Category: Me, myself and I

Igår berättade jag i förbifarten att jag har fått erbjudanden från flera lokaltidningar. Diana frågade i en kommentar om jag blivit tillfrågad om att skriva krönikor. När man läser Dianas blogg förstår man att hon är en mycket förnuftig person med god smak. Hon borde jobba som chefredaktör på en tidning tycker jag.

Men nej, det är ingen lokaltidning som har gjort samma bedömning om min talang som Diana och vill att jag ska skriva krönikor. Så roligt och trevligt är det inte alls.

Det är så att jag fyller år i år igen, i mars. Just det här året råkar jag fylla jämt. Så lokaltidningarna tycker att jag ska annonsera om denna stora händelse.

Tanken hade faktiskt inte slagit mig. Men nu när de säger det så har jag kommit på att det kanske finns någon i den här världen som bryr sig om att jag fyller fyrtio (ja jag vet att ni inte tror det eftersom jag verkar så ungdomlig, men så är det). Denna någon är ju inte jag, men jag ska kanske inte vara så självisk så att jag inbillar mig att bara för att jag inte bryr mig så gör ingen annan det heller. Någon som jag inte ens känner kanske vill läsa i tidningen att jag fyller år. Så är det nog.

Så jag har kollat litegrann på formuläret som de skickade med och tycker att jag ska fylla i så att hela Norrbotten kan informeras om att jag åldras. Man får nämligen möjligheten att berätta om sin egen förträfflighet.

Det är bara det att det är lite snålt om plats. Jag är ju lite långrandig av mig.

Tidigare anställningar tex. Jag har jobbat som tomteluve-försäljare i Sydney under december när det var 30 grader varmt ute. Jag skulle sälja tomteluvor utanför en sportarena när den stängde och de vällde ut berusade människor, varav majoriteten var män. Jag tror aldrig att jag har blivit antastad så mycket under en så kort tidsrymd som då. Inte var det någon som behövde en tomtemössa mot solvärmen heller.

Hur ska jag rymma allt detta på tre rader och sedan också få plats att berätta om resten av min yrkeskarriär?

Jaja, jag fyller ju inte år än. Jag har tid på mig att fundera över det här. Jag skulle ju också kunna bara sätta in en sådan där annons “uppvaktning undanbedes”. En sådan där som folk sätter in när de vill att någon ska ordna ett kalas åt dem så att man slipper ställa till med kalas själv.

Jag tror minsann att jag har blivit upptäckt i Finland. Bloggen alltså. För igår hade någon från Finland besökt den här bloggen genom att söka efter prinsessanpaarten.se. Den sökfrasen använder man ju bara om det är den här bloggen man letar efter. Om finnen letade efter H.C Andersens Prinsessa skulle hon/han ju inte ha utelämnat å och ä. Eller hur?!

Kom nu inte och försök trycka ner mig i skoskaften genom att säga att det är någon i Finland som har ett engelskt eller amerikanskt tangentbord med trasig mellanslagstangenten. Då blir jag arg och går med i “Krossa Jantelagen-gruppen” på Facebook.

Det ÄR mig finnarna letar efter när de söker på prinsessanpaarten.se. Ok?

EN läsare är inget genombrott tänker ni säker nu istället i er missunnsamhet. Nä, nä, nä, men hur många läsare har ni i Finland då? Någonstans måste man ju börja eller hur?

Vet ni hur många av er som var här för ett år sedan, den 17 januari 2012? Fem stycken. Just det. Igår var ni fler än fem. Sådeså.

När jag skriver ett blogginlägg om bastubadande kommer finnarna att komma på besök en masse.

Jag får helt enkelt åka till ett badhus och basta så att jag har något att skriva om bastur. Egentligen tycker jag inte om att basta. Om jag ska basta vill jag ha en kall starköl. Men det fattar man ju vad som händer om man sprättar upp en starköl på ett kommunalt badhus. Då kommer det någon grinig badvakt och förstör nöjet. Jag får helt enkelt bita ihop och torrbasta.

Jag är sjuk. Om jag vore man skulle jag ligga på soffan och oja mig och sucka ljudligt och upprepade gånger berätta detaljerat om hur jag mår. Nu är jag ju kvinna så jag är ganska ljudlös när jag är sjuk. Jag ligger mest där på soffan eller i sängen och lider. Det går ju över snart. Jag pratar bara om hur sjuk jag är om någon vill att jag ska göra något jobbigt. Om någon säger “kan inte du dammsuga i köket?” så svarar jag “ojojojojoj så sjuk jag är”.

Dessutom är publiken som lyssnar så liten om man ligger på soffan och rapporterar om sin sjukdom. Om man vill att en lite större krets ska veta hur sjuk man är ska man faktiskt ha en blogg. Det är mycket effektivare än att ligga på soffan och tjata.

Natten mot nyårsafton fick jag ont i halsen. Ont i öronen har jag också. När jag tar Nezeril gör det mindre ont i öronen och Alvedonet hjälper mot halsontan. Jag har ingen feber.

Så mycket mer än så kan man inte orda om min förkylning. Ni behöver inte ens skriva upp det. Fast det är inte allt. Det är nu ni ska ta fram penna och papper och börja anteckna.

Jag har ont i knäna och höfterna också. Eller inte ont egentligen, mer som att det kryper i lederna. Som växtvärk ungefär. Fråga inte mig hur kryp i lederna och förkylning hör ihop, jag har ingen medicinsk utbildning. Det bara är så. Bara i benen, armbågarna kliar inte tex. Störigt är det. Alvedon hjälper inte. Om man rör på benen känns det bättre, men det är typ jättesvårt att sova när man ligger och vaggar benen fram och tillbaka.

Vilket är dumt för jag är dessutom trött, och att vara trött och inte kunna sova är en dålig kombination. En plussidan av det här är förstås att man kan skriva blogginlägg om att man inte kan sova klockan fyra på natten. Det går ju inte om man ligger och sover.

Ytterligare information om min förkylning är att vi har en massa döda flugor i lampan i sovrummet. Man märker sånt när man ligger och stirrar upp i taket länge.

Då vet ni.

Av alla mina bloggläsare är Rolf den enda som har lämnat en kommentar och önskat mig Gott Nytt År.

Hur ska jag tolka det här? Önskar ni mig ett eländigt år?

Många bloggar har en kategori som heter Min viktresa. Den brukar vara väldigt Ointressant tycker jag. Men jag antar att andra tycker att det är kul att läsa om hur många halvkilon andra har gått upp eller ner den senaste veckan.

För drygt fem månader sedan bestämde jag mig för att jag också skulle ha en sådan kategori. För att glädja mina fina bloggläsare.

Jag är väldigt dålig på att komma ihåg hur mycket jag väger från en dag till en annan. Jag vet förstås vilken region det ligger i, men på grammet alltså. Det är viktigt att vara exakt när man bär omkring på extrakilon. Så jag satte upp en lapp på väggen i badrummet som har Viktresa som rubrik. Några dagar senare fick vi främmande så då fick jag lov att gömma den. Herregud, det räcker väl att folk snokar bland ens bindor och tamponger och kollar vad man har för parfymer utan att viktresan hänger där mitt på väggen till allmän beskådan.

Det här var alltså i juli. Det var då jag bestämde mig för att jag skulle ut och resa. Det finns folk som hinner resa jorden runt på fem månader men jag har inte rest riktigt så långt.

Sedan dess har det varit flygbolagskris, tågkaos, dåligt väder på havet och då ger man sig ju inte ut i båt och det vet man hur bussarna är. De kommer aldrig, sen kommer de inte och när de äntligen kommer blåser chauffören bara förbi så att man får vänta på nästa. Jag har alltså inte samlat särskilt många bonuspoäng på resandet.

Min plan var liksom att resan inte skulle involvera att vara hungrig. Tanken var mest att röra sig mer. Man har ju bara ett liv och jag har ingen lust att ägna det åt att vara hungrig. Jag vet att det finns teorier om att man har mer än ett liv, men jag chansar minsann inte. Tänk vad snopen man skulle bli om man ägnade livet åt att tänka “det gör inget att jag är hungrig, jag kan äta i mitt nästa liv” också kom man till nästa liv också är det inte där. Snacka om att bli blåst på en hamburgare. Nej, på min gravsten ska det minsann inte stå “Jag var hungrig, men andra tyckte att jag var smal därför var jag lycklig”. När jag ser sådana gravstenar så brukar jag tänka att de ljuger. Om lyckobiten alltså.

Jag har inte ens brytt mig om att checka in särskilt många gånger. Sex invägningar har jag gjort sedan i juli, och fyra av dem var första veckan.

Nu vill ni säkert veta hur långt jag har rest sedan min resa började. Tur att jag vägde mig i morse då. 1,5 kg neråt har jag rest. Men det konstaterade jag för länge sedan att vår badrumsvåg är helt opålitlig, så det skulle lika gärna kunna vara 1,5 kg uppåt.

Jag har inte bråttom någonstans.

Jag vill inte prata om det här mer just nu. Jag är inte redo än.

Jag har en bomullstuss i örat. Jaha, ta ut den då tänker ni då. Det går inte.

Jag har en vaxpropp så när jag gick och la mig igår kväll droppade jag revaxör i örat som skulle få verka över natten. Sen stoppade jag dit en bomullstuss för att det inte skulle rinna ut. Det här har jag gjort jättemånga gånger förut så jag vet att det funkar.

Igår tog jag dock tydligen en för liten bomullstuss. Så under natten har den sugit åt sig revaxör, krymt och åkt in i örat. Så den går inte att få ut. När ni har slutat garva kan ni läsa vidare.

På en lördag är ju inte vårdcentralerna öppna så att man kan få hjälp där. Men det känns himla mesigt att åka till akuten med en bomullstuss i örat. Sitta där i väntrummet med bilolycksoffer, alla som blev misshandlade inatt, folk med hjärt- eller andra allvarliga sjukdomar. Man skulle ju vara helt nervös att någon av dem skulle börja småprata, berätta vad de har för krämpa och fråga vad det är för fel på mig. “Jag har en bomullstuss i örat” känns inte värdigt.

Jag har i alla fall konsulterat google. Jag är tydligen inte den förste som har drabbats av detta eftersom google avslutade sökfrasen åt mig. På Flashback hittade jag några givande råd. Killen som ber om hjälp i tråden har en tops i örat, men det är ju ganska likt.

Någon föreslog att han skulle tugga ett tuggummi, fästa det på en ny tops och sedan gräva i örat tills topsen i örat fastnar och sedan dra ut den. Men som någon annan påpekade så måste man ju akta sig så att tuggummit inte också fastnar i örat. I och för sig skulle det förstås vara bra på det sättet att om man måste åka till akuten är en bomullstuss OCH ett tuggummi i örat en mycket värdigare anledning att komma till akuten med än bara en bomullstuss.

Ett annat förslag var att man skulle be någon blåsa i det andra örat så kanske topsen skulle flyga ut. När man sitter med en bomullstuss i örat så känner man sig ganska korkad så det känns faktiskt litegrann som att det här skulle kunna funka.

Fördelen med det här är i alla fall att ljudet från surr och gråt är avsevärt dämpat idag. Kommentarsfältet är öppet för råd och hån.

Jag vet inte hur det är hos er, men här är det så satans kallt att det gör ont när man går ut. Just nu är det -19º.

Idag när jag gick på stan och höll på att frysa arslet av mig tänkte jag på hur korkad man var när man var ung och undvek att använda mössa till varje pris. Jag minns inte riktigt hur länge man höll på med de dumheterna men på högstadiet i alla fall, och förmodligen på gymnasiet.

Att ha mössa var töntigt. Morsan tjatade och tjatade om mössa och man lurade henne att man hade mössa genom att ta på den när man gick hemifrån och innan man var framme vid skolbussen hade man stoppat den i väskan. Sen stod man och väntade på bussen utan mössa i tjugo minusgrader. Åkte slalom i de där fula “pannbandsmössorna” som var poppis på sent åttiotal gjorde jag och mina kompisar också. Sen när vi blev lite äldre och började hänga på krogen stod man i kö i en-två timmar i tunnstrumpor och kort kjol i lika mycket kyla. Vilken idiot man var.

Man ville inte förstöra håret vill jag minnas. Det märkligaste av allt var ju att man såg ut så här i håret.

Det där var alltså frisyren som man var rädd att förstöra. Man hade inte vett att fatta att det skulle sett mycket bättre ut med en mössa eller två. Man borde ju ha haft mössa på sig inne också.