Category: Me, myself and I

Idag när jag hämtade på dagis såg jag uppenbarligen lite extra snygg ut. För en ur personalen sa “Oj jag kände inte igen dig först, du ser så annorlunda ut idag, du ser nästan tio år yngre ut”.

Hon överdrev ju förstås. För i vanliga fall ser jag ju ut att vara kring 26-års-snåret och om man drar av tio på det blir det ju bara sexton. Riktigt så ung ser jag ju inte ut. Men ändå. Det är ju inte var dag folk säger åt en att man ser tio år yngre ut än igår. Jag måste nog använda mina neonrosa byxor oftare. Det var nog dom som gav mig en aura av ungdomlighet.

Väldigt trevlig kommentar var det ju i alla fall. Jag tror att jag ska ta och baka bullar och ta med till dagis och bjuda personalen på fika någon dag som tack för den komplimangen.

Här ser ni hur jag ser ut sådana dagar när jag ser tio år yngre ut.

Det var bara det jag ville säga. Fast jag kan även lägga till att jag är bra på att backa i största allmänhet. Inte för att det är något fel på min körning i framåtgående riktning heller, men det är backning jag excellerar i.

Helt allvarligt alltså. Jag har inte backat in i någon lyktstolpe eller något sånt om ni trodde det. Jag är bara nöjd över vilken snygg fickparkering jag nyss gjorde. I uppförsbacke dessutom.

 

Igår när jag satt på jobbet började jag känna pulsen i magen. Som varje förståndig och sunt tänkande människa så googlade jag för att ta reda på vad det berodde på.

Fatta chocken när jag hittade att jag förmodligen led av Aneurysm symptom. “Wow, det här låter allvarligt” tänkte jag. Bråck på aortan vill man inte ha. Alla vet att aortan är viktigaste artären och den vill man gärna ha intakt.

Ju mer jag läste desto fler symptom utvecklade jag. Sen när det blev lunch så var det jättejobbigt att välja vad jag skulle äta. Man vet ju inte riktigt vilken mat som kan vara spiken i kistan för en bräcklig aorta. Det blev varm korv med bröd. Det kändes lagom oförargligt, jag har aldrig hört talas om någon som dött av en varm korv. Fast när jag stod där och käkade den ångrade jag mig litegrann och tänkte att om det skulle vara min sista måltid borde jag kanske ha valt något mer avancerat.

Pulsen i magen la sig dock på eftermiddagen. Men jag har i alla fall adderat den här Aneurysm-grejen till listan över sjukdomar som jag måste övervaka så att den inte återkommer och förvärras.

Jag ska på puben ikväll med en gammal kompis från au-pair-tiden i London. Vi har druckit många öl tillsammans.

Maken ringde och frågade när jag trodde att jag skulle vara hemma. “Ska jag komma ut och hälla ut dig ur taxin kl två i natt?” frågade han. Det är ju oförskämt. Förtal rent ut sagt.

Ingen har någonsin behövt hälla ut mig ur någon taxi. Jag har alltid varit fullt kapabel att trilla ut på gatan själv. Man öppnar bara dörren och lutar sig lite så ligger man där på trottoaren.

Om man kollar på datumet på förra inlägget kan man få intrycket att jag redan ätit lunch och middag idag. Eftersom inlägget är daterat idag. Så är inte fallet. Jag skrev det igår också hann klockan bli över midnatt innan jag publicerade det.

Bara så att ni vet. Jag har bara hunnit med frukost ännu. En macka. Nu äter jag efterrätt.

Jag antar att ni undrar vad jag har ätit idag. Dagen efter badrumsvågs-chocken.

Frukost – godis. Jag köpte inte specifikt godiset för att ha det till frukost. Jag köpte det igår för att äta medan jag funderade på det här med problemet vi har med vår badrumsvåg. När jag kom till jobbet i morse och inte hade ätit någon frukost och godispåsen stod där på skrivbordet åt jag godis till frukost. Jag har fortfarande kvar godis i påsen så det kanske blir godis till frukost imorgon också.

Lunch – Burger King. Det var inte meningen att jag skulle äta Burger King till lunch men jag gjorde ett ärende på lunchen och skulle köpa med mig en macka till kontoret på väg tillbaka. När jag gick där och tittade mig omkring efter något ställe som sålde mackor dök det plötsligt upp ett Burger King. Nästan som ur tomma intet. Jag hade ingen aning om att det låg ett Burger King inne på Hötorgets t-bana. Då råkade jag tänka “macka eller Burger King?” och sen var det kört. Vem vill ha en macka efter man har tänkt en sådan tanke.

Middag – makaroner och köttbullar. Vi gjorde en familjeutflykt till Polisen efter jobbet för att göra pass och när ungar ska ha pass ska alla vara med. Det är i och för sig bra att maken inte kan göra ett pass åt min ögonsten och bara dra iväg med henne utan mitt medgivande. Så när vi kom hem var det snabb-mat som gällde. Både jag och gullefjunet tycker att det är jättegott med makaroner och köttbullar så ingen av oss grät vid matbordet.

Jag har inga foton från dagens näringsintag. Jag vet att det är dåligt av mig. Jag lovar att skärpa mig med matfotograferandet.

Maken var hos läkaren igår och fick väga sig där. Sen skickade han mig ett text där det stod;

“Goda nyheter för mig men dåliga för dig – vågen visar 6 kg fel”.

Vågen visar alltså 6 kg mindre än vad man egentligen väger.

Jag har inte bestämt mig vad jag tycker om det här ännu.

Jag ställde mig på vågen och vägde 2-3 kg mindre än vad jag hade väntat. Det kan ju inte stämma tänkte jag. Om någonting hade jag trott att jag skulle ha gått upp. Jag klev av vågen.

Klev upp igen. Hade gått ner 4 hg till. Jag tänkte att golvet kanske lutar så jag vred på vågen och klev upp. 3 hg till hade försvunnit. Så där höll jag på och klev på och av vågen och till slut hade jag gått ner två kilo från första gången jag ställde mig på vågen.

Det känns inte som att vår våg är pålitlig. Tänk om jag inte alls är så smal som jag tror att jag är.

Jag har feber. Om ni hade läst det här i en kvällstidning skulle det ha stått EXTRA längst upp.

Det är lite synd om maken som inte har någon blogg. Han har bara två personer att berätta för när han är sjuk och vi lyssnar inte. Då brukar han ringa till sin mamma för hon bryr sig.

Jag kan berätta för potentiellt hela världen att jag har feber. Eller i alla fall alla som förstår svenska. Eller för de 50-100 personer som brukar läsa den här bloggen åtminstone. Inte för att det är någon som bryr sig ändå. Men jag får större spridning på min sjukdom än vad maken får. Nån kanske till och med gillar sjukdomen på Facebook. Om maken visste att man kunde få tummen upp för sina sjukdomar så skulle han säkert börja använda Facebook.

Maken är borta ikväll så när gullefjunet visade bristande intresse för min feber ringde jag till mamma och pappa.

Mamma sa “37,7 är rörelsetemp i min värld”. Men min normala temp är faktiskt 36,5 så jag har jättehög feber. Jag fryser och allt.

Pappa är lite mer lik maken när det gäller sjukdomar. Han sa “Har du hostat i över en månad?! Du måste ju gå till doktorn, det kan ju utvecklas till lunginflammation eller så kanske du redan har det. Vadå att du ska försöka få en tid imorgon? Om du inte får någon tid måste får du ju åka på akuten, ni måste väl ha någon akut i Stockholm också?!”. Den där Y-kromosomen gör nu folk dramatiska alltså.

Hur tacklar jag den här febern (den potentiella lunginflammationen) nu då? Maken är ju som sagt borta så jag kunde ju inte lägga mig på sängen och sucka. Jag plockade upp en halv bokhylla böcker från golvet. Lagade middag. Orkade inte stoppa disken i maskinen så den ställde jag på bänken. Jag har ju feber för guds skull! Inte för att jag visste det när jag ställde disken på bänken, det upptäckte jag efteråt. Tittade på Smurfarna. Upptäckte att jag har feber och tog två tabletter. Badat barnet och vunnit en pyjamasbrottningsmatch. Nu ska jag plocka av tvätten från sängen så att vi har någonstans att läsa sagan när vällingen är slut.

Vi kanske hoppar över tandborstningen ikväll. Jag tycker att det är läggningens jobbigaste moment. Man ska inte ta ut sig för mycket när man har feber.

Jag gissar att om en sjundeklassare skrev en saga om en indian, två araber, en norrman och en ryss idag skulle sagan få underkänt betyg för att den inte var politiskt korrekt. Eller så skulle den få högsta betyg för att den hade mångfald. Vem vet.

När jag hade gått ut sexan och lämnade livet som reporter på Jävrebladet bakom mig och började sjuan i Hortlax fick vi skriva sagor. Det vet jag för att jag hittade sagohäftet med sagor från alla i klassen i samma låda som Jävrebladet. Jag har inget minne av att någon hade några synpunkter alls på nationaliteten på deltagarna i min saga på den tiden. Folk visste väl inte bättre på åttiotalet. Bellmanhistorier var ju vardagsmat då, och där var det ju ofta med dumma norrmän.

Pojken med giftpilarna

Det var en gång en indianpojke som hade en pilbåge med giftpilar. I det stora berget i skogen bodde ett troll. Varje år tog han fem fångar som fick laga hans mat. Hans föda bestod av jättetomater och minigurkor från Yokahamasöarna. En dag när indianpojken höll på att öva sig på att skjuta giftpilar, med sin pilbåge, hördes plötsligt ett brak, när trollet trampade på bagarens torrdass. Trollet tog till fånga indianpojken, två araber, en norrman och en ryss. När de kom till berget fick de börja med att bära jättetomater till köket. När de hade burit jättetomaterna i en månad blev indianpojken less, och sköt en giftpil i en jättetomat.

Nästa dag när jätten skulle äta sin frukosttomat, tog han den tomat som var giftig. Han hann bara ta en tugga innan han dog. Också levde indianpojken lycklig i alla sina dar.

När min lärare läste det där måste han ha rörts till tårar av stolthet när han insåg att en av hans elever någon gång i framtiden skulle komma att ha en blogg där några läsare varje dag får ta del av alster av den här kvaliteten.

Mats tror jag att den gråtande läraren hette. Flint. Rött skägg har jag också för mig att han hade.

Jag är ganska säker på att bilden föreställer trollet, inte indianpojken. Definitivt inte Mats i alla fall. Det berättade jag ju nyss för er att Mats var flint.

 

Tidigare idag tvingade morfar och gullefjunet ut mig i uthusen för att hämta lego som jag och min bror lekte med för några år sedan.

Av en slump råkade jag då ramla över en raritetstidskrift. Nr 1 av Jävrebladet från 1986. Den 22 maj för att vara exakt. Av anledningar som blir tydliga om ni läser texten nedan gissar jag att detta datum inföll tre veckor före sommarlovets start.

I den här tidningen fanns det en artikel av en reporter som verkade exceptionellt talangfull.

Jag tänkte att ni troligtvis också vill läsa det här litterära mästerverket som jag producerade för 28 år sedan när jag var tretton. För 28+13 blir ca 33. Samtliga stav- och grammatikfel nedan är lika gamla som texten.

Vart tog vägen vägen…?

I Tisdags förmiddags runt 16 tiden kom Wilma Ögontröst körande efter E6:an i Jävre.

Men plötsligt när hon skulle svänga uppför skolbacken var vägen borta!!!

Hon hamnade i tomma intet och svimmade.

Men ett vittne Engelbrekt Eng såg det hela och larmade polis, brandkår, och ambulans, och bärgningsbil.

De drog upp Wilma och bilen ur intet.

Wilmas första komentar efter det att hon vaknade var – Vart tog vägen vägen?

Vi från JB sökte upp ansvariga för vägen och frågade vart vägen hade tagit vägen.

Den ansvariga som inte vill träda fram med namn säger att eleverna i Jävre skola som var less på skolan gjorde ett sista drastiskt försök att få ett tidigare sommarlov och sprängde vägen, för att inte komma fram till skolan.

Då gav rektorn upp och eleverna fick ett tre veckor tidigare sommarlov. 

Rektorn vill inte lämna några kommentarer i det här fallet.

Reporter: Victoria Stenberg

Jag har ju glömt bort att berätta att jag har slutat snusa. Jojomän så är det.

Jag hittade lappen imorse. Sen kom jag ihåg att ta med den till dagis också.

Jobbtelefonen glömde jag hemma. Jag fick jättemycket gjort på jobbet när telefonen låg hemma.

När jag åkte hem idag såg jag en kvinna som hade med sig sin katt i koppel nere i tunnelbanan. Katten såg inte glad ut och jag sympatiserade med den. Att ta med sig en katt ner i tunnelbanan i koppel är märkligt beteende.

Dessutom åt jag lunch och middag. Frukost hoppade jag över.

 

Det här med blogg-inspiration går upp och ner. Ibland har jag oändligt med trams att skriva om och ibland står det bara helt stilla. När blogg-inspirationen är låg och jag krystar ur mig ett dåligt inlägg brukar jag tänka att snart överger alla mina läsare mig för att jag skriver så tråkiga inlägg. Eller så ifrågasätter jag er intelligens och undra varför ni egentligen kommer tillbaka till den här bloggen.

När jag har skrivit klart ett blogginlägg brukar jag oftast glömma bort det. Jag kan komma ihåg att jag bloggat om ett ämne eller en händelse, men exakt vad man skrivit glömmer man ganska snabbt. Men ibland när jag skriver inlägg kommer jag ihåg att jag tidigare skrivit om samma ämne eller en liknande händelse och länkar till det och då brukar jag gå tillbaka och läsa inlägget jag länkar till.

Tidigare när jag i förra inlägget länkade till det gamla inlägget om smink så läste jag om det. Där hade jag skrivit följande;

Den tredje från vänster är en “Stretch Classic Look” mascara. Den ger “noticeably longer lashes” och är “smudgeproof”. Det där sista är då i alla fall inte sant, jag får alltid lov att tvätta örngottet när jag har använt den.

Då satt jag där och småfnissade åt mig själv som någon annan sorts självgod jävel och tänkte “Den där sista meningen var ju rolig, skrev jag verkligen den helt själv?”.

Jag kände mig som ett litterärt geni och tänkte att anledningen till att ni kommer tillbaka måste vara att jag ibland skriver sådana där roliga meningar. Jag tänker på den där meningen litegrann som min to-be-or-not-to-be-mening.

Jag är ledsen att ni ibland får vänta länge mellan gångerna och tacksam för att ni håller ut och kommer tillbaka i väntan på en örngottsmening.

Man kan inte tvinga fram mästerverk förstår ni, de måste komma av sig själv.

På väg hem från jobbet idag gick jag och smaskade på en piratpeng. Vandrade in genom dörren hemma och gav gullefjunet en kram och hade glömt bort mig så jag smaskade fortfarande på en piratpeng.

“Vad äter du på mamma?” blev naturligtvis första frågan.

Å då ljög jag. För saltlakrits luktar ju jättemycket så jag kunde ju inte förneka att jag hade en godis i munnen.

Jag sa “Jag fick en godis av en tant som stod utanför tunnelbanan och delade ut karameller”.

Ja jag vet. Helt osannolikt. Men hon är bara liten så hon ifrågasatte inte att det stod en godistant utanför t-banan. Vad skulle jag annars ha sagt tycker ni? Jag kunde ju inte säga att jag har en hel påse med piratpengar i handväskan på en torsdag.

Idag har jag jobbat första dagen på mitt nya jobb. Det har varit trevligt. På mitt förra jobb fick jag efter tre månader lov att gå och fråga om jag hade gjort tillräckligt för att ha förtjänat en telefon på skrivbordet ännu. Idag dök det upp en brand new iPhone 5 på mitt skrivbord före lunch.

Jag är dock inte helt nöjd med min underordnade. Kaffet smakade inte bra. Det här får jag lov att ta itu med snarast. Jag tycker att det är viktigt att man är tydlig med sina förväntningar redan från början. Om den här kaffemaskinen inte börjar producera bättre kaffe så kommer jag att börja se mig om efter en ersättare.

Alltså jag gjorde ju slingor igår. För jag har ju börjat få några enstaka grå hårstrån. Inte många, men typ fyra eller kanske sju. Om man har några enstaka gråa hårstrån kan det lätt se ut som att man har ett tunt streck i håret. Så min teori var alltså att de skulle synas mindre om jag gjorde slingor.

Nu ska jag inte komma och påstå att jag är någon sorts hårexpert va. Men seriöst – ska det verkligen se ut så här? Nu är jag ju randig i hela skallen. Det kan ju knappast räknas som bättre än fyra grå hårstrån som knappt syns.

Den där naturliga looken som frissan pratade om. Jag ser den inte. Jag ser distinkta ränder i bimbofärg. Det är i och för sig länge sedan jag gjorde slingor sist, men inte minns jag att jag var randig i huvudet förra gången jag gjorde slingor. Det här kanske inte syns så bra på bilden men jag är dessutom randigare på ena sidan än på den andra.

Å it vet ja, men ska man verkligen ha en centimeters utväxt redan dagen efter? Är det så det ska vara? Med en präktig bibliotekarieklippning till.

Min nya frisyr får mig att känna mig splittrad. Klippt som en tant och slingad som en tonåring.

– Måste sluta kalla idioter för idioter. För dottern låg på vardagsrumsgolvet och ropade på sin mjukkatt tidigare idag genom att säga “kom tillbaka idiot”.

– Kom alltid ihåg att säga till frissan innan hon börjar att man INTE är ute efter präktiga bibliotekarie-looken.

– Glöm inte bort att fotografera middagen före man äter upp den. En tom tallrik gör sig inte lika bra på Instagram som en tallrik med mat.

Jag har fått ett nytt jobb. Grattis till mig.

Det är så att det jobb jag har nu inte är ett fast jobb och mitt nya jobb är ett fast jobb. Ett fast jobb är bättre än ett o-fast.

Det nya jobbet betalar mer lön än det gamla. Mer pengar är bättre än mindre pengar.

Jag tycker inte om att ha skor på mig inne. Så jag tar alltid av mig skorna. Det är på inget som helst sätt så att det är någon som har sagt till mig att jag måste ha skorna på mig där jag jobbar nu, men det är den sortens arbetsplats där folk skulle kunna titta lite snett på en när man går omkring utan skor. Jag tar ju av mig skorna ändå förstås. Men jag tror att folk kommer att kolla på mig som att jag är konstig som tar av mig skorna lite mindre på min nya arbetsplats.

Det var en kort summering om varför jag ska byta jobb. Inte riktigt än. Jag sa upp mig i fredags och hoppades att jag skulle få gå före min uppsägningsmånad är slut, men det fick jag inte.

Jag hoppas att ni inte hade förväntat er att inlägget skulle ha ett innehåll? Maken är i Göteborg i två dagar och jag måste göra allt föräldraskapande själv. Då har man inte tid att blogga. Jag kanske återkommer när hon somnat. Om hon somnar. Det är ju inte säkert att hon tänkt sova i natt.