Category: Me, myself and I

Pizzablåsor

Om jag hade haft en kamerasladd kunde ni ha fått se en bild på en pizza nu. Det var ju det jag sa, att jag inte köper skrovmål varje dag. Pizza tog jag idag. Jag vill försäkra mig om att jag inte går och magrar bort av det här med fiskveckor.

Pizzan smakade delikat. Nu har jag en röd blåsa i varje mungipa som svider. Det känns inte alls bra när man får svidande blåsor av pizzan. Vad kan finnas på en pizza som ger skador i mungiporna? Jag tror inte att det blir pizza fler gånger. Nästa gång jag är här blir det skrovmål igen.

Trots att jag har blåsor i mungiporna är jag väldigt trevlig idag. Jag fick en telefonbeställning och var så oerhört tillmötesgående och hjälpsam att kunden tackade för den fantastiska servicen. Då blev jag så motiverad att jag har småpratat om vädret dubbelt så mycket som vanligt med alla kunder som kommer in. Trivialiteterna bara rinner ur mig idag. Nästan som att jag vore en naturlig talang på småprat, vilket ju inte alls är fallet.

Fast jag får förstås lov att erkänna att det underlättar att det snöade i morse och nu är det nästan soligt. Två väder på en och samma dag som man kan prata om ger onekligen mer underlag till saker att prata om än bara ett väder.

De första pengarna jag tjänade själv

Jag har fortfarande kvar det jag köpte för de första pengarna jag tjänade ihop själv. Alltså inte pengar som man fick av mamma och pappa i fickpengar eller för att man hade hjälpt till med något. Utan pengar som jag “arbetat ihop”. Jag har för mig att jag tjänade ihop pengarna genom att sälja jultidningar. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men inte speciellt gammal har jag för mig. När ni ser vad jag köpte för pengarna kommer ni att tro att jag var åttio år gammal när jag köpte det. Så var dock inte fallet. Jag är ju inte ens åttio nu, så det går ju inte fattar ni väl.

Det var inte många kronor heller. Det är märkligt att ingen kvällstidning tar upp hur barn som knappt börjat skolan utnyttjas till att springa omkring och sälja jultidningar för några ynka ören. Finns det inga lagar i det här landet som bestämmer minimilöner för 6-7 åringar? Det måste ju vara en sjukt bra affär för företaget som utnyttjar barnen. De behöver knappt betala någonting alls för att ungarna marknadsför och säljer deras böcker och tidningar, och barnens familj och släkt köper en massa som de egentligen inte vill ha bara för att vara snäll mot barnen.

I alla fall, de där fjuttiga kronorna jag hade tjänat ihop på att sälja jultidningar tog jag med mig till Johanssons. Mamma Johansson hade en butik i garaget på den tiden. Om det finns några Jävrebor i min ålder som läser den här bloggen så måste ni ju komma ihåg Johanssons butik? Det fanns inte så många butiker i byn, så man gick dit och tittade på saker som man inte hade råd med bara för att det var enda butiken i byn förutom matbutikerna och macken. Jag har för mig att hon mest sålde prydnader och sådana saker. Jag gick säkert runt och tittade i timmar. Mamma Johansson måste ha varit urless på mig innan jag hade valt klart.

När jag hade studerat varje pinal i butiken tre gånger valde jag till slut något. Åh vad spännande tänker ni nu och undrar vilken fin leksak jag köpte. Ett ritblock kanske. Bokmärken, eller kanske rentav en bok.

Nej, ingenting sådant. Jag köpte en djuptallrik och en äggkopp. Jag hade inte mer pengar än att det räckte till en av varje. Jag tyckte att de var SÅ fina.

Äggkopp

Vad gjorde jag med mina inköp då? Det minns jag inte. Förmodligen ingenting, för jag har fortfarande kvar dem och de är i perfekt skick så jag kan då inte ha lekt med dem. Tallriken ligger i en låda i förrådet. Jag tyckte inte att jag hade någon användning för EN udda tallrik. Hur ofta behöver man bara en tallrik? Speciellt en Harlequin-boks-motiv-tallrik. Men eftersom vi inte hade några äggkoppar tog jag in äggkoppen. Den står i vårt köksskåp nu.

Ibland äter maken ett hårdkokt ägg i den. Men mest står äggkoppen bara i skåpet och ser “fin” ut. Jag kan ju inte kasta bort den. Jag köpte ju den för min första “lön”.

Ni är då dåliga på att hälsa på

Nu ni har jag en kopp med svart kaffe. Det tog mig bara tre dagar att bemästra kaffebryggaren. Jag tror att jag ska skriva in det på mitt CV som en merit. Folk som kan koka kaffe är eftertraktade på arbetsplatser har jag hört.

Jag har varit här på Tistel tre dagar den här veckan och ingen av er har tittat in och hälsat på. Det tycker jag är lite dåligt. Om det är så att ni har varit in och inte sagt något så har ni brutit mot det bloggsociala regelverket. Det är nämligen så att om man läser en blogg också besöker man stället som bloggskribenten tillfälligt tjänstgör på, kanske för att kolla hur tokan ser ut, då hör det till god ton att berätta att man läser bloggen. Sen kan man även säga att man tycker att bloggen är fantastiskt bra. Men beröm är bonus, det är helt valfritt. Några klagomål vill jag däremot inte ha. Det behöver ni inte komma hela vägen hit för att framföra. Sånt kan ni lämna i en kommentar.

Så nu tar jag till desperata metoder. Om ni kommer hit och hälsar på idag bjuder jag på kaffe. Kokat på fem mått kaffe till fyra koppar vatten. Det finns både mjölk och socker för er så är så lagda. Som ett litet bloggfika helt enkelt.

Utan fikabröd förstås för något sådant har jag inte. Om ni har krav på kanelbullar för att bevärdiga mig med ett besök får ni skriva det i kommentarerna så kanske jag ordnar det till en dag nästa vecka eftersom jag kanske ska vara här någon dag då också.

Ni får dock skynda er, jag stänger kl 13 idag. Porsnästorget i Norrfjärden var adressen om ni glömt den. Då ses vi snart då va?

Svart kaffe

Recept hit o recept dit

Här kommer man hem från en lång arbetsdag med många svåra moment. Liljor och folk som har blomstercheckar och grejer. Vad tror ni maken säger det första han gör när man kommer genom dörren?

Maken: Du följde ju inte receptet.

Jag: Vilket recept? 

Maken: Receptet till kaffet.

Jag: Det gjorde jag väl visst det!

Maken: Du skulle ju ha tagit ett extra mått för kannan. Det stod tom i receptet.

Jag: (kollar fotot på bloggen) Äsch, nu var det faktiskt inte ett mått hit eller dit som var problemet. Filtret hade vikt ner sig och lagt sig över kaffet.

Kaffekokning är lite som matlagning. En konst. Man måste våga experimentera och göra avvikelser från receptet. Jag ska dit imorgon igen. Då ska jag prova med det där extra-måttet.

Inte min dag idag

Igår ringde min kusin och berättade att floristen ska komma hit idag och knyta en brudbukett. Jag tilldelades ansvaret att få liljorna att slå ut innan floristen ska komma på eftermiddagen. När folk ber mig att se till att liljor slår ut känns det litegrann som att de ber mig att ordna fred på jorden. Rent teoretiskt tror jag att jag vet mer om hur man ordnar fred på jorden, typ om man inte bråkar blir det fred, än vad jag vet om att övertala liljor att slå ut.

Jag fick instruktioner att byta vattnet på liljorna så fort jag kom hit och sätta dem i varmt vatten. Liljor ska tydligen slå ut snabbare då. Fatta ansvaret alltså. Det är ju till en brudbukett. Ingen vanlig bukett. Folk har brutit ihop på sin bröllopsdag över betydligt mindre saker än outslagna liljor. Jag vill inte vara ansvarig för att förstöra någons bröllopsdag. När jag kom hit såg liljorna ut såhär. Slutna som musslor.

LiljorNu är jag ju ingen expert på liljor va, men tom jag kunde ju se att de där liljorna inte har några planer på att slå ut idag, och förmodligen inte imorgon heller, oavsett hur många gånger jag ger dem varmt vatten. Så nu ska floristen ta med sig nya liljor när hon kommer.

Sen var de det här med kaffet. Jag gjorde precis som Katarinas instruktioner på bryggaren sa. Kokade fyra koppar kaffe. Egentligen skulle jag bara ha en kopp kaffe, men alla vet ju att storkok blir bättre så jag körde fyra. Jag hällde i fyra koppar vatten och fyra mått kaffe. Enligt instruktionerna som sagt. När kaffet var klart levde det upp till mina förväntningar om bryggkaffe. Det var svagt.

BryggkaffeJag gjorde en felsökning och upptäckte att filtret hade vikt sig och lagt sig över kaffet. Så då kokade jag kaffe en gång till.

Mina nya Trisslotter vann jag i alla fall på igen. Vinst på två av fyra. På båda lotterna vann jag tre gånger 30 gånger två. 180 kr alltså. Eller 60 kr per lott som Trissfolket säger. Jag tror att jag sparar att hämta ut vinsterna tills jag kommer till någon annan butik än den som ligger dörr i dörr som jag var på tidigare idag.

Dessutom höll jag på att glömma att det är fredag, och att jag skulle fråga er något så att ni kan lämna kommentarer med oviktig information idag. Alltså har jag glömt att tänka ut något ämne som ni kan informera mig om.

Eftersom jag har lite motvind idag kan jag ju fråga vad ni har för väder idag där ni bor? Om ni inte är intresserade av det ämnet kan ni kanske berätta om ni föredrar kok- eller bryggkaffe. Eller ni kanske rentutav är en caffelatte-mamma som bara dricker kaffe ur glas med en servett knuten runtomkring?

Jag tycker inte om hur de räknar vinsterna på Trisslotterna

Alltså såhär. Tre gånger sextio är 180. Eller hur? Också vinner man två gånger vinsten. Då ska man ju ha 360 kr. Eller 12 lotter. Ja? Precis.

Det var ju exakt det jag sa till killen i kassan. Då sa han 120. Jag sa 360. Han tittade på mig som att jag var en idiot. Då frågade jag inte om han var dum i huvudet. Men det var det tonfallet jag använde när jag sa till honom att det ju faktiskt var två gånger vinsten på lotten. Då sa han 120. Då sa jag (fortfarande med du-är-dum-i-huvudet-tonfallet) att tre gånger 60 blir 180. Sen gånger två så blir det 360. Han bara glodde på mig och sen sa han 120.

Ja, nu har jag i alla fall fyra nya Trisslotter. Hoppet lever fortfarande om att vinna en storvinst på 360 kr.

Förresten så bevisar det här min ursprungliga teori om att reklamen är falsk. Det händer fan inte plötsligt. Det kan de inte påstå när man bara får 120 kr på sin vinstlott.

Rosa handbojor

I tidningen fick jag kännedom om att efterfrågan på sexleksaker har ökat till följd av succén med böckerna Fifty shades. Att folk som aldrig har haft mer spännande sex än vid fotändan av sängen helt plötsligt kommer på att de ska ha en piska för att de har läst en upp-sexad Harlequin roman är lite lustigt.

Jag däremot behöver inte köpa några sexleksaker. Jag har redan ett par rosa handbojor. Jag hittade dem idag när jag var i förrådet och letade i lådorna efter makens badbrallor.

HandklovarInte har jag hoppat på någon sex-modefluga orsakad av en succéroman heller. Detta fina exemplar fluffiga handbojor har jag ägt i över 10 år. Jag vann dem i en skämt-tävling på en julfest med jobbet under en båttur på Themsen. Prestationen som vann mig de här fina priset var att kliva i ett par dubbeltrosor med företagets försäljningschef. Ett par trosor med fyra hål för benen så att två personer kan dela dem ni vet. Man kan säker köpa dem på Buttericks.

Vi behövde inte ens koordinera oss själva till att gå någon promenad mellan två stolar. Allt vi behövde göra var att kliva in i trosorna och stå där medan alla våra kollegor applåderade och skrattade. Sedan fick vi kliva ur dubbeltrosorna igen och jag fick välja ett pris från ett prisbord och då tog jag självklart de rosa handbojorna. Sedan sa flera av mina kollegor till mig att de tyckte att jag var “brave and funny” och jag tyckte att “they needed to get out more” om det tyckte att den lilla grejen var spännande och rolig.

På måndagen efter festen när jag kom till jobbet mötte jag försäljningschefen i dörren när han blev utmarcherad från byggnaden av personalchefen. Jag vet inte om det är så i Sverige, men i England när folk får sparken blir de ut-guidade ur byggnaden under övervakning direkt efter beskedet. Inte om man är sekreterare eller målare eller något sådant förstås, men om man har ett jobb med någon sorts ledande position där företaget är rädda att man ska ta med sig kundlistan eller någon annan känslig information innan man går. Jag vill å det starkaste påpeka att försäljningschefens avsked inte hade någonting att göra med trosincidenten på julfesten. Vi var fullt påklädda och han uppförde sig exemplariskt, han försökte inte alls tafsa eller något sådant. Han hade helt enkelt inte presterat enligt försäljningsbudgeten förstår ni väl.

I alla fall, tillbaka till julfesten. När båtturen var över gick vi förstås på nattklubb. Gå på nattklubb har aldrig varit någon favoritsysselsättning för mig, jag går hellre på puben. Jag dansar inte nykter, och jag dansar inte berusad heller. Så det var väldigt praktiskt att ha ett par handbojor att roa sig med på nattklubben. Sätta på sig handbojorna och gå runt och säga till främlingar att jag tappat nyckeln och fråga om de sett till den. Ja, det låter väl kul? At the time var det kul, det vill jag bestämt minnas.

Sen när jag kom hem vid fyra-fem snåret på natten så kedjade jag fast maken i nattduksbordslampan (som inte satt fast i väggen, utan stod löst på ett bord) och frågade om han ville ha lite rajtantajtan. Han var varken imponerad eller intresserad och sa åt mig att lägga mig och sova. Så det blev inget BDSM.

Handbojorna sparade jag i alla fall. Jag tänkte att de skulle kunna komma till nytta någon gång. Idag när jag visade maken vad jag hittat i förrådet frågade han “ska du blogga?”. Så det blev inget BDSM idag heller.

Dessutom verkar nyckeln ha försvunnit på riktigt. Vilket är synd. Annars skulle jag ha kunnat göra en bloggtävling och lotta ut dem.

Varför var kärringen så sur?

Idag har det gått omkring en kärring på stan i Piteå som var jättesur. Alla som såg henne måste ha åkt hem och googlat ‘varför var kärringen så sur + piteå’.

Jag tar ansvar på nätet. För att alla som åkte hem och googlade den här frågan ska få svar ska jag berätta varför kärringen var så sur.

– Egentligen var kärringen sur redan innan hon åkte hemifrån, eftersom hennes betalningssystemsleverantör bestämde sig för att få serviceproblem mitt i hennes orderhantering så hon missade posthämtningen här i byn.

– När kärringen kom till stan blev hon sur för att man inte kan köpa frimärken på posten. Kärringen tyckte att det var rimligt att tro att man kan köpa frimärken på posten. Frimärken är liksom litegrann av deras business. Sätta frimärken på saker och skicka dem. Fast idag fick kärringen veta att posten har outsourcat frimärkena och sysslar bara med skicka omkring biten. I alla fall på posten i Piteå.

– Sen åkte kärringen till en affär som tagit på sig att befatta sig med småsaker som frimärken och köpte 60 frimärken. När kärringen frågade kärringen bakom kassan om hon fick lämna sina paket där, istället för att åka tillbaka med paketen till stället som inte säljer frimärken, frågade kärringen i kassan den sura kärringen om paketen var frankerade. Om kärringen hade haft frankerade paket skulle hon ju ha kunnat lämna dem på stället som inte säljer frimärken på en gång istället för att åka och köpa frimärken på ett annat ställe. När kärringen hade klistrat frimärken på alla paketen fick hon äntligen lämna sina paket till kärringen som ställde onödiga frågor.

– När kärringen kom till banken fick hon lära sig att i den här stan kan man inte gå på banken för att göra sina ärenden fem över fyra, för banken stänger klockan fyra. Då tyckte kärringen att det var lika bra. För det skulle säkert ha suttit någon kärring i kassan och ställt dumma frågor.

– Till slut gick kärringen på bokrean och upptäckte att de bara hade skräpböcker.

Under hela den tiden som allt detta drabbade kärringen gick hon omkring och kände sig som världens största surkärring. Och det var hon också.

Pinsamhetslistan plats 3 – The restroom

Den där pinsamhetslistan jag gjorde för ett tag sedan. Då orkade jag inte berätta hela historierna, jag hade inte inspirationen just då. Nu har jag samlat ihop tillräckligt med ork för en detaljerad redogörelse för incidenten på plats nr 3 – När jag bad en hotellgäst sätta sig i lobbyn och pissa. Av genuint misstag, inte för att hon irriterade mig. Hon irriterade mig förstås, men det var inte anledningen till att jag sa det jag sa.

Egentligen är inte den här incidenten så där jättepinsam. Men när jag skulle göra min lista hade jag strikta krav på vad som kunde få kvala in. Ett var att jag skulle ha skämts när det hände. Vilket omedelbart diskvalificerade alla händelser som i ungdomen inträffade under alkoholens influens, för när man är berusad har man ju inte vett att skämmas. Så till slut fick den här vara med, för det var genant när det hände.

När jag var i 20-årsåldern jobbade jag som receptionist på ett hotell i Bayswater/London i ett par månader. Det var ett trestjärnigt hotell som hade mycket svenska gäster eftersom Fritidsresors kontor låg i källaren. Varje vecka drösade det också in en massa amerikanare, som var snäppet besvärligare än svenskarna. De kom alltid med samma plan, tidigt på morgonen. Föregående gästers utcheckningstid var 11 och incheckande gäster lovades sina rum till kl 14. Rummen skulle städas däremellan. Det fattar alla utom amerikanare.

Amerikanarna dök alltid upp vid åtta-tiden på morgonen. Nu vill jag inte låta som någon som spär på fördomar och stereotypa föreställningar om människor av en viss nationalitet. Men faktum var att 99% av de amerikanska gästerna som vandrade in genom dörrarna på just det här hotellet i alla fall var högljudda. Så när de upplyste mig om att de var TIRED och JETLAGGED efter sin flygresa så brukade folk vakna på andra våningen.

Majoriteten av dem var besvärliga som attan. De krävde alltid att få sina rum omedelbart. De var nästan omöjligt att få dem att förstå att det inte fanns något rum klart eftersom hotellet var fullbelagt och föregående gäst inte hade checkat ut ännu. “In the Great U.S of A bla bla bla….” fick man höra tills öronen blödde.

Vid tillfället för den här incidenten hade jag haft en särskilt lång och krånglig diskussion med ett amerikanskt Selma och Fridolf par. Hon var dubbelt så stor som honom och skötte allt snacket medan han stod i bakgrunden och sa “yes dear” och “no dear”. Hon var, även med amerikanska gästernas mått mätt, extra sur, besvärlig och oförstående till varför vi inte bara kunde trolla fram ett rum så att hon kunde få gå och sova för hon var ju faktiskt TIRED.

Till slut satte hon sig i alla fall i soffgruppen i lobbyn och blängde på mig. Bevakade varje rörelse jag gjorde för att kolla att jag inte gav ett rum till någon annan gäst. Efter ett tag kom hon vaggandes tillbaka till receptionen och frågade “Do you have a restroom I can use?”. 

För mig själv tänkte jag “Herregud människa, jag vet att du är trött, jag har hört det 50 gånger, vi har inget jävla vilorum där du kan lägga dig och vila, om vi hade det skulle jag ha sagt det med en gång”. Professionell som jag var sa jag förstås inte det, jag klistrade på mig mitt vackraste stela leende och sa med vänlig och beklagande röst “I’m afraid we don’t, but you are more than welcome to sit down here in the lobby”. Sitta och vila alltså var vad jag menade.

För första gången sedan hon kom var hon mållös och vaggade tillbaka till soffan utan ett ord. “Äntligen fattade hon” tänkte jag då och kände mig mycket nöjd med min insats. Tills jag vände mig om och såg min chef stå bakom hörnet och med ilsket ansiktsuttryck vinka att jag skulle komma dit. Med inte alls vänliga ord förklarade hon för mig att i USA säger de ‘restroom’ om toalett. Sedan blev jag utskickad i lobbyn för att knallröd i ansiktet förklara att vi visst hade toaletter och att den amerikanska gästen inte alls behövde göra sina behov i lobbyn.

Till mitt försvar vill jag säga att jag vid tidpunkten bara varit i England mindre än två år. Dessutom var mitt vokabulär brittiskt och inte amerikanskt. Om hon hade kommit och frågat “Where is the bog?” eller “Where can I have a dump?” skulle det ha varit en helt annan femma. Då skulle vi ha talat samma språk.

Jag måste vara en sådan där anorektiker

Jag har hört sägas att människor som har anorexia har något fel som gör att det de ser i spegeln inte stämmer med vad som egentligen finns i spegelbilden. Deras hjärna processar något annat än det ögonen verkligen ser. De är egentligen smala eller tom magra, men när de tittar sig i spegeln ser de en tjock person.

Jag måste också ha det där hjärnfelet. Fast tvärtom. Vågen säger att jag är överviktig. 8 kg för mycket väger jag, och det tycker jag är mycket. Men när jag tittar mig i spegeln tycker jag inte att jag är så tjock. Det är inte så att jag är blind, det är klart att jag ser att det finns “utrymme för förbättringar”. Magen är ingen tvättbräda tex. Den ser mer ut som något som skulle vara bra att ha om det blev krig och svält här i landet, typ en extra reserv.

Det här är inget inspirerande älska-dig-själv-som-du-är-inlägg där jag försöker förmedla ett jag-är-tjock-men-jag-är-fin-ändå budskap. Helt seriöst så ser jag inte den tjockisen som vågen säger till mig att jag borde se.

Nu har jag lite högt blodtryck också så jag borde ju ändå gå ner i vikt oavsett vad spegeln säger mig, men det är ju en helt annan frågeställning. Den här hjärnskadan försvinner ju inte för det och jag vet rakt inte vad jag ska göra åt den. Borde jag läsa mer bantningslitteratur och modemagasin kanske?

Vilken godis har jag i ögat?

Idag har jag varit hos tandhygienisten. När hon hade rengjort käften klart på mig gick jag och köpte godis för att belöna mig själv för att jag hade varit så duktig. Jag hade värsta pokerfacet när jag sa till henne att jag använder tandtråd “ibland” när hon frågade. Jag tror att hon tolkade det som några gånger i veckan eller månaden. Jag menade förstås några gånger per decennium.

Godiset gömde jag i handväskan. Medan maken badade gullefjunet smugglade jag upp några godisar ur väskan. Närmare bestämt en var av dessa godisar.

Misstänkta karameller

Jag åt upp godiset snabbt. Något annat duger inte när man har ont om tid. Sedan kliade det i ögat. Jag kliade tillbaka.

Fem minuter senare var jag helt svullen i ögonvrån och det ser ut som att jag har en vagel både uppe och nere alldeles vid tårkanalen. Det är inte vackert kan jag berätta. Dessutom kliar och skaver det.

Så nu är frågan vilken av dessa karameller som är boven i dramat? Vilken godis var det jag gnuggade in i ögat? Själv lutar jag åt att det var nappen (2a fr vänster) eller kryptoniten (3a). Man måste ju alltid sopa av händerna när man har ätit någon av dem. De andra tre tycker jag inte dammar så mycket.

Det kan de glömma

Ibland kan man fråga sig varför folk har en blogg. En av anledningarna till varför man har en blogg är för att om man får en vagel i ögat ska man omedelbart kunna informera världen om att man har en vagel i öget.

Då är det MYCKET frustrerande om webhotellets server bara bestämmer sig för att lägga sig ner och vila just när man ska berätta om vageln i ögat.

Sen vill de dessutom ha “understanding”. Förståelse liksom för att deras server inte funkar. Det är ju jag som har en vagel i ögat. Det är jag som behöver förståelse. Från mig får de faktiskt ingen understanding. Sådana där saker gör mig irriterad och framkallar inte alls mina förstående sidor.

UpdateDet är inte första gången den där servern har lagt av just när jag ska berätta något viktigt. Man blir lika sur varje gång. Om man då dessutom har en vagel som skaver i ögat då blir man faktiskt lite extra sur. Vem vill sitta med en vagel i ögat utan att kunna informera världen om den på en hel timme?

Ja, ja, jag vet att jag har Facebook och att det också duger för vagel-informerande, men nu hade jag faktiskt tänkt använda bloggen och jag tycker inte om när mina planer ändras utan att jag konsulteras först.

Det var egentligen inte det här jag skulle säga. Jag kände bara att jag behövde ventilera litegrann. Jag återkommer om en stund med ett inlägg om en vagel i ögat.

Min födelsedag är väldigt svår att komma ihåg

Vi är på väg och gå och lägga oss. Maken har ju varit i stan med gullefjunet idag. Idag är den 15 feb. Dagen efter Alla hjärtans dag. Då är blombuketter billiga. Jag fyller år den 17 mars. Då kan ni passa på att gratta mig om ni har gott minne.

Jag: Du såg inga billiga blommor du kunde köpa idag?

Maken: [stirrar på mig LÄNGE med skräck i ögonen]: Åh älskling, jag glömde!!!

Jag: Vadå? Jag sa ju inget innan du åkte , men jag tänkte att du kanske själv skulle märka att det var rea och plocka upp en bukett.

Maken: Du fyller år ju!

Jag: Vad menar du?

Maken: Jag är så himla ledsen – jag glömde! (Här bör det även nämnas att maken ser helt förkrossad ut och håller sig för pannan).

Jag: Vad? Att det var Alla hjärtans dag igår, då du har blomförbud, och att blommor är billigare idag? Eller att jag fyller år om en månad?

Till saken skall det även nämnas att maken valde att fria (ja, han friade på det traditionella sättet… han skulle inte ha tordats annat, men han hade bättre vett (hade blivit tillräckligt instruerad) att inte komma med en ring som jag inte valt själv) på min födelsedag för att ha en dag mindre att komma ihåg…

Trots det har han lyckats glömma födelsedagen/förlovningsdagen en gång och nu “kommer han ihåg att han har glömt den” en månad tidigt!

Treans växel och tre gubbar

Det är jättelätt att köra bil till stan från där vi bor. Man kör ut på E4an, växlar upp till femman och kör 110 i en mil. Där växlar man ner, svänger höger och kör 70 över Pitsundsbron. Sen kör man 90 i en mil till, och när det blir 70 igen är man nästan i stan.

Det här med om man kör 70 på fyrans eller femmans växel är ju lite av en smaksak. Om jag kör på motervägen och måste sakta ner till 70 brukar jag köra 70 på femman. Men om jag är på uppväxlingen brukar jag köra 70 på fyran och växla upp till femman när det blir 90. Var och en gör ju som de vill, men så brukar jag göra.

Idag då. Eftersom jag för en gångs skull var ensam i bilen spelade jag radion ganska högt. Typ så att det dunkade i bilen. Värmen körde jag gas i botten också och den låter ju också. Man hörde inte motorn.

Mellan Havsbadet och stan hade jag ändå en liten feeling att det var något som var konstigt. Då råkade jag kasta en blick på varvmätaren och tänkte “varför ligger den på 4000 varv?”. Då märkte jag att jag körde på trean. Jag hade glömt växla upp efter Pitsundsbron. Så där hade jag legat och kört 90 på trean i drygt två kilometer.

Som en kärring.

Jag växlade upp till femman, raka vägen utan att passera fyran. Kollade mig omkring för att se om det var någon som sett mig och konstaterade att jag var ensam på vägen.

Sen tänkte jag “det gör ingenting, snart fyller jag fyrtio, då kan jag köra på trean hela tiden”.

Men riktigt än har jag inte totalt tappat stinget som bilförare. När jag skulle hem igen skulle jag köra genom ett trafikljus. Jag såg på gubben som kom och gick mot övergångsstället att han inte var att lita på, så jag kollade att hans trafikljus verkligen stod på röd gubbe och det gjorde det. Jag körde ändå sakta och höll ögonen på gubben. Mycket riktigt klev han rakt ut i gatan just när jag kom fram till övergångsstället (där jag hade grönt och han rött).

Då tutade jag på honom. Som man gör i det läget. Han tittade ilsket på mig och pekade på Herr Gårman. Som att Herr Gårman skylten slår ut trafikljuset. Då blängde jag ilsket tillbaka och pekade på trafikljusets röda gubbe. Sen gav jag honom fingret.

Än är jag inte för gammal för att använda långfingret i trafiken.

Jag är rädd för tandläkarens receptionist

Till slut lyckades jag komma fram och få en tid hos tandläkaren igår. Jag beställde en tid igår alltså, jag ska dit imorgon. Många är ju rädd för tandläkaren, det är ganska vanligt. Jag tycker inte heller om när de skrapar mig på tänderna, det är obehagligt. Både tandläkaren och tandhygenisten jag går till nu är dock jättebra, så nu för tiden är de inte så farligt att gå dit.

Men jag är lite rädd för deras receptionist. Hon är supereffektiv. Hon vet ALLT. Det är skrämmande. Jag får känslan av att hon vet att det är jag som ringer, och exakt vem jag är, redan innan jag har hunnit presentera mig. Som att hon känner igen alla röster i hela stan.

Igår när jag ringde så sa jag mitt namn och att jag ville kolla när det var dags för min årskontroll, och att om det var långt bort skulle jag nog behöva komma tidigare. Då rabblade hon upp mitt personnr. Hann hon verkligen leta fram det så snabbt? Eller kan hon alla patienters personnr utantill?

Ni vet hur man lätt kan råka skjuta på att gå till tandläkaren? Man tänker att man ska göra det nästa vecka, också blir det aldrig. Det behöver man inte oroa sig för när man går till den här tandläkaren, de kallar en när det är dags.

Sist hade jag inte fått papperskallelsen för vi hade flyttat så den låg kvar hos mamma och pappa. Jag hade förmodligen fått ett påminnelse-SMS också som jag troligen inte läst. Så jag missade min tid. Då ringde receptionisten när jag inte dök upp. Fast jag är sämst på att ha med mig mobilen (eller kolla om någon ringt, den kan ligga i handväskan i flera dagar utan att jag kollar den) så jag missade samtalet.

När hon inte fick tag på mig ringde hon maken, som också är patient där. Det är ju det jag säger. Hon vet ALLT. Hon vet vem jag är gift med. Maken glömde ge mig meddelandet, och sen när han gjorde det glömde jag att ringa upp. Sen ringde hon flera gånger till, under loppet av flera dagar eller veckor, för att boka in en ny tid och jag missade samtalen och glömde alltid att ringa upp. Tandläkaren är ju inte prio ett på ens komma-ihåg-lista om man inte har tandvärk. Det känns inte heller som att man sviker en vän när man glömmer ringa upp tandläkaren, så man har inte ens dåligt samvete över att man glömmer.

Till slut ringde hon till mamma och pappa. Då blev jag skitskraj. Inte för att hon har deras telefonnr, de är ju också patienter där. Men att hon har koll på vem som är mina föräldrar. Hon är som en mänsklig Interpol-databas. Då förstod jag att här skulle jag inte komma undan med att missköta mina tänder – she will hunt me down tänkte jag. Så jag kastade mig på telefonen och beställde en tid.

Sådana tandläkar-receptionister törs man inte mess with alltså.  Nu är jag väldigt mån om att göra mina kontroller regelbundet och att inte glömma tiden. Jag törs inte annat.

Pinsamhetslistan

Hörni nu har jag funderat klart på den där pinsamhetslistan. Jag har kommit fram till en top-tre-lista. Det är möjligt att jag har förträngt något, men de här tre borde stå sig ganska bra i konkurrensen i vilket fall som helst. Om jag har tid och ork en annan dag kanske jag berättar hela historierna, men idag får ni nöja er med en lista.

I omvänd ordning;

3. När jag bad en hotellgäst sätta sig i lobbyn och pissa. Av genuint misstag, inte för att hon irriterade mig.

2. När jag tappade en stay-up strumpa inför en hel lunchrestaurang. Den bara rullade ihop sig och landade vid fotknölen.

1. När jag tappade bort en bil. Som inte var min.

Bokrean fick mig på fall

Klockan ett idag hade jag fortfarande inte slagit på datorn. Då började jag tänka att jag kanske skulle testa att ha en internetfri dag. En dag är ju inte alls svårt tänkte jag, om det ska vara någon match får man ju köra två dagar. Så jag bestämde mig för att jag skulle ha två dygn utan internet. Jag har inte haft två internetfria dygn på över tio år.

Första timmarna gick bra. När vi gjorde middag gjorde maken en grej som jag genast tänkte att jag skulle bli tvungen att blogga om. Då kom jag på att jag inte kunde eftersom jag inte fick använda internet.

Efter middagen diskade maken och gullefjunet lekte för sig själv för en gångs skull. Jag satt i soffan. Rakt upp och ner. Undrade vad gör man nu då? När man inte får surfa ut på nätet och slå ihjäl tio minuter. Till slut slog jag på tvn. Jag tittade på en kvinna som kletade grädde på en pannkaka och sedan gjorde hon en pannkakstårta.

Sen började jag fundera över när bokrean startar. Det är helt omöjligt att ta reda på när bokrean börjar om man inte får använda internet. Man kan ju tycka att jag skulle kunna vänta tills på måndag med att ta reda på när bokrean startar. När jag hade funderat över bokrean i nästan en timme så bestämde jag mig för att det hela var idiotiskt. Varför ska jag måsta vänta till på måndag? När svaret finns ett powerknapp-tryck bort. Varför ska man ha två internetfria dygn? Vad är det för mening med det?

Ni ser ju hur det gick. Mina två internefria dygn höll i sex timmar. Jag har svag karaktär. Men det finns förmildrande omständigheter. Jag har inte startat min egen dator. Jag använder makens. Den stod redan på.

Nu vet jag när bokrean startar också. Den 26 februari.

My name is Fishnovice

Det är viktigt att komma ihåg att ingen är felfri. Inte ens jag. Därför känner jag mig tvungen att bekänna att jag en gång startade en tråd på ett internetforum.

När vi bodde i London hade vi nämligen ett akvarium. En gång när vi hade gäster hemma så hade vi druckit lite vin och hamnade i en djup intellektuell diskussion. Om akvariefiskar. Mer exakt om guppys. De röda fiskarna uppe vid vattenytan på bilden är manliga guppys.

AkvariumDå påstod jag att guppys är däggdjur. Med argumentet att guppys föder levande ungar. För alla däggdjur föder levande ungar, så därför är alla djur som föder levande ungar däggdjur. Maken däremot påstod att de inte var däggdjur, för att de var fiskar och pga en liten skitdetalj som att de inte diar sina ungar. Vi hade också en diskussion om utifall man kunde säga att en fisk har ryggrad eller ej. Jamen jag sa ju att vi hade druckit vin…. lyssnar ni inte?!

Jag envisades i alla fall för jag har minsann sett en guppyförlossning och sett att de inte lägger några ägg, det kommer ut levande yngel ur en guppy. Maken sa att jag yrade. Jag minns inte vems sida våra gäster tog. Till slut bestämde jag mig för att google skulle få avgöra diskussionen.

Google vet typ allt. Men just här gick jag bet. Jag kunde inte att hitta någon information som varken stödde eller förkastade min däggdjursteori. Då tänkte jag att det måste ju finnas några fisk-forum på nätet. Mycket riktigt hittade jag en sida som hette fishgeeks.com. När jag såg namnet kände jag att jag hade kommit rätt. Jag visste att här skulle folk ha mycket onödig kunskap om fiskar.

Svaret på just min fråga hittade jag dock inte på forumet. Folk verkade inte fundera över den här frågeställningen så mycket. Så jag skapade en användare. Jag tänkte till ordentligt när jag skulle välja användarnamn och kallade mig själv Fishnovice. Det var ledigt. Sen startade jag en tråd och frågade “Are guppies mammals? My husband and I are having a domestic over this question”.

Ni ska bara veta hur mycket abuse jag fick. Det blev en ganska lång tråd av min forumdebut, tråden hade säkert 15-20 inlägg. “Are you blond?” var det någon som frågade. Någon annan sa “Haha, this was the funniest thing I have read in my entire life”. Vi var ju på ett akvariefiskforum så det här kan ju mycket väl varit sant. Folk som har gjort flera tusen inlägg på ett fiskforum kanske inte har så jätteintressanta liv eller välutvecklad humor, så det här var kanske verkligen det roligaste han någonsin läst. Så jag tyckte att jag kunde bjuda på det skrattet.

Jag hade i alla fall rätt i att folk som höll till på det här forumet var riktiga fenor på fiskar. Så till slut fick jag svar på min fråga av en kunnig fisknörd. Guppys är “live-bearers”. Jag har ingen aning om vad det heter på svenska, ni får faktiskt googla och översätta det själva om ni vill fördjupa er i det här ämnet. Det betyder att de bär kvar äggen inuti kroppen och sen när det är dags så kläcker de äggen och trycker ut levande fiskyngel.

Så jag hade inte riktigt rätt. Men det hade inte maken heller för han hade påstått att guppys inte alls födde levande yngel. Det fick bli oavgjort i diskussionen mellan mig och maken. Jag var domare.

Jag har tyvärr glömt bort lösenordet till mitt konto på fiskforumet. Vilket är tråkigt utifall att jag skulle vilja diskutera fiskfrågor i framtiden.

Det här med att vara med i Melodifestivalen

Jag skulle aldrig kunna vara med i Melodifestivalen. Ni vet när artisterna kommer in innan sitt uppträdande? När de springer genom publiken och ska spexa och grejer. Det skulle jag aldrig klara av, jag skulle känna mig så sjukt töntig. Jag har inte den där spexiga sortens personlighet.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att vara med som låtskrivare. Då behöver man bara vara med i tv en kort stund. Höja handen och “vinka”. Det skulle jag kunna klara av.

Om ni i något framtida Mello ser någon som ser ut såhär när låtskrivarna ska visas upp så är det jag.

MelodifestivalsvinkningOm jag känner mig riktigt modig kanske jag vickar handen fram och tillbaka också.

Bara så att ni vet – om jag ska vara med i tv kommer jag inte att visa BH-bandet. Jag kommer att rätta till tröjan innan. Nu ikväll orkade jag inte be maken ta ett nytt kort när jag märkte att det syntes.

Nu ska jag skriva ihop en recension av kvällens delfinal. Ni kanske får läsa den ikväll, eller så blir det imorgon. Det beror på hur länge det tar. Halv elva börjar nämligen Suits om. Det tycker jag är en väldigt bra serie så det måste jag se.

Lurad

Där sitter man vid middagsbordet, intet ont anande.

Maken: Har du tagit några värktabletter?

Jag: Bara de jag tog i morse. Jag behöver inga värktabletter längre. Det gör bara ont ibland när jag sätter ner foten på ett visst sätt.

Maken: Så du har inte ont längre?

Jag: Nä, inte så att jag behöver tabletter i alla fall.

Maken: Så då kan du fixa efterrätten då alltså?

Jag tycker inte om när han lurar mig i en fälla på det där sättet. Bara för att det inte gör ont betyder det inte att jag inte behöver vila.

Jag är besviken på min fot

Min fot alltså. Det är klart att jag inte vill att den ska vara bruten. Men lite mer illa ställt än det är skulle det gott kunna vara.

Det skulle ha varit ganska skönt att ligga på soffan med foten i högläge i tre-fyra dagar och bli uppassad. Inte ha dåligt samvete, för att man inte har något val. Det är dock inte motiverat eller försvarbart. Jag kan nämligen gå på foten. Den gör lite ont i vissa lägen men jag tar mig fram.

Säg dock inget till maken och gullefjunet. Imorgon kliver jag upp igen.

Rokkojärvi

Jag är kvarts-finne. Min mormor var från Rokkojärvi. Där har jag aldrig varit. Jag har varit i Finland en gång när jag gick på gymnasiet och vi gjorde en supar-resa mellan Umeå och Wasa.

När jag, maken och mamma var till Ikea i Haparanda för några år sedan sen försökte maken använda sig av det här för att göra en utflykt. När vi ändå var i Happis tyckte maken att vi lika gärna kunde åka till Rokkojärvi och titta. Typ 20 någonting mil enkel väg. Han försökte hävda att vi skulle vara intresserade av “våra rötter”. Men vi har samma rötter här i Norrbotten som i Finland så ingen var intresserad. Trots att jag aldrig varit i norra Finland vet jag att de har tall, gran och björk. Det har vi här också.

Maken insisterade i alla fall och satte iväg över gränsen. När vi hade åkt en timme och tittat på träd fick mamma nog. För makens mål var huset där min mormor bott (sa han alltså men jag vet att hans allmänna mål bara var en utflykt i Finland), men mamma mindes inte vart det låg. Hon hade inte äventyrslusten att titta på träd i två timmar för att leta efter det heller. Maken fick ge vika för den allmänna stämningen av motvilja i bilen och vända hemåt igen.

Nu har han fått för sig att vi ska göra ett nytt försök när det blir vår. Han tycker att vi ska köpa en karta och ta reda på var mina förfäders hus ligger. Jag bryr mig inte. Om vi åker dit kommer vi säkert bara att upptäcka att huset är jämnat med marken.

Jag har gett honom i uppgift att hitta någon avlägsen släkting som kan guida oss på engelska. För de pratar inte engelska i den avkroken i Finland. Om han hittar en sådan får jag bita i det sura äpplet och följa med.

Jag har sagt åt mamma att hon inte får berätta för maken vad mormor hette som ogift.

Nu är jag halt

Nu har det hänt grejor. Jag har ramlat. Utanför en butik. Vilken tur va, nu har jag någonting att berätta för er.

Det var en isfläck alldeles bredvid dörren och sedan hade någon varit där och strött över snö så att den inte syntes. Så jag ramlade. Det gjorde jättejätteont i foten. Så jag satt där utanför dörren och ojade mig ett tag. Till slut blev jag kall i baken så då kravlade jag mig in i butiken och berättade för ägarinnan att hon behövde sanda. Då frågade hon om jag hade ramlat. Jag bekräftade djupanalysens korrekthet.

Sen tyckte jag att vi hade pratat klart om det, och berättade att jag var där för att hämta målarfärgen hon tagit hem åt mig. Då fick jag till svar att hon inte kunde ge mig några färgburkar förrän jag hade satt mig på en pall. Så att hon fick undersöka om jag behövde ambulans. En pall ville jag gärna ha, men jag tackade nej till ambulansen.

Sen ville jag ha mina färgburkar. Vem vill sitta på en pall i en butik när man har svåra smärtor i benet/foten? Man vill ju bara linka vidare. Men si det fick jag inte. Tanten började springa runt i butiken och säga “jag ska se om jag har någon sand någonstans”. Antingen har man sand eller så har man inte sand. Om man har sand så har man specifikt varit och köpt/hämtat sand för att sanda isfläckar. Då brukar man veta att man har sand.

Plåster, strösocker och lösmynt är sådana där saker som man brukar ha undangömt i någon skåp och ha glömt bort att man har. Så att man kan leta och fynda när man helt plötsligt behöver det. Om man har sand brukar man komma ihåg att man har sand och var den är.

Dessutom behövde jag ingen sand. Jag hade redan ramlat så sand var ointressant för mig. Jag ville ha färgburkar. När hon äntligen slutade leta sand och skulle hämta mina färgburkar gick inte det heller. För hon behövde en pall. Den satt jag på.

Så jag ställde mig upp och fick mina färgburkar. När jag skulle gå skulle tanten guida mig förbi isfläcken. Men det var inte nödvändigt eftersom jag var mycket närmare bekant med isfläcken än vad hon var.

Inget ont som inte har något gott med sig dock. Jag kunde förstås inte springa omkring i ett halt badhus efter det här så maken fick bada själv med gullefjunet.

Medan de badade satt jag i receptionen och tittade på ett program om en par som skulle ha barn där mannen tyckte att kvinnan skulle gå ut i skogen och böja sig fram och hålla om ett träd när hon skulle föda. Han kan ju prova att krama ett träd medan han skiter ut en melon. Hel. Om han ska kunna skita ut en hel melon måste ju någon trycka in den först, för om han äter den kommer ju tarmarna att processa den. Så han kan ju djupandas och trädkrama medan någon gör det också. För som han sa – “you will feel amazing afterwards”.

Nu är jag hos morsan och farsan och har fått ett förband och en krycka.

IMG_7166Jag vill inte använda ord som mjölka och sådär. Men jag har i färskt minne hur det var när maken bröt båda armarna.

Jag tror att jag ska skriva en bok

Ida gav mig en idé – jag tror att jag ska skriva en bok. Min tolkning av en modern Harlequin.

Den manliga hjälten heter Björn. Han är döpt efter djuret björn. Så att man ska förstå att han är stor och stark. Den kvinnliga hjältinnan heter Viola. Hon är döpt efter en blomma för att man ska tro att hon är en vän försvarslös varelse. Jag tror att ett stycke någonstans i boken ska låta ungefär så här.

Viola sitter tillbakalutad på en hård pinnstol och sippar på ett glas vin. Egentligen känner hon att hon borde flytta in i den mjuka soffan i vardagsrummet och lägga upp fötterna på bordet. Men Björn skvittrar så mycket vatten när han diskar, så hon sitter kvar för att kolla att han torkar bänken ordentligt när han är klar. 

Jag har inte kommit på någon handling ännu. Jag börjar med att utforma karaktärerna.

Vad tror ni? Låter det här som något ni saknar i bokhyllan? Om inget bokförlag vill ge ut den kan jag köra den som följetong här på bloggen också kan ni häfta ihop ert eget exemplar och ställa det bland de riktiga böckerna i bokhyllan.