Vad har vi gjort i helgen då undrar ni kanske? Håll i er nu, för nu blir det spännande. Vi har gått på isen.
Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men det här är inte vilken is som helst. Vi har varit på Piteå Ice Arena. Där har de plogad is. Uhm, vad var det jag sa? Speciell is. De har plogat upp en isbana inne i stan där man kan åka skridskor, sparka eller bara gå.
Dit åkte vi med pulkan. Att gå på is kan ju vara svårt. Man behöver typ broddar. Och vem har broddar utom pensionärer och min kompis M? Nä, ingen. Det har de dock tänkt på att folk inte har broddar. På varje sida finns det en “trottoar” av snö som man kan gå på så att man inte halkar.
Det var jättekul i början. Typ första fjärdedelen. Vi njöt av utsikten av Grishusen (3 rosa höghus i Piteå) och Kappas pappersfabrik. Sen fick vi solen i ögonen. Som tur var svängde banan. Då slapp vi både solen och den utsikten. Sen började jag svettas och bli trött och leta efter infarten till genvägen. Det fanns ingen. Dundertabbe tycker jag. Om man gör en rund isbana är det självklart att det ska finnas en genväg någonstans så att man kan ångra sig och bara gå halva rundan. Alla vilobänkar var upptagna. Där satt det folk och fikade och hade sig. Vi hade inget fika med oss.
Ni vet hur det är när man har gett sig in på något jättedumt som en promenad på en rund slinga. Mitt i alltihopa ångrar man sig. Det är jättejobbigt när man går där och försöker få maken att berätta för en om han tror att vi gått mer eller mindre än halva. Så att man kan avgöra om det är bättre att fortsätta framåt eller vända. Man får aldrig något vettigt svar att använda som beslutsunderlag. Så det blir alltid så att man fortsätter framåt.
Blytyngden i skon blir tyngre och tyngre och varje gång man tror att nu är man på upploppet så svänger isbanan igen och man har en ny lång raksträcka framför sig. Till slut börjar livet spela revy framför ens ögon. Man inser att isbanan aldrig kommer att ta slut. Att man kommer att få gå på isbanan resten av sitt liv.
Medan man går där och undrar hur det kunde bli så här så skrillar samma människa förbi en på sina långfärdsrör, inte bara en eller två gånger utan tre gånger. Folk åker förbi på spark och skrattar och är glada, för det går jättefort på spark jämfört med att gå. Då stack jag ut tummen och tänkte att någon skulle se att jag var i nöd och ge mig skjuts. Då sa maken till mig att sluta skämma ut mig. Han sa att han inte trodde att det var socialt acceptabelt att försöka lifta på en spark på is-arenan.
När man nästan är färdig att ge upp och sätta sig ner på isen och snyftande berätta för sin familj hur mycket man älskar dem och att de ska gå vidare i livet trots att mamma dog under en is-promenad så är det äntligen över. Man går i mål.
Vad hittar man där då? En värmestuga!
När maken släpade iväg mig på sådana här expeditioner i England fanns det i alla fall alltid en pub vid målgången. Då hade man i alla fall inte gått förgäves, när man fick en öl på slutet. Vad ska man med en värmestuga till när det är fem plusgrader?
