Category: Me, myself and I

När jag satt och funderade på det där med ett värdigt syfte för den här bloggen – vet ni vad jag kom att tänka på då? Nej, jag kom inte på något syfte. Jag kom på att jag helt har glömt att berätta klart om Pinsamhetslistan (plats nr 3 på listan hittar ni här).

Så syftet får vänta. Jag tänkte berätta om en stayup-strumpa istället.

På nittonhundratalet medan jag bodde i London så hade jag ett jobb som gjorde att jag veckopendlade och jobbade i Stockholm en vecka, sen London en vecka. Så flängde jag fram och tillbaka som en tok i över ett år.

Det var stressigt, man hade inget liv varken på det ena eller det andra stället. Det var ett aber att hinna med att tvätta. Ibland glömde man packa saker. Nu börjar strumphistorien.

En gång när jag hade anlänt till Stockholm på morgonen och kastat in väskan på hotellet och skulle byta om till powersuiten så upptäckte jag att jag glömt tunnstrumpor. Kastade mig ut och köpte ett par och sprang tillbaka för att klä mig. Öppnade förpackningen och stod där med ett par svarta stay-ups i handen istället för strumpbyxor.

Det gjorde ju inget. Om man har en kjol i anständig längd och sitter elegant är det ju ingen som vet om att man är lite porrigt klädd på kontoret tyckte jag och hoppade i min förföriska kontorsklädsel.

Allt var frid och fröjd fram till lunch. Även lunchen förflöt utan missöden. Sedan skulle jag gå tillbaka till kontoret. På vägen passerade jag en lunchrestaurang vid Stureplan. En sådan som typ inte har några väggar utan fönster från golv till tak. Så de som sitter där inne ser inte bara skallen på folk som går förbi, utan de ser en från topp till tå. Den var fullproppad med Stureplansmänniskor. Backslick-killar och annat folk som ser identiska ut för att de är rädda att de ska se fattiga ut om de inte har exakt likadana kläder som alla andra ni vet.

När jag har passerat halva den där fullsatta restaurangen med helväggsfönster så känner jag hur ena strumpan börjar glida. Jag kan minnas fel, men jag har för mig att det där restaurangfönstret var en kilometer långt. Så jag hade en halv kilometer framåt eller en halv kilometer bakåt att välja mellan innan jag kunde räta till strumpan. Så jag ökade takten. Två steg senare låg den där stayup-strumpan i en strumphög kring fotknölen på mig. Å jag hade fortfarande en halv kilometer (typ alltså) kvar vilket håll jag än valde.

Halva Stureplan satt alltså där inne och försökte äta lunch. Utanför stod jag med ett svart strumpklätt ben och ett vitt blekt ben med en svart strumpa kring foten.

Det finns ingen värdig lösning på dilemmat. Man har en nanosekund på sig att överväga sina två alternativ. Böja sig ner och fiska upp strumpan och rulla upp den igen inför full publik. Eller gå på som att inget har hänt och sedan hoppa in i första port som dyker upp och klä sig igen. Jag valde det senare i alla fall om ni undrar. Och det gör ni ju förstås om ni har läst ända hit.

Jag vill också poängtera att jag var smal på den tiden. Det var nog därför strumpan gled ner. Hade det varit idag skulle strumpan ha suttit som berget.

Sensmoralen av detta är att stayup-strumpor inte är något för smala människor.

Det här med att jobba heltid. Utanför hemmet alltså. Det går väl an om man är man, eller är kvinna utan barn. Om man är kvinna och har barn är det tamifan skitjobbigt att jobba heltid även om man har en man som lagar mat.

För om man är pappa då får man vad som på Familjeliv kallas för “egentid”. Om ungen är vaken i evigheter och man är karl då sätter man sig och läser en bok eller tittar på tv när hon väl somnar vid dryga 10-snåret.

Om man är mamma då är man också en mänsklig stege. Det är mamma som man ska klättra på VARJE minut som mamma är hemma. Om pappa hämtar barnet på dagis halv fem och mamma kommer hem halv sex då är pappa trött när mamma kommer hem. Om barnet någon gång vill klättra på pappa så säger pappa “gå till mamma, pappa lagar mat” och när mamma säger “fråga pappa, mamma hänger tvätt” gör han en volley tillbaka “gå tillbaka till mamma, pappa pratar med sin kompis på telefonen och vi pratar om saker som hände på 13-1800-talet så det kan inte vänta tills du sover för då kan någon hinna dö”.

För pappa vill inte vara otrevlig mot sina kompisar så han avbryter aldrig ett telefonsamtal. Mamma vill inte heller vara otrevlig mot sina kompisar så hon ringer aldrig dem, eller svarar i telefonen, när gullefjunet är vaken. Så mamma får ta med ungen på alla aktiviteter som möjligtvis går att utföra/involvera barnet i utan att det blir katastrof medan pappa alltid utför alla sina uppgifter i lugn och ro på rimliga tider på dygnet.

När man är mamma då kan man bara glömma att man någonsin ska få komma hem från jobbet och sätta sig och betala räkningar, starta en tvättmaskin, hänga tvätt, vattna blommor, installera internet, måla en möbel, baka, dammsuga eller skura golv, stryka kläder, marknadsföra sin webbutik, göra bokföring eller momsdeklarationer så att man vid barnets läggdags kan sätta sig och titta på tv eller läsa en bok. Om man ens ska hinna läsa Familjeliv eller andra människors bloggar då kan man fan inte jobba heltid.

När jag påpekar detta för maken så säger han “men det är ju alltid jag som nattar henne”.

Ta nu en lång paus i läsandet och skicka iväg en lång applåd va.

Det är sant om man anser att 71-86% av tiden är samma sak som alltid eller 100%.

Men ni förstår att när man är mamma har man ALLTID jour. I arbetslivet brukar man få kompensation i form av betalning eller ledig tid om man har jour. Men när man är mamma då innebär jour-tid från det ungen lägger sig i sängen kl 8 tills hon somnar någon gång mellan 9 och 11 samma sak som att man lika gärna kan vänta med allting man har tänkt att man ska få gjort tills ungen sover. Även om kl blir 11 innan dess.

För om man är mamma och har jour är det ganska troligt att man blir utkallad i tjänst. Helt plötsligt kan pappa ropa “nu får du komma och ta över, jag pallar inte längre”. För att ungen vägrar sova. Pappa orkar inte längre ligga i sängen, han behöver stiga upp och sätta sig i soffan och läsa en bok eller se på tv medans mamma ligger i sängen och nattar medan tvätten/räkningarna/företaget/städningen/bloggen får vänta tills ungen sover.

Bloggen är förresten en hobby i maken och alla andra människor i min omgivnings ögon. Den är onödig och bara för mitt nöjes skull (trots att bloggen (förutom annonser som jag betalar för) är min största källa till försäljning i butiken). Bara så att ni vet varför jag försummar er fina bloggläsare. För den tiden som jag sitter och skriver blogginlägg borde jag ägna åt alla de saker som jag klagar över att jag inte hinner med enligt alla som inte är tillfrågade men ändå erbjuder sin åsikt. Men när jag pratar om att lägga ner bloggen då tycker maken att det är en dum idé, han tycker att jag ska ha kvar den.

Det enda som det är någon vits att börja med när man vet att man ska bli störd var femte minut är blogginlägg för dem kan man lämna och komma tillbaka till. En bulldeg däremot kan vara i ett jävla state om man låter den jäsa i en timme för länge.

Det var inte meningen att bli långrandig. Jag skulle bara säga att ungen fortfarande är vaken och att jag har inte bakat ikväll.

Imorgon kommer gullefjunet att säga “men var är bullarna?” och maken kommer att säga “du kan faktiskt inte vara uppe till två på nätterna och leva på 4-5 timmars sömn”.

Jag kommer att vilja skrika “HALLÅ YXSKAFT!” men förmodligen skiter jag i det imorgon också. Det gör ju ändå ingen nytta. När jag fyller år i mars 2014 önskar jag mig 5 timmar ensam hemma på en helgdag. Jag vet att det låter girigt men om man önskar 5 timmar kanske man får 1. Utifall att någon bloggläsare kan tänka sig att bjuda in maken och gullefjunet på någon aktivitet som inte måste involvera mig alltså.

Låt nu inte mitt gnällande göra att ni glömmer det viktigaste av allt. Folk som lagar mat är helgon. Utom om de är kvinnor, för då är det inte märkvärdigt, då ingår det i arbetsbeskrivningen. Men om de är män är det fantastiskt, att jämställa med Moder Theresas insatser. Hon har fått Nobels fredspris vetni.

Nu måste jag sluta. Medan jag har suttit här och gnällt har klockan hunnit bli 23 och ungen sover äntligen så nu måste jag plocka fram sopen (för dammsugaren skulle ju väcka barnet) och handsopa och skura golven. Maken sitter i soffan med datorn i knät. Förmodligen jobbar han. Någon blogg har han ju i alla fall inte.

Tröstande kommentarer kan gärna skickas till signaturen Förbannad.

Varje morgon exakt den tiden när alla kommer till jobbet och varje dag just efter lunch rengörs kaffemaskinerna och fylls på. Precis vid den tidpunkten när alla vill ha kaffe.

Toalettsitsen på ena damtoaletten är trasig. Det har den varit sedan jag började för två månader sen.

Om man äter lunch på gräsmattan utanför får man myror på fötterna.

Om man klistrar på ett frimärke kan man få lägga sina privata brev i företagets brevlåda. Det är en service som jag använder mig av ofta för då behöver jag inte gå en omväg runt Hemköp när jag ska posta brev.

Det här med veckopendling är verkligen jättejobbigt. På veckorna när jag är i Stockholm saknar jag gullefjunet så det värker. Ja, maken litegrann också, men vi har varit ihop så länge så det överlever jag och jag behöver inte oroa mig över att han skall ta mental skada av min frånvaro.

Dessutom skiter jag fullständigt i om något tycker att jag är en dålig hustru som låter min man överleva på egen hand. Men en dålig mamma vill man ju minsann inte bli kallad. Det är ju som att bli kallad spetälsk. Lägg till det att man inte vill VARA en dålig mamma, och man känner sig ju som det när man är frånvarande. Oavsett vad folk säger.

Men när man lever sitt liv på två ställen är det alltid något som är fel. När jag är i Piteå saknar jag min gröna plyschoverall som jag lämnade i Stockholm.

Självklart saknar jag inte overallen lika mycket som mitt barn. Inte är det något fel på mina lila plyschbyxor heller. Men ni fattar vad jag menar va? När man har en ny grön plyschoverall så saknar man ju så klart den lite när det är lördagsmys i soffan.

Det är inte bara på flyget jag vill sitta själv. Även på flygbussen vill jag ha utrymme och vara ifred. Idag satt det en person på varje två-säte i nästan hela bussen. Först på näst sista raden hittade jag ett tomt två-säte. Allra längst bak på den där långa raden där alla coola satt på skolbussen när man gick högstadiet var det också ganska tomt. Det satt en person där, så det fanns ju fyra lediga säten. Det är också ganska mycket utrymme.

Jag valde ändå det tomma två-sätet, eftersom det ju trots allt satt en person på det långa sätet längst bak. Jag installerade mig i mitt säte och började gräva i väskan efter min bok.

Då inträffade mardrömmen. Någon knackade mig på axeln. Åh nej tänkte jag förfärat, vad gör jag nu? Jag misstänkte att axelknackningen var dåliga nyheter. Men det är ju väldigt ohyfsat att ignorera folk som knackar en på axeln. Väluppfostrad som jag är vände jag mig därför, fylld av skräck, om.

Där satt en 30 år yngre version av John McCririck. Jag tittade frågande på honom, och då klappade han på sätet bredvid sig och sa “man kan ju sätta sig här och vara social…..”.

Vad gör eller säger man i det läget?? Jag vill ju inte vara oförskämd mot folk. Men att jag skulle flytta till hans rad och sitta och prata med det där weirdot i 45 minuter var verkligen inte aktuellt. Så jag tänkte noggrant efter hur jag skulle hantera situationen och sedan sa jag “jo det kan man ju förstås, men jag är inte så social av mig”. Sedan öppnade jag min bok och började läsa och fick vara ifred resten av bussresan.

Som om inte detta var tillräckligt med antastande på en bussresa så stoppade en ung tjej från Nigeria mig när jag hoppade av bussen och frågade om hjälp att hitta till “this bus” och visade upp två kuponger för en enkelresa på SL-trafiken. Först hade jag tänkt vara sådär svenskt hjälpsam och säga “through that door and to the right”. Men sedan insåg jag att hon var mer förvirrad än den genomsnittliga turisten när hon visade mig t-banekartan och berättade att hon skulle till Globen.

Så jag plockade fram min allra mest sociala och hjälpsamma sida och erbjöd mig att visa henne vägen till plattformen. För det är ju en bra bit från Cityterminalen till t-banan om man inte kan läsa skyltarna och tror att man letar efter en buss. Hon var dock lite skeptisk till att jag sa att hennes karta var en tunnelbanekarta och att enligt markeringen skulle hon åka tunnelbana till hotellet. Hon ville åka buss för hon hade ju köpt en bussbiljett förklarade hon för mig. Två gånger på vägen mellan Cityterminalen och gröna linjens plattform fick vi lov att stanna och gå igenom hennes biljett, kvittot hon fått när hon köpte “bussbiljetten”, kartan till hennes hotell och förklara hur t-banan och bussarna och biljetterna fungerar i Stockholm.

När jag såg hennes google-map-vägbeskrivning och hur långt hon hade att gå från t-banan till hotellet undrade jag litegrann över om hon verkligen skulle hitta fram. Men någon måtta får det vara på hjälpsamheten, guida henne hela vägen till hotellet tänkte jag inte göra. Jag puttade ombord henne på rätt tåg och sa “get off at the 6th stop and then follow your map”.

Om jag imorgon läser i tidningen att en utbytesstudent har blivit mördad i närheten av Globens tunnelbana kommer jag att få väldigt dåligt samvete.

Så här är det. Fiskveckorna är inställda. Jag hade faktiskt inte tänkt ge upp. Jag hade tänkt äta 14 fiskrätter på 28 dagar. Men sen dök det här med att hålla på och jobba upp. Det är fullständigt orimligt att förvänta sig att någon som jobbar heltid, är hemlös i den staden som man jobbar i och veckopendlar till en stad 90 mil bort ska äta fisk var och varannan dag.

Eller hur? Det måste ni väl hålla med om att det inte är något misslyckade att ge upp i fiskutmaningen under de omständigheterna? Ge mig gärna lite stöd nu så att jag slipper känna mig som en quitter.

Men igår åt jag rökt lax på rostat bröd till förrätt. Och i fredags hade jag Kalles på frukostmackan. Så det är ju inte så att jag inte äter någon fisk alls. Jag har bara plockat bort ett stressmoment i att känna mig tvingad att äta fisk till middag när det känns som ett helt projekt att äta middag över huvud taget när man inte bor hemma.

Den här födelsedagspresenten känner jag mig väldigt tveksam till.

Glöm allt jag sagt om snöröjningen i er hemstad. Om ni känner till någon ledig lägenhet i er fina stad får ni gärna tipsa mig. Jag behöver nämligen en bostad i Stockholm från och med så snart som möjligt.

Helst en trea, men minst en tvåa, helst under 10000 kr per månad, i norr eller västerförort. Hus eller en sjua går också bra om det uppfyller kravet om maxhyran.

Jag har sett många bloggare köra bloggutmaningen “åtta saker” i veckan. Man ska tydligen bli utmanad av någon. Ingen har utmanat mig. Men Föreningsgatan 8b gjorde en sådan där öppen utmaning så då passade jag på att inbilla mig att jag var speciellt utmanad. Hennes lista var så rolig så jag fick lite prestationsångest, men jag tog mig samman och skrev ihop en lista ändå.

1. Jag provsmakar aldrig när jag lagar mat. Det finns ingen mening med det för jag kan ändå inte dra några slutsatser från provsmakningen. Jag har bara två smaklökar. En som känner smaken av gott och en som känner smaken av dåligt. Därför är det omöjligt för mig att avgöra om det saknas något i maten. Dessutom tycker jag inte om att stå och äta.

2. Jag snusar. General portion. Jag slutade när jag blev gravid och höll upp i typ 18 månader genom graviditet och amning. En dag tänkte jag att det var lite skitjobbigt att bolla en cancer, en internationell flytt och en bebis. Jag tog mig en funderare på vad som kunde hjälpa mig genom dessa svårigheter och kom på att jag behövde en cancerframkallande sak för att ge mig styrka. Så jag började om att snusa.

3. Jag ska sluta snusa. Jag har satt ett datum, men jag berättar inte vad det är. Det är så grymt irriterande när folk kommer och säger “Snusar du!? Jag trodde att du skulle sluta?”. Man får bara lust att slå dem på käften.

4. Jag har aldrig snattat något i hela mitt liv. Inte ens en lösgodis. Om man inte räknar att ta ett ölglas från en pub som snatteri förstås. Men det gör ju ingen. Jag har i alla fall aldrig snattat från en butik.

5. Jag har hoppat fallskärm. Tandem alltså. Jag ångrade mig just när gubbjäveln som satt fast på min rygg hoppade ut ur planet fastän jag försökte hålla fast mig i dörröppningen. Moln är kalla att ramla genom. Mycket kallare än annan luft. Visste ni det? Efteråt var jag liggandes i magkramper i 12 timmar. Om jag är glad att jag gjorde det? Nu ja, när jag vet att jag överlevde. Men jag kommer inte att göra om det. Det är idiotiskt att hoppa fallskärm ur ett plan som inte håller på att störta.

6. Jag slank in på A-kursen i företagsekonomi på universitetet trots att jag hade en tvåa i matte och inte var behörig. Jag gick omkring i en hel termin och var nervös att någon skulle upptäcka misstaget och kasta ut mig. Efter det var det lugnt, för behörighetskravet för B och C kursen var ju föregående kurs.

7. Jag har ett stort födelsemärke bakom ena örat. Egentligen är det kanske ganska många som känner mig IRL som redan visste detta eftersom jag nästan jämt har håret uppsatt. Men jag visste inte detta förrän för något år sedan. Jag brukar inte titta mig själv bakom örat och upptäckte det av en slump när jag inte fick in ett örhänge och använde en spegel till hjälp. “Gud så fult” tänkte jag då och bestämde mig för att sluta ha håret uppsatt. Men jag har ingen karaktär så nästa dag hade jag svans igen, och det har jag fortsatt med. Skönhetsfel som jag inte själv kan se räknas inte. Ungefär som mina extrakilon.

8. Jag tar sällskapsspel på största allvar. Jag hatar att spela sällskapspel med folk som tycker att det bara är ett roligt sätt att umgås eller som tycker att det är lustigt att fuska. Om man inte kan följa reglerna eller om man måste sitta och flamsa och småprata istället för att svara på TP-frågan inom rimlig tid ska man inte spela spel. Jag är dock ingen dålig förlorare, vem bryr sig om man förlorar? Jag är bara världens sämsta vinnare. Jag tar fram stortrumman och bankar jättehårt när jag vinner.

Ja då vet ni alla dessa intressanta fakta. Så jag gör som Hanna och utmanar er att göra “åtta saker” och lämna en länk i kommentarerna så att jag får veta åtta okända saker om er. Har ni ingen blogg får ni gärna lista åtta saker i en kommentar.

Hur firar ni kvinnodagen? Jag gör inget speciellt. I morse funderade jag på att ägna hela dagen åt att gå omkring och vara extra kvinnlig. Jag hade tex tänkt raka benen. Kanske ta på mig högklackat. Men så dök det plötsligt och oväntat upp en sak som jag var tvungen att åka in till stan och göra. Så då la jag ner kvinnlighetsprojektet. Det fanns helt enkelt inte tid till att stå i duschen och balansera på ett ben för att ta bort hår som ingen ser ändå.

Nu kanske ni tror att jag ska berätta vad jag gjorde i stan. Det ska jag inte, det är hemligt. När jag hade gjort min hemliga sak åt jag en macka till lunch. Sen tittade jag på ett par fodrade gummistövlar till gullefjunet men jag köpte dem inte. Vi kan alltså sammanfatta det hela som att jag inte varit nära att dö av spänning någonting idag.

Om jag skulle berätta för er vad jag har gjort idag skulle det involvera blanketter som engelska skatteverket vill att jag skulle skicka in. Vilket betyder att jag har fått gräva i papper som är så gamla att man nästan måste ha tygvantar på sig när man tar i dem. Jo mina papper är av klent virke så de blir sköra på två-tre år. Dessutom har de inte riktigt fattat att jag flyttade för nästan två år sedan och de tjatar och vill ha skatt för 2012. Jag satte aldrig ens min fot i England under 2012, än mindre jobbade jag där så vi har en liten disagreement på den punkten.

Kan det bli tråkigare? Gamla papper och skatteverk. Nä, det kan inte det. Saker som involverar skatteverk och blanketter brukar vara tråkiga. Så vi bloggar inte om det.

Förutom att jag ska säga en sista sak. Om de inte fattar att jag inte är skatteskriven hos dem längre nu, och jag hör av dem igen om att jag ska betala något som jag inte ska betala, så kommer jag att lägga mig mer på golvet och skrika och sparka med bena som en två-åring gör när man ber dem ta på sig vinteroverallen.

Jag kommer att sparka så hårt och skrika så högt att grannen under oss tar fram en käpp och knackar i taket. Det vill inte säga lite kan jag berätta. För hon knackar aldrig i taket trots att gullefjunet studsar mellan väggar och kastar gunghästar i golvet på nästintill daglig basis. Grannen är helt enkelt tolerant. Men någon gång kommer väl droppen som får bägaren att rinna över för henne också. Det vore verkligen otur om det var jag som blev den droppen, istället för den person som terroriserar henne dagligdags.

Jag har inget viktigt att säga idag. Jag ville bara skriva av mig.