergs. Vi skulle i och för sig kunna fika hemma. Tro det eller ej men jag kan koka kaffe, och jag bakar godare bullar själv än vad de har på Ekbergs. Men det är inget spännande att fika hemma.

Det känns mer living on the edge att gå på café. För då har man ingen aning innan om gullrumpan har för avsikt att förgylla andra fikagästers dag genom att vara charmerande eller om hon tänker springa runt och skrika och förstöra deras avkopplande kaffestund.

Så om ni är i Piteå kan ni ju komma och fika med oss. Som ett bloggfika typ. Man behöver inte ha någon egen blogg för att bloggfika, det räcker att man läser en blogg. Jag anordnar minsann inga snobbiga bloggfikan där man måste gå igenom någon sorts inträdesprov för att få vara med och fika. Men vänta er ingen goodiebag, fikat är helt osponsrat. Fast på Ekbergs ingår ju påtår i priset. Det är ju alltid något.

Vem bygger ihop en dator frivilligt?

Inte nog med att man får fisk till middag. Dessutom får man sitta och titta på när brorsan och hans kompis bygger en dator. Vem köper en dator i bitar liksom när man kan få en färdigbyggd dator?!

De pratar grekiska och säger saker som “man får en helt annan prestanda”, “man köper delar från olika leverantörer och om något går sönder tar man bara ut den saken och skickar in och får en ny”, “det är en grabbgrej, det är ju kul att bygga” och “hon förstår ju ingenting”.

Nej, jag gör inte det. Om min dator går sönder orkar jag inte försöka lista ut vilken del som gått sönder. Man köper nytt. För mig är det nog bökigt att man måste om-installera all mjukvara.

Tråkmånsar.

Och min goda vän C får också ett omnämnande för att hon också är en tråkmåns. Först klagar hon över att jag inte frågat om hon vill ta en öl och sen kan hon inte för att hon ska JOBBA. Det finns viktigare saker här i livet än att jobba. Träffa mig till exempel. Jag hade till och med tagit med den där Festisen som hon har tjatat om så länge i kommentarerna. Nu dricker jag då upp den själv.

Flygets barnavdelning

Jag sitter på rad fem. Det är ju litegrann av flygets barnavdelning. På raden framför mig och tvärs över gången sprattlas, klättras, gråts och kastas det grejor. Jag sitter här och njuter för fullt. För ingen av ungarna är mina och jag behöver inte hantera situationen utan kan sitta och titta på.

Mitt eget barn är på dagis iklädd byxor och klänning idag. “Gå till mamma och visa, hon har säkert synpunkter” sa maken när han hade klätt henne klart. Det hade jag men jag hade varken tid eller lust att åtgärda. Det går säkert bra ändå.

Vad ska jag hitta på i Stockholm idag då? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. En butik eller två blir det kanske.

Trollfar på rymmen

Imorse hade vi en liten kris. Trollfar var försvunnen. Trollmor satt i soffan. Men trollfar var bara puts väck. Detta ledde naturligtvis till en hel del upprördhet. Vi letade överallt. Under alla sängar och soffor. I garderoberna och skattkammaren. I köksskåpen och leksakslådorna.

Till slut såg vi ingen annan råd än att klä på oss och gå ut och leta. Vi tänkte att trollfar kanske smitit iväg till Trollbron och gått vilse och inte hittade hem igen.

Mycket riktigt. Där vid trollbron hittade vi honom.

Fast han stod inte på broräcket när vi kom dit. Nej, nej, han låg under bron. Han hade fastnat. Så vi fick göra en räddningsoperation. Väldigt spännande var det faktiskt alltihop.

Sen skulle jag ta foton av den fina frosten i solskenet. Fast det blev inte så många för helt plötsligt dog batteriet. Typiskt alltså.

Ryssen was here

Vi har söndagspromenerat igen. Vid Pitsundsbron. Maken lurade mig att gå och titta på en sten. En sten som står där de modiga svenska soldaterna stoppade ryssen.

Vi tittade på stenen.

Vi läste på skylten.

Kände jag historiens vingslag när jag stod och tittade på stenen nu då? Nej, jag gjorde inte det. Det blåste som fan från havet däremot, det kände jag.

Maken tyckte att stenen var intressant. Jag tyckte att den här växten var intressant.

Gullefjunet tyckte att det var intressant att se vad som händer när man kastar vantarna på marken sjutton gånger.

Är kor verkligen snälla?

Maken säger att kor inte är farliga och att de är jättesnälla. Gullefjunet kanske går på det. Själv är jag minsann inte så säker på att jag tror honom.

Kolla kossa nummer två och tre från höger. Så där stod de hela tiden. Blickstilla och spände ögonen i oss. Eller oss och oss, det kändes nog som att det var mig de fokuserade på. Tycker ni att de ser snälla ut?

Jag tyckte mest att de såg arga ut för att de inte blev utsläppta på bete och det verkade som att de gav mig skulden. Jag hade inget med saken att göra. Jag var bara förbipasserande. För mig får de gärna springa på en äng, de är mindre skrämmande när de är utspridda.

God nattsömn ger energi till utflykter

Bästa bröllopsdagspresenten var ändå att vi fick sovmorgon imorse. Halv tio slog jag upp mina gröna ljusblå och kände mig utvilad som en tonåring på sommarlov efter hel natts ostörd sömn.

Mormor och morfar däremot är inte lika utvilade idag. När vi kom dit för att hämta gullefjunet låg de på var sin soffa i vardagsrummet och tittade apatiskt på medan yrvädret möblerade om rummet. Vi kom på att vi skulle åka på utflykt, så jag gick hem för att hämta bilen. När jag kom tillbaka hade de kört ut maken och gullrumpan på gården. Dessutom hade de packat övernattningsväskan och ställt ut den utanför verandan så att vi inte skulle behöva komma in igen.

Vi åkte till Furunäset och gick på en strandpromenad som jag inte ens visste att den fanns. Innan jag flyttade bodde jag ju här tills jag var nitton så jag vet var de viktigaste sakerna i stan finns. Affärerna, parkeringsplatserna, havsbadet och hamburgerställena.

Maken däremot som är invandrad i stan han flänger runt hela kommunen och “tittar” på saker för att kolla om han hittar något “intressant”. Han kommer aldrig hem och berättar att han har hittat någon ny butik som jag inte visste om. Däremot kan han komma hem och berätta att han hittat en träbro från år Hedenhös eller en minnessten som står där “ryssen stoppades” någon gång på 1700 eller 1800-talet. Sen brukar han ställa dumma frågor som ifall jag vill följa med och titta på bron eller stenen.

Den här promenaden, som maken hittat, var i alla fall ganska fin. Lagom kort.

Jag upptäckte dessutom att staden har en massa små gömda badstränder där man kan ligga i vattnet och plaska samtidigt som man njuter av utsikten av Assi/Kappa. Om man har tur och är där en dag när vinden ligger på åt rätt håll kan man säkert känna lukten av pengar också.

Sen åkte vi och fikade. Vi hade en familjekonversation som lät ungefär så här.

Jag: Ojdå.

Stumpan: Vad hände?

Jag: Jag tappade en tomatbit i knät.

Stumpan: Vad hände mamma?

Jag: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Pappa, vad hände med mamma?

Maken: Mamma tappade en bit tomat i knät.

Stumpan: Jaha.

Har ni gjort något viktigt idag?

På puben i Jävre

När vi bodde i England brukade vi gå på puben. Det var litegrann som en hobby, att gå på puben är en mycket folklig hobby i England.

Igår bestämde vi oss för att börja firandet med att gå på puben. I Jävre har vi ju ingen pub, och om man ska dricka öl kan man ju inte ta bilen och åka till stan. Men MDs Restaurang har utskänkningstillstånd så där finns det öl. Det är förstås inte Engelsk pub-atmosfär.

Det gör inget, det är ju ölen och sällskapet som är det viktiga. Dessutom finns det sämre platser att dricka öl på än i solskenet bredvid en porlande å och med havet som utsikt.

Ölen var god. Om ni är i Jävre någon gång rekommenderar jag er att ta en öl på MDs. De har mat också om ni tillhör den kategorin människor som skäms över att köpa öl utan att beställa mat samtidigt.

Är pinnbröd en norrländsk grej?

Maken, svägerskan och svågern hade aldrig ätit pinnbröd. De sa sig till och med inte veta vad det är för något. De hade heller aldrig grillat falukorv. De grillar grillkorv. Vi grillade alltid falukorv på skoterutflykter och majbrasor när jag var liten.

När jag vill ha en grillad korv brukar jag kasta den på gasgrillen hemma eller i en stekpanna. Makens sida av familjen fördrar dock att lägga korven i en väska, koka kaffe och hälla i en termos, ta med sig finporslinet, ketchup och senap, ta med sig ved och en morakniv och släpa ut allting NATUREN och snickra pinnar och sitta i snålblåsten och grilla korven över öppen eld.

Så när den här idén dök upp var jag väl sisådär entusiastisk. Men om det nu ändå skulle hända tyckte jag att vi kunde äta något mer än bara korv och föreslog att vi även skulle göra pinnbröd. Som de inte ens visste vad det var.

Imorse steg jag alltså upp i ottan för att göra pinnbröds-deg. Under stor koncentration blandade jag 5 dl mjöl, 2 tsk salt, 2 tsk bakpulver och 2 dl vatten. Men avslöja inte receptet, jag sa till dem att det krävdes erfarenhet och talang att göra pinnbröd.

Ooooh och Aaaah och oj vad fantastiskt gott tyckte Upsy Daisy att det var. Jag tror att de andra också uppskattade bakverket.

Det var dessutom ganska kul och trevligt att grilla vid strandkanten. Det är tur att jag har folk som släpar med mig på sådana här utflykter då och då så att jag får lite frisk luft.

Till middag blev det låtsas-makaroner med låtsas-korv och låtsas-sprattelvatten. Det var också jätte-smarrigt.

Vilket misslyckande!

Här sätter man sig i bilen och kör 20 mil i förhoppningen att något ska förarga en så att man kan få utlopp för lite tillbakahållen otrevlighet. Man kan ju ta i lite extra när man är så långt hemifrån. Också går allt bara helt fel.

Jättelite trafik på vägen. Bara EN traktor som låg och stoppade upp ett tag. Jag hann inte ens bli irriterad. Morsan däremot sa att jag skulle ge honom fingret när hon körde om. Ni hör ju hur jag blev som jag blev. Fast det gjorde jag inte. Jag tycker att det är som att sparka på någon som redan ligger att ge fingret till någon som kör traktor.

När vi kom fram till Ikea fick vi parkering rakt utanför dörren eftersom 95% av parkeringsplatserna var lediga.

Inne i butiken var det säkert både en och två idioter, men Ikea i Happis är så stort och det var så lite folk att puckona inte kom i vägen för mig.

Det såg lite hoppfullt ut ett tag när vi hunnit igenom två avdelningar och mamma sa “med den här farten har vi ju snart shoppat klart”. Om ni tror att hon sa det för att berömma mig för min effektivitet på att shoppa så missförstår ni. Hon sa det med ett tonfall som att det var något negativt att jag höll en takt som att jag försökte slå personbästa genom Ikea. Hon skulle titta på en massa grejor.

Personalen var trevlig och hjälpsam. Gott om plats på kundvagnsparkeringen vid restaurangen.

Kaffet var i och för sig lite svagt. Men man måste ju vara på dåligt humör redan innan om man ska orka få ett utbrott över svagt kaffe. Dessutom kostade koppen bara 5 kr och för det priset kan man ju knappt klaga över att det var mer varmt vatten än kaffe. Jag fick ju dessutom en sockerbit och en skvätt mjölk för femman.

Jag sparade en massa pengar. För flera saker som jag sett i katalogen och tänkte kolla på var asfula när jag såg dem på riktigt. Det blev till exempel inget kök. Så det blev mycket billigare än det skulle ha kunnat bli.

När jag kom till lampavdelningen var mamma redan där och berättade att hon hade tagit två lampor för att hon inte kunde bestämma sig. Bara sådär, utan att stå och fundera och analysera. Hon hade bara tagit två rakt av, utan att blanda in mig i beslutsprocessen. När jag tittade på lamporna berättade jag för henne att den ena var ful. Då la hon tillbaka den och sen var vi klara på den avdelningen.

När vi skulle betala var det bara en person före mig i kön och personalen hade både talförmåga och visste hur kassan fungerade.

Så här brukar det minsann inte var på Ikea. Ett av mina mest tillfredsställande Ikea-utbrott var en gång när jag fick tillfälle att fråga en kärring om hon hade tänkt baka sina åtta pepparkakshus innan hon betalade för dem, eftersom hon tog sån tid på sig att packa ner dem och försvinna så att resten av kön fick betala.

Det var inte annat än att jag kände mig lite lurad när vi satte oss i bilen idag när allt var över. Det är inte meningen att ett besök på Ikea skall vara så här smärtfritt. Jag känner mig nästan lite förbannad över att jag inte fick svära en enda gång på hela dagen.

Återställa balansen

Imorse satt jag och funderade hur jag skulle återställa balansen efter att ha varit så trevlig i flera dagar. Man känner ju ett behov att kompensera för all trevlighet. Då tänkte jag att jag kanske borde åka till någon plats där det samlas mycket idioter och låta dem reta upp mig. Då kanske jag får ett utbrott som justerar ordningen i trevlighetsbanken.

Systembolaget avfärdade jag, det är ju inte alls lämpligt på en tisdag. Om man vill ha tillräckligt mycket folk för att göra en galen så är det ju fredag som gäller. ICA Kvantum i stan har pensionärsrabatt på tisdagar. Det är ju goda förutsättningar, så ICA var definitivt ett alternativ.

Efter mycket funderande bestämde jag mig för att sikta högre. Varför bara involvera Pitebor? Om man kan åka till ett ställe som drar till sig folk från hela Norrbotten och Finland? Så nu sitter jag i bilen på väg till Ikea i Haparanda. Inte för att jag behöver något från Ikea, vad jag vet. Jag ska bara åka 20 mil enkel väg för att kolla. Kanske köpa 38 saker som jag inte behöver. Jag funderar på ett kök. Maken tycker att ett kök tar för mycket plats, men han är inte med så det blir kanske ett kök ändå.

Maken och gullefjunet stannade hemma. Möjligheterna att få hjärnblödning av utflykten skulle varit mycket större om de var med. Därför tog jag med mig mamma. Hon kan ha beslutsångest i en halvtimme över en lådinsats eller en lampa. Jag kanske får möjlighet att fräsa något i stil med “Hur svårt kan det vara? Ta bara en av lamporna, eller så tar du båda och kastar bort den som inte passar när vi kommer hem”.

Jag återkommer med rapport senare idag.

Bad i Storforsen

Ni som har läst Norrbottenstidningar på morgonen vet ju redan att det var en kvinna som trillade i vid Storforsen i lördags när vi var där. Jag kan berätta att temperaturen i vattnet var kring 12 grader. Varmare än 10 i alla fall.

Det vet jag inte för att det var jag, eller någon av våra vänner, som vandrade omkring på stenar och halkade. Linda badade nämligen, under kontrollerade former, på ett ställe där vattnet inte forsar.

Jag fattar faktiskt inte riktigt hur kärringen kunde trilla i forsen. En av de bästa sakerna med Storforsen tycker jag nämligen är att de har en massa gångbroar som man kan gå på. Det är suveränt att vara ute i naturen utan att behöva vara i kontakt med naturen.

Det finns alltså ingen som helst anledning att vandra ut på stenarna. Det ser ju vem som helst att det är halkigt på den här stenen.

Vi missade dock dramat och fick inte se kvinnan sitta på ön längst där nere och vänta på att bli upplockad.

Maken guidar våra gäster

Vi har varit i Storforsen idag. Maken är en mycket hängiven turistguide.

På vägen upp sa Linda “oh look at that, a green house”. Då informerade maken dem att det troligen tillhörde någon inflyttad tysk eller liknande. Eftersom “it’s not a law or anything but all houses in Sweden are red with white corners apart from a few yellow and white houses”.

På vägen hem berättade han helt plötsligt att vi strax skulle köra över en beautiful river och att de skulle titta ut genom fönstret när vi körde förbi. När vi passerade the river så var den typ en meter bred och maken blåste förbi i ~~120~~ 90, så de hann inte se så mycket av the beautiful river. Men vad spelar det för roll när de kommer hem? De kan ju berätta för folk att de åkt över en beautiful river. Att de inte hann se den behöver de ju inte nämna.

Han har också informerat våra gäster om att alla hus i Sverige har en bastu. Fast sen la han till ett nästan efteråt, antagligen för att de inte skulle börja fråga varför mina föräldrar inte har någon bastu.

Hjortronsylt

Jag skippade skogen idag. Maken fick åka själv. Som tur var, för det tog honom två timmar att få ihop 7 dl hjortron. Någon hade nämligen redan varit där och plockat. Jag vill vara först på bärställen. Allra bäst tycker jag dessutom om bärställen som inte ligger i skogen. Typ som när det står en hallonbuske alldeles vid ens tomt, så att man kan stå i säkerhet på gräsmattan och plocka bär.

Nu har vi i alla fall en liten burk hemmagjord hjortronsylt. Den är alltså så värdefull att jag inte vet vilket tillfälle som är speciellt nog för att äta den. Vi har ju inget millenniumskifte i år. Det får väl bli på gullefjunets födelsedag antar jag.

Jag lejde ut syltkokandet till mamma så jag har tyvärr inget bildbevis.

Vill jag plocka hjortron imorgon?

Maken undrar om jag vill plocka hjortron imorgon. Hjortron är inte hallon. Jag skulle vilja plocka hallon, men de är ju slut. Hjortron däremot har maken hittat idag när han lyckades lura min farbror att följa med ut i skogen och leta fornlämningar.

När de kom tillbaka var maken blöt upp till knäna och min farbror såg helt utmattad ut. Min faster tyckte att han skulle dricka vatten och ta en dusch. Han svarade att han inte behövde det. Jag tror att han inte ville erkänna att han inte orkade ta ett steg till efter maken försökt ta kål på honom med skogspromenerande.

“Vi gick lite fel så det blev dubbelt så långt som vi hade tänkt oss” sammanfattade min farbror trippen. “Maken kom väl på en genväg antar jag, då blir det alltid dubbelt så långt” konstaterade jag då.

De hittade i alla fall ett hjortronställe. Maken gör ju alltid tvärs emot vad jag föreslår, så när jag sa till honom att ta med en hink så lämnade han den hemma med resonemanget att “om man har med sig en hink hittar man inga bär”. Så de plockade inga hjortron. De bara tittade på dem, och åt några.

Nu vill då maken att jag ska följa med tillbaka imorgon. Med hink, och plocka hjortron. Den här taktiken med att åka och titta på bär utan hink har vi ju provat förrut. Sen när man kommer tillbaka med hinken har någon annan plockat bären.

Så jag är tveksam. Maken säger att stället är så avsides att ingen annan kommer att hitta dit. Det här med avsidigheten och att maken var blöt upp till knäna är en av sakerna som får mig tveksam. Den andra grejen är att när det regnade idag så pissade det ju verkligen ner. Om jag kommer dit imorgon och alla bären har regnat bort och ligger på marken kommer jag att bli ~~asförbannad~~ lite sur för att jag lät mig övertalas till att åka till skogen igen.

Vi får se imorgon hur det blir.

Maken “tappade bort” vår hyrbil en gång

Idag händer det ingenting här. Så idag blir det då alltså en gammal skåpmats-historia.

Maken pratar alla språk som finns. Han pratar pigeon-french, pigeon-spanish, pigeon-italian, pigeon-german. Till och med pigeon-chinese pratar han. Vilken ju är himla praktiskt för mig när vi är på semester. Om folk inte pratar engelska får han sköta snacket. Jag har tappat räkningen på de antal gånger vi har suttit på restauranger på semester och han har beställt in mat på det lokala språket.

”Vet du vad du beställde nu” eller ”Får jag en lasagne nu” brukar jag fråga. Jag slutar aldrig att förvånas över att vi oftast får in det vi hade tänkt oss. På ett ungefär i alla fall.

Så när vi hyr bil så är det maken som läser trafikinformationsskyltarna också. Som när vi var på Teneriffa tex. Då hade vi kört runt en hel dag och tittat på vackra berg och vackra kaktusar och andra vackra saker. Det var maken som valt resrutten så det fanns inga vackra butiker på vägen.

Vid dagens slut var vi törstiga, så när vi kom tillbaka ville vi ha en öl. Fast gatan där vi skulle parkera var full med bilar. Utom ett ställe alldeles utanför barerna där det var flera meter ledigt med plats. Jag tyckte att det var lite skumt att det fanns så många lediga platser och la fram en teori om att det kanske var så mycket plats för att man inte fick parkera just där.

Maken avfärdade dock min teori. Han sa att han hade läst skylten, som bara var på spanska, och där stod det minsann inget om parkeringsförbud. Jag pratar och läser inte spanska så jag gick ju på det. Eller så orkade jag inte bry mig. Maken gjorde en elegant fickparkering, mellan inga bilar. Sen gick vi och tog en öl.

Eftersom vi var på Teneriffa krävde jag att maken skulle köpa en öl i en sko åt mig. Jag ville minsann vara som alla andra tyskar och svenskar vid de andra borden. Ölen var nästan lika vacker som berget vi hade tittat på tidigare på dagen.

När vi hade druckit upp ölen var bilen borta. Efter en haltande konversation med en spansk inkastare utanför en bar fick vi veta att en bärgningsbil hämtat vår hyrbil.

Maken trodde att jag skulle få ett vredesutbrott. Ibland får jag sådana när saker och ting går fel. Men det hade han minsann missbedömt. Jag var till mig av lycka över att bilen var borta.

Teneriffa är nämligen inte särskilt spännande. Not my cup of tea at all vad gäller semestrar. Jag vill bara spy åt inhägnade pooler och restauranger med svenska köttbullar på menyn.

Äntligen hände det något roligt. Vi fick se något utanför turiststråken. Nämligen Deposito Municipal de Vehiculos. Till och med jag kunde räkna ut vad det betyder när taxin svängde in. Det var som ett litet äventyr att ta reda på var spanjorerna bogserar iväg hyrbilar som puckade turister har felparkerat. För att inte tala om äventyret att åka dit och titta på stället.

Sen fick vi böta. 70 euro har jag för mig att det kostade. Väl värt pengarna tyckte jag. När man är på Teneriffa så kostar ju alla utflykter skjortan. Delfinsafarin där man sitter på en båt med 100 andra turister och stirrar ut över vattnet för att försöka få syn på en delfinfena är ju inte heller gratis.

Den här utflykten var minst lika rolig som en delfin-tur. För under den här utflykten kunde jag sitta och fråga maken saker som ”vad sa du att det stod på den där skylten egentligen”.

Var finns hallonen?

I förrgår kväll åkte pappa och maken och rekade ett hallonställe. Det fanns jättemycket bär där. Igår ville jag åka och plocka de bären innan det dök upp en busslast med utländska bärplockare.

Maken ville cykla först. Utifall att någon skulle komma och ta cykelvägen antar jag. Sen när han hade cyklat skulle han vila några minuter. För att göra en lång historia kort så var det helt plötsligt sängdags för stumpilumpan. Så det blev ingen hallonplockning.

Imorse ville jag plocka hallon igen. Maken föreslog att vi skulle cykla först. Då berättade jag, mycket lugnt och stillsamt, för honom att han kunde cykla till Skåne om han ville men att jag skulle plocka hallon. När vi kom till mamma och pappa för att hämta stövlar och hinkar berättade pappa att han varit till hallonstället på morgonen och alla hallon var borta, hela stället var helt nedtrampat och det fanns bara 14 bär kvar.

Då förklarade jag för maken att halva byn förmodligen var och plockade hallon medan han cyklade igår. När jag hade surat klart över de försvunna bären tog vi bilen för att åka ut i skogen på måfå och leta hallon.

Det började gå åt skogen redan när vi satte oss i bilen. Maken borde veta vid det här laget att jag inte vill titta på vackra saker i skogen. Till och med ni som läser den här bloggen regelbundet vet ju att jag inte vill kolla på vackra saker i skogen, och ni har ju inte bott med mig i 12 år. Så maken borde också veta.

Jag: Vi åker mot Finnträsk.

Maken: Då kan vi titta på en jättefin sjö vid Båtvik.

Jag: Nu kör du inte flera mil extra för att titta på en sjö-jävel. Jag vill inte se någon sjö, den får vara hur vacker den vill. Hallon är det enda jag vill se.

Maken: Det finns säkert hallon vid Båtvik. Där röjde de mark för typ 100 år sen och då brände de ju marken också.

Jag: Hallon växer där det brunnit för några år sen. Lite nutidshistoria och relativt ny-brunnen mark vore bra. Att det brann för 100 år sen är ju ungefär som att det aldrig brunnit alls i hallonris-termer.

Vi körde och körde och helt plötsligt var vi i Båtvik. Fråga inte mig hur det gick till. Där fanns det en sjö. Men inga hallon. Det fanns inga hallon någon annanstans där vi letade heller. Bara burklock och andra bär.

Nu har vi alltså inga hallon. Eller ja, de 14 hallonen som pappa plockade har vi ju, men dem lär gullefjunet trycka i sig innan dagen är över.

Nu vill maken åka och bada. För det är kanske sista dagen med fint väder för i år idag. Jag vill cykla. För cykelvägen är kvar gudskelov. Det där med solen tycker jag att vi kan chansa på att den dyker upp igen imorgon.

Det var allt. Tack för att ni lyssnade. Jag är så glad över att jag har er. För ni säger inte att jag ältar grejer i evigheter. Och om ni skulle börja med det så finns det en papperskorg här på bloggen där jag kan kasta era kommentarer.

Frågor om skogen

Jag har varit i skogen igen. Nu har jag några frågor.

Vad är det här för bär?

Och vad är det här för bär?

Den viktigaste frågan. Varför springer någon omkring i skogen och sätter upp burklock på pinnar? Inte bara ett burklock. Massor med burklock fanns det i skogen. Alltid bredvid vägen. Med ovansidan av locket riktat ut mot vägen. Alla möjliga olika färger.

Det här är alltså ingen tävling där man kan vinna en festis. Det är jag som undrar de här sakerna. För jag vet inte svaren och jag känner att jag måste inhämta den här kunskapen. Så jag tänkte att ni kanske vet svaren.

Livet på landet

På Skansen får man betala 140 kr per vuxen för att titta på djur. Sen står man uppradade vid ett staket och kollar ner i en inhägnad där vargen bor. Men vargen ser man minsann inte skymten av. Han sitter gömd någonstans och muttrar över att han inte bor på Kolmården istället.

Där vi bor kan man gå till någon i byn och kolla på kattungar och hästar och getter helt gratis. Sen när man går därifrån har man med sig en svärm flugor som man inte blir av med förrän man duschat och bytt om. Flugorna är också gratis.

Först var gullungen lite blyg för kattungarna. Men det gick över fort. När hon lyfte upp en kattunge och släppte ner den i vattenskålen var det dags att gå vidare till hästarna.

Däremot tyckte hon att hästen var farlig. Det lovar gott för framtiden. Det känns redan som att jag har sparat tusentals kronor på ridläger som hon förhoppningsvis inte vill åka på.

Men jag berättar inte var vi var när vi tittade på djur. För då kanske någon av er också åker dit och klampar in i stallet utan att fråga först. Som vi gjorde.

Jag kan dock berätta att det finns fem urgulliga kattungar och ingen av dem är tingade än. Jag hade tänkt att mormor och morfar skulle ta en. Men efter vattenskåls-incidenten och kattjakten så har jag bestämt att mormor och morfar nog får vänta ett år till på en kattunge.

Åtta veckor gamla är kissekatterna i alla fall och klara för leverans vilken dag som helst. Lämna en kommentar om ni vill ha en så sätter jag er i kontakt med Maria.

Jag orsakade en mini-tsunami

Alltså, egentligen var det meningen att jag inte skulle tråka ut er mer med historier om vårt bad. Men jag glömde en viktig sak igår.

Förutom snurrelisnurr-kanan fanns det ju en till vattenrutschkana där vid poolen på Norrstrand. Den var mycket kortare, men brant. Så här ser den ut, fast de har målat om den, så nu är den gul.

Dottern har ingen urskiljningsförmåga när det gäller rutschkanor, hon tycker att ALLA är lämpliga för hennes ålder. Ungefär så här lät det igår “den – nej den är för brant – åka den – nej den går så fort – måste åka – den är för stora barn – måste åka den rutschkanan”.

Jag studerade barnen som åkte rutschkanan. Det gick ju fort. Men vattnet var inte alls djupt, bara typ 25 cm. Det plaskade ju när barnen landade. Men inte så jättefarligt, de gled liksom på vattnet också skvittrade det litegrann.

Så jag tänkte att gullefjunet kanske skulle kunna åka om hon satt i mitt knä. Men jag beslutade mig för att testa själv först.

Nu är liksom grejen att de här barnen som jag hade studerat när de åkte vägde kanske max 25 kg. Ni behöver inte gångra det med tre för att komma fram till min vikt. Men ni får gångra med mer än två. Närmare tre än två. Dessutom har jag ju större röv än barnen. Dvs större “åkyta”.

Barnen åkte fort i rutschkanan. Jag åkte som en oljad blixt. Det här med att bromsa genom att hålla emot med fötterna som brukar funka i rutschkanor gick inte alls. Sen när jag landade i vattnet så gled jag inte alls på vattenytan och skvittrade lite vatten.

Först sjönk jag som en sten till botten av det 25 cm djupa vattnet. Det gjorde lite ont. SEN gled jag. På botten av bassängen. Sen när det tog stopp för mig. Ja, då hade jag satt vattenmassorna i den grunda poolen i rörelse. Så vattnet fortsatte som en liten mini-tsunami genom barnpoolen och slog emot kanten på andra sidan. Jag misstänker att badvakten som satt uppe i ett torn fick vattenskvitter i ansiktet.

Inga barn skadades under den här övningen. Gullefjunet fick inte åka den rutschkanan.

Idag har jag uppfostrat andras barn

Idag kapitulerade jag, så idag vi har badat. På Norrstrandsbadet i Piteå.

Vad behöver ni mer veta om det här badet?

Det var kallt. Ännu kallare i luften än i vattnet, och det säger inte lite.

Jag badade med stubbiga ben, jag orkade inte raka dem i morse heller. Det kändes inte så farligt med min stubb heller när jag upptäckte jag inte var ensam med denna bort-prioritering, en av de andra morsorna hade tom lockigt hår på baksidan av låren. Lady Dahmer skulle ha blivit till sig av lycka över den håriga feministrörelsen i poolen.

När den tredje ungen sa “får jag åka före er?” i stora snurrelisnurr-rutschkanan så fick det vara nog. Tre ungar låter kanske inte som så mycket. Men ni var inte där och hörde hur ohyfsade de lät när de frågade. Som att de tog för givet att svaret skulle bli ja. Jag var fan störst på hela rutschkanan så varför ska jag släppa fram alla dessa ohyfsade ungar bara för att de tycker att vi åker för sakta för att jag sitter upp med gullefjunet i knät? Jag skulle ju ha blivit stående där uppe på toppen av vattenrutschkanan hela dagen eftersom VARJE unge tyckte att de skulle gå före.

Så då fick femåringen både höra att han INTE fick åka före oss och att han skulle passa sig väldigt noga för att börja sitt åk förrän han såg mig och min skatt längst ner, och att vi planerade att åka sakta.

Det var allt. Nu kan ni titta på en bild när vi badar och sen kan ni surfa vidare till någon viktigare blogg med mer allmänutbildande material.

Men kom tillbaka imorgon. Då har både jag och stumpan tid hos frissan. Inte hos frissan som försökte kväva dottern sist. Vi ska klippa oss hos Lisma. Jag kommer förmodligen att ha något viktigt att berätta efteråt.

Jag kanske åker på Nolia också. Det kommer att hända förr eller senare, med eller utan maken, och nu är det inte så många dagar kvar att leka med. När jag har varit på Nolia är jag övertygad om att jag kommer att ha både en och annan viktig sak att berätta. Det är helt omöjligt att man kan sätta upp staket runt ett så litet område och fösa in tusentals människor utan att jag har något att informera om när jag har varit dit och inspekterat.