Category: Me, myself and I

Hur det går med mina projekt

Jag har ju berättat här på bloggen om en del projekt som jag har påbörjat. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja veta hur det går.

Fifty shades of Gray. Jag hade ju tänkt snabbläsa ut boken och vara med i en tävling och vinna en resa till Seattle för att jag skrivit den bästa recensionen. Den där tävlingen stängde för länge, länge sedan. Jag kan fortfarande skriva den bästa recensionen. Jag kommer bara inte att vinna någon tävling. Jag är på sidan 207 (av 514) nu. Jag tyckte att det var så grymt segt att man var tvungen att vänta ända till sidan 117 innan hon ens förlorade oskulden. Så jag började läsa Mick Jaggers biografi istället, jag har hunnit ungefär halvvägs. Den innehåller också mycket sex.

Beach 2013. Projektet står stilla. Det är lugnt. Det är ju fortfarande 2012, jag har gott om tid. Skulle jag råka misslyckas så åker jag till stranden ändå. Om det är varmt alltså.

Adventskalendern. Här känner jag mig lite pressad. Det är första december imorgon. En burk är klar. Det är ju bra, morgondagen är räddad. Sen har jag fyra burkar till som är halvfärdiga. Plus fem burkar som jag inte börjat med. Så jag har 10 dagar på mig att skaffa fram 14 burkar till. Och det blir ingen sådan där fin stämning av att det dyker upp en komplett burk-adventskalender imorgon bitti. Den kommer att måsta växa fram under månadens gång. Jag ska göra burkar ikväll.

Några andra projekt ni undrar över som jag glömt bort att jag håller på med?

Saker som hänt idag

  •  Jag har sparkat ut en hel stor korg med plastäpplen. Hur lyckades jag med det ville alla som var i butiken veta. Det var inte alls svårt. Jag skulle kliva över korgen och har en tung fot, så den tog i det översta äpplet. Men äpplet nöjde sig inte med att trilla ur korgen, det tog med sig alla andra äpplen också. Jag fattar inte vad äpplen har på golvet att göra.
  • Jag körde efter någon sorts sandningsbil på vägen hem. Jag tror i alla fall att det var en sandningsbil för det stod en gubbe och skottade på varningstriangeln. Jag är inte helt säker på vad de gjorde för de såg ut som att de kastade sand i diket. I fem mil kändes det i alla fall som jag fick ligga bakom den, men det är ju bara en mil från Pitsund och hem och bara enkelfil delar av den vägen, så det kan bara ha varit någon kilometer. Han körde i alla fall så sakta att min hastighetsmätare inte kunde visa hur sakta det gick eftersom den börjar på 20. Jag hade morsan och farsans bil som har automatlåda och automatlådan körde fortare än sandningsbilen helt av sig självt fastän jag inte hade foten på gasen. Jag fick ligga och bromsa för att inte köra in i häcken på honom. Jag var irriterad.
  • Jag har gjort ett julblomsterarrangemang. Ni ska få en steg-för-steg-guide imorgon. Med bild. Jag orkar inte just nu.
  • Det var det viktigaste. Om ni vill veta vad jag ätit idag se tidigare inlägg. Jag har lagt till en bild nu, som inte gick att ladda upp när jag var i butiken. Bilden bevisar att min mat saknade dressing. Bildbevis är viktigt om jag bestämmer mig för att stämma gatuköket för avsaknaden av dressing. Jag ska sova på saken.

Jag är en nörd

Ibland får ni kanske intrycket att jag hånar eller driver med nördar. Så är det inte alls. Jag är nämligen en nörd själv. På flera sätt, men just idag handlar det om en nörd-hobby jag har.

Eller hobby är kanske fel ord. Det är ingenting som jag ägnar flera timmar om dagen, eller ens veckan eller månaden åt. Jag samlar på pins. Vad de nu kan tänkas kallas på svenska. Nålar? De kanske kallas pins på svenska också.

Det här är alltså inte hela samlingen. Lite bättre än så är jag på att samla. Tavlan med resten är någonstans hos mamma och pappa. Jag ska ta hit den och hänga upp den på toaletten. Då gör vi ett toalett-inredningsinlägg så att ni får se den.

Skratta ni bara nu och tyck att det är töntigt. Vi får se hur mycket ni skrattar den dagen jag bestämmer mig för att sälja någon av mina OS-nålar för tusentals kronor. Jag samlar för att jag tycker att det är roligt och jag gillar pins. Men det finns fanatiker där ute som köper och säljer pins. Man kan vara med i Pin Collector Clubs och online forum (fullt så nördig är dock inte jag). Googla ‘pins’ på internationella ebay får ni se vad dårarna betalar för en nål. Har ni en Olympic, Hard Rock Cafe, Planet Hollywood, Disney eller Coca-cola pin liggandes hemma kan ni kanske tjäna er en hacka, för om de är speciella på något sätt brukar de betala bra.

Jag “tradar” dock inte nålar. Jag köper dem när jag är på semester tex. Eller bara när jag stöter på någon i en butik. Mig behöver första-maj-bloms säljare minsann inte jaga, jag jagar dem. Välgörenhetspins för bröstcancer, hjärt & lungforskning och andra insamlingar har jag också gott om. Jag har också ett par kompisar som säger att de tycker att min samling är lustig så de brukar ge mig pins om de kommer över dem. Fast jag vet hur det egentligen ligger till. När de går på dass hos oss vill de känna att de har bidragit till samlingen som de sitter och tittar på medan de pissar.

I min ungdom hände det också att jag vid tillfälle när jag druckit någon öl eller så och stötte på någon människa som hade en attraktiv nål som inte går att köpa (de som inte kan köpas är nämligen bäst), tex anställda på ställen där man får pins att bära på jobbet, folk som är medlemmar i klubbar osv, tjatade tills deras öron blödde och de bara gav mig eller sålde nålen för att bli av med mig. Tre dagar är det längsta jag har ägnat åt att komma över en pin. Jag lyckades men det kostade mig £20, som jag lovades skulle gå till välgörande ändamål.

Jag räknar med att nålarna ska göra mig själv eller min arvinge rik en dag. Tills dess hänger de på dass. Eftersom för tillfället är väl min värdefullaste nål inte värd mer än en hundring eller två. Men vänta ni bara tills de blivit tillräckligt gamla eller tills alla andra som har likadana pins och inte förstår värdet av dem har kastat eller tappat bort sina. Då ni, då blir jag rik.

Att lägga sig tidigt är överskattat

I brist på annat hade jag tänkt berätta för er om hur jag sovit i natt. Ja för klockan är ju tre nu och ni har ju säker suttit och undrat ända sedan kl 8 i morse hur min nattsömn varit.

Jag var ap-trött igår kväll så jag gick och la mig kl 10. Inte för att jag vet om apor är extra trötta, det är bara ett sådant där förstärkningsord så att ni ska förstå hur trött jag var. Att lägga sig kl 10 är supertidigt, jag lägger mig sällan förrän efter midnatt. Jag vill gärna kolla att en ny dag verkligen börjar innan jag sover.

Naturligtvis kunde jag inte somna och låg vaken en hel timme, men att somna kring 11 är ju ändå tidigt. Så då kan ni tro att jag var förgrymmad när jag vaknade och upptäckte att jag var trött trots att jag somnat kl 11. Då insåg jag att klockan bara var ett på natten. Inte kunde jag somna om heller. Klockan två gick maken på toaletten så då upplyste jag honom om att det här med att lägga sig tidigt är totalt överskattat.

Halv tre vaknade gullefjunet och grät. Det var bra på det sättet att jag hade något att göra en stund. Sen somnade jag om vid någon tid som jag inte vet vad den var. Så när jag vaknade klockan sju i morse var jag ändå snor-trött, så att jag la mig tidigt igår var helt bortkastat.

Hela vitsen med att lägga sig tidigt var att jag hade tänkt att jag skulle vakna superpigg supertidigt och göra en tårta att bjuda maken på på sängen. Nu blev den två kanelbullar att dela på tre, för det var allt som fanns, ur frysen. Det är tanken som räknas vetni.

Nu har ni fått veta något som ni inte bryr er om för fem öre. Jag har just slösat bort 2 minuter av ert liv. Jag ber om ursäkt.

Inga puckon tyvärr

Jag har tyvärr inte träffat några puckon idag. Inga jättestora i alla fall. Jag har alltså inget jätteviktigt att berätta för er. Jag berättar några oviktiga saker istället.

Vi sitter i bilen hem och på stereon spelar vi en CD med blandade döingar.

Maken partajade loss där på sjukhuset med en kaffe och ett winerbröd medan en rysk läkare kom fram till att jag har ont i fingret för att jag ramlat. Fast det har jag inte gjort. Utom förra sommaren när jag flög över cykelstyret och det var ju långt innan jag fick ont i fingret. Det kan också vara så att jag har ont i lillfingret för att jag har “skruvat med en skruvmejsel och tryckt hårt med handflatan mot skaftet”. Det har jag inte heller gjort, för jag har både en make, en pappa och en skruvdragare. Så jag är inte mycket klokare annat än att jag i alla fall inte har karpaltunnelsyndrom.

Jag åt en räkmacka till lunch. Den var god. Jag vill ju inte låta som att jag inte älskar mitt barn, men det var ganska skönt att äta en macka utan att någon satt och plockade tomater och gurkor ur den. Dricka coca cola direkt ur burken istället för att dölja den i en kaffekopp fick jag också göra. Jag har naturligtvis en bild av mackan, jag har ju en blogg för tusan så självklart fotade jag smörgåsen, men jag har ingen kamerasladd. Om jag kommer ihåg lägger jag in smörgåsbilden senare så att ni slipper undra hur den såg ut. EDIT: Bild på smörgås.

När vi var på Akademibokhandeln var det en subba som jobbade där som stötte på maken. Hon kom fram och frågade om han behövde hjälp, men hon frågade inte mig. Han behövde minsann ingen hjälp. Han har en fru som kan hjälpa honom att välja pussel i julklapp till dottern. Fem minuter senare måste subban ha kommit på att jag var henne på spåren, för då kom hon helt plötsligt fram och frågade mig också om jag behövde hjälp.

Det kostar 12 kr i timmen att parkera i Luleå. Rena rånet.

Det var allt jag har att informera om just nu.

Sunderby sjukhus

Vi är på väg till Sunderbyn. De ska sticka mig i armen och försöka ta reda på varför jag har ont i lillfingret. Jag skämtar alltså inte. Jag HAR ont i lillfingret. Nu tycker ni kanske att de låter som ett litet problem och då har ni helt rätt för lillfingret är mitt minsta finger.

Maken frågade om jag ville att han skulle följa med. Jag tyckte inte att det var nödvändigt, det är ju bara ett lillfinger. Men då sa maken att han gärna följde med, han tyckte att det kunde vara kul att få besöka Sunderbyn som frisk. Det har jag gjort många gånger och kan berätta att så skoj är det inte, de kunde faktiskt jobba litegrann på nöjesutbudet där på sjukhuset. Ett fik och en liten butik är inte mycket att hänga i julgranen.

Det är klart att han fick följa i alla fall. Då kan han köra så att jag kan sitta och surfa.

Vi hörs på vägen hem. Håll tummarna att jag träffar något pucko idag så att jag har något intressant att blogga om.

Om ni har tröttnat på att kolla om jag har svarat på era kommentarer kan jag berätta att jag har gjort det idag.

Folk med god smak

När man får trafik till bloggen från Familjeliv.se så blir man ju alltid lite orolig att någon ska ha startat en tråd där de belyser ens tillkortakommanden som förälder. Det är många som sysslar med sånt på Familjeliv.

Dessutom är det ibland svårt att luska ut exakt vart ifrån trafiken kommer om man får besökare från en annan blogg eller ett forum. Ofta om man klickar på länken i statistikverktyget hamnar man bara på forumets eller bloggens förstasida.

Så när jag för någon månad sedan började få trafik från Familjeliv blev jag lite orolig. Var kom den ifrån? Jag klickade men hamnade på startsidan. Jag fick nästan lite panik. VAD har jag nu gjort för fel tänkte jag? Tårarna var nära. Ja, för dottern hängde på armstödet och ville komma upp, men jag var för upptagen med Familjeliv och till slut höll det på att brista för barnet.

Till slut efter lite djupare grävande i statistikverktyget fick jag dock napp. Trafiken kom från den här tråden. Jag hade alltså inte gjort något fel den här gången. En människa med fantastiskt god smak hade tipsat om min blogg. Björckan heter hon på Familjeliv. Hon har en egen blogg som heter Underthewall. Den tycker jag att ni ska ta och kika in på. Då kan ni tex få se hur en studerande småbarnsmamma ser ut när hon inte har tvättat håret på fyra veckor. Jag kan berätta att hon är snyggare i håret med fyra veckors smuts än vad jag är med två dagars smuts.

Sen har vi det här med blogrolls. Vera var ju först och banbrytande med den goda smaken att lägga till mig i sin blogroll. Det vann hon en festis för. Men hon är inte längre ensam och jag är så glad och tacksam att det finns fler människor än Vera med utsökt smak som lägger till mig i sin blogroll.

Jag har en återkommande besökare som heter Osloskånskan. Det vet jag för att hon ibland lämnar kommentarer. Jag tror att det inte står Olsoskånskan i hennes pass, men hennes blogg heter så. Hon har gröna ögon, grått hår och är en fena på att parkera. Det är jag också, så jag borde åka till Oslo någon gång så att vi kan ha en parkeringstävling. Fickparkering är min specialitet. Om det är trångt vet jag hur man gör en Chelsea Bump (om ni inte vet vad det är lovar jag att återkomma till det i ett senare inlägg).

När man själv lämnar en kommentar på någons blogg och bloggaren ifråga besöker en genom att klicka på kommentaren visas besöket som en hänvisning från den bloggen. För ett tag sedan märkte jag att Osloskånskan började springa väldigt ofta på min blogg eftersom hänvisningarna från hennes blogg ökade. Till slut började jag undra om hon hade tråkigt som hälsade på så ofta.

Så jag hälsade på hos henne för att kolla vad hon hade för sig den dagen. Då upptäckte jag att hon också hade lagt till mig i sin blogroll. Så det var förmodligen inte hon som hälsade på hela tiden, utan folk som klickade in sig till mig från hennes blogg. Då kände jag mig mallig för jag har väldigt fint sällskap av andra läsvärda bloggar i hennes blogroll.

Henne borde ni också hälsa på. Hon har en del fina tips om hur man manipulerar sin make till att göra som man vill. Man ska lära sig saker av andra kompetenta kvinnor.

Jag tror att både Björkan/Maria och Osloskånska är otroligt snygga människor som alltid är snyggt klädda och har vackra hem. De visar nämligen tecken på väldigt god smak tycker jag.

Som en sömmerska

Nu har jag lagt upp julgardinerna, strukit dem och knutit om knutarna. Det måste jag ju ha gjort, för nu är de upplagda, släta och har rosetter.

När jag var klar sa jag “ta hit duschdraperiet också så lägger jag upp det också så att det inte släpar i golvet och blir mögligt”. Sa jag till mig själv alltså.

När man lägger upp dusch-draperier syr man inte upp dem längst ner. För där finns det en “tyngd” så om man lägger upp nerifrån försvinner den. Det skulle jag aldrig ha tänkt på om jag inte hade berättat det för mig själv.

Det är tur att jag bor i samma by som mig själv. Om jag inte bodde så nära mig som jag gör skulle jag inte sy lika ofta som jag gör.

Jag får lov att tacka mig själv för att jag var så snäll och duktig och la upp gardinerna.

Mina gener

Jag är lite “organiserad” ibland. Typ petnoga med skitsaker som maken kallar det. Om jag tex ska lägga bär på en tårta kan jag få för mig att de ska ligga på rad och då är jag väldigt noggrann med att raden ska vara rak och att mellanrummen är lika långa. Viktiga saker det där.

Men bara med vissa grejer. När jag kastar smutsiga sockar på golvet är jag inte alls noga med att de ligger rakt och organiserat. De får ligga där de landar.

I alla fall, häromdagen ropade maken “Kom och titta vad dina gener har gjort”.

Man blir så stolt att hjärtat sväller.

Att byta halvljuslampa på en Volvo

Igår var jag på Forslunds och köpte en ny halvljuslampa till bilen. Drygt 400 spänn ville de ha för lampan + arbetet att byta den. Så då tog jag bara lampan. Idag tog maken lampan och bilen till farsans garage för att byta den.

45 minuter senare ringde maken för att säga att det tog lite längre tid än han räknat med, och att farsan också var där för att hjälpa till nu, och kunde jag hämta på dagis.

En halvtimme senare när jag kom dit hade de gett upp. När jag frågade vad problemet var så “kom de inte riktigt åt”. Jag tyckte att de skulle öppna huven igen så att jag fick titta, men det ville de inte för “det går inte, det är för trångt”.

Jag insisterade i alla fall. Sen petade jag upp fjädern och sen petade jag loss lampan. Inte på nolltid, men efter typ 10 minuter.

När man har kommit så långt ska ju den nya lampan tillbaka också. Då tog pappa och maken över igen.

De tittade och diskuterade och bände och petade. Tappade ner lampan i motorn. Fiskade upp den och fortsatte. Till sist fick jag prova. Tappade ner lampan in i kåpan där hela skiten sitter. Fiskade upp den och fortsatte. Man skulle liksom styra in en lampa genom ett hål i en konstig vinkel där man inte ryms att böja på handleden och ingenting ser. Efter mycket meckande fick jag dit lampan. Sen petade pappa tillbaka fjädern. Finalmomentet är då alltså att kontakten ska på.

Männen satte igång och samarbetade igen. Blodvite uppstod.

Jag stod tittade på och väntade på min tur. För jag visste att min tur skulle komma. När det äntligen blev min tur störde de mig hela tiden. Maken genom att komma med en massa olika verktyg som mejslar och tänger som han tyckte att jag skulle testa att använda. Pappa genom att stå och säga “får jag prova igen”. Trots dessa störningsmoment lyckades jag till sist hitta rätt i blindo och trycka dit kontakten.

När allt var klart sa jag till maken “Visst är jag en duktig bilmekaniker?”. Då förringade han min insats genom att svara “Framför allt har du mindre händer”.

Fast jag bidrog med intelligens också, för det var jag som kom på åt vilken håll man skulle trycka fjädern för att få upp den. Utan mig skulle de aldrig ha fixat det. De skulle ha fått åka till Forslunds och betala 300+ spänn för att få lampan bytt.

Lampan har i alla fall tre personers fingeravtryck på sig, och sådana där lampor ska man ju helst inte ta på, så den går säkert sönder igen om någon vecka. Då får vi göra om alltihop igen.

Idag ljög jag två gånger

I förmiddags var jag lite stressad. Ibland när jag är stressad ljuger jag. Inga allvarliga saker som man kan bli åtalad för mened för, men lite mindre lögner.

Först när jag kom ut till parkeringen till Coop stod det en tant med sin bildörr öppen och baken pekandes i luften medan hon grävde i sin handväska. Så jag kom inte förbi, och kunde inte ta mig in i min bil. Jag stod där och väntade artigt och kokade inombords över att hon var i vägen.

När hon till slut upptäckte mig sa hon “oj då, jag ska skynda mig”. Då ljög jag och svarade “det är ingen fara, jag har inte bråttom”. Det var en liten lögn för egentligen hade jag lust att knuffa in henne i bilen så att hon dök på skalle.

Sen när jag körde hem hamnade jag bakom en bil som körde 70 på Havsbadsvägen där det inte går att köra om. Jag fick säkert ligga bakom honom i en halvmil och fjes-köra. Sen körde han 20 över Pitsundsbron. Då höll jag på att explodera.

När vi äntligen kom ut på E4an så att jag kunde köra om stampade jag gasen i botten för att axa förbi. Då snurrade hjulen på bilen som för en övningskörare på halkbana. Då sa jag till mig själv “Det är lugnt, jag har fäste”. Det var också en lögn, för den där varningstriangel-lampan i bilen med en sladdande bil på blinkade som en tok.

Fast den där knappen är ganska överdriven, jag sladdade inte alls som lampan visar när den blinkar. Jag hade bara kanske inte riktigt fullt fäste.

Det gick bra i alla. Jag återfick fästet, lampan slutade lysa och jag blåste förbi idioten i den röda Vfemtion. Jag rörde upp extra mycket snörök i ansiktet på honom också och sen kändes det mycket bättre.

Det sista är ingen lögn, jag är inte stressad längre så nu ljuger jag inte. Det kändes faktiskt bättre när jag fick hämnas med snöröken.

Jag är en bra kund

Folk som driver butiker som säljer saker som jag inte vet någonting om måste bli jätteglada när jag vandrar in genom dörren.

Expedit: Kan jag hjälpa dig?

Jag: Jag ska ha en pensel. Den här som kostar 12 kr ser bra ut.

Expedit: Jag har den här också av ekorrhår.

Jag: Vad kostar den då?

Expedit: 46 kr.

Jag: Vad är det som är så bra med ekorrhår då och berättigar 34 extra kronor?

Expedit: Den tar upp mycket mer färg och sprider ut den jämnare. Den du håller i penslar liksom ut och drar bort färgen på samma gång.

Jag: Så vill jag ju inte ha det. Då tar vi den dyra ekorrpenseln.

Expedit: Naturligt hår är alltid bättre för att…

Jag: Ja, ja, du har säkert rätt, jag tar den dyra penseln.

Jag går på allt. Bara det går fort. Jag orkar inte hålla på och lära mig saker om penslar. Om fyra gånger så dyrt bara är 34 kr extra tycker jag att man slår till och köper det bästa. Ekorre är bäst blev jag informerad så då köpte jag ekorre. Jag frågade inte ens om ekorren hade blivit bra behandlad innan den blev en pensel. Nu när jag tänker efter borde jag kanske ha gjort det.

Min förkylning

Jag har ju glömt att informera om hur det är med min förkylning. Jag har fortfarande lite ont i halsen. När jag berättade detta för gullefjunet häromdagen blåste hon mig på halsen. Då kändes det så klart bättre.

Så mycket annat än det finns det faktiskt inte att berätta om förkylningen. Hur länge kan man mala på om en förkylning liksom? Folk blir ju trött på en om man gnäller över en liten förkylning hela tiden.

Mellan åtta och halv tio

På morgonen skulle jag jättegärna ligga i sängen och sova mellan åtta och halv tio om jag fick. På eftermiddagen skulle det inte alls sitta dumt med en liten tupplur heller. Man sover ju så gott på soffan på eftermiddagen.

På kvällen mellan åtta och halv tio vill jag inte alls ligga i sängen. För då somnar jag och då ligger jag vaken halva natten istället sen.

Den tiden på kvällen vill jag ha sådan där “egentid” som jag har läst om på Familjeliv.

Hela den här veckan har jag dock legat i sängen mellan åtta och halv tio och hållit handen och sagt “nu är det dags att sova”.

Jag tycker inte om den här “fasen”. Hoppas att den blir kortvarig.

En stringbinda

När man är kvinna får man ju en överraskning en gång i månaden. I alla fall jag blir alltid lika överraskad. Hur är det möjligt att det är var fjärde vecka stup i kvarten?

En annan märklig sak är att det alltid är slut bindor. Varje gång. Och nej, tampong är inget alternativ första dagen. Så var fjärde vecka rotar jag igenom handväskan, träningsväskan, kanske ligger det en i necessären eller resväskan från senaste resan. Så även igår.

Nu ska ni få se vad jag hittade. En stringbinda. Eller ett stringtrosskydd närmare bestämt. För sådana där tillfällen när man har lust att inte bara ha en tygbit mellan skinkorna, utan även en binda.

Jag hade glömt bort att jag ägde denna. Den måste vara gammal som gatan. Så gammal att den måste ha varit med om en internationell flytt. När vi packade för att flytta måste jag ha tittat på den här och tänkt “kasta bort eller frakta till Sverige?”. Ni ser ju vad jag uppenbarligen kom fram till. En stringbinda kastar man ju inte bara bort hur som helst.

Jag önskar att jag kunde berätta om den är bra. Men jag har inget minne av att jag någonsin har gått omkring med en binda mellan skinkorna. Troligen har jag ju gjort det, eftersom jag bara hittade en stringbinda och den kom ju knappast i en en-bindas-förpackning. Jag måste ju ha använt de andra. Vilka knäppa grejer man gjorde när man var ung va?! Jag måste i alla fall ha förträngt detta.

Men den ser jättebekväm ut tycker jag.

Låt bli strömbrytaren

Om barnet som sitter närmast strömbrytaren hela tiden släcker lampan när man sitter och äter. Då är det korrekta sättet att hantera problemet att säga “Tänd lampan och sluta upp med det där”.

Det är helt fel att säga “Tänd lampan igen annars blir mamma tjurig”. Inte heller är det roligt att fråga “Hur ser mamma ut när hon är tjurig?”.

Vem tycker att sånt är kul? Jag gör inte alls någon sådan där min när jag surar, någon har dresserat barnet att göra så där. Någon kan definieras som någon av samma människor som tar mitt godis.

På rymmen

Kommer ni ihåg när man var liten och skulle rymma? Man packade typ matsäck, något att läsa och någon favoritgrej. Inte för att man hade något att rymma ifrån, utan för att det var spännande. Planen brukade ju vara att man skulle smita ut när föräldrarna lagt sig och möta någon kompis vid förutbestämd plats vid en viss tid. Sen somnade man alltid innan planen genomfördes och det blev inget av rymningen, också fick man äta upp matsäcken nästa dag istället vid en picknick istället. Själva planeringen var ju kul och spännande i alla fall.

Eftersom jag har misslyckats med att göra mina ärenden i två dagar så ska jag nu åka till stan utan barn. Det känns litegrann som att äntligen lyckas med en sådan där rymning som man brukade planera när man var liten. Jag tar dock inte med någon matsäck, jag tror att jag köper något i stan istället.

Jättekul är det. Jag känner mig helt uppspelt av det här äventyret att åka till stan själv.

Shoppinglistan – lysrör, gardinstång, halskrage till stumpan, godis från biokiosken.

Färgkombination outfit:

Ja, jag vet att det inte passar ihop. Men alla andra byxor i storlek “passar” är i tvätten just nu. Vem bryr sig liksom. Jag vet också att man inte behöver spökreflexer på skorna när det är ljust ute och inget barn följer med. Men ni tror väl inte seriöst att jag orkar böja mig ner och ta bort dem.

Åttiotalsmascaran

Det som är mest tydligt med de här bilderna är att jag skulle behöva sova lite mer, göra ett ögonlyft och plocka ögonbrynen. Lyftet är inte aktuellt men sova är högt uppe på önskelistan, men vi får se hur det blir med det. Att plocka ögonbrynen ska jag definitivt ta itu med under november månad.

Det var i alla fall inte det jag skulle visa. Det är den fina mascaran jag vill visa upp.

Rosa.

Blått

Snyggt va? Egentligen tycker jag att färgerna var lite väl diskreta. Jag skulle gärna ha sett att de var lite tydligare och framhävde mina gröna ögon lite bättre.

Borstarna var vassa och mascaran var torr, jag fick måla tio varv innan det började synas någon färg. Betyget blir alltså inte godkänt.

Nu ligger mascaran i alla fall i soporna. Jag sparade den bara för er skull vid utrensningen häromdagen.

 

Kom in på egen risk

Vi brukar inte låsa badrumsdörren hemma hos oss. Annat än om vi har gäster. Vi tycker att det är artigt att låta gäster slippa vandra in av misstag när vi sitter på dass. Men när det bara är vi hemma är det sällan någon som låser. Lägenheten är så pass liten, så det är lätt att hålla koll på om det är ledigt eller ej utan låsta dörrar.

Imorse när jag skulle duscha var jag dock lite söndertjatad och lite less och ganska sur och behövde egentid. Så jag låste dörren. Medan jag duschade stod gullefjunet och ryckte i handtagen nästan hela tiden. När hon insåg att hon för ovanlighets skull inte skulle få upp dörren började hon ropa till maken “du måste hjälpa mig”. Att bryta sig in alltså.

Själv stod jag där i duschen och sände telepatiska meddelanden till maken “På egen risk. Om du hjälper henne in nu kommer du att ångra dig bittert”. Jag stod till och med och planerade att om de kom in skulle jag slå till med att börja storböla istället för att få ett raseriutbrott.

Meddelandet gick fram och maken förstod att det faktum att dörren var låst var en mycket allvarlig signal. Jag tror att han även fick en liten ledtråd en stund innan jag gick och duschade när jag kastade ett troll tvärs över rummet. Så han var kanske extra uppmärksam efter det. Om det inte varit för troll-kastandet hade han kanske hämtat en skruvmejsel och dyrkat upp badrumsdörren. Om han hade gjort DET skulle vi ha varit osams just nu. Så man skulle kunna säga att han räddade dagen.

Min sminkväska

Om man har en blogg ska man ju gärna dela med sig av sina bästa skönhetstips. Därför tänkte jag att vi skulle kika i min sminkväska.

Vi börjar med själva väskan.

Den kommer från Coop. Eller Dollarstore. Jag minns inte riktigt. Kostar kring en tia. Inte så praktisk att ha med sig i handväskan. Vid de få tillfällen när jag får för mig att jag ska springa omkring och släpa på smink, utifall att jag behöver freshen up, så kastar jag det i botten på handväskan. Så för mig funkar den här sminkväskan bra.

Pudret. Märke CG. Aldrig hört talas om det? Inte jag heller, men det står så på locket. Troligtvis köpt på 1900-talet och jag kommer inte ihåg vart.

Är det ett bra puder då? Ja inte vet jag. Som ni ser är det i princip oanvänt. Just puder ska man vara försiktig med, för det ser inte klokt ut om man inte vet vad man sysslar med.

Mascara har jag ett par stycken av.

Mascara använder jag ibland, så här kan jag elaborera litegrann. Åttiotalsmascaran längst till höger är faktiskt inte från åttiotalet. Den följde med någon tidning som jag köpte för ett par år sedan. Jag har aldrig provat den. Jag kanske gör det senare och fotograferar så att ni får se hur det ser ut.

Vad kan jag då berätta för er om dessa mascaror? Inte mycket, jag har ingen aning om de återfuktar mina ögonfransar eller fördubblar antalet. När jag använder dem och tittar mig i spegeln ser jag en mycket vacker kvinna med svarta ögonfransar. Så det är nog mycket bra mascaror tror jag.

Den tredje från vänster är en “Stretch Classic Look” mascara. Den ger “noticeably longer lashes” och är “smudgeproof”. Det där sista är då i alla fall inte sant, jag får alltid lov att tvätta örngottet när jag har använt den.

De två längst till vänster är de jag använder mest, typ till jul och midsommar. De är identiska och är “Iconic Extreme”. Jag vet inte vad det betyder men ordet extreme tilltalar mig. Jag känner att det är min sminkstil.

Anledningen till att jag har två är att jag en dag upptäckte att min mascara var försvunnen. Då gick jag och köpte en ny. Inte samma dag, men någon vecka eller månad senare. Inte länge därefter tänkte jag att det kanske var dags att göra halvårs-städning bakom badrumsbyrån. Då trillade det ner en mascara. Sensmoralen av det här är att man ska städa bakom badrumsbyrån minst en gång i kvartalet. Då kanske man slipper hinna springa och köpa en till mascara helt i onödan.

Den där ögonfransböjaren ska man vara försiktig med. Det gör ont när man nyper sig i ögonlocken.

Läppstift måste man också ha. Så det har jag förstås.

De tre längst till vänster har jag ingen aning om var de kommer ifrån. Av hur de ser ut har de förmodligen följt med i något magasin jag köpt eller varit gratisprover. De tre i mitten vet jag inte heller. Av färgerna att döma kan jag nog kanske ha köpt dem. Troligen på någon flygplats. Jag brukar oftast befinna mig på flygplatser när jag får för mig att jag behöver ett läppstift. Om ni förstorar bilden ser ni att åtminstone det längst till höger av dessa tre är använt minst en gång. För det är “spårigt” och jag brukar ha torra läppar. Jag borde förmodligen återfukta dem med läppstift lite oftare.

De två längst till höger brukar jag använda, och jag kan verkligen rekommendera dem. De ger nästan ingen färg, men glittrar så tjusigt. Oftast när jag använder smink har jag ju blivit bjuden på någon trevlig tillställning. Man brukar ju bli bjuden på något i glas när man går på tillställningar. Så när man anländer och glittrar som värsta glamorbruden så ser folk att man har ansträngt sig. Det bästa med dessa läppstift är dock att de är jättekletiga. Så när man får sitt glas och tar första klunken så klistrar allt läppstift över sig på glaset. Man gör alltså ett bra första intryck vid entrén och sen hips vips är man av med allt obehagligt läppstift på nolltid.

Kajal. Jag är helt förbryllad över den här pennan och vart och när den kommer ifrån. Använder folk fortfarande kajal?

Nu vet ni det. Jag är väldigt ledsen att jag inte minns vart jag har köpt något av mitt smink (förutom Dior-mascaran – den kommer från House of Fraser i Richmond/London) så att jag kan berätta vart ni kan köpa allt detta fina smink. Om det är något ni känner att ni måste ha kan ni väl googla och se om ni hittar något liknande.

Eller om ni verkligen vill kopiera min smink-stil så tar ni bara och kastar bort allt smink ni har. Jag ska också rensa och kasta bort allt som är för gammalt och torrt. Kalajpennan åker också, även om den inte är torr. För om den inte är torr är det något lurt med den.

Nu tror ni kanske att jag aldrig har full make-up. Det är inte sant. 2006 sminkade jag mig. Då gifte vi oss. Den gången betalade jag någon för att göra krigsmålningen åt mig. Den dagen var jag lika snygg som alla andra dagar, men dessutom hade jag smink på mig.

Jag hatar när smal-stjärtade tjejer åker barnrutschkanor

Idag har jag och gullefjunet varit och badat. Badhuset har en sådan där barnbassäng där vattnet når strax över fotknölarna på vuxna. I barnbassängen finns det en till barnbassäng, med lite djupare vatten, och ut från den djupare bassängen går det en liten rutschkana ner i den större barnbassängen.

Bassängen i bassängen har också en bubbelfunktion som startar med jämna mellanrum så att det blir lite som en bubbelpool. Idag låg det ett ganska ungt par med sin bebis i den där bubbelpoolen. Låg raklånga båda två och jäste som att det var deras eget badkar hemma. Det var med nöd och näppe det rymdes ett barn i 12-kilosklassen i barnbassängen där två vuxna låg och sträckte ut sig. Gullefjunet fick manövrera sig förbi dem för att ta sig till rutschkanan.

Inte nog med det. Vet ni vad den där smal-stjärtade tjugo-någonting-åriga tjejen gjorde när hon till slut bestämde sig för att kliva upp ur bubbelpoolen? Tror ni att hon steg upp ur bassängen genom att kliva över kanten som normala människor? Nej, hon åkte ner i barnrutschkanan! Hur schyst är det?!

Vad tror ni att det här ledde till? Jo att gullefjunet satte igång att säga “mamma också åka” och “mamma måste åka”. Det gick inte att få tyst på henne. Att jag skulle åka den rutchkanan var inte aktuellt. Hur skulle det ha sett ut om jag hade fastnat där längst upp på barnrutchkanan? Badvakterna skulle ha fått komma och bända lös mig. Det skulle ha kunnat bli hur pinsamt som helst.

Nästa gång är det makens tur att åka och bada. Gången därefter är det också hans tur.

Det är nog inte meningen att jag ska vara smal

Det är ju det jag har sagt. Alltid när jag tänkt komma igång med att gå till gymmet regelbundet så får jag förhinder. Nu har jag ju ont i ryggen som ni vet. Då kan man inte gå på gymmet. Man kan få ännu ondare.

Jag var hos farbror doktorn igår och han ordinerade en sjukgymnast. Så nu ska jag bli jättestark i ryggen så att jag kan lyfta barn och bord utan att det gör ont. Sen kan jag gå på gymmet igen och bli smal. Det är ju gott om tid kvar till Beach 2013.

Vi har ett jämlikt förhållande

Tilläggs-information till tävlingen. Bidragen hittills verkar tro att en av oss dricker vin och den andra läser böcker. Så kanske familjelivet går till på Familjeliv.se, men inte hos oss. Vi har ett jämlikt förhållande. Vi hade båda ett vinglas. Men bara ett blev spillt.

Trots de få bidragen hittills kommer det att bli grymt svårt att utse en vinnare. Maken sitter också i juryn och hittills ikväll är vi båda betydligt mer roade av tävlingsbidragen än vad vi är av X-factor.

Gissningstävlingar om vårt äktenskap får kanske bli ett stående inslag här på bloggen på fredagskvällar här framöver!