Me, myself and I – Page 9 – Prinsessan på Ärten

Ni kan väl komma hit ändå?

Måste ni alltid ha något nytt att läsa? Här tar man en semesterdag från bloggen och då passar ni på och gör annat. Läser andra bloggar antar jag, tittar på TV och vad alltmest ni gör.

Ni skulle väl kunna titta in ändå? Läsa något gammalt. Välja er favoritkategori och läsa om något som ni läst förut.

Ni skulle ju tex kunna läsa om när jag och maken körde bil till Norge. När det inträffade hade bloggen bara 14 läsare så de flesta av er har säkert inte läst det förrut.

Eller så kan ni läsa om när min mat aldrig kom på Leos lekland, när vi åkte till akuten med en icke-sjukdom eller när en frisörska försökte kväva gullefjunet.

Om inget av det passar kan ni väl läsa det inlägg här på bloggen som fått flest gillningar på Facebook, om när jag badade. 133 st. Spring dit och tryck på tummen ni också. Jag skulle gärna vilja ha 150 st. Då skulle jag känna mig populär och lycklig. Det vill ni väl att jag ska vara? Tänk att ni kan hjälpa mig att känna lycka bara genom att trycka på en tumme.

Nu ska jag bara välja en fin bild som ni kan titta på också, sen ska jag gå och titta på Körslaget. Det är jag som står till höger.

Blogginlägg för mina speciella bloggläsare

Alla som läser min blogg är ju fina bloggläsare. Men jag har ju en del bloggläsare som är lite speciella vänner. Nämligen mina fina blogg-Facebook-vänner som har haft den goda smaken att gilla bloggens FB-sida.

Ibland får de lite bonusmaterial som inte ni som o-gillar Facebook-sidan får. Som idag när det senaste blogginlägget ligger på Fejjan istället för här. Det handlar om min skuld till Google på 5000 kr.

Ni andra får nöja er med ett foto på ett vitkålshuvud så länge. Kom tillbaka senare. Nästa inlägg kommer här på bloggen som vanligt.

Jag testar scrapbooking

Det var länge sedan jag testade någon ny hobby. Inte sedan jag testade Geocaching. Så när Vera erbjöd sig att ge mig en grundkurs i scrapping tyckte jag att det var dags att testa en ny hobby igen. Som ni märker har jag redan börjat lära mig the lingo.

Jag trodde ju att jag skulle behöva samla återvinningsmaterial, så i en hel vecka sparade jag toalettrullar och kartongförpackningar. Som tur var så kollade jag upp den här scrapbooking businessen på google innan det blev dags så jag slapp skämmas för att jag kom dit med en massa skräp. För scrapping involverar inga tomma toarullar eller flingpaket.

Ni kanske tycker att scrapbooking låter som en nörd-hobby som enstöringar sitter hemma och gör i sin ensamhet för att de är för asociala för att umgås med folk. Ni kunde inte ha mer fel. Man kan faktiskt gå med i en förening och gå på scrapträffar och möten och träffa andra livs levande människor som också scrappar. I Piteå heter föreningen NorthernLightScrappers.

Igår åkte jag i alla fall till Vera för min introduktionskurs. Jag fann hobbyhörnan väldigt skrämmande. Hon hade hur mycket prylar som helst. Det kändes precis som det måste göra för en aspirerande pilot första gången de sätter sig i cockpit. Cuttlebug, stansar, mallar, dies, stämplar, Rub Ons – vem fattar vad som är vad liksom? Papper och pennor lyckades jag i alla fall identifiera.

Sen skulle jag då göra ett eget kort. Födelsedagskort är ju lite yesteryear nu när Facebook finns. Varför hålla på och skicka kort när man kan gratta folk på Facebook-väggen och spara in på kostnaden av både kort och porto. Så jag bestämde mig för att göra ett kort till min ögonsten.

Då kom första svårigheten – välja papper. Sen fortsatte det sådär. Välja mer papper. Välja motiv. Välja bokstäver. Välja färger. Jag höll på att få kortslutning. Så här i efterhand kan man väl kanske säga att alla min val inte var de bästa. Blomma på blomma liksom. Vem gör så när de designar kort? Men det blommiga pappret hade jag redan valt och ville inte skiljas från och sen verkade blom-motivet vara det som var enklast att färglägga.

Tre timmar tog det mig att göra ett kort. Det skyller jag på Vera. För när man tänker sig en scrapbookare så tänker man sig ju en Miss goody-two-shoes med pottklippt frisyr och brillor med cocabottnar hängandes på nästippen som är lika intressant som en blank anteckningsbok. Men Vera är helt normal med fullt utvecklade sociala talanger. Jag har lite svårt för att scrappa och prata samtidigt. DÄRFÖR tog det så länge för mig att göra ett kort, för jag var tvungen att pausa och prata.

Hur pass duktig är jag då på min nya hobby? Jo, så här duktig.

Sen skrev jag så här i kortet. Innan ni börjar peka på skärmen och gasta “åh så töntig du är, har du också börjat med love och hjärtan nu…?!” vill jag bara påpeka att det faktiskt är sant att mamma älskar gullefjunet. Ni sitter säkert och sprutar ur er en massa hjärtan till främlingar på Facebook och det gör inte jag. Så tänk på det där med att inte kasta sten i glashus innan ni börjar hånas.

Om jag nu ska sammanfatta min scrapbooking-upplevelse så känns det här mycket mer min grej än geocaching. Inte minst för att det är en hobby som utövas inomhus. Den 6-7 oktober är det scapbooking-mässa i Piteå såg jag på den lokala hemsidan. Då ska jag minsann gå dit och se om de har någon utrustning som jag behöver.

Om jag jobbar på det blir jag kanske lika duktig som Vera lagom tills jag går i pension och kan ägna mig åt detta på heltid. Så här fina kort gör hon.

Rättvisa

Jag lär ut rättvisa till dottern. Mitt och ditt. Hjälpa till och hjälpas åt. Sådana grejer. Ibland känner jag mig osäker på hur mycket som går fram och om hon överhuvudtaget lyssnar. Men ibland får man små tecken på att hon har tagit in budskapet. Som imorse när hon och maken hade stigit upp, medan jag försökte stjäla till mig några minuter extra i sängen och hon kom in till mig.

Gullefjunet: Mamma jag har bajsat.

Jag: Ojdå. Be pappa byta på dig.

Gullefjunet: Nej han gör välling. Mamma byta blöjan.

Hur argumenterar man mot logiken i det? Det är ju först när hon kan grundkursen i rättevisefördelningen av arbetsuppgifter som man kan börja lära henne undantagen. Det känns lite för avancerat på det här stadiet att försöka förklara att om pappa ändå har stigit upp kan han lika gärna göra båda delarna.

Jag kom helt enkelt inte på något sätt att hävda hur det var rättvist att han skulle göra båda sakerna. Inte till dottern i alla fall. Gentemot maken är jag inte lika noga med att mina argument ska vara konsekventa. Till honom skulle jag ha kunnat dra till med något som att rättvisan jämnar ut sig i längden eller dra något exempel på något annat som inte är rättvist bara för att få fem minuter till i sängen.

Jag steg upp och bytte blöjan. Jag hoppas att det inte blir alltför många tillfällen framöver när jag måste leva som jag lär.

Jag får inte blogga för maken

Jag fick höra en sak förra veckan som jag skulle vilja blogga om. Det var en sak som en mycket avlägsen bekant, knappt ens en bekant, till oss gjort. Eller mer specifikt inte gjort. För personen i fråga tyckte att jag kunde göra det istället så att de slapp. Det hela var så oförskämt att det är komiskt. Maken säger att jag inte får berätta om detta här på bloggen utifall att personen läser det och känner igen sig.

Jag är precis lika förbittrad som er över makens ståndpunkt. Det skulle ha blivit ett roligt inlägg. Men han har säkert rätt. Jag hittar något annat att skriva om och då kommer inte det här att svida lika mycket längre.

Man ska inte hänga kaniner i taket

Igår när vi lekte den här leken, då tyckte jag att det var kul och pedagogiskt. Jag hade inga betänkligheter. Jag tyckte att det var ett bra sätt att lära sig hur klädnypor fungerar. Så att gullefjunet kan börja hjälpa till att hänga tvätten tidigt. Därav momentet när vi hängde upp kaninen i taket.

Imorse däremot, när jag kom ut ur sovrummet och fick kaninen i skallen. Då tittade jag på den och kom på att det hela kanske inte ser så lyckat ut. En psykolog, eller mammor från familjeliv.se som undrar hur användande av flugsmällor påverkar barn, skulle troligtvis dra en massa felaktiga slutsatser.

Kantareller och Wallenbergare

Efter vi varit på puben igår drog vi igång det riktiga kalaset. Maken stekte kantareller.

Jag försökte reda ut krukväxten i köksampeln som hade trasslat ihop sig litegrann.

Maken stekte Wallenbergare.

Jag löste problemet med krukväxten.

Vi satte oss till bords och åt kantarellmackor till förrätt. Sedan serverade maken huvudrätten.

Maken: Skål då älskling.

Jag: Vänta, jag ska bara fotografera maten.

Maken väntar medan jag fotograferar och håller fram kameran så att han kan se resultatet.

Jag: Det här blev inge bra va?

Maken: Ärtorna i förgrunden stjäl kanske lite mycket uppmärksamhet.

Jag: Det har du rätt i, jag vänder på tallriken.

Till slut enades vi om det här fotot, skålade och började äta. När vi för en gångs skull var ensamma passade vi på att prata om saker som att undra om gullefjunet hade somnat ännu, om hon saknade oss och hur det skulle kännas att vakna imorgon när hon inte var där för att väcka oss.

Enda smolket i glädjebägaren var att våra ljusstakar och stearinljus fortfarande är nedpackade i någon låda någonstans, och att vi totalt hade glömt att göra eller köpa någon efterrätt. Inte för att vi var hungriga när vi ätit klart, utan för att lyckan blir mer komplett med trerätters än med bara två.

Tack Momme!

Igår när vi var på “puben” hade min börs tydligen glidit ur jackfickan och ramlat ner på golvet utan att jag märkte det. Halv nio i går kväll ringde en karl och frågade om jag hade tappat något. ALLTID när någon ringer och frågar så gissar jag rätt med en gång och fattar att jag har glömt eller tappat börsen någonstans. För om jag hade tappat bort min mobil skulle de ju inte kunna ringa mig på den och berätta att de hittat den. Jag hade inte ens hunnit sakna börsen.

Inte nog med att han letade reda på mitt nummer och ringde, han levererade dessutom börsen till min dörr. Vilka goda människor det finns va?! Det visade sig att det inte var en karl, utan en yngling som heter Momme. Egentligen kanske han inte heter det, men han bor granne med min farbror som kallar honom Momme. Jag har aldrig kontanter så jag kunde inte ge honom någon hittelön så jag lovade honom ett tackande hyllningsinlägg här på bloggen istället.

Fast det är ju egentligen lite fjuttigt med bara ett tack. Jag hade ju kunna bli av med alla mina betalkort och mitt lojalitetskort på apoteket. Inte ens mitt körkort hade han snott, trots att jag är så vacker på fotot att det nästan är som en idolbild. Jag tror att jag får gå förbi och ge Momme en Festis någon dag och tacka ordentligt. Det borde finnas fler trevliga, hederliga och hjälpsamma människor som honom här i världen.

På puben i Jävre

När vi bodde i England brukade vi gå på puben. Det var litegrann som en hobby, att gå på puben är en mycket folklig hobby i England.

Igår bestämde vi oss för att börja firandet med att gå på puben. I Jävre har vi ju ingen pub, och om man ska dricka öl kan man ju inte ta bilen och åka till stan. Men MDs Restaurang har utskänkningstillstånd så där finns det öl. Det är förstås inte Engelsk pub-atmosfär.

Det gör inget, det är ju ölen och sällskapet som är det viktiga. Dessutom finns det sämre platser att dricka öl på än i solskenet bredvid en porlande å och med havet som utsikt.

Ölen var god. Om ni är i Jävre någon gång rekommenderar jag er att ta en öl på MDs. De har mat också om ni tillhör den kategorin människor som skäms över att köpa öl utan att beställa mat samtidigt.

Var ska ugglorna hänga?

Ni kanske tycker att det är oromantiskt att jag sitter här och bloggar nu när vi firar vår bröllopsdag? Det är okej, maken diskar just nu så jag har några minuter till övers.

När jag var till IKEA härom veckan köpte jag en knopphängare med små ugglor på till gullefjunet. Hon tycker om ugglor, böckerna om Ugglis är en favorit.

Jag har inte riktigt bestämt var dessa krokar ska sitta ännu. Det är ingen brådska. Vi provar oss fram. Just idag testar vi om ugglorna passar under diskbänken.

Trevligt i och för sig, men jag tror att vi testar något annat imorgon. Jag vill inte fatta några förhastade beslut. Jag tror att vi ska ta reda på om ugglorna passar i hallen också innan vi bestämmer oss.

Det där med att maken diskar just nu var förresten ett skämt. Det här är ett tidsinställt inlägg. När ni läser det här är jag förhoppningsvis mätt och lite berusad. Vi kanske sitter i soffan och hånglar. Sen tuppar jag säkert av innan vi hinner hänga i kristallkronan.

Minnesstund

Jag antar om ni undrar om det blev någonting for mummy igår när jag var i stan. Det blev faktiskt det.

Jag köpte ett par nya jeans för att ersätta de som sprack för att jag inte ska frysa mellan låren när det blir vinter. Viktig information om de här jeansen är att de är en storlek mindre i midjan än de förra jeansen.

Dessutom hittade jag en ny blå kofta. Jag är ju så pass gammal att jag har hittat min stil, man ändrar inte på ett vinnande koncept.

Nu funderar att jag på att eventuellt begrava den gamla koftan från 1900-talet. Ordna en minnesstund för de närmaste. Efter mig är maken koftans närmaste anhörig, men han säger att han inte är intresserad av att komma så det blir väl bara jag. Det gör inget, mer smörgåstårta till mig.

Jag hade tänkt att jag ska klä upp mig i dessa nya kläder ikväll när vi firar bröllopsdag. Jag ska matcha dem med en läcker t-shirt. Maken kommer att titta på mig och tänka vilken vacker fru jag har, och så bra klädsmak hon har. Det kommer att bli så romantiskt.

Jag orkar inte ta något foto till det här inlägget. Ni får nöja er med en gammal bild på ~~en plåtbit~~ ett konstverk som står bredvid Themsen i Brentford.

Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, här, här och här.

Köp stenar

När vi var på Nolia för en månad sen köpte vi ju en sten för 60 kr. Sen dess har jag gått och funderat om man inte skulle ta och tjäna sig en hacka själv i den här sten-branschen. Jag kom fram till att det onekligen är så att priset per gram sten är bra, om man är säljare alltså. Lägg till det att jag är kreativ och talangfull. Det luktar succé lång väg.

Jag har då alltså plockat sten, inhandlat material och haft en liten sten-konstskapar-ateljé här hemma på sistone. Som mina fina bloggläsare tänkte jag att ni skulle få en exklusiv titt på mina första skapelser. Ni får också första tjing på att inhandla ett av mästerverken.

Jag har namngett dem. Från vänster till höger Röda streck, Blå blomma och Röda krummelurer.

100 kr styck kostar de, exklusive frakt. Det kan kanske låta lite dyrt. I så fall beror det på att ni inte begriper er på konst.

För att sätta priset i perspektiv ska vi jämföra mina verk med Sten-Kisse som vi köpte på Nolia. Sten-Kisse vägde 183 gram och mina stenar väger mellan 65 och 150 gram. Det är dock inte bara vikten som spelar in.

Mina stenar är signerade och numrerade med tusch, till skillnad från Sten-Kisse. De är grundmålade med tre varv vit färg. Det stod på burken att det skulle räcka med ett varv, men det stämde inte. Så tid- och materialåtgången sköt i höjden. Dessutom är mina stenar även målade på undersidan och har lite tidningspapper fastkletade under. Mina stenar är helt enkelt ett mera komplett hantverk och äktheten kan alltid verifieras.

Dessutom är konstnärens talang betydelsefull vid prissättningen. Här kände jag att det är motiverat att jag tar lite mer betalt för mina stenar än den genomsnittlige marknadsförsäljaren.

På det stora hela har jag kommit fram till att 100 kr per sten är ett rimligt pris. Kanske något billigt, men jag har ju just börjat. När jag har etablerat mig som ett namn inom stenmåleriet kommer priset förmodligen att stiga.

Så passa på nu medan stenarna är billiga och har stora möjligheter att bli en mycket lönsam konstinvestering. Emaila mig på victoria@prinsessanpaarten.se och berätta vilken sten du vill köpa.

Also… something for mummy

När jag var gravid köpte jag inte särskilt mycket barnkläder och grejer innan dotterns födsel. Jag tänkte att man säkert skulle få en massa presenter så det var lika bra att bara köpa ett par nödvändiga saker.

Så närmade sig den stora dagen BF (beräknad förlossning för er som inte läser Familjeliv) och mina kompisar överraskade mig med en babyshower. De hade med sig presenter. En sparkdräkt fick vi. Sen var det bara “I thought you’ll be getting so much for the baby so I got something for mummy instead”. Vad de flesta hade kommit fram till att jag behövde var hudkräm. To pamper yourself. För alla mina kompisar vet ju att jag är the pampering type…

Där satt jag och öppnade paket och sa “delicate care – lovely”, “spa essentials – splendid”, “extra rose – marvelous”, “body butter – fantastic” och “more body butter – amazing”. Log och tackade och var glad och undrade var stjärtkrämen till babyn var.

Sen efter förlossningen så fortsatte hudkrämerna, bubbelbad och diverse make up produkter att komma till mummy. Jag vet inte vad ni gjorde första veckorna efter förlossningen? Jag kan i alla fall avslöja att den enda hudkrämen som hade strykande åtgång hemma hos oss var nipple cream.

Idag har jag rensat bland alla dessa krämer och kastat de som börjat se ut som att de skulle kunna orsaka hudskador.

Jag hittade då tre små tuber som aldrig ens är använda som inte stelnat. Night firming moisturiser svammelkräm och Day moisturiser with a touch of foundation svammelkräm. Dem hade jag tänkt använda idag. Inte till att sitta här och smörja in mig, utan till något annat. Ni får komma tillbaka ikväll så berättar jag vad.

Var hittar man orange leggings?

Om man vill klämma in en ca medelålders kärring som är ca 5-7 kilo överviktig i ett par orange leggings. Är det olagligt eller vad? Kan någon annars förklara varför det inte går att hitta orange leggings i storlekar som inte involverar centilong?

Jag har faktiskt tänkt ha en klänning över så jag tycker att det är lite överdrivet att rensa hela staden på orange leggings bara för att det går ett rykte om att jag vill ha ett par.

Om någon hjälper mig och tipsar om var man kan hitta ett par orange leggings OCH en långärmad t-shirt i exakt samma orange färg så lovar jag att bjuda på ett Dagens Outfit inlägg här på bloggen. I sagda orange outfit.

Idag och imorgon är jag trevlig

Ni som läste tidigare i veckan om mitt misslyckande att hitta någon att vara otrevlig mot på Ikea kanske tror att jag fortfarande är på jakt efter någon att vara otrevlig mot. Så jag kom på att det kanske behövs ett klarläggande om min trevlighetsgrad medan jag är på Tistel idag och imorgon.

Jag är anpassningsbar. Allt från att ni får titta ifred utan att jag står och babblar och stör er som en idiot, eller så kan jag vara jättetrevlig. Igår tex så konverserade jag med en dam om Maria Montazamis tygblommor. Egentligen hade jag ju hellre diskuterat hur den nya Hollywoodfrun sa att Montazami såg ut som en avdankad porrstjärna. Men tygblommor är bra det också, jag kan diskutera tygblommor.

Vädret kan vi också prata om ifall ni vill det. Då kan ni komma in och säga “fy vad kallt det är idag”. Då svarar jag “ja usch, sommaren är nog över nu”. Jag föreslår då att ni säger “fast vi har ju inte haft mycket till sommar i år” och då säger jag “nej verkligen inte, och nu är det nio månader kvar till nästa sommar”. Så kan vi hålla på så länge ni tycker att det är kul. Själv tycker jag att det är lite meningslöst, men när jag är så trevlig som jag är i dag så ställer jag upp på sånt här väderprat.

Det är alltså lugnt. Ni kan komma till Tistel och hälsa på. Jag kommer inte att få ett vredesutbrott och köra ut er för att ni frågar vad någonting kostar. Jag ska svara så snällt. Giraffen på bilden kostar förresten 89 kr om ni undrar över det. Om ni muttrar över priset kommer jag inte alls att svara att ni ser ut att ha råd. Då rekommenderar jag något annat som är billigare istället.

Imorgon tänker jag inte vara trevlig

Nu har jag varit trevlig och social på heltid ända sedan i fredags. Hur framgångsrik jag har varit på trevlighetsfronten är jag inte rätt person att bedöma, men jag har i alla fall försökt. Nu är jag helt utmattad av att vara heltids-social och behöver vila från att vara trevlig. Imorgon bitti åker våra kompisar vidare till Abisko i sina Fjällrävenjackor. Så imorgon tänker jag inte vara trevlig alls.

Jag har i och för sig inga utvecklade planer på att vara otrevlig heller, jag tänkte mest att jag bara inte ska prata med folk. Men man vet ju aldrig, om något tillfälle att vara otrevlig dyker upp kanske jag slår till. Bara så att ni vet, om ni råkar bo i Piteå kommun och riskerar att träffa på mig.

Vera som är ett klantarsle får en festis

Vi har ju ett eget språk här i Piteå som heter Pitemåle. På det språket finns det något som heter klÅssa å folle. Morsan kommer förmodligen att säga till mig att jag har stavat det fel, men ungefär så låter det när man uttalar det. Det betyder att ha klantat sig och ramlat.

Vera har gjort det. KlÅssa å folle alltså. Här kan ni se en bild av hur det ser ut när förbannade klantarslen klÅssa å rammel.

Vera är en riktigt trevlig tjej. Det vet jag inte för att jag känner henne, för jag har aldrig träffat henne så vitt jag vet. Det kanske jag har, eftersom hon är kompis med min kusin, och i så fall gör jag ju bort mig nu. Men anledningen till varför hon är så himla trevlig är att hon har gett mig min första blogroll. För er som inte är bevandrade i bloggvärlden betyder det att hon har länkat min blogg i högerspalten i sin blogg. Jaha….? säger ni icke-bloggare nu. Ni fattar ju inte vikten av det här.

Så här funkar det. Om en bloggare länkar till en annan får den länkade bloggen trafik från den andra. Under förutsättning att den länkande bloggen har trafik förstås. Det är inte särskilt svårt att få länkar om man tillhör den kategorin bloggare som bara bryr sig om besökare istället för läsare. För då kan man göra länkbyten eller bloglovin-byten. Då kan man lura företag att man har jättemånga “läsare” som litar på ens goda omdöme och övertala dem att ge en gratis prylar. Men jag gör ju inte sånt, folk som vandrar omkring här inne på bloggen och inte vill låta sig utbildas och som vill ha filmer för att de inte orkar läsa kan jag vara utan. Därför brukar ingen vilja länka till mig.

Så för mig är det ju stort att det finns folk som vill länka till min blogg för utbildningsvärdet och den litterära kvaliteten. Fler bloggare borde göra som Vera och lägga till mig i sin blogroll. Det är ett tecken på intelligens och god smak.

Jag tror att Vera ska få en Festis. Jag drar iväg ett email till henne nu och kollar om hon vill ställa upp på en exklusiv bloggintervju. Jag ska fråga henne saker som hur det gick till när hon inte kunde hålla sig på benen och vilket utbildningsmaterial på min blogg som hon känner att hon har mest nytta av i sitt vardagsliv.

Nattmackor med pickles

Jag sover inte hos morsan och farsan när maken är borta för att jag är mörkrädd om ni trodde det. Jag sover här för att här finns det smörgåspickles. Det har vi aldrig hemma. Vi brukade ha det, men jag har slutat köpa hem det. För pickles är farligt. För det är så gott så man äter för mycket.

Jag äter aldrig nattmackor hemma heller. För om jag gör det blänger maken på mig. Sen drar han upp nattmackorna i konversationen om jag nämner något om min senaste plan för att gå ner 7 kg i vikt. Typiskt karlar att minnas saker som en nattmacka och sedan kasta in det i samtalet när man minst anar. Därför äter jag inte nattmackor hemma.

Men som en engångsföreteelse tycker jag att man kan unna sig en nattmacka med pickles på. Eftersom det bara är en engångsföreteelse kan man ta två.

Om jag cyklar några mil imorgon eliminerar jag ju nattmackorna. Så imorgon kanske jag cyklar. Om jag har tid, och om det inte regnar och om det inte är så kallt.

Blivande barnstjärna eller galen morsa?

Jag tänkte att om jag redigerar den här videon litegrann och lägger till lite rosor och såpbubblor kanske MTV vill visa den. Vad tror ni? Är jag på rätt spår här?

Visar MTV fortfarande musikvideos förresten? Jag trodde att de mest visade docusåpor nu för tiden. Men vad vet jag. Jag är lite för gammal för att ha koll på vad som är inne och så. Ändå har jag en bra bit kvar till 51 bast.

För att återgå till ämnet kanske jag skulle hyra en regissör som hjälper till och gör en helt ny video? Typ en som inte har utseendet för sig och ser ut som en skräckinjagande mullvad. Fast det kanske jag lika gärna kan skippa. Jag kan ju allt och vet allt bäst själv ändå.

Eller ÄR det så att alla föräldrar tycker att just deras eget barn är en stjärna? Att det inte alls betyder att resten av världen delar uppfattningen och vill köpa det musikaliska mästerverket?

Ska jag besinna mig litegrann tycker ni? Annars kanske det dyker upp ett fullständigt samvetslöst producent-team från TV3 och vill filma medan jag förstör mitt barns liv, genom att försöka få henne att bli vad jag alltid ville bli men inte lyckades med.

Kan det kanske vara så att trots att gullefjunet ser relativt glad i den här videosnutten så har hon inte alls lust att upprepa skönsången framför tusentals människor? Hon kanske vill bli läkare? Eller jobba med djur? Eller hon kanske tom vill putsa fönster? Jag drömde för övrigt aldrig om att bli sångerska. Så det är helt ok för mig om gullefjunet väljer att inte satsa på just den här av alla hennes talanger.

I vilket fall som helst tycker JAG att det här är en otroligt vacker version av Imse vimse spindel.

Ultraljud

Idag har jag varit och gjort ett ultraljud. Sen fikade vi i Badhusparken. Då kom det en taggig råtta som var full med löss, fästingar och annan ohyra och satte sig under min stol och förstörde hela fikastunden. Så här såg den ut.

Somliga kallar dem visst för igelkottar och tycker att de är söta. Jag hurvas bara jag tänker på dem.

Eftersom jag förstår att ni gärna vill se ett foto på varje rutschkana som finns i hela Piteå kommun innan sommaren är över kommer här ett på en av dem som finns i Badhusparken.

Ultraljudet då, undrar ni hur det gick också? Jodå, tack bara bra. Allt såg helt normalt och fullt friskt ut. Mitt hjärta alltså. Jag är inte på smällen om ni trodde det.

Inatt slog jag maken

Jag har glasögon/linser och är mer än halvblind utan dem. Inatt drömde jag något som jag vaknade av. Jag kommer inte ihåg vad längre.

När jag tittade mot dörren stod det någon där i dörröppningen. Då blev jag så skraj för inkräktaren att jag smällde till maken i ryggen och gastade “MAKEN”. Fast på riktigt sa jag ju inte maken, för han har ju ett namn, så jag sa det istället. Ni fattar vad jag menar.

Sekunden efter jag smält till maken insåg jag att det inte stod någon inkräktare i dörren. Det var makens morgonrock som hängde där och såg ut som en inkräktare. På riktigt ser hans morgonrock inte ut som en inkräktare, men för mig som ingenting ser gjorde den det.

Då la jag mig ner och somnade om. Hur länge det tog för maken att somna om vet jag inte.

Optimal arbetsfördelning

Jag kan minsann skruva i skruvar och sätta upp hyllor själv. Men nu skulle vi ju hjälpas åt. Maken är inte lika bra som mig på att peka och fatta beslut om korg och hyllavstånd.

Så därför bestämde ~~jag~~ vi att jag skulle ligga på sängen och peka och maken skruvar upp fästena.

Men ni ska inte tro att jag låg på sängen HELA tiden. Ibland sprang jag upp och sa “nej, nej, nej där pekade jag väl ändå inte, HÄR ska den sitta fattar du väl”.

Så här ser mitt nattlinne ut

Plötsligt händer det. Blogginspirationen alltså. Min kusin la ut en tävling där man kan vinna gardiner på Facebook och då kom jag plötsligt på något mycket intressant jag kan berätta för er.

Det här är ett foto av mitt nattlinne. I vanliga fall hänger jag inte upp det på en galge när jag tar av mig det på morgonen. Det har jag bara gjort nu för fototillfället.

Som ni ser är det inget traditionellt nattlinne. Det är en natt-amnings-BH, som hängt med även efter jag slutade amma. Nu tjänar den som nattlinne. Naturligtvis i kombination med ett par trosor. Annars skulle jag ju frysa på nätterna.

Innan jag blev gravid använde jag inte nattlinne eller BH alls på nätterna. Men nu efter dottern har möblerat om min byst till oigenkännlighet vill jag gärna samla ihop mina tillgångar. Men nattlinnen har ju en tendens att försöka strypa en på natten så jag kör med denna fortfarande. Om man står upp duger den inte till mycket, men när man sover är den mjuk och skön.

Detta nattlinnes huvuduppgift är inte att förföra maken. Den är tämligen oduglig på just det området. Men det är inte för makens skull jag tänkte att jag skulle vinna nya gardiner. Jag tänkte mer på grannarna. För när gullefjunet har en sån där natt att hon vaknar och inget annat hjälper för att trösta än att bära runt henne i lägenheten. Ja då bär jag ju runt på henne i mitt “nattlinne”.

Nu är det inte jättemycket insyn i vår lägenhet. Men på framsidan har vi ett äldre par till grannar som jag hoppas inte är nattugglor som sitter och tittar ut genom fönstret vid 3-4-tiden på nätterna.

Men bara utifall att tänkte jag att jag skulle försöka vinna ett par nya gardiner som jag kan dra för, så att jag inte ofredar grannarna när jag bär runt på dottern på nätterna.

Så här ser gardinerna ut och ni kan tävla om dem här. Men tänk på mina grannar och låt bli att vinna va?

Ni röstar fel

Alltså, efter de första rösterna på Facebooksidan så ser det ut som att ni röstar lite fel. Det är MYCKET roligare när maken tappar bort bilar än när jag gör det.

Historien när han tappade bort bilen har jag bilder som jag kan illustrera med. Bilder på en bister polisman. När jag tappade bort en bil så fick jag bara prata med en bister poliskvinna på telefonen. Inga bilder alltså.

Historien om mig i högklackat involverar en båt utan toalett. Och när jag lipade över att jag inte fick en taxi så stirrade massor med iskna Italienare på maken som om de trodde att han hade gett mig ett kok stryk. Det hade han inte. Han hade bara släpat med mig på en långpromenad som tog så länge att jag fick solsting.

Varför skulle ni vilja höra om när jag tappade bort en bil när ni kan få höra någon av de andra historierna? Ibland förstår jag mig faktiskt inte på er.