Category: Nyheter och media

Nu tjatar de på om Palmemordet på Efterlyst igen. Det börjar bli som en repig LP-skiva med all gammal skåpmat som de pumpat ut om Palmemordet den senaste tiden. Varför tycker någon att detta är intressant igen helt plötsligt trots att det inte kommit fram något nytt?

Här kommer i alla fall några fakta från den 1 mars 1986 som är helt sanna. Vittnet minns dessa saker klart och tydligt. Den här dagen var en lördag. På lördagar brukade jag sitta vid radion och lyssna på Trackslistan och spela in de låtarna jag tyckte var bra på ett kassetband. Ett sådant där kassettband som kunde trassla in sig i bandspelaren så att man fick dra ut hela trasselsudden och sitta och snurra tillbaka tejpbandet med hjälp av en blyertspenna ni vet.

Dagen efter Palmemordet ställde de in Trackslistan på radio. Detta upplevde jag som 13-årig tjej som mycket traumatiskt. Att inte få höra mitt älskade Tracks alltså. Vi skulle sörja statsministern och höra på ledsen sorgemusik varvat med nyhetssändningar var det någon som bestämde. Då tjatade jag på mamma och pappa tills vi åkte till Bloms möbelaffär och köpte den spegelvägg som jag lovats. Medan resten av landet sörjde, förfärades eller applåderad över Palmemordet fick jag äntligen min spegelvägg. Då blev jag lite gladare.

På lördagarskvällar på den här tiden var det även ett TV-program som hette Razzel med bla Lennart Swahn som programledare. Det ställde de också in. Då sa min (vid tidpunkten) 10-åriga lillebror “kunde inte den där gubben ha dött en annan veckodag?”.

Där hör ni att man kan komma ihåg väldigt mycket detaljer även efter så här många år. Om jag skulle tvingas vittna under ed skulle jag dock känna mig osäker på om min spegelvägg hade fyra eller sex speglar. Det är möjligt att det var så att vi köpte fyra den dagen, och köpte till ytterligare två vid ett senare tillfälle.

GW är lite feg med sin lapp och vill inte visa den. Jag däremot har ju redan visat vad det står på min lapp.

Okej att Baltikum kanske inte är riktigt Ryssland. Men det är nära. Jag känner att jag förtjänar åtminstone några detektiv-poäng för min teori.

Återigen fanns det inte mycket att säga om låtarna, men det är tur att det finns kläder att kommentera.

Army of lovers – Detta hade man ju höga förväntningar på, men jag blev besviken. Höjdpunkten var Jean-Pierres nipple tassles utan tofsar. Jag tror att det var en liten miss av dem, om han hade haft tofsar på bröstvårtorna skulle de nog ha gått vidare.

Lucia Pinera – Jag tycker att det är bra med artister som belyser viktiga saker som säkerhet i trafiken. Den där jättereflexen hon hade i midjan visar klart och tydligt att det inte är töntigt att ha reflex på sig så att man syns i mörkret.

Robin Stjernberg – Slarvigt att missa att ena kavajslaget hade hamnat innanför kavajen på det där sättet. Man tycker ju att det borde ha funnits någon stylist som kunde hjälpa honom att kolla att kläderna satt rätt.

Sylvia Vrethammar – När vi förnyar våra bröllopslöften någon gång i framtiden vill jag ha en sådan där elegant klänning som Sylvia hade.

Ralf Gyllenhammar – Det jag tyckte var bäst med hans nummer var när han i presentationen innan berättade att han alltid borstar tänderna innan han går upp på scenen. Det var intressant tyckte jag. Annars satt jag mest och undrade om man kan spela på en brinnande orgel eller om han bara låtsades spela.

Behrang Miri – Jag vet inte varför men när jag såg den låten tänkte jag hela tiden på Kulturhuset. Det var kanske de där bilderna i bakgrunden som gav lite kulturell känsla. Eller så var det kanske att låten lät lite som en barnsång så att jag började tänka på barnböcker.

Therese Fredenwall – Henne minns jag tyvärr inte längre. Jag har för mig att hon spelade gitarr med yviga armrörelser.

Ulrik Munther – Som förälder oroar man sig ju för en massa saker när ens barn ska växa upp. En sak som jag oroar mig för är Ulrik Munther. Det är klart att jag förstår att det ska lyssnas på flickfavoriter här hemma i framtiden. Men det finns ju flera flickfavoriter och jag oroar mig för Ulrik. Jag vill verkligen inte lyssna på Ulrik 20 gånger om dagen.

När man tittar på någonting som är dåligt är det lätt hänt att man tänker “det var minsann bättre förr”. På den gamla goda tiden.

När det gäller melodifestivalen vill jag påminna er om att det faktiskt inte var bättre förr.

Det här såg det ut 1986. Nuff said…

Om man blev biten av en mygga mitt i vintern skulle man ju bli förvånad. Man skulle givetvis berätta om händelsen för vänner och bekanta. Kanske statusuppdatera på Facebook. Om man har en blogg så är ett myggbett mitt i vintern ett givet bloggämne.

Men vem tar myggan och lägger den i ett kuvert och skickar den till Naturhistoriska riksmuseets mygg- och flugexpert? Bara en Stockholmare skulle göra något sådant.

Orka liksom. Och varför? Trodde Stockholmaren att myggexperten hade ont om myggor på museet? Vilket skick var myggan i? Man får ju anta att den var död. Klappade han ihjäl myggan med en tidning och rev ut sidan och skickade den med myggan fastkletad?

Alltså ikväll var alla låtar dödåliga. Det ratade bidraget av Bizex var utan konkurrens bäst ikväll. Men som tur är så är jag inte lost for words för det. Jag hittade många saker värda att kommentera ändå.

Eddie Razaz – Det här ser lovande ut tänkte jag när jag såg knäskydden. Det blir nog ett actionfyllt dansnummer. Jag tittade uppmärksamt men jag såg då inte att han gick ner på knä och kröp omkring någonting. Sen upptäckte jag att det såg ut som att han hade nitar på knäskyddet. Det måste vara opraktiskt med knäskydd med nitar på.

Elin Petersson – När jag såg hennes klänning förstod jag omedelbart att hon var klädd i ett otympligt tält för att hon skulle slita av sig klänningen och blotta typ allt utom sådant som ryms innanför en bikini. Sen när hon kom upp på scenen tog hon på sig en gitarr. Det måste ju vara skitsvårt att kasta av sig klänningen när man spelar gitarr tänkte jag. Snacka om att jag blev besviken när hon behöll klänningen på och sjöng ett sömnpiller.

Ravaillacz – Jag ville verkligen gilla den här låten. Jag tycker om ironi. Gamla gubbar som inte tar saker och ting på så mycket allvar gillar jag också. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev imponerad. Låttexten var lite kul, men på det stora hela var låten inte alls bra. Gubbarna gav dessutom mer intrycket drunken old granddad at a wedding än gubbar med självdistans. Claes Malmberg påminner dessutom väldigt mycket om den engelske “komikern” Freddie Starr. Googla honom ska ni få se. Dessutom kommer ni att upptäcka att han (Freddie alltså, inte Claes) är misstänkt för väldigt äckliga saker som jag mycket väl kan föreställa mig är sant.

Amanda Fondell – Amandas popularitet måste bygga på att hon är the girl next door. Fast hon undviker att betraktas som tråkig för det genom att gnida sig lidelsefullt mot en spegel, ruska på huvudet lite spännande och ha ringar på åtta fingrar. Så att hon uppfattas som lite annorlunda och alternativ utan att vara förarglig.

Martin Rolinski – I min ungdom när jag brukade gå ut på Statt här i Piteå var killarna ofta klädda i arbetskläder. Inte blåställ från någon av ortens större arbetsgivare alltså. Kostym, skjorta och slips som man har på kontoret. Helt knäppt att folk går ut på galej och klär upp sig i afterwork-kläder. Det kom jag alltså att tänka på när jag såg Rolinski. Vad är det för scenkläder? BWO var ett väldigt bra band, och utan Rolinski som omslagspojke skulle det inte ha funkat, men utan Alexander Bard är han lite trist.

Caroline af Ugglas – Jag har en engelsk kompis, ingen nära bästis utan mer av en bekant som jag gillar mer än andra bekanta. När man träffar henne blir man alltid helt utmattad, för hon är så intensiv. Hon har tex en förmåga att hamna i säng med helt olämpliga personer som sin tränare i en lagsport (BAD move…), klubbens herrlags största manwhore som har flickvän eller en 15 år yngre kille på jobbet som hon är chef över. När man träffar henne för en öl hinner man knappt öppna jordnötspåsen innan hon börjar berätta vilken hand som senast varit i hennes trosa eller ge en detaljerad beskrivning om hur hon hade mask i magen när hon var liten. Alltid när jag ser af Ugglas föreställer jag mig att hennes personlighet är precis lika “pladdrig” som min kompis.

State of Drama – Den permanenten som killen som spelade keyboard hade. Tror ni att det var en permanent eller har killen självkrulligt hår? Vad jag minns från permanenttiden på åttiotalen är att det var grymt svårt att få till fina lockar. Det blev alltid småkrulligt istället för storkrulligt. Killen skulle kunna starta en hel hårblogg om den där kallufsen. Jag skulle definitivt lägga till den på Bloglovin.

Janet Leon – Så smarta scenkläder. Att ha på sig ett snakeskin med ränder på som ringar in och drar uppmärksamheten till skrevet. Bra försök att dölja sådana saker som man inte vill att folk ska se. Men mig går inget förbi. Där i början när hon höll upp handen och pekade upp i taket märkte jag att hon hade ett väldigt knubbigt pekfinger.

Enda gången jag blev exalterad ikväll var när jag såg Alexander Rybak i publiken. I lööööv Alexander Rybak. Jag brukar försöka lära gullefjunet att dansa kosack till Fairytail. Fattigman-skosack i upprätt läge där man mest bara sprätter med benen förstås. Gullefjunet är inte alls intresserad, hon bara tjatar om ‘Heja Bamse’ istället och vill att man ska stå och snurra på stället. Vilket gör mig besviken.

För att vara ett par som “vill vara kära ifred” tycker jag att Danny och Molly pratar väldigt mycket med pressen om sitt förhållande.

Nu har Molly dessutom flugit till Skellefteå iklädd peruk och solglasögon. Det absolut bästa sättet att göra så att man blir uppmärksammad måste ju vara att klä ut sig som en pajas när man sätter sig på ett inrikesflyg till Norrland.

Jag gillar kor. Inte så att jag vill klappa kor och umgås med dem. Mer på det sättet att om det är med en ko i en story kan man känna sig ganska säker på att det är en bra story. Jag har ganska mycket kor på min blogg. Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag har Sveriges ko-tätaste blogg, men jag tror att jag ligger bra till. Jag tycker helt enkelt om historier som har kossor i sig.

Då förstår ni säkert att jag har följt historien med de 69 försvunna korna noggrant ända sedan korna gick upp i rök i december. Är det här världshistoriens första ko-stöld har jag gått omkring och funderat. Det föreslogs att korna lämnat landet. Då tänkte jag direkt på ryska maffian. Har de gett sig in i ko-branschen undrade jag.

Det kändes länge som att ingen utom jag brydde sig om ko-historien, men så kom Leif GW Persson och blandade sig med i leken och kallade historien en rysare. Nu har historien fått vad som på kvällspress-språk kallas för en chockvändning. Man känner chock när man får veta att det hela var ett försäkringsbedrägeri. Det skulle man aldrig ha kunnat tänka sig. Att ryska maffian av en slump ska dyka upp med ett par långtradare och lasta på korna och dra iväg med dem var ju faktiskt det mest troliga scenariot.

Nu är historien väldigt spännande igen. Jag går in på samtliga tidningar minst fyra gånger om dagen för att kolla om det kommit någon ny information. Intrigen tätnar. Bonden kan ju inte ha varit ensam, för han har väl ingen långtradare? 69 kor gömmer man inte hur lätt som helst. VART har korna tagit vägen? Hur mår korna?

Ni tror kanske att slakteriet är inblandade. Det tror inte jag. Jag har funderat på det här. Precis som GW har jag skrivit ner min teori på en lapp och lagt den i ett igen-klistrat kuvert. När det kommer fram vem som hjälpte bonden och vart korna har tagit vägen ska jag ta fram kuvertet och öppna det igen.

Jag kan dock redan nu avslöja vad det står på lappen. Jag tror att ryska maffian hjälpte bonden. De hämtade korna och tog dem till Ryssland. För det fick bonden en symbolisk summa på 50 tusen och sedan skulle han fixa resten av ersättningen från försäkringsbolaget.

Dessutom har jag skrivit på lappen att jag tror att hela anledningen till att bonden vände sig till den ryska maffian var att korna var sjuka på något sätt. Om han skulle ha valt den enkla vägen och bara skickat korna till slakteriet skulle han inte ha fått någon ersättning för att korna var oätliga.

Snart dyker de sjuka korna upp i en importerad lasagne i en frysdisk nära dig.

Det är ju löjligt när politiker börjar bråka på Twitter om fikarumsregler. Hur ska de kunna fatta viktiga beslut om de inte ens klarar av att hålla ordning i fikarummet utan Twitterstorm? Vart är det här landet på väg egentligen? Som man brukar säga på Facebook när man är upprörd över något oviktigt.

För många herrans år sedan jobbade brukade jag sommarjobba som städerska på ett pappersbruk här i trakten. Där blev det också osämja i manöverrummets köksvrå emellanåt.

Fabriksarbetarna tog itu med problemet istället för att hålla på och larva sig på nätet. I ett manöverrum som jag städade brukade de ha tillfälliga finska entreprenörer som kom och drack kaffe hos dem. Finnarna brukade gå utan att diska efter sig. Det vet man ju hur finnar är med sina kaffekoppar. Eller ja, egentligen har jag ingen som helst aning om vad finnar har för kaffekopps-diskar-disciplin. Men just de här finnarna diskade inte efter sig.

Då satte någon upp en lapp på köksluckan där det stod “Diski koppinen”. Så var det problemet löst.

Jag tycker att det är så töntigt när folk tycker att de är för fina för att använda Arga Lappen och måste ut på Twitter och stila istället.

Igår såg jag melodifestivalen igen. Det var inte världens bästa deltävling någonsin, det var det inte.

Anton Ewald – Vilket gymnastikpass den där luggen fick vara med om. Tom hans överläpp gjorde gymnastiska övningar.

Felicia Olsson – En kvinna som stod stilla på scenen och gjorde arm-vevningar.

Joacim Cans – En man som stod stilla på scenen. Bredbent.

Swedish House Wives – Konceptet med housewives var ju obegripligt. Med kakfaten och förklädena i början och paljettkläderna på scenen fick man intrycket att det hela var genomtänkt och att det fanns någon sorts budskap i hela grejen. Jag kom aldrig på vad. Fast jag erkänner att jag kanske inte ansträngde mig så mycket som jag borde ha gjort.

Erik Segerstedt & Tone Damli – La la la la la. Nä, jag skojar bara. Jag kommer inte ihåg om låten gick så. Den kanske gick Tralala. Om jag inte minns fel stod Erik stilla och spelade gitarr och Tone gick en promenad från A till B medan hon sjöng. Fast ärligt talat minns jag knappt det här bidraget så jag har kanske hittat på alltihop.

Louise Hoffsten – Sjöng en sång som hette Only the dead fish follow the stream. Under hela låten satt jag och undrade om det här är sant. Simmar alla fiskar motströms? Om jag hade haft kvar lösenordet till fiskforumet skulle jag ha kunnat logga in och fråga fisknördarna åt vilket håll fiskar simmar.

Richard Wolff – Såg ut som Torsten Flink ungefär. Fast lite nyktrare och lite tråkigare.

Sean Banan – Fattar ni att det hade varit fyra personer inblandade i att skriva den där texten? När man trodde att det inte kunde bli värre hissade de upp bananen i taket med vingar på ryggen, hängandes i en jätteblöja.

Vi får hoppas att Bananen vinner alltihop så att resten av Europa får möjlighet att se Sveriges stolthet. Det vore roligt.

Lionel Messi är i Sverige. Han spelar fotboll om ni undrar. Hur tog han sig hit? Jo, han flög. I ett flygplan. Då fick Emma från Uppsala syn på honom.

Om man är intresserad av fotboll och beundrar Messi så är det klart att det är spännande att få se honom live och be om ett foto. Det fattar jag.

Jag är inte så intresserad av att se kändisar live. Inte så att jag skulle ränna runt på ställen där man kan tänkas se en kändis. Men om det dyker upp en kändis där man är så är det ju ballt så klart.

En gång när vi skulle flyga mellan Kallax och Arlanda sa mamma till mig “Såg du att Tobbe Trollkarl är med på planet?”. Då blev jag helt exalterad. “Tobbe Trollkarl! Vars, var då?” frågade jag och sträckte ut strutshalsen och försökte få syn på Tobbe Trollkarl. Mamma pekade ut var han satt och då såg jag toppen av Tobbe Trollkarls bakhuvud. Åh vad spännande det var. Sen satte jag mig tillrätta i sätet igen och frågade mamma “Vem är Tobbe Trollkarl? Vad är han känd för?”.

Så självklart fattar jag att det är kul för en privatperson att vara med på samma plan som Messi. Men vad är nyhetsvärdet för alla som inte var där?

Jo, vi får veta att han satt på planet och agerade som vilken passagerare som helst. Det är intressant att veta. Annars tror man ju lätt att fotbollsspelare som flyger reguljärt fäller upp alla armstöden och lägger sig tvärs över tre-sätet, så att fötterna sticker ut och alla andra måste kliva över fotbollsspelarens ben när de ska förbi i gången.

Messi åt en macka får man också veta. Han hade väl inget annat val. Hur många gånger har man inte suttit på ett flyg och tänkt att man är sugen på ett skrovmål med extra dressing? Så var det säkert för Messi också. Fast han kanske var sugen på hängmörad oxfilé istället. Vad vet jag om vad han tycker om för mat. Sen öppnade han menyn och upptäckte att det bara fanns mackor. Med ost eller skinka. Då fick han lov att ta en macka. Det framgår inte av artikeln om han tuggade ordentligt innan han svalde.

Jag tycker i alla fall att det är bra att de uppmärksammar det bristfälliga urvalet av mat på flygplan på det här sättet. Tack vare att Messi åt en macka belyses problematiken på ett helt annat sätt än när jag äter en macka.

Jag älskar melodifestivalen. Jag är lite av en melodifestivals-expert. Mitt specialområde inom ämnet är åren 1983-87.  Sen blev jag cool och tittade inte på några år, men jag hittade tillbaka till min passion på tidigt 2000-tal och brukade sitta och kolla svenska melodifestivalen på nätet när jag bodde i England. Svenska melodifestivalen alltså, Eurovision är inte alls lika bra.

Om ni missade melodifestivalens första deltävling så är det ingen fara. Jag har sammanfattat det viktigaste åt er.

David Lindgren – Jag har nästan glömt hans framträdande. Han var ju först, och om man är först och inte är minnesvärd blir det ju lätt så att folk glömmer en. Men jag kommer ihåg den där delen när han fick hjälp att ta av sig västen och sedan tog han på den igen. Jag ser fram emot att läsa alla detaljer om det avancerade klädbytet i kvällspressen.

Cookies N Beans – Ett tantband i åttiotalskläder. Om man har hittat sin klädstil i ungdomen vill man ju ogärna överge den. Jag kände i alla fall the girlpower när jag tittade på dem. All den här luftboxningen med knuten näve över huvudet fick mig att känna att kvinnor minsann också är starka.

Jay-Jay Johanson – En man klädd i mörka kläder. Sen drog de ner belysningen också så att man knappt såg honom. Det tyckte jag var lite oschyst. Så ful var han väl ändå inte?

Mary N’diaye – Nu kommer jag att låta som värsta gammelkärringen, men jag hörde knappt vad hon sjöng. Tacos, tacos, tacos tyckte jag att hon sjöng i början. Jag kunde knappt urskilja om hon sjöng på svenska eller engelska. Jag vill påpeka att det inte har med min ålder att göra, jag har varit halvdöv sedan jag var 16. Till slut lyckades jag höra att hon sjöng “Gosa, gosa, gosa, hela natten lång”. Då kom jag på att det här med dålig hörsel inte är enbart negativt. Låten var faktiskt bättre medan den handlade om tacos.

Eric Gadd – Jag har aldrig varit någon Gadd-fantast. Jag tycker att han är så himla mellanmjölk. Men i den här låten gillade jag faktiskt vissa bitar. Jag tyckte om när han sjöng a a a a och å å å å.

Yohio – Såg ni hans skor? Ni kanske tittade på annat, men jag märker de viktiga detaljerna så det var det första jag såg. De var typ en halvmeter långa. Hade han verkligen en fot i hela skon eller var det bara en massa luft i tåspetsen?

Anna Järvinen – Jag vet inte om ni brukar tänka på Olof Palmes söner ofta. Det brukar inte jag. Men om jag någon gång tänker på Palmes söner så brukar jag tänka att de verkar vara några riktiga tråkmånsar. Jag slår vad om att alla deras kläder är grå. Det är kanske bara någon fördom jag har, men har ni någonsin sett en Palme i färgglada kläder? I alla fall, när Anna Järvinen kom ut på scenen tänkte jag “oj vad hon ser tråkig ut, precis som någon som skulle kunna tänkas vara ihop med Palmes son”. Vet ni vad? Det är hon också.

Michael Feiner & Caisa – De hade gjort allt. Hade en låt som heter ‘We’re still kids’. Satt killen bakom en DJ-bås så att man skulle få lite Swedish House Maffia feeling. Mig lurar man minsann inte så lätt. Jag märkte ändå att killen spelade saxofon. Micke å Kajsa var inte unga och coola och de hade missförstått det här med vad kidsen gillar. När jag var a kid var saxen inte hipt och coolt. Jag tror inte att det är det nu för tiden heller, sannolikheten att saxofon ska bli ballt är nog ungefär lika stor som att blockflöjten ska bli rock n roll.

I övrigt vill jag bara säga att om det är någon som vill köpa mig en födelsedagspresent när jag fyller 40 så önskar jag mig ett par sådana där byxor som Lena Philipsson hade. Storlek large. Jag har lite bred benstomme på röven.

Den låt som jag tyckte var bäst kom allra allra sist. Betyder det här att jag har dålig musiksmak?

Jag försöker få något vettigt gjort. Eller skriva ihop ett blogginlägg. Men det går inte. Jag bara tänker på flingor hela tiden.

Vi kör ett nytt avsnitt i ämnet konflikthantering genom att skriva insändare om snöskottning så länge. Från dagens PT.

Idag fick vi en ny jämställdhetsminister. Maria Arnholm heter hon visst har jag just lärt mig.

Hon har ett “starkt engagemang för samhället”. Det låter jättebra. Exakt vad det betyder vet jag dock inte. Det är nog bara jag som inte är tillräckligt intellektuell för att förstå. För att de skulle vara en klyscha kan jag aldrig tro.

Viktigaste frågorna som hon nämner är ojämlikheterna mellan män och kvinners löner, det låga antalet kvinnor i bolagsstyrelser och sexualiserat våld mot flickor och kvinnor. Jag tycker att det låter som att hon har gjort bra prioriteringar där. Om hon verkligen jobbar för att förändra dessa frågor hejar jag på henne.

Det är dock en liten detalj som jag läste idag som jag tycker drar fokus från de politiska frågorna. Inte fortkörningen och att hon har betalt för svart arbetskraft. Det är ju standard nu för tiden att politiker när de ska släpa fram sina skelett från garderoben innan någon annan gör det kastar upp lite svartjobb och fortkörningar på bordet.

Nej, det är inte det som stjäl uppmärksamheten. Människan bor i ett kollektiv med åtta andra. På Lidingö. Min hjärna slår nästan knut på sig själv när jag sitter och funderar över det här. Hur ser det här kollektivet ut? Vem bor hon med? Bor hon i kollektiv av ideologiska eller praktiska skäl?

Flatsharing är något som jag är oerhört glad att det är ett minne som hör ungdomen till. Så varför väljer man att bo med en massa människor som inte tillhör ens familj om man inte måste? De “delar på trädgårdsarbete och äter gemensamma måltider när det passar”. Hur gör det med städningen då? Var det ett kollektivt beslut att betala svart för tjänsterna i hemmet eller fattade Arnholm det beslutet själv? Eller bor de inte i samma hus, utan delar bara trädgård med uteplats där de sitter och äter?

Så många frågor. Jag hoppas verkligen att det kommer en djupgrävande intervju med henne någonstans snart så att jag får svar på alla dessa frågor om kollektivet.

Har ni märkt att GW Persson alltid har något att säga om alla brott som kvällstidningarna rapporterar om.

Om Södertäljerånet sa GW “Så in i helvete klantigt”.

De 69 stulna korna kallade GW “En riktig rysare”.

När Hagamannen hade permis och gick på museum sa GW “Det var ett lustigt val av plats”.

Om Björn Ranelids skattegransknings sa GW “Han lever på svarta pengar”.

Om dubbelmordet i Brattås sa GW “Det är mycket enkla och konkreta misstag som de har begått”.

Om smitningsolyckan i Bergsjö sa GW “En dag måste ju bilen repareras”.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Finns det verkligen inga gränser för GWs visdom?

Trodde ni att alla de som sitter på Familjelivs forum och diskuterar fånigheter var de människor med mest behov av ett eget liv ute i verkligheten i hela Sverige?

Så är det inte. Det finns 319 personer i det här landet som är ännu värre. De är med i en FB-grupp som heter Svenska Glamoursällskapet.

Glamour som i tv-serien ni vet, The Bold and the Beautiful. Inte nog med att de här människorna tittar på Glamour. När avsnittet är slut går de in på den här sidan och berättar saker som att de tyckte att avsnittet var rörande och att tårarna strömmade över de vackra talen under ett bröllop. Eller så diskuterar de vilken av de manliga karaktärerna som är är den största “hunken” och vilka bra eller dåliga egenskaper rollfiguren har. Notera att de diskuterar karaktären i TV-serien, som att de vore verkliga, inte skådespelarna.

Om någon somnar mitt i avsnittet går de in på FB-sidan och frågar sina gelikar vad som hände i kvällens avsnitt. Trots att det här är en TV-serie som man kan missa ett helt år av och när man kommer tillbaka har inget hänt.

Ni kanske tror att ni aldrig har sett den här TV-serien, men den har gått på TV sedan 1990, så någon gång har ni säkert råkat titta några minuter när ni har legat hemma sjuka och bläddrat igenom TV-kanalerna.

Det är alltså den där TV-serien där huvudpersonerna relativt ofta står i tio minuter och pratar högt med ett fotografi, eller en ytterdörr innan de ringer på, eller med sig själv i spegeln. Mamma brukar ha på Glamour på TVn så jag utsätts för det här programmet då och då och jag har bestämt fått intrycket av att de kan stå kvar utanför ytterdörren och prata i flera dagar/avsnitt. Det är också med en blond kvinna i serien som heter Brooke vars huvudsakliga sysselsättning är att gifta sig med olika män från tre olika generationer i samma familj. Ni vet vilken serie jag menar va? Ni behöver inte skämmas för att erkänna det, jag lovar att inte berätta för någon att ni har sett ett avsnitt av den här skiten.

Man borde kanske starta någon sorts insamling till de här 319 medlemmarna i Svenska Glamoursällskapet så att de får lite kontakt med verkligheten. Om massor med människor donerar en krona var kanske man kan få ihop tillräckligt för att varje person ska kunna få en gratis bussbiljett. Så kan de hoppa på en buss och åka en runda med lokaltrafiken.

Såg ni Idrottsgalan igår? Carl Philip måste ju vara helt utarbetad av allt hjärtepins-designande. Han klarade ju inte ens av att läsa en lapp utantill. Det blev ju pannkaka av alltihop.

Om en person av folket skulle ha uppfört sig så här på jobbet skulle personalavdelningen komma farandes med drogtestet och prat om företagshälsovården.

Karln måste ju sjukskriva sig innan han blir helt utbränd.