I bloggvärlden verkar det vara många som drömmer om en karriär inom media. De hoppas att bloggen ska bli deras biljett till något sorts mediajobb. De vill inget hellre än att vara med i media på något sätt.
Jag då. Jag har ju blivit tillfrågad om att vara med på TV ett par gånger. Jag drömmer inte om någon mediakarriär så jag vill inte vara med i TV. Så jag brukar tacka nej när folk frågar om jag vill gympa på TV.
För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook från en kille som sa sig jobba på Sveriges Radio. Han frågade om han kunde få mitt telefonnr så att han kunde ringa mig för att prata om matlådor och höra om jag kanske kunde vara med i ett radioprogram.
Jag blev minst sagt förvånad över ämnesområdet. Det här är ju ingen matblogg precis. Jag kunde inte minnas att jag någonsin skrivit något matlåde-inlägg. Så jag svarade och frågade vad det var för sorts program och berättade att jag inte är kapabel att hålla någon form av seriös konversation om matlådor.
Efteråt började jag fundera hur han överhuvudtaget hamnat på min blogg om han sökte efter matlådor. Så jag sökte efter matlådor i sökrutan på min egen blogg. Å tror ni inte att jag fick åtta träffar. Inte mindre än åtta gånger har jag nämnt matlådor i inlägg här på bloggen. Inte en endaste gång i något sorts seriöst sammanhang. Så då tänkte jag att om han hade läst något av de inlägg där matlådor nämns i förbifarten och ändå kontaktade mig så kanske det inte var något matlåde-kostrådsprogram han hade.
Jag googlade karln och han jobbade verkligen på Sveriges Radio. Och har ett radioprogram som inte alls verkar handla om kostråd och matrecept.
Nu ångrar jag mig att jag var så ointresserad när jag svarade på hans meddelande. För jag har inte hört av karln fler gånger.
Jag har kommit på att vara med på radio är ju inte alls lika farligt som att vara med på tv. Ingen ser en. Jag skulle kunna sitta där i ett radiorum med hörlurar och prata om matlådor. På norrländska. Jag skulle kunna kasta in några ord på bondska också. Kalla besticken för remidjen och disktrasan för slarvan. Ingen skulle ha någon aning om hur jag ser ut, så jag skulle inte behöva oroa mig att folk skulle springa efter mig på gatan och jaga efter autografer.
Jag skulle kunna framföra mina teorier om vad som driver folk att ockupera en hel hylla i kylen på jobbet med ett personligt förråd av ketchup, senap, bostongurka, mjölk, smör, fil och olika dressingar. Alla tillbehör som man kan tänkas behöva till alla tänkbara matlådor lämnar de på jobbet. Så att de ska slippa släpa det fram och tillbaka, och kanske glömma ketchupen hemma en dag när det är en ketchups-matlåda. Sedan bevakar och skyddar de sitt “basvaru-tillbehörs-förråd” med lappar på kylskåpet om att folk ska ge fan i att “låna” ketchup av dem och andra gällande regler för kylskåpet.
När jag har kommit på allt det här viktiga som jag skulle ha kunnat utveckla mina expert-teorier om i radio känns det lite bittert att karln inte hörde av sig igen för att övertala mig att vara med i ett matlåde-program på radio.
Eftersom jag inte varit särskilt framgångsrik med att få in någon icke-nyhet i en tidning skulle matlåde-programmet ha kunnat ersätta min dröm om att få vara med i tidningen.
Att vara med i ett radioprogram om matlådor vore ju faktiskt en mycket större merit än att få med en icke-nyhet i tidningen. Också gick jag och sumpade min chans!
