Tillägg till er uppgift i föregående inlägg. Gissa vem som lämnade en bok och vem som lämnade ett vinglas på bordet.
Om ni dessutom motiverar er gissning har ni chans att vinna något. Jag vet inte vad ännu, men ni kan ju berätta om ni föredrar en festis, ett barnklädesplagg eller en snuskig bok.
Bästa motiveringen vinner något, även om själva gissningen är fel.
Svara på det här ni.
Den ena föräldern lämnar en barnbok på köksbordet.
Den andra föräldern lämnar ett vinglas på köksbordet.
Ett barn kommer farandes och öppnar boken. Välter ut vinglaset med bokpärmen i farten. Medan den förälder som lämnat boken på bordet står bredvid, men inte reagerar i tid.
Båda föräldrarna är ense om att stolsdynan ändå var så ful att det gör ingenting för dynans skull. Det är bara en god anledning att klä om stolarna.
Skuldfrågan MÅSTE dock ändå utredas. Här är vi lite oense.
Så ni får bestämma. Vems fel var det?
EDIT: Det bör tilläggas att barnet bara är två år så det kan alltså inte vara barnets fel. Alternativen är alltså någon av föräldrarna.
Jag satt och kollade på Facebook vad jag egentligen har informerat mina bästisar om i min FB-status under årens lopp.
Där fanns ju mycket viktigt förstås. Här kommer ett litet axplock.
11 july 2007 – “it’s going well, i already got 3 friends…”
21 nov 2008 – “is waiting to go to the pub”
15 dec 2009 – “regrets that she once a long time ago said to Hubby that we should eat fish once a week.”
4 sep 2010 [dagen efter Gullefjunets födsel] – “The woman in the bed next to me is so moany that Hubby has decided that she must be suffering from post natal depression. Me thinks that she is just a bitch and that it’s unrelated to labour.”
9 dec 2010 – “Kopiera denna text till din status om du känner någon eller har hört talas om någon som känner någon. Känner du ingen eller har du bara hört talas om någon som inte känner någon så kopiera ändå. Det är viktigt att sprida budskapet! ♥♥ Hjärtan också ♥♥♥ glöm inte hjärtan ♥♥ för i helvete!”
1 feb 2011 – “Give the baby to husband, close door to the study and listen to “Billionaire” (in headset – important) on YouTube and you no longer hear the screaming! On familjeliv.se the chavs call it “egentid”….”
8 april 2011 – “all done, removals company has left for sweden with all our stuff including all spare and window keys for the house here, but the hoover furniture brush is in my handbag in case I need it (sans hoover) between now and sunday.”
28 dec 2011 – ”När farsan hjälper till med flytten får man inte bara med papperskorgen utan också skräpet som är i den!”
3 mar 2012 – “Tidigt kväll. Bäst att kolla att man har allt som behövs för en god natts sömn i sängen. Älg, check. Apa, check. Trasdocka, check. En (inte två) strumpa med Mimmi på, check. Då fattas ju bara en fot i fejan men den dyker säkert upp om nån timma!”
11 may 2012 – “Makens bilnycklar är borta, just nu letar han efter dem i diskstället och för en stund sen hörde jag honom lyfta på toalettlocket. Ska jag gå och hjälpa till att leta tycker ni?”
Vad brukar ni berätta för era bästisar på Facebook?
Jag har ont i ryggen igen. Den här gången har jag inte lyft något soffbord. Den här gången vet jag inte vad jag har gjort, troligtvis har jag lyft ett barn. Det gör jag i princip varje dag, men igår måste jag ha lyft fel. Maken fick i alla fall baxa mig ur sängen imorse.
Om det finns några unga läsare här som har tänkt åka ut och tågluffa vill jag varna för att i San Sebastian finns det tre trappsteg någonstans i staden. Sedan jag inte uppmärksammade detta och satte mig på ändan där har min rygg aldrig varit sig lik. Det här är ju över 12 år sen så jag kommer inte ihåg var de där trappstegen låg. Var bara uppmärksamma. Speciellt om ni har druckit ett par öl. Man kommer där och går på något torg och helt plötsligt ligger torget tre trappsteg längre ner.
Ett annat tips om ni åker till San Sebastian. Om ni när ni har ramlat på de där trappstegen bestämmer er för att ni inte kan gå hem och sätter er i första bästa taxi. Då kanske taxichauffören bara talar spanska, och det gör inte ni, och då låter det kanske så här;
Jag: We want to go to hotel Vad-det-nu-hette.
Chaufför: Något obegripligt på spanska.
Jag: Säger gatuadressen.
Chaufför: Något obegripligt på spanska. Vevar lite med armarna och pekar.
Jag till min kompis: Vilken idiot, fattar han ingenting? Får jag låna kartan.
Jag till chauffören: Take us HERE. (Hammrar på kartan med pekfingret).
Chaufför: Något obegripligt på spanska. Vevar med armarna och pekar igen.
Jag: We have money. Repeterar övertydligt namnet på hotellet och gatan samtidigt som jag hamrar på kartan.
Chauffören: Skakar på huvudet och börjar köra.
Om ni hamnar i den här situationen kan jag berätta att det som chauffören försöker säga till er på spanska är att hotellet ni vill åka till ligger 50 meter längre fram runt hörnet.
Den där 50 meters taxiresan kostade en hundralapp eller två. Jag hade ont i ryggen så jag har för mig att jag tyckte att det var värt det.
Ja, det var bara det jag ville säga. Akta er för de där trappstegen i San Sebastian. Så slipper ni ha ont i ryggen 12 år senare. Ett annat alternativ är att akta sig för ölen.
Jag var ju alltså på gymmet igår. Det finns faktiskt inte så mycket att berätta om det. Som uppvärmning gick jag på det där bandet ni vet. Jag är ganska duktig på att gå, även om jag tycker att det är tråkigt.
Sen rodde jag i tio minuter. Det var dö-jobbigt. Jag hade en splittid på 2.34.5. Det är pinsamt dåligt kan jag berätta för er som inte är så insatta i rodd-splittider.
Sen cyklade jag. Det gick lite bättre, det svartnade aldrig för ögonen under cykelturen. Sen var jag less, och tyckte att jag hade varit jätteduktig, så då åkte jag hem. Jag duschade förstås först.
Ni kanske tycker att det är lite tidigt att börja tänka på Beach 2013. Men börjar man i april då blir det ju ingen Beach 2013. Eller ja, jag brukar faktiskt ta med mig mina extrakilon och åka till stranden ändå, bara det är varmt nog.
Men 2013 tänkte jag att jag kanske skulle gå omkring på stranden och “visa upp” mig. Strosa på stranden, stanna då och då och kisa ut över havet. Kanske snurra en liten piruett, så att alla som ligger och försöker sola just där jag bestämt mig för att stanna och och kasta min smala skugga hinner se mig ordentligt. Kanske gå till något fik eller bar i bikini.
Sådant här ägnade jag mig inte ens åt när jag var tjugo och smal, men det året när man fyller fyrtio kan det ju vara lämpligt att börja med detta beteende.
För att det här inte ska se alltför löjligt ut hade jag då tänkt att jag ska gå ner åtta kilo i vikt först.
Jag återkommer och berättar hur planen för hur det här ska gå till ser ut. Planen är inte riktigt klar. Men några mål har jag i alla fall.
– Gå ner 8 kg i vikt. Alternativt två klädstorlekar om jag skulle råka utveckla en massa tunga muskler.
– Sänka blodtrycket till någon nivå där doktorn slutar säga att det är lite för högt.
– Sänka min snittkostnad per gym-besök till något mer rimligt pris än 477 kr per gång. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad som är rimligt, men under kostnaden per engångsbesök för icke-medlemmar skulle ju kunna vara ett önskevärt delmål till att börja med.
– Klara av att ro med en split på 2.10 i tio minuter.
Det här kan ju bli riktigt spännande. Jag kan kanske skapa en kategori på bloggen som heter ‘Min viktresa’.
Jag kunde inte hitta osthyveln.
Jag letade i alla lådor. Kollade diskhon. Tittade i den rena disken på diskbänken. Ett varv till i lådorna.
Jag började bli lite ilsken. “Var är osthyveln?” gastade jag till frågade jag maken. Han visste inte.
Jag kollade en gång till i alla lådor och på diskbänken. Jag letade under soffan i vardagsrummet. I vredesmod hällde jag upp och ner på gullefjunets tre leksakslådor. Jag välte inte ut dem försiktigt på golvet. Jag lyfte upp och vände upp och ner på dem från hög höjd för bästa ljudeffekt.
Vid det här laget var jag riktigt arg. På någon, men jag var försiktig med att dra några slutsatser om vem. Jag har skärbrädan på golvlisten i färsk minne så jag kastade inte ur mig några anklagelser.
Vi har ju skinka hemma också, men ju längre osthyveln var försvunnen desto mer ville jag ha ost.
Jag gick tillbaka till köket och slet ut alla lådorna igen, en i taget, och såg till att det small ordentligt varje gång jag stängde en låda som jag inte hittade osthyvel i. När jag var klar med hela lådraden gjorde jag om samma sak två gånger till.
Helt plötsligt tänkte jag “Herregud, det är ju såhär det måste kännas att vara man”. Jag tog ett djupt andetag och tänkte “Vad skulle en kvinna göra?”.
Sen tittade jag i burken med de nydiskade besticken och dylikt en gång till. Där var osthyveln.
Vem ställer en osthyvel upp och ner i diskställshållaren?! Med den breda sidan som tar mest plats nedåt?
477 kr kostar det. I månaden!?! tänker ni förskräckt nu.
Nej det är väl klart att det inte kostar 477 kr i månaden att vara medlem på ett gym i Piteå. Det vore ju alldeles för dyrt i en småstad i Norrland. De skulle ju inte få några kunder om de tog så mycket betalt per månad. Step In / Sensia på Furu som jag går på är medlem hos tar 395 kr i månaden för ett normalt medlemskap.
Nej, det är PER GÅNG mitt gym-medlemsskap kostar 477 kr. Alltså om man inte är medlem och går dit och tränar kostar det 105 kr. Men för mig som har varit medlem i cirkus ett år har varje gym-besök kostat mig 477 kr. För jag betalar ju månadsavgift, men jag har inte ens varit där en gång i månaden. Då blir det så här sjukt dyrt per besök.
Det är ju inte heller så att jag går dit regelbundet, den tredje i varje månad eller något sådant. När jag först joinade gick jag jätteofta, typ varannan dag i två veckor eller något sånt. Sen fick jag ont i knät. Ni vet hur det är. Jag var tvungen vila ett tag. Sen fick jag mens, det känns ju helt fel att börja om och träna efter ett avbrott just när man har mens. Sen fortsatte det sådär. Varje gång jag kände att det var dags att komma igång med träningen igen fick jag mens.
Idag har jag i alla fall varit på gymmet för första gången på typ 8-9 månader. Om jag känner inspiration kanske jag berättar om denna upplevelse senare ikväll, eller imorgon, eller någon annan dag.
Det är mest maken som lagar mat här hemma. Särskilt när vi ska ha gäster. Sen när vi äter sitter alltid gästerna och prisar hans matlagning. “Oj så gott” och en massa sådana komplimanger.
Det här kan man ju bli lite trött på. Så fantastiskt är det väl ändå inte att han kan laga mat bara för att han är man? Är det verkligen det? Ibland brukar jag försöka leda in samtalet på mig istället genom att säga “Idag har jag tankat bilen” eller “Idag har jag installerat en ny mjukvara på datorn”. Då skulle man ju kunna förvänta sig allmänt jubel runt bordet, applåder och att någon säger “vad duktig du är, att du kan sånt, du som är kvinna”. Typ att jag ska få sola mig i lite beröm en stund. Oftast brukar det inte bli så. Någon säger kanske “Jaha”. Sen vänder de sig tillbaka till maken igen och säger något i stil med “Vilken fantastisk sås, hur har du gjort den?”. Sen sitter vi där igen och pratar om något sås-recept i evigheter.
Emellanåt bestämmer jag mig därför för att jag också ska bidra till matlagningen. Jag brukar hålla mig till förrätten så att gästerna inte svälter ihjäl om de inte gillar min matlagning. Man får inte vara dum och ta sig vatten över huvudet. Det gäller också att köra på säkra kort som är lätta att laga, men som ändå imponerar på gästerna och ger intryck av att man är lite av en mästerkock.
Min parad(för)rätt är Butternut squash soup. Det funkar extra bra här i Sverige eftersom det är många som inte ens vet vad en butternut är. Så folk blir imponerade bara de hör namnet på soppan.
Anledningen till att jag maler på om det här är att jag inte gjorde någon butternut squash soppa den där dagen när jag bakade bullar i ottan. Jag är inte så där duktig som UnderbaraClara och gör två projekt på en gång. Jag är mer amatör-underbar och brukar bara få till ett projekt per dag. Men idag har jag gjort soppa.
Ni ska få receptet så att ni också kan imponera på folk med en jättegod soppa, som till och med folk som jag klarar av att laga. Inlägget ligger här klart och bara väntar på att få publiceras och nå ut till världen. Men vi har inte ätit än. Inlägget måste ju ha ett foto på soppan när den ligger i en tallrik med en klick creme fraiche på. Så ni måste vänta tills jag har fotograferat soppan.
Men ni kan få en liten bild på vad som komma skall. Så här ser en butternut squash ut. Det kan vara bra att veta. Speciellt om man sitter i kassan på Coop eller ICA. Om man vet hur en butternut squash ser ut slipper man bläddra igenom alla de där bladen med priser för att till sist fråga kunden “vad är det här egentligen?”.
Alltid när jag köper godis säger folk “vad du köper dåligt godis”. Sen tar de åtta godisar var.
Jag tycker om hårda, salta och sura karameller som gör att man får sår i gommen, och jag vill helst ha dem ifred. Det minsta man kan begära om folk ska sno mitt godis är väl ändå att de inte förolämpar min smak när de gör det.
“Folk” kan närmare definieras som morsan och maken.
Idag hade jag en tid på sjukhuset i Sunderbyn. Eftersom jag satt och bloggade om en skärbräda blev det så att jag åkte lite senare än planerat. Tre minuter efter plan. Eller sju. Nått sånt.
Så jag körde järnet till Sunderbyn (110 alltså, utom där det är 70 och 90, där körde jag 70 och 90). Jag körde om flera bilar. De måste ha legat och kört en bit under hastighetsbegränsningen. Min mamma säger att man inte sparar in så mycket tid när man kör järnet 110 istället för bara 110. Hon har fel, man tjänar in 3 eller 7 minuter. För jag var framme i tid.
Sen satt två sköterskor, eller tekniker eller vad de nu kallas, och ritade på min arm och skickade in ström i den. De sa att det skulle kännas som när man tar i ett kostängsel. Detta sa mig ingenting, eftersom jag inte brukar springa omkring och känna på kostängsel. Jag tycker att man ska respektera kor och deras privata sfär, därför håller jag mig borta från kor och deras stängsel.
Nu vet jag i alla fall hur det här känns, och kan berätta att jag är väldigt cool när folk sitter och skickar in strömstötar i min hand/arm. Om jag var en ko skulle det krävas mer än ett strömförande kostängsel för att hålla kvar mig i hagen.
Han försökte läsa en bok, och Maria Montazami hade äktenskapsproblem över en lampa. Då blev maken irriterad på mig för han kunde inte läsa för “programmet är så dumt att man inte kan koncentrera sig”. Jag fattar inte varför han inte bara lägger bort boken och tittar istället för att låtsas som att han inte tittar.
Jag tror föresten att det där lamp-problemet var helt påhittat. Om man verkligen tycker att det är viktigt är ingen så dum att de låter maken placera ut en lampa på egen hand när man inte är hemma. Om vi skulle ha kris varje gång maken la eller ställde något på fel plats skulle vi inte ha blivit långvariga, för hos oss ligger slevar, stekspadar och dylikt aldrig på samma ställe. De behöver tydligen omväxling för att känna sig stimulerade att utföra sina uppgifter.
Just nu har vi en skärbräda som är ute på rymmen. Jag har letat överallt, men den finns inte på något av varken de vanliga eller ovanliga ställena maken brukar stoppa dem. Jag har frågat om han har kastat bort den av misstag men han förnekar det. Egentligen tror jag inte att han har gjort det heller. Rimlighetsteorin talar för att han inte har gjort det. För det är skärbrädan han brukar hålla i när han sopar ner andra mindre föremål i soporna tillsammans med matskräpet. Den dyker säkert upp till slut. Den kanske ligger bland kökshanddukarna. Jag ska kolla där i eftermiddag, just nu har jag lite bråttom så jag hinner varken det eller att ladda upp en bild på någon skärbräda åt er.
Hanna skriver på sin blogg idag att hon bara tycker om ljusa Polly, inte de mörka. Då var det en läsare som kommenterade att hon hade ett liknande problem med att hon bara äter de vita bilarna i bilpåsarna.
Varje gång jag äter bilar funderar jag över vilken färg som är godast. Jag radar jag upp en rosa, grön och vit bil framför mig för att äta dem en i taget för att ta reda på vilken bil som är godast.
Sen testar jag. När jag har svalt den första godisen tänker jag “den var god” och tar nästa och tycker att den också var god. Redan här, efter karamell två börjar jag känna mig osäker på vilken som var godast. Vad smakar de egentligen? Smakar de rosa jordgubb, de gröna päron och de vita vanilj? Eller smakar alla karamellfärg?
När testet är klart brukar jag tänka till och välja en som var godast, trots att jag inte riktigt kommer ihåg om det var någon skillnad på smakerna. Säg tex att jag bestämmer mig för att den i mitten var godast. Ja, då har jag glömt bort i vilken ordning jag åt godisarna, och därför vet jag inte vilken färg den godaste var.
Vid min aktningsvärda ålder vet jag alltså fortfarande inte vilken färg av Ahlgrens bilar jag tycker är godast. Jag har inte ens lyckats identifiera vilken smak de olika färgerna har. Någon som vet? Någon som har lyckats med detta smaktestet och lyckats komma ihåg i vilken ordning ni åt färgerna när ni var klara så att ni vet vilken ni tycker är godast? Eller är det bara jag som håller på med sådana här vetenskapliga test när man äter godis?
Del två i crazy things förstföderskor gör.
Det är inte bara när spädbarn sover som man som nybliven förälder oroar sig för att något hemskt ska hända. Även att äta är förenat med en massa faror får man lära sig när man får barn.
Innan förlossningen tyckte min mamma att jag var oförberedd som inte hade köpt hem några nappflaskor. Jag behövde inga förklarade jag, eftersom jag skulle amma. Jag hade ju ingen aning om vilken vetenskap det är att amma. Hur skulle jag veta att just jag skulle få ett barn som inte alls var med på noterna? När vi äntligen blev utsläppta från fängelset BB efter sex dagar blev det till att ge sig ut på Londons gator för att inhandla nappflaskor. Vi behövde flaskor till vårt amningsschema som såg ut så här;
Timme 1-2 – amma, ge bröstmjölk från flaska, pumpa till nästa amningstillfälle, Timme 3 – sitta och gapa av utmattning och hoppas att ungen skulle sova en stund till. Projektilspyor och blöjbyten inträffade också med jämna och ojämna intervaller under rutienen.
Repetera dygnet runt, i fyra veckor innan vi fick det där med amningen till att fungera.
I det här skulle vi förstås klämma in en aktivitet till. Sterilisera flaskorna. Mycket viktigt. För bebisar har känsliga magar, eller något sånt. Om jag ska vara helt ärlig så ifrågasatte jag aldrig varför, jag bara visste att det var mycket viktigt. Jag var mycket sträng mot maken att han aldrig fick slarva om det var han som utförde den livsviktiga uppgiften.
Efter konsultation av engelska varianter av Familjeliv fick jag veta att en elektrisk sterilisator was the thing to have eftersom de steriliserade flaskorna på en minut. Jag inhandlade och fick maken att sätta upp en hylla i köket enbart för apparatens skull. Sen steriliserade jag. Och steriliserade. Och steriliserade. Inför VARJE tillfälle en flaska skulle användas.
Apparaten kunde sterilisera sex flaskor, nappar och lock samtidigt, och flaskorna höll sig sterila i 24 timmar därefter, OM locket var på. Det var det här som var kruxet serni – locket. Om locket låg lite snett när jag kom dit för att hämta nästa flaska kände jag att man inte kunde chansa på det här med om flaskan fortfarande var steril. Så då steriliserade jag om igen. Det gick ju så fort att sterilisera om. Man utmanar inte ödet när det gäller sitt barns liv. Eller en magsjuka.
Maken höll på att bli galen av min besatthet av utifall flaskorna var sterila eller ej. Men han höll god min. Jag var nämligen ett under av stabilitet under graviditeten. Jag fick bara en enda hysterisk oförklarlig gråtattack på nio månader. Maken hade stålsatt sig för mycket fler.
I början av amningen däremot var jag ungefär lika stabil som ett korthus i närheten av en tvååring. Maken kom bland annat in i sovrummet en dag när jag låg och ammade stortjutande. Han frågade vad det var för fel och fick till svar “jag ammar!”. Med panik i rösten frågade han “men vad är det? vad är det? äter hon inte?”. Jag svarade “jag ammar” och mer utförlig än så blev inte den diskussionen. Jag var liksom inte en kvinna som man ifrågasatte flask-steriliserings-rutiner till.
Jag hittade steriliseringsapparaten i en skåp häromdagen och tänkte för mig själv att jag borde ha sovit lite mer och steriliserat lite mindre under de där månaderna. Det sägs ju att lite skit rensar magen.
Jag vill betona att jag var mycket nöjd med sterilisatorn i sig, det var ett mycket bra köp. Det var bara mina försök att nöta ut den på kortast möjliga tid som jag inte rekommenderar.
Nu när dottern nått en ålder att man hunnit städa undan en del av de där sakerna man köpte första tiden har jag dragit slutsatsen att man kanske inte alltid var helt rationell när man gjorde vissa inköp. I alla fall jag var ute på djupt vatten när det gällde en hel del inköp och kunde ingenting om ungar och hur man håller dem vid liv, och därmed alltför mottaglig för alla säljargument som lovade att rädda livet på dottern.
Spjälsängen hittade jag helt ny, men andrasortering med några repor på ena gavel, på eBay för £50. Så långt låter jag säkert som en förståndig konsument. Men sen skulle den där sängen ha en madrass också. Maken tvingades med på expeditionen och vi åkte iväg till Mothercare.
En madrass-expert i 20-årsåldern dök snabbt upp vid vår sida för att hjälpa oss genom beslutsprocessen. Flickebarnet informerade oss om fjädrar, skum, madrass-lager, naturliga och onaturliga material och vad allt mest det var man var tvungen att veta om madrasser. Alla var vita som tur var så att man slapp ta ställning till färgval. Maken fastnade omedelbart för det billigaste alternativet med motiveringen att vi inte behövde en madrass som sjöng och dansade.
Man skulle ju kunna tro att det enda man behöver ta ställning till är hur skönt ens baby ska få ligga och välja madrass därefter. Men så enkelt var det alltså inte. En del madrasser hade nämligen förmågan att minska risken för överhettning och andra hade inte det. Tjugoåringen informerade därefter oss om bebisars outvecklade kroppstemperatursfunktioner och det eventuella sambandet mellan plötslig spädbarnsdöd och överhettning.
Där står man alltså höggravid med magen i vädret, matt och svettig i 30-gradig värme och ska fatta ett beslut om man vill att ens nyfödda barn bara ska få en madrass att sova på, eller en madrass som även har förmågan att hålla henne vid liv genom natten.
Min hjärna var helt enkelt överhettad av hur komplicerat det lät att hålla en bebis vid liv. Jag kände att jag behövde all hjälp som fanns att få. Så det blev en livsbevarande madrass som kostade dubbelt så mycket som spjälsängsfyndet. Den var också tillverkad av ett material som minskade risken för allergier om jag inte minns fel. Maken muttrade, men visste bättre än att starta någon diskussion om saken.
Det var nog i alla fall väl spenderade pengar eftersom vi tog oss igenom de där 6 månaderna av risk för plötslig spädbarnsdöd utan missöden. Vem vet hur det skulle ha slutat om vi hade köpt en skumgummibit till madrass?
Så här ser den fantastiska madrassen ut.
Imorgon – sterilisatorer för nappflaskor och svårigheten i att bedöma om en nappflaska är tillräckligt ren och steril.
– Jag är trött idag.
– Jag har skrivit klart mitt brev till Skatteverket. Jag inledde inte med ‘Kära’. Jag bara fyllde i siffrorna utan att hålla på med något artigt svammel. Det är ju inte så att SKV är en brevvän som kommer att sluta skriva till mig bara för att jag är kort i tonen. Nej, så enkelt är det inte att bli av med dem. Det kommer en ny blankett igen snart.
– Jag skulle baka bullar idag, men det blev inget av det. Jag är trött sa jag ju.
– Jag har köpt en bok. Det är snusk i den har jag hört. Därför köpte jag den. Jag tror att jag får anledning att återkomma till den senare. Ska bara läsa den först.
– Jag har installerat en spam-blockerar-plugin på bloggen. Nu är det inte längre någon som säger att min blogg är awesome, fantastic, brilliant eller the best they’ve read on the whole world wide web.
– Det hänger torr tvätt på ett ställ i mitt vardagsrum.
Ikväll är då det där föräldramötet på dagis som jag inte får blogga om för maken. Han är inte hemma just nu.
Mormor och morfar ska sitta barnvakt så att vi kan gå båda två. Jag erbjöd mig att gå själv, men maken säger att mig kan man inte släppa iväg själv på föräldramöte. Han säger att vi ska hålla oss på god fot med personalen och folk som bor i byn, därför vill han följa med och övervaka vad jag säger. Som att jag skulle ta upp några konstiga ämnen på ett föräldramöte eller förlöjliga någon annans frågeställningar? Inte på plats i alla fall, och här på bloggen har jag ju föräldramötes-förbud.
Han är nog orolig för att jag ska kalla någon av pedagogerna för fröken. Det är riskfritt – jag vet vad alla heter så jag kan undvika DET sociala minfältet genom att tilltala dem med namn. Det här med dagis/förskola är lite värre för hur jag än anstränger mig för att vara politiskt korrekt så slinker ‘dagis’ bara ur mig hur mycket jag än försöker. Jag hade tänkt undvika det här genom att använda ordet barnomsorgsverksamheten om jag under mötet skulle få för mig att referera till själva dagiset.
Jag har för övrigt inte ens bestämt mig för om jag ska säga nått överhuvudtaget. Jag tycker inte om att prata inför stora folksamlingar. Ibland när jag tycker något viktigt, eller tycker att någon tycker något oviktigt, eller när någon letar problem där det inga finns ignorerar jag den lilla detaljen om att inte gilla att prata inför folk. Men bara ibland, oftast brukar maken hinna nypa mig i tid.
Men jag kanske inte har några åsikter ikväll. Jag tycker faktiskt i största allmänhet att det är bra att det finns ett ställe där man kan lämna sina barn och lita på att de är omhändertagna. Alternativet att släppa barnet i någon lekpark och hämta dem några timmar senare är inte tilltalande. Då skulle man ju kunna få hem ungen i vilket skick som helst, om ens alls.
Jag är tex oerhört tacksam för att det finns folk som vill jobba med att klä på och av 16-20 ungar ytterkläder två gånger om dagen när de ska ut och leka. Jag får nästan nervsammanbrott av att klä på eller av EN unge så jag är full av beundran för personalen.
Dessutom lär sig dottern en massa saker på dagis. Sånger som jag inte ens visste att de fanns, rita med vatten- och fingerfärg (aktiviteter som det är jättebra att slippa göra hemma), att kranen till leksakssaften sitter under en bordsskiva, äta som folk utan att kasta mat överallt (bordsskicket tar hon tyvärr inte med sig hem, det stannar tydligen på dagis). Med mera alltså. Det där med att sticka ut tungan och spruta spott över hela köksbordet eller mitt ansikte räknar jag inte, för jag misstänker att det inte är personalen som lärt ut det.
Så här ser vårt dagis ut från vår balkong. Som ni ser har jag full koll på läget.
Ikväll på partyt så var det en av de andra deltagarna som klappade sig själv på magen och sa till mig “Så när är det dax?”.
Jag förklarade att det var två år sedan jag födde och att jag inte är gravid utan bara lite tjock.
Hon bad om ursäkt och sa att hon hoppades att jag inte tog illa upp. Det gjorde jag inte. På riktigt alltså. Jag har ju speglar här hemma, så jag förlåter folk som frågar sådana saker.
Då kan man ju tycka att hon borde ha lagt bort spaden och slutat gräva ett hål.
Men hon följde upp med “din mage såg så rund och go ut”. Jag väljer att tolka det som att resten av jag ser ganska smal ut, och att det bara är magen som är tjock.
Imorgon åker jag då alltså på gymmet. Hoppas jag.
Ingen bild till det här inlägget.
Kolla vilken fin kommentar jag fick igår kväll på det här inlägget/texten. Anna tycker att jag verkar lite galen. Det kallar jag ett bra komplimang. Sådana kommentarer blir jag jätteglad över, jag kommer att stråla som en sol hela dagen.
Du är så välkommen hit Anna! Har din farbror någon udda hobby som jag kan åka till Svensbyn och blogg-intervjua honom om?
Kolla gärna in på bloggen Eddie och barnen på Bristol Academy som Anna driver tillsammans med några andra tjejer och som handlar om en skola i Uganda och deras fadder/familjeväns-projekt. Ni kanske också kan få en kompis om ni frågar Anna.
Jag tänkte att ni ska få se vad jag har i min handväska. Mest för att jag är instängd i en bil de närmsta två timmarna och där finns det inte så mycket att fotografera. Ni undrar säkert vad jag har i handväskan, för innehållet speglar en kvinnas personlighet sägs det ju. Egentligen vet jag inte om det sägs så, jag hittade på den biten, men det låter troligt att det finns någon som säger så.
I min handväska har jag alltså en börs och en mobiltelefon. För att jag ska kunna köpa saker och ringa till folk. En blyertspenna behöver man när man löser korsord. Kulspetspenna behöver man när man är på en affär och de frågar om man har deras bonus/lojalitetskort och man inte har det. Då behöver man en kulspetspenna för att fylla i blanketten för att få ett kort. Hårsnodd ska man alltid ha med sig om man akut måste sätta upp håret. En gammal post-it lapp kan vara bra att ha utifall att man kommer på en uppfinning som man ska patentera och behöver skriva upp idén innan man glömmer den. Lösa tiokronor är bra att ha om man behöver få loss en kundvagn från de andra kundvagnarna.
Just nu är min handväska lite tom. I vanliga fall har jag även en blöja och lite våtservetter med mig. Utifall att någon skulle bajsa i brallan. Ibland bär jag också omkring på någon sorts plastgubbe eller mjukdjur, man vet aldrig när de kan komma till användning.
Som ni märker har jag inget smink i handväskan. Jag behöver inte det, för jag är så snygg ändå utan. För att inte tala om min vackra personlighet.
Asså, hallå! Här har jag gått omkring hela dagen och trott att jag inte har något viktigt att blogga om idag. Det har jag visst det, kom jag just på.
Ibland frågar maken mig vad jag önskar mig till middag. Då berättar jag vad jag önskar mig. Sen lagar han ändå något hälsosamt. Ibland när jag har önskat mig något länge, och inte fått det, brukar jag ta saken i egna händer och laga middagen själv. I över en veckan nu har jag gått och längtat efter att äta pannkaka (ugnspannkaka för er som inte förstår vad jag menar) eller plättar (tunna pannkakor som ni som inte vet bättre kallar det).
I måndags åt mamma och pappa pannkaka och jag var inte bjuden, men gullefjunet åt där så hon fick pannkaka. Igår var maken i stan och då fick gullefjunet plättar till lunch, för det och köttbullar är ju ofta det enda som finns på barnmenyerna. På eftermiddagen var gullefjunet hos mormor och morfar när de skulle äta stekt pannkaka till middag och då ville hon också ha. Hos mormor och morfar får gullefjunet det hon vill ha, så då åt hon pannkaka igen.
Jag åt fiskgratäng till middag igår. Enda anledningen till att jag hade gått med på fiskgratäng till middag var att jag tyckte att gullefjunet skulle äta det, så då får ju jag också lov att gör det. Det slutade med att hon åt pannkaka, som jag längtar efter, och jag åt fiskgratäng. En liten portion, och jag petade bort ärtorna.
När ska jag få pannkaka eller plättar? Vi kan ju inte äta det i veckan för ungen har redan ätit det tre gånger på två dagar. Hon kan få skörbjugg.
Jag väger fortfarande lika mycket som jag gjorde några veckor efter förlossningen för två år sen. Eventuellt väger jag till och med lite mer. Det är inte trevligt, för min garderob består fortfarande till stor del av kläder som jag hade innan graviditeten. Jag tycker att det är onödigt att köpa nya större kläder eftersom jag ändå ska gå ner. Resultatet är att byxor, om jag får på mig dem, skär in i midjan. Det gör ont och är obekvämt.
För en-två månader sen upptäckte jag plötsligt att kläderna inte skar in så mycket längre. Maken frågade också om jag hade gått ner, för han tyckte att det såg ut så. Badrumsvågar är opålitliga så jag befattar mig inte med dem så ofta, därför var det lite svårt att avgöra om det verkligen var så att jag hade gått ner. Men det fanns ju onekligen tecken som tydde på det.
Då skulle man ju kunna tro att jag blev glad, eller hur? Det blev jag dock inte. För jag hade inte gjort något för att förtjäna att gå ner i vikt. Jag hade inte ökat mitt motionerande eller minskat mitt ätande. Inte medvetet i alla fall. Fast maken påstod att jag hade ätit mindre portioner på sistone.
Om det verkligen var så att jag ätit mindre portioner var det för att jag hade mindre aptit, inte för att jag hade tänkt på hur mycket jag stoppar i mig. Jag bestämde mig då för att det bara fanns en enda förklaring till det hela. Jag hade en dödlig sjukdom. Troligen någon form av cancer. Många, många allvarliga sjukdomar har viktnedgång som symptom. Det här vet jag inte minst för att maken gick ner i vikt innan han fick sin diagnos, men när man ser någon varje dag märker man inte sånt med en gång. Det var först någon vecka innan vi fick reda på att han var sjuk som jag märkte att han blivit mager.
Det hela ordnade sig dock. Nu skär byxorna in i midjan igen. Så nu är allt frid och fröjd igen. Jag har nog ingen allvarlig sjukdom trots allt. På måndag kanske jag börjar motionera. Vi får se hur jag gör. Det kanske blir måndagen efter också.
En del människor stör sig på andra som köper dyraste barnvagnen som finns. I tävlingen om vem som har bästa barnvagnen, precis som män folk tävlar om vem som har bästa bilen. Jag bryr mig inte om sånt. Om folk vill köpa en vagn som kostar 4000 kr för barnvagnens funktioner och 10000 för utseende och märke får de gärna göra det för mig.
En del stör sig också på att andra köper dyraste bärselen istället för en billigare som funkar lika bra. Återigen, för mig får folk göra vad de vill med sina pengar. De får också bära sina barn hur de vill utan att jag bryr mig. I dyr eller billig sele, på ryggen eller magen, över axeln eller under armen och i sele eller bärsjal.
Något som jag däremot stör mig oerhört mycket på är folk som tjatar på om bärsjalar och anknytning som att de är bättre människor för att de använder bärsjal. Saker som att “man får bästa anknytningen när man använder bärsjal”.
Let me tell ya something. Jag har minsann burit omkring på min unge – i armarna utan sjal – alldeles tillräckligt. Vi har anknytning. Kom inte dragandes med era jävla bärsjalar och inbilla er att ni är bättre morsor än mig bara för att ni har en sjal. Det är ni inte. Det är bara ett tygstycke.
Idag har vi ätit kålpudding till middag. Mamma bjöd. Hur kan vad vi åt till middag möjligen intressera er? Det gör det förstås inte. Men jag låter inte sådana små detaljer stoppa mig. Jag maler på ändå.
Gullefjunet åt inte speciellt mycket, kanske två tuggor. I vanliga fall brukar vi åtminstone försöka locka henne att äta även om hon inte tycker om det så mycket. Man kan tex räkna tuggor, då slinker det ner några extra.
Jag: Vi borde kanske ge henne något annat.
Maken: Varför det?
Jag: Kålpudding är det faktiskt inte så konstigt om ett barn inte tycker om, och något måste hon ju få i sig så att hon inte svälter ihjäl.
Mamma/mormor: Vadå, att barn inte tycker om det? Köttfärs och vitkål – tycker inte barn om det?
Jag: Köttfärs ja, och sylt. Vitkål däremot brukar väl ändå inte barn tycka är speciellt gott.
Då helt plötslig vändes bara all uppmärksamhet mot mig och min tallrik.
Jag tycker inte om när folk bara byter ämne helt plötsligt. Det var faktiskt gullefjunet och hennes tallrik vi pratade om.
Jag är inte så bra på Todays Hits och Modern Rap men 80s Collection och 90s Alternative där förvånar jag till och med mig själv. Vänta ni bara tills jag får låsa upp Eurovison och UK TV themes, då blir jag farlig.
Igår kväll låg jag i sängen och läste en bok som jag lånat på biblioteket. Ja eller på bokbussen närmare bestämt, eftersom den stannade utanför dörren en dag och jag kom på att jag skulle gå in och kolla. Det måste vara 20 år sedan jag senast lånade en bok på biblioteket. Jag fick liksom lite agg mot bibliotek när jag råkade tappa bort en bil en gång när jag var på biblioteket.
Jag tycker att det är en himla bra service att de kommer och ställer en buss med böcker på gatan ute på vischan. Utbildar oss lantisar liksom, för om bussen inte hade kommit skulle jag ju aldrig ha lånat den intellektuella romanen, om en kvinna som klär ut sig i en hijab och spionerar på sin make som köpt ett fnask, och Thomas Bodströms biografi.
I alla fall. Helt plötsligt igår blev jag dödstrött och behövde sova. Just när jag skulle vika ett öra i boken hejdade jag mig. “Får man vika öron i bibliotekets böcker?” tänkte jag. För jag är inte en sådan där organiserad människa som har ett bokmärke liggandes bredvid sängen. Inga kvitton eller andra skräpbitar har jag liggandes på hyllan heller. I mina egna böcker viker jag öron. Då kollade jag igenom boken och inte ett endaste hörn i hela boken var vikt! Boken är inte så bra att man kan anta att alla som lånat den före mig har sträckläst den.
Vad betyder det här? Har ALLA människor som lånar böcker på biblioteket en oerhörd respekt för andras egendom och därför viker de inte öron i böckerna? Eller har alla utom jag ett bokmärke till hands? Medan jag låg och funderade på det här blev jag tröttare och tröttare. Att jag skulle stiga upp och leta reda på något som kunde agera bokmärke var helt uteslutet. Jag fattade ett beslut. Jag gjorde så här.
Det här är inte den aktuella boken. Jag demonstrerar i en av makens böcker om krig. Jag vill ju inte att biblioteket ska ha bevismaterial mot mig.
Vad kan hända liksom? var vad jag tänkte igår. Jag gjorde en agerande-konsekvens-analys och beslutade mig för att konsekvenserna av att vika hörnet inte kunde vara värre än att stiga upp och hämta ett bokmärke.
Idag har jag dock känt mig lite oroad och inte kunnat sätta fingret på vad det var som oroade mig. Då slog det mig plötsligen att det var biblioteksboken som bekymrade mig. Polisen i Piteå verkar ju lite nitisk. Om de arresterar en katt känns det faktiskt som att man måste vara lite försiktig med hur man behandlar bibliotekets böcker.