Category: På utflykt

När jag hade semester var det inte speciellt bra väder. Milt uttryckt. Nu är det ju skitbra väder. Det känns nästan lite bittert att det är så fint väder nu. Men från ett positivt perspektiv så har jag bra cykelväder till och från jobbet.

Kolmården var jättebra förresten, vi har haft en kanonhelg. Jag tror att jag bara ska åka på barnsemestrar tills barnet är 18. Semesterlivet blir ju så mycket enklare när resmålet är barnanpassat till max.

Vi ska bara åka till London först. Som inte är särskilt barnanpassat. Jag får muta oss igenom den helgen så att alla är glada hela tiden.

Jag hade den bästa möjliga inställningen. Jag skulle vara på gott humör hela dagen. Alla vet att det är ett projekt att åka till Kolmården. Alla vet också att picknick är ett projekt. Två helt olika projekt. Man ska aldrig göra två projekt på en gång. Det blir bara för jobbigt. I alla fall om barn är involverade. Manikyr och pedikyr är eventuellt två projekt som det kan funka att kombinera. Men Kolmården och picknick är mycket ansträngande när det går att köpa pannkakor hos Farmor.

Men maken lyckades lura in vårt resesällskap i picknick-på-Kolmården-fällan. Jag bestämde mig för att ha en positiv attityd till picknicken och det gick riktigt bra trots att picknick-packningen innebar att vi fick släpa omkring på en skrinda hela dagen.

Men när vi väl skulle äta lunch testades jag till bristningsgränsen.

Maken och J hade gått före och hittat en picknick plats och när jag och J och barnen kom fram sa maken “Ska vi äta här i skogen? Det är nästan bättre för då kan barnen leka bredvid oss”.

Där hade maken letat upp en typ sex kvm stor skog mitt i en lekpark och föreslog att vi skulle sitta på marken och äta bland en massa myror och ris medan barnen kunde leka på en platt sten som stupade 2 meter rakt ner på andra sidan.

Tio meter bort fanns det jättefina bord och bänkar att äta vid. Då brast det nästan för mig. När man stod i solen svalkade vinden men skallen höll på att stekas bort och när man stod i skuggan blåste det så att man höll på att frysa ihjäl.

Under sådana omständigheter klarar jag inte av att någon föreslår att jag ska sätta mig i blåbärsris och äta när det finns bänkar och bord att sitta vid.

Jag samlade alla krafter jag hade för att låta lugn och sa “Jag tänker inte äta i skogen!!!”. Maken fattade omedelbart allvaret på samma sätt som en vulkanforskare känner igen tecknen på att vulkanen är på väg att börja spruta ut lava. Och antingen är J&J också vulkanforskare eller så var de också tacksamma över att slippa äta i “skogen”. Vi åt till bords.

Sen gick allt jättebra. Med mat i magen utan barr eller myror på tallriken klarade jag av att hålla humöret hela dagen.

Jag ger mig själv topp-poäng för att jag rände runt runt i bassängen med två ungar på släp kl sex på kvällen efter fem timmar i djurparken. Medströms i och för sig men alla vet att de största ansträngningarna är mentala, inte fysiska.

Vädret var miserabelt första halvan av veckan och andra halvan var det vad man skulle kunna kalla okej. Men man skulle bara kalla det okej och man först blivit utsatt för en halv vecka av helt miserabelt väder.

Eftersom vädret var så dåligt skulle man kunna tycka att jag borde ha kunnat producera en himla massa blogginlägg om eländet. Inget sätter igång min blogginspiration så mycket som elände. Men jag har haft radioskugga hela veckan. Min enda tillgång till internet har varit min mobil och gullefjunet har legat som en skugga mellan mig och min mobil hela veckan så enda gångerna jag fått tillgång till den är när batteriet varit slut.

När båten lutar så mycket att man inte kan leka utan att slå sig gul och blå och det regnar och blåser småspik på däck är det svårt att göra någonting annat än att titta på film. Nu har vi en augusti-regel som innebär att det bara får tittas på mobiler eller plattor i 60 minuter per dag i en hel månad. Kommer att bli en prövning för hela familjen, men den här regeln är lika viktig som att man inte får fuska i Fia utan knuff.

Jag kanske återkommer med en mer utförlig rapport senare när jag har kommit över vädret. Men jag kanske aldrig kommer över vädret. Så hoppas inte alltför mycket.

Jag har badat. Jag var först.

Vi la till och alla bara “nu går vi iland och tittar på ön”.

Jag ba “jag stannar här, det blåser så mycket, jag ser ön härifrån, vi är ju fastknutna i den”.

Alla andra tog sina fiskespön och spigghåvar och gick iland.

Då svidade jag om till bikini och väntade. Just när maken kom tillbaka och trodde att han skulle bli först med att bada hoppade jag i.

Jag brukar inte bada förrän det är 23 grader i vattnet och nu är det 17 så maken trodde inte sina ögon. Jag klassar det som en seger.

Jag hade tänkt passa på och uträtta mina behov när jag ändå var i plurret men det var så kallt att urinröret gick i strejk. Så nu måste jag ändå gå iland.

Idag när jag skulle gå och fiska så gick jag på en väg som är nästan helt igenvuxen. Det där låter kanske som en fullt normal mening om det hade varit Per Gessle som skrivit den. Men alla som känner mig vet att det är en helt bisarr mening. Att jag skulle gå och fiska alltså.

Det var inte riktigt så det var, jag tyckte bara att det lät bra att skriva att jag skulle gå och fiska. Resten av familjen var och fiskade, och på bryggan där de fiskade så finns det ett café där man kan äta lunch. Lunch vill jag gärna vara med på så då gick jag ner till hamnen. På den igenvuxna vägen.

Det var lite obehagligt med allt gräs man fick på benen, men väldigt vackert. Jag kände mig helt Instagram-lycklig så jag tog ett foto.

Då var det någon som hade parkerat en traktor mitt i idyllen. De är ju lite så där, traktorägarna. Parkerar sina traktorer lite var som helst utan att tänka på folk som ska Instagramma.

Jag kände mig lite irriterad över den där traktorn men nu när jag kollar på fotot så inser jag att man måste förstora fotot för att se traktorn så nu känns det okej igen. Trots traktorn.

När jag berättade om traktorn för alla andra tyckte brorsan till och med att traktorn förstärkte idyllen. Men det var inte alls så jag kände när jag såg traktorn. Jag kände inte alls att traktorn ökade lyckan.

Det här låter kanske som ett ointressant ämne för er. Men för mig är det oerhört intressant att det var 15 grader i London ikväll kl 21. Prognos imorgon 16 grader. För jag åker dit i ottan imorgon. Shopping och träffa kompisar imorgon, jobb måndag-tisdag.

Egentligen skulle jag ha velat åka idag och sitta på puben just nu, men gullefjunet är tillräckligt traumatiserad över att jag ska vara borta två nätter och tre nattningar så jag blev tvungen att skippa puben.

Jag har lovat henne en leksak från världens största leksaksvaruhus. Också har jag lovat maken att gå och köpa en rakkräm till honom. Jag vet hur det här kommer att sluta. Den enda shopping jag kommer att komma hem med är en leksak och rakkräm och ingenting alls till mig själv. Jag är redan bitter över det här och jag har inte ens åkt ännu.

När jag var i tjugoårsåldern så var att sitta hemma det värsta jag kunde tänka mig att göra en lördagskväll. Jag trodde att det skulle vara jättehemskt att bli gammal och måste sitta hemma. Jag kunde inte tänka mig att sitta hemma en lördagskväll skulle bli något som man faktiskt frivilligt själv väljer med glädje.

Igår var jag på möhippa. Den avslutades med middag på ett ställe på Söder som heter Häktet. Vi hade ett eget rum, vilket var suveränt för mig som är halvdöv för då kunde jag faktiskt höra vad folk sa. Senare på kvällen så hördes det in till vårt rum att de hade dragit igång nattklubben därutanför.

När jag skulle gå på toaletten så upptäckte jag att stället var proppfullt med hipsters i 20-årsåldern. Det var hipsters överallt, det bara kryllade av dem. Så jag kikade in i lokalen för att kolla hur det såg ut och vad det var för sorts ställe.

Då tänkte jag för mig själv “Så här föreställer jag mig att det ser ut i helvetet”. Mörkt, varmt och med dånande musik. Så jag flydde tillbaka till trivseln i vårt tant-möhipperum och tackade min lyckliga stjärna att jag är gammal så att jag inte behöver gå på nattklubbar.

Idag åkte vi tvärs över hela stan och några mil till för att äta lunch på Bistro Björkvik. Maken känner ägarinnans son så vi hade hört talas om det och tyckte att det lät som ett bra utflyktsmål.

Vi kom dit och upptäckte att det var ett väldigt trevligt ställe att dricka vin till maten på. Maken förslog att vi skulle singla slant om vem som skulle köra hem och vem som skulle få ett glas vin till maten. Jag kände dock inte för att köra hem, det var alldeles för långt och mycket skönare att sitta i passagerarsätet. Så jag kände inte att ett glas vin var ett tillräckligt åtråvärt pris att spela om och riskera att måsta köra hem. Så jag bestämde att ingen fick dricka vin så att maken kunde köra hem.

Vi kollade menyn och jag bestämde mig för att beställa hamburgare. När jag sa att jag skulle ta hamburgare berättade maken att han planerade att grilla hamburgare till middag. Så då tog jag ändå en hamburgare.

Som jag alltid gör på trevliga restauranger som har hamburgare. När svärmor bjöd oss på Teatergrillen beställde jag en hamburgare. Hon tittade förfärat på mig och sa “Du kan inte beställa hamburgare HÄR. Ta Sjötunga!”. Jag smällde ihop menyn och svarade “När man är på en fin, dyr restaurang ska man äta något man tycker om – jag tar en hamburgare”.

Hamburgaren på Bistro Björkvik var ganska god men jag skulle ha uppskattat någonting med för mycket kalorier att doppa stripsen i. Fritterade potatisstavar utan dipp är lite torrt.

Väldigt fin klipp- OCH sandstrand alldeles nedanför restaurangen. Synd att det inte var badväder. Det var så kallt att jag fick ont i öronen så jag gick och satte mig i bilen medan maken och barnet beundrade vattnet och klättrade i träd.

Vi åker tillbaka dit i sommar när det är varmt. Vi kanske till och med tar bussen så att vi kan dricka vin. Vänta på maten är ganska trevligt om man har ett glas vin men det är ju as-tradigt om man sitter där och håller på att svälta ihjäl och bara har en cola att trösta sig med.

Idag har vi varit i Sigtuna. Bara föratt. Jag har aldrig varit i Sigtuna förut. Vi började med att äta lunch. Jag beställde en varm macka med ost och skinka. Det måste ha varit världshistoriens mest välgjorda macka med tanke på hur länge det tog att lägga på en skiva ost och skinka och värma smörgåsen.

Sedan tog vi en promenad på gågatan till tonerna av “Mamma kan jag få en glass? Jag vill ha en glass. NÄR får jag en glass? Jag MÅSTE ha en glass. Kan jag få en glass?”. Non-stop. Till slut stoppade jag in ungen och mannen på en leksaksaffär och gick vidare själv. De köpte en gummiråtta för tolv kronor.

Det bästa med gågatan i Sigtuna var att det inte fanns en enda rikstäckande klädkedja på hela gatan. Bara små roliga butiker. Jag köpte ingenting.

Förutom glass på vägen tillbaka till bilen.

Imorse vid åttasnåret så dök gullefjunets ansikte upp två centimeter från min nästipp också sa hon “Idag ska jag bara göra saker tillsammans med DIG!”. Jag försökte gnugga gruset ur ögonen och tänkte för mig själv “Hot eller löfte?”.

Redan vid frukosten hamnade jag dock i onåder för att jag sa att vi skulle pussla senare, inte mitt i frukosten. Så då låg hon på vardagsrumsgolvet och muttrade i en halvtimme och med jämna mellanrum gastade hon “Mamma DUM”.

Vi åkte till Hagaparken för att promenera och cykla. Det gick inte bra för på det ena stödhjulet var det någon som inte hade dragit åt muttern så det vek sig hela tiden och gav inget stöd alls.

När muttrarna på stödhjulen är lösa måste någon hållas ansvarig. Den där killen på cykelbutiken som monterade dit stödhjulen fanns inte på plats så jag kunde inte hålla honom ansvarig. Så det fick bli makens fel. Jag höll på att smälla av utav ilska när han berättade att han inte hade någon skiftnyckel i fickan. Vem åker på cykeltur med en ny cykel utan att ta med sig en skiftnyckel??! Därför var det han som fick bära cykeln på cykelturen.

Vi åkte till Vasaparken. De har en väldigt fin lekpark.

Hemlis hängde också med och det var mest jag som fick bära honom. När jag frågade vad som hänt med Hemlis öra berättade gullefjunet att det röda på örat kunde betyda två saker. Antingen hade katten ont i örat eller så hade någon ritat på örat med en röd penna. När jag frågade vilket som gällde i just det här fallet svarade hon “Han har ont i örat” men jag tycker bestämt att det ser ut som att någon har ritat med en röd penna.

Sen åt vi lunch. Maken var helt överlycklig.

Inte nog med att han fick en strömmingsmacka (de kallas tydligen så men egentligen är det en stekt strömming på hårdbröd och det tycker inte jag är mycket till macka) – barnet tyckte också om det när hon smakade en tugga och krävde att få en helt egen Husmans med fisk på. Jag åt en varm korv med bara ketchup på som var väldigt god.

Det var en kort sammanfattning av dagens aktiviteter.

Tänk er ett badhus som har varit stängt för renovering i typ ett år. Tänk er att de har invigningsdag. Då kan man tänka sig att det bara är idioter som kommer på att de ska åka dit på invigningsdagen när det dessutom är gratis. Så var det också. Massor av idioter. Också jag och gullefjunet.

När vi kom dit var det kö UTANFÖR badhuset. Typ hundra meter. Så jag sa till gullefjunet “Kolla så lång kö, ska vi verkligen stå i den här kön eller ska vi komma tillbaka senare?”. “Vi kan stå i kön” sa hon. Maken, som skulle till frisören, höll på att garva läppen av sig. Jag suckade och drog upp jackhuvan mot blötsnön och klev ur bilen.

När vi nästan var framme vid slutet av kön sa gullefjunet “Mamma kan vi inte ställa oss längre fram i kön, jag tycker inte om att ställa mig i slutet av kön”. Det gör inte jag heller men det är så köer fungerar, det är därför man egentligen inte ska befatta sig med köer. En halvtimme fick vi stå i kö, sen började de släppa in folk bakvägen.

Jag tyckte inte att det var värt kötiden, det här nya badhuset. Det var självklart rent och fräscht. Men de hade inga badleksaker. Hur har de tänkt att barn ska roa sig när de badar om det inte finns några badleksaker? Ska de hoppa och plaska och leka med bara sig själva och vattnet?

Vi talar om moderna barn här. De behöver leksaker. Att ge dem en bassäng med bara vatten är ju en barbarisk attityd. Det är ju som när ens föräldrar säger saker som “När vi var små fick vi inga leksaker, vi gjorde egna leksaker av kottar och pinnar”. Å man bara “Det var ju för fan DÅ, nu finns det ju leksaker så det finns ingen anledning att sitta och bygga sina egna av kottar!”.

Det ska vara leksaker i bassängen. Att bygga om för miljontals kronor och inte lägga några pengar på badleksaker är en felprioritering. Vem bryr sig om att de kan höja och sänka botten på bassängen om det inte finns några leksaker i den?

Jag var tvungen att jobba idag. Gör inte som morsan och fråga om jag får OB när jag jobbar på röda dagar för jag är nog irriterad över att jag måste jobba så när folk frågar om jag får OB vill jag bara explodera. Jag har inte ett OB-tilläggsjobb.

Maken och gullefjunet skjutsade i alla fall mig till jobbet och gick på utflykt och café medan jag var på kontoret. När vi åkte in till stan tittade vi på slott. Först tittade vi på stadshuset och det tyckte gullefjunet var ett fint slott. Sen tittade vi på riktiga slottet och det har hon sett flera gånger förut och hon säger alltid att det inte ser ut som något slott. Jag kan inte annat än att hålla med. Vem bygger slott utan torn på taket?

När vi kom hem funderade jag en stund på att gå på bio och se en film med pingviner i men när jag upptäckte att den har 90 minuter lång slutade jag ut det. Vi gör det en annan dag när jag har varit ledig hela dagen först.

Just nu bakar jag bullar istället. Det var också en dum idé för nu har bak-ilet gått över och degen den bara står där och jäser och jäser och snart måste jag baka ut den. Jag tror att jag ska knäcka ägget rakt i degen, istället för i en kopp, och hoppas på att ägget är ruttet så att jag slipper baka klart.

Jag längtar tills imorgon när ALLA är tillbaka på jobbet. Det kommer att kännas mycket bättre när alla måste jobba.