Category: Me, myself and I

Vid soffan. Så här ser den ut.

Vi hörs. Jag har inte tid att sitta här. Jag ska vila.

Glöm det där jag sa igår. Det om att må finfint. Det är inte längre en korrekt beskrivning.

De sägs ju att man ska klippa sig regelbundet. Jag brukar köra med var tredje månad. Nu har det gått lite längre än så. Jag har inte klippt mig sedan i juli. Jag kanske klipper mig idag.

Vi får höras senare. Jag måste gå och försöka lirka loss en hårborste från bakhuvudet.

Men det verkar inte vara någon som håller med, för jag fick inte en endaste gillning.

Idag har jag kört bil från Hammarby Sjöstad till Kista. Det är nästan från ena ändan av stan till den andra. Jag gjorde det utan att köra fel, krocka eller skrika åt maken att han ger usla körinstruktioner. Det här betyder att jag är duktig. Jag ville bara att ni skulle veta det. Det finns ingen annan poäng än det i den här historien.

Jag tycker nämligen väldigt synd om mig själv över mitt onda öra förstår ni.

Jag tål inte sådana där sköterskor som sitter i telefonväxeln och uppför sig som att de vaktar Pärleporten och har i uppgift att se till att ingen obehörig kommer in.

Man ringer och vill ha en tid hos läkaren och de ställer frågor som “har du tagit alvedon?” ungefär som att de tycker att man inte ska komma dit och besvära dem.

När jag väl har fått träffa en läkare har jag god lust att gå fram till luckan och fråga “var det du som svarade när jag ringde?” och sedan veva mitt recept på penicillin mot öroninflammation i ansiktet på dem. Men det går ju inte nu för tiden när recepten är elektroniska.

Nu får ni ursäkta mig. Jag måste fortsätta koncentrera mig på mitt onda öra och hur synd det är om mig.

Den flitige läsaren kanske minns att jag ibland har lite problem med öronen. Bomullstussar som inte går att få ut och cancer i stigbygeln och sådana där grejor.

Nu tror jag att jag har en liten miniatyrgubbe i örat. En kniv har han också. Sedan i fredags morse har han suttit där inne i örat. Varje gång jag sväljer sticker han in kniven i örat på mig. Det gör skitont ska ni veta.

Jag har just upptäckt att jag far med osanning här på bloggen. På sidan ‘Bloggens huvudpersoner’ står det att jag är thirtysomething/pushing forty. Dessutom står det att jag bor i Piteå. Allt det där var ju sant för två år sedan. Jag orkar inte skriva om det just nu. Vi lever kvar i illusionen om min ungdom ett tag till.

Det mesta är fortfarande sant. Katten bor fortfarande kvar i London hos Sofia. Jag misstänker att katten är något missnöjd idag. Hon är lite egen. När vi fick barn gick hon omkring och rynkade på ögonbrynen och tyckte att det var skitjobbigt med en skrikande unge som inkräktade på hennes revir. Hon var nog rätt nöjd med att flytta till Sofia och få bli husets drottning igen. Så jag kan tänka mig att hon kommer att bli sur när hon får veta att Sofia gick och klämde ur sig en liten dotter igår natt. Blixten ska ju inte slå ner två gånger på samma plats liksom.

Ni får förlåta Sofia för att hon inte har hunnit uppdatera bloggen med sin förlossningsberättelse ännu. Hon har annat att göra just nu fattar ni väl. Ni kan kolla på hennes nya matta som snart kommer att vara full av babyspya. Mowhaha…

Sedan vi flyttade till Stockholm har jag gått ner massor i vikt. Typ 5 kg på två månader. “Å vad duktig du är” tänker ni nu att det vore lämpligt att lämna en kommentar och säga. Fastän ni egentligen tänker “din subba…”. Men vänta ett tag med de där oäkta duktiga-du-kommentarerna.

För det här är inte alls en bra sak. Jag har nämligen inte gjort något för att förtjäna att gå ner 5 kg i vikt. Jag har inte motionerat. Annat än att jag numer går till jobbet 1,6 km enkel väg. Men alla vet att det inte räcker med några fjesiga promenader för att gå ner så mycket i vikt. Viktminskning skall alltid innebära lidande.

Inte heller har jag ätit mindre. Eller det har jag kanske gjort. Men inte för att jag medvetet har bestämt mig för att äta mindre. Jag har möjligtvis haft dålig aptit och därför ätit mindre.

Av det här kan man alltså dra slutsatsen att jag lider av någon allvarlig sjukdom. Alla vet att oförklarlig viktnedgång och dålig aptit är symptom på allvarliga sjukdomar. Problemet är att jag inte vet vilken. För jag har inga andra symptom som kan vägleda mig.

Jag har förstås haft lite problem med höger öra på sistone. När jag brukar googla vilken dödlig sjukdom jag lider av har jag dock aldrig sett diagnosen cancer i stigbygeln dyka upp i samband med viktminskning och dålig aptit. Så just den diagnosen har jag lagt lite på hyllan för tillfället. Jag säger inte att jag har helt uteslutit den, men i nuläget känner jag inte att det är den mest troliga diagnosen.

I väntan på att jag ska få besked om vilken allvarlig sjukdom jag lider av hittade jag i alla fall en liten ljusglimt i allt elände. Vi ska på bröllop sista helgen i aug och häromveckan provade jag en klänning som härstammar från BC (before child) – och jag kom i den. Jag ska inte säga att jag andades obehindrat, men när man går på bröllop måste man inte nödvändigtvis andas hela tiden om man kan komma undan med att slippa köpa en ny klänning. Jag tyckte att det var glädjande att jag skulle slippa köpa en ny klänning innan jag dör i min allvarliga sjukdom.

Nu har det dock dykt upp ett litet problem. Med mindre än tio dagar till bröllopet ställde jag mig på vågen idag. Den har gått åt fel håll med ett helt kilo. Det fanns inte ett kilos utrymme i klänningen förra gången jag provade den, och nu är det ju försent att börja banta.

Det här betyder att jag förmodligen kan sluta oroa mig för att jag har cancer i stigbygeln eller någon annan vital kroppsdel. Däremot har jag ett klänningsproblem och ont om tid.

Aldrig kan man då få vara nöjd.

Jag tror att jag har berättat det här förut – maken tycker att jag sparar en massa skräp. Om han hade fått som han velat för någon månad sen skulle han ha kört hela sladdlådan på tippen. Jag satte mig på lådan och frågade om han inte var riktigt klok. Om han hade fått bestämma skulle jag inte ha haft någon sladd förra helgen när jag bestämde mig för att skaffa Netflix och koppla ihop TVn med datorn. För självklart fanns det en lämplig sladd för det ändamålet i sladdlådan.

Jag har ju flyttat ner en del lådor som har stått i mamma och pappas uthus i tjugo år till Stockholm nu. På sistone har jag gått igenom dem lite då och då för att kolla vad som egentligen finns i dem. Å jag är ju inte sämre än att jag kan kompromissa litegrann. Någon liten sak har faktiskt hamnat i soporna nu.

Jag kände mig tex redo att skiljas från en tom biljettficka av papper från Eurostar från år 2000 nu.

Jag satt och höll i den en stund och funderade på om jag behövde behålla den av någon anledning. Jag kom fram till att den inte var tillräckligt speciell för att spara bara som en minnessak, och om den inte har kommit till någon användning de senaste 13 åren så dyker det nog inte upp något användningsområde i framtiden heller.

Men någon måtta får det vara på kasta-bort-andet. Maken får säga vad han vill. Pennförlängaren ska vara kvar. Det är ju en raritet.

Jag gick in i köket. Det var tomt. Jag tog en coca-cola utan att bry mig om att kolla om kusten var klar.

Jag gick till sovrummet. Det var tomt. Förutom alla leksaker som låg på golvet. De fick ligga kvar. Jag la mig på sängen en stund och drack coca-cola.

Jag gick in i vardagsrummet. Det var tomt. Förutom tvätten som hänger på tork. Den fick hänga kvar. Jag satte mig i soffan och tittade på det tomma rummet.

För några år sedan skulle jag inte ha tyckt att det här lät så märkvärdigt. Lite tråkigt till och med. Idag vet jag bättre. Jag förstår att 45 minuter ensam hemma är höjden av lycka.

Nu har jag inte tid med det här längre. Jag har fler ställen kvar att sitta och ligga på.

Dessutom finns det risk att det blir mindre än 45 minuter. De glömde nämligen bort att gå på toaletten innan de åkte och maken tog inte med sig några torra kläder.

Nu tänker jag inte på djungelordspråket “När Fantomen rör sig står blixten stilla”. Just det beskriver inte mig så bra.

Nej jag tänker på “Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man”. När han kallar sig Mr Walker ni vet. Med skillnaden att det inte var natt när jag vandrade på gatorna, och att jag inte kallar mig Mrs Walker. Skulle ett behov av att presentera sig uppstå brukar jag bara använda mitt riktiga namn.

Förutom det då alltså är jag litegrann som Fantomen. Idag ringde jag till maken och sa att jag hade tänkt gå en sväng på stan efter jobbet. Helt utan anledning. Precis som Fantomen. Eller som en vanlig barnlös människa.

Inte en enda klädställning har jag behövt rädda från att tippa. Och den enda person jag har sagt “häng tillbaka den där, du får skriva den på önskelistan” till är mig själv.

Jag målade naglarna för första gången på jag vet inte hur länge.

Hade inte ni en middagsgäst undrar ni nu. Jo men han och maken satt och pratade om något svintråkigt krig som hände på 1300-talet.

Elina var den enda som ansträngde sig i frågestunden. Fast hon ställde flera frågor som man måste fundera över vad man ska svara. Det tar ju jättelänge att göra en lista över saker man vill göra innan man dör. Men jag har i alla fall tänkt att jag ska sticka klart alla tre halvfärdiga tröjor som jag har i stickkorgen innan jag dör.

Här kommer i alla fall svar på några av hennes frågor som gick fort att svara på.

* vad har du gått för skola och vad jobbar du med?

Jävreskolan, Hortlaxskolan, Strömbackaskolan, Umeå Universitet (ekonomi) och papper. Eller egentligen inte så mycket papper, man får ju ingenting printa ut nu för tiden för miljöns skull. Så jag sitter mest och tittar på en datorskärm.

* vill du ha fler barn? Hur många barn tycker du är optimalt?

Det vore kanske kul med ett till underverk men man kan inte alltid få som man vill. Optimala antalet barn beror ju på vem ungarna tillhör och om man befinner sig i samma rum som dem eller om man tittar på barnen på bild. Fyra kan ju tex vara optimalt för någon annan men om jag hade fyra som var lika aktiva som den vi har skulle jag dö av utmattning.

* Hur går det med att hamna i tidningen för någon ickenyhet?

Det går jättedåligt. Jag fattar inte hur andra lyckas prångla med sig i tidningen men inte jag. Det blir nog aldrig bättre än den där gången när jag uttalade mig om vädret i Piteåtidningen.