Category: Me, myself and I

När man äter på Leos lekland finns det risk att man svälter ihjäl innan maten kommer

Idag har vi varit på Leos Lekland i Skellefteå. 6 mil är nämligen nästgårds här i Norrland så det är ju ingen distans att åka för ett lekland. Först lekte vi och det var kul.

Sen skulle vi äta och det var inte lika kul. Först var det 15 minuters kö till att beställa mat. Sen satte vi oss vid ett bord. Första fem minuterna pratade hela familjen om en festis för det finns mycket att säga om festisar. Nästa fem minuter satt jag och muttrade att det är märkligt här i Sverige att ALLA ska äta lunch samtidigt. Mellan tolv och ett. Ingen kan tänka sig att äta halv tolv eller halv två. Och lika märkligt är det med restauranger som inte har lärt sig att ALLA ska äta mellan tolv och ett och ser till att det finns tillräckligt med personal just den timmen.

Nästföljande 10 minuter höll jag en monolog för maken. Dottern var fortfarande upptagen med festisen och verkade inte lyssna. Egentligen vet jag inte om maken lyssnade så mycket heller. Monologen handlade i alla fall om att när jag i tonåren jobbade som hamburgerstekare så skulle jag ha hunnit utfodra mängden kunder i restaurangen TVÅ gånger på den tid som de på Leos inte hade serverat oss någon gång alls. Vi väntade nämligen inte på några kulinariskt komplicerade maträtter. Vi väntade på två hamburgertallrikar och en korvtallrik. Mellan tolv och ett borde man ju konstant kunna ha 20 hamburgare liggande på hällen redan innan beställningarna kommit in eftersom alternativen på menyn är typ hamburgar, hamburgare och korv.

De efterföljande 10 minuterna deltog jag inte i några konversationer. Jag satt och blängde på personal som bar ut hamburgertallrikar till alla utom oss. Maken och dottern lekte nån sorts lek som gick ut på att maken ställde olika föremål framför dottern och frågade “Vad är det här för färg” och vårt geni svarade “grön”. “Bra, vad är det här för färg?”, “Gul!”, “Bra, det här då, vad är det för färg?” “Röd!”. “Ja rätt! Samma ansiktsfärg som mamma har när hon är hungrig och maten aldrig kommer”.

Sen började personalen bära ut hamburgertallrikar till folk som kommit EFTER oss. Då började det pysa ur öronen på mig och jag stoppade en tjej ur personalen och frågade henne vänligt om hon kunde kolla var vår mat var. Vilket hon lovade att göra. Några minuter senare gick samma tjej förbi och levererade en hamburgertallrik till någon annan utan att komma och berätta var MIN hamburgertallrik var. Så då travade jag iväg till kassan och frågade efter vår mat. Då fick jag veta att den låg på grillen nu och skulle komma om två minuter.

Två plus några minuter till senare kom då äntligen maten. Anledningen till att det inte finns någon hamburgare med på min tallrik på fotot är att jag slukade den i två tuggor när den äntligen dök upp. Också fick vi en liten ursäkt om att lappen hade trillat ner.

Post-it lappar brukar göra det!! Fast det sa jag inte till flickstackarn som levererade maten och “lapp-beskedet”. Det är ju troligen inte hon som har tänkt ut ett post-it-lapp-system som ett lämpligt system för att serva ett fullsmockat lekland på en regnig söndag.

En annan anledning till att jag inte fräste ur mig min observation om post it lappar var att tjejen vände sig till maken när hon levererade “lapp-beskedet”. Det brukar vara så när folk som inte känner oss ska leverera dåliga nyheter. De brukar vända sig till maken. Det verkar som att de tycker att han ser trevlig och sympatisk och förstående ut. Också verkar det som att de tycker att jag ser ut som en sur subba.

Folk som inte känner oss gör en helt korrekt bedömning när de väljer att vända sig till maken med sådana här “lappen hade ramlat ner” besked när jag har väntat på maten i nästan 50 minuter. För då är jag en ganska sur subba.

Ja, det var bara ett kort inlägg om vår lunch idag.

 

Maken återkommer imorgon eller på söndag

Jag beklagar att jag har varit så tråkig på bloggen idag – jag vet att min make är bloggens mest populära inslag. Men jag har inte haft tid med maken idag. Imorse medans fjunet var på dagis jobbade vi båda. Jag kan i och för sig multi-taska och vi jobbar båda hemifrån för tillfället så jag skulle kunna snappa upp bloggmaterial. Men när maken jobbar uppför han sig helt normalt och intelligent. Det är när man kommer till bloggvärldens mecka ‘vardag’ som man kan hämta inspiration från maken.

Jag har läst bloggar idag. Det låter kanske inte som en värdig ursäkt men om man läser Bambis blogg så är vi bloggare likvärdiga med journalister. Så i journalistikens tjänst har jag läst bloggar. Sen grillade jag maken, som man gör i juni oavsett hur jävla kallt det än är. Detta blir, i skrivande stund, bloggportalens 70738onde inlägg om grillning.

Men jag lovar bättring imorgon. När gumman kom hem från dagis tog maken nämligen henne till mormor och morfar. Där hjälpte han morfar med någonting som heter “innerspikning” i pensionärskuvösen som morfar håller på att bygga nu när han har gått i pension. Jag vet faktiskt inte heller vad en “innerspikning” är men imorgon ska jag gå dit och titta och verkligen lyssna (under förutsättning att de inte maler på för länge) och naturligtvis kommer jag då att berätta jag för er vad denna ointressanta form av spikning är.

Vinn gratis äktenskapsrådgivning

Idag slutar ju tävlingen som pågår just nu. Ni gillar ju att tävla, det har jag märkt. Så jag borde ju starta en ny Kidkit-tävling. Men jag har lite idétorka, jag vill nämligen ha roliga och annorlunda tävlingar och idag står det stilla på den fronten.

Men vi kör en annan sorts tävling, vi promotar MIG och den här bloggen. Ja vad kul! För mig i alla fall. Här hade jag tänkt lägga upp ett vackert foto på mig, men vi kör ett på min gamla katt som bor kvar i London istället. För hon är döpt efter mitt alter ego och heter Inga from Sweden. Men katten lystrar bara till ‘Kisse’ och mitt alter ego har jag fått förtrycka sedan jag blev en ansvarstagande moder.

Så här tävlar man.

Välj ett inlägg här på bloggen, vilket som helst och dela det på Facebook. Jag har ju ingen dela-knapp utan bara gilla-knappar, för när gilla-knappen äntligen satt på plats så hade jag nästan hjärnblödning så då fick det räcka. Så ni måste tyvärr anstränga er litegrann och kopiera url:en och klistra in den i statusfältet på Facebook. Sen skriver ni en rad i statusfältet och berättar för era vänner varför den här bloggen är så fantastisk och varför de borde läsa den. Ni måste dela länken ‘public’ (eller vad det alternativet nu heter om man har FB inställt på svenska) annars kan jag inte läsa vad ni har skrivit för fin rekommendation för att bedöma om ni är en värdig vinnare. Sen berättar ni för mig att ni har tipsat era vänner och alla dem som ni inte tordes säga nej till deras vän-förfrågan på FB.

Eller så tipsar ni på er egen blogg.

Bästa rekommendationen vinner. Hur många av era vänner som verkligen kommer hit och läser tas ej med i bedömningen eftersom det ju inte är ert fel om era kompisar ingenting fattar. Rekommendationer som “ni måste läsa vad det här puckot skriver” har också chans att vinna. Saker som “jättefin blogg av en jättefin medelålders tjej” bubblar inte ens. Nått mittemellan duger dock, ni får tänka till själva. Det är liksom det som själva tävlingen går ut på.

Vad vinner man då? Ja om jag inte ska ge bort barnkläder så har jag ju inte så mycket annat att erbjuda. Jag har i och för sig 186 glaskulor, men dom behöver jag själv. Men jag har ju förstås min expertis som jag kan dela med mig av.

Vinnaren får alltså 40 minuter gratis äktenskapsrådgivning från självlärd expert. Även lämpligt för lyckliga äktenskap, saker och ting kan alltid bli bättre. Lockar inte det kan jag erbjuda 35 minuter “grundläggande förhandlingsteknik inom äktenskapet” för att maximera chanserna att få sin vilja fram med de viktiga sakerna genom att ge med sig när det gäller mindre viktiga saker. Man kan tex förhandla till sig en ny vardagsrumssoffa genom att låta maken hänga upp sitt 20 år gamla foto från lumpen på toaletten (eller vice versa om du är man).

Tävlingen avslutas när jag har fått 186 rekommendationer.

Om den här tävlingen och priset inte tilltalar er får ni titta tillbaka om några dagar, då har jag kanske hittat på en ny Kidkit-tävling.

En tallrik med glaskulor

Det här är en tallrik med 186 glaskulor på. De ligger inte vanligtvis på en tallrik, jag la dem där för konstens skull.

I vanliga fall bor glaskulorna i den här burken som står förvarad högst upp på bokhyllan.

Det är inte dotterns glaskulor, hon är för liten för att leka med kulor. Hon skulle garanterat stoppa dem i munnen och förmodligen svälja dem och det är jag övertygad om att livsmedelsverket skulle ha synpunkter på. Det är mina glaskulor. De är del av ett hemligt projekt som jag har planerat. Eftersom det är hemligt så berättar jag inte vad projektet är. Det här är ingen cliffhanger, jag kommer inte att berätta vad det hemliga projektet är imorgon heller.

Mest berättar jag att jag har en burk med kulor i för att jag absolut ingenting har att blogga om. Litegrann berättar jag för att ni ska undra varför jag har en burk med kulor i och vad jag har tänkt göra med den.

Härligt väder för en härlig långpromenad

Idag har det ju varit fantastiskt fint väder, som gjort för en långpromenad. Jag satt på verandan och i sandlådan istället. Också åkte vi till stan och köpte en gunga och en kana.

Jag har dock packat ner påsken i en påse och hängt den på en krok under hatthyllan så det känns som att jag har haft en produktiv dag ändå även utan långpromenaden.

Jag behöver ett tema till nästa vecka. Men eftersom det enda förslaget förra gången jag frågade er var Beach 2012 så frågar jag inte er igen. Jag funderar vidare själv. Jag kanske ska ha en inspirationsvecka och inspirera er varje dag? Eller så kanske jag kör en bakvecka. Eller jag kanske gör något riktigt crazy och har en skönhetsvecka. Jag har ju en dag på mig imorgon också att tänka vidare.

Om en pall med en apa på

När dottern var ca 8 veckor gammal köpte jag en pall med en apa på till henne. Maken och min mamma skrattade och hånade mig och frågade vad jag trodde att hon skulle med en pall till. Det var som att dom inte fattade att hon inte alltid skulle ligga på rygg och jollra. Att hon skulle växa och bli större och att pallen var en investering inför framtiden. Vi skulle ju flytta hem från London och om jag inte köpte ap-pallen då skulle hon aldrig få någon ap-pall. För jag har då aldrig sett någon ap-pall här i Piteå i alla fall.

Mest tror jag att det var så att maken var bitter för att jag övertalade honom att vi skulle sälja hans älskade trasiga skinnsoffa. Vi har fortfarande meningsskiljaktigheter angående om soffan var av riktigt skinn eller av fusk-skinn. Den var av fusk-skinn. Vi kompromissade och han fick behålla den trasiga fåtöljen av fusk-skinn, för den tog mindre plats på flyttlasset, också sålde vi soffan. Jag sålde soffan för dess marknadsvärde som var £10. Vi är inte helt överens om det där marknadsvärdet heller, men det var inte jag utan marknaden som satte det priset. Sen köpte jag en ap-pall till ögonstenen för £12. Jag tror att det är här skon klämmer för maken och att det är förklaringen till varför han alltid haft ett ont öga till pallen.

Att vara förälder var så nytt för oss då. Maken hade inte vant sig ännu vid att nu gör vi uppoffringar för att dottern ska få saker. Ut med soffan och in med pallen alltså.

Pallen har i alla fall kommit till otroligt mycket användning. Dottern sitter på den. Hon ramlar baklänges från den och slår i huvudet. Hon står på den och lämnar handavtryck på balkongdörren. Hon tar ett steg åt sidan när hon står på den och trillar av och slår sig. Hon hämtar den och använder den för att klättra upp och nå saker som hon inte får ha, också drar hon i dem så att de rasar i huvudet på henne. I största allmänhet har pallen gett oss många tillfällen att komma närmare vår dotter när vi fått möjlighet att krama och trösta henne.

Nu skrattar dom inte längre åt pallen. Maken springer dock och gömmer den i skattkammaren hela tiden. Men jag och dottern är ett litet team så vi letar reda på den och tar fram den igen.

SÅ pinsamt!

Såg ni att jag hade särskrivit ordet ‘eftersom’ i inlägget om Euskefeurat? Som nån annan analfabet. Såg ni det? Jag vet minst två personer som måste ha sett det. Och inget sa ni. Det är ingen idé att ni går och kollar nu, jag har fixat till det fattar ni väl.

Rättstavningen här på bloggen föreslår förresten att jag ska särskriva särskrivit. Hur ska dagens ungdom kunna lära sig skriva ordentligt om de inte kan lita på rättstavningsprogrammen?

En gång var jag med i en musikvideo

Eftersom det inte händer så mycket intressant i mitt liv så gräver jag fram lite gammal skåpmat att skriva om. Det här är riktigt gammalt, från när jag gick på gymnasiet, och trot eller ej men det är 20 många år sedan. Men på sätt och vis skulle man kunna hävda att det är aktuellt ändå. Om ni läser till slutet ska jag berätta varför.

Idag ska vi prata om Euskefeurat. Det är typ världens bästa band. Världens bästa band från Piteå i alla fall. När jag gick på gymnasiet var jag med i en av deras ”musikvideos”. Det dök upp en person på vår lektion på Backa (gymnasieskolan) och frågade om det fanns några tjejer som kunde tänka sig att vara med i en musikvideo. Jag och fyra kompisar tog omedelbart chansen att slippa en lektion.

5 minuter senare befann oss nere på Pentryt (restaurang/nattklubb). Mitt på blanka förmiddagen, i fullt dagsljus och det var folktomt – förutom Euskefeurat och filmteamet. Mr Li var väl också där i köket någonstans antar jag.

Problemet var bara att hitlåten som det skulle spelas in en video till hette ’Jag skiter i det sexuella’. Så de hade väl egentligen tänkt sig några tjejer som var lite ”sexiga” eller så. Men det var ju mitt i vintern, och to be fair mot oss så hade de ju faktiskt kommit och rekryterat oss på en mattelektion, så vi var klädda i jeans och stickade tröjor typ. Så i slutändan klipptes vi bort från nästan hela videon, de utökade skoterkörningsklippen istället antar jag.

Om jag inte minns fel fick P vara med en stund för hon kunde göra rökringar så hon stod bredvid Bengan i baren och blossade i några sekunder. Vi andra svepte de bara förbi med kameran medan vi stod och låtsades hänga och prata i baren.

Förutom mina naglar då förstås. Jag hade långa målade naglar så utav alla de timmar vi var med på musikvideoinspelningen så var mitt enda bidrag att jag stod och ”smekte/knådade” Bengan på axeln medan han sjöng över en öl. Mitt starkaste minne från hela den här upplevelsen är att hälften av nagellacket på ringfingret var bortflagnat.

För att göra den här ego-historien om min musikvideo-karriär någotsånär relevant på 2000-talet kan jag berätta att Euskefeurat spelar i badhusparken i Piteå den 20 juni 2012.

Jag har letat efter videon på nätet men den verkar inte finnas med. Vilket ju är typiskt, allting annat finns ju på nätet, men min nagel den går fan inte att hitta. Så ni får hålla till godo med det här klippet istället – låten vi pratar om, men inte videon.

Vi ska inte ha någon orm eller ödla

Kom på något viktigt jag har glömt att berätta. Inatt drömde jag att maken kom hem med en orm och leguan, och hängde ormen på hatthyllan så att den ramlade ner på min axel när jag kom hem. Då blev jag hysterisk och började tjuta. I drömmen alltså. På riktigt är jag varken hysterisk eller en lipsill.

En leguan är en ödla förresten. När jag drömde det här var det bara en ödla, men nu har jag konsulterat google för att ta reda på vad det var för sorts ödla karln hade släpat hem och det var en leguan.

Nu har jag, för säkerhets skull, informerat maken om att han kan glömma att vi ska ha någon orm eller ödla så det är ingen idé att han kommer hem med något av det. Han bara ignorerade mig och fortsatte läsa tidningen. Sånt kan nu driva en till vansinne.

Nu ska jag åka till stan, så nu vet ni det fastän ni inte ens har frågat.

Glöm inte att tävla om babydojjor eller en musmatta.

Är ni tillbaka från stugan nu?

Jaha hallå, ni är tillbaka från stugan nu alltså. Kom ni ihåg att skura gallret på grillen innan ni åkte hem? Annars blir det jobbigt när ni kommer tillbaka till midsommar och måste göra det då.

Nu undrar ni alltså, före åtta på morgonen, vad jag har för visdomsord att dela med mig av idag? Ni får lugna er litegrann, det vet jag inte själv än, jag har knappt hunnit vakna ännu. Jag har inte ens hittat på någon tema-vecka. Beach 2012 blir det INTE, det var ett värdelöst förslag du inte-så-anonyma kommentator.

Ni som inte varit här sedan i torsdags kan ju läsa det jag producerat under helgen medan ni väntar. Eller så går ni och tävlar eller fyndar på rean. Jag har en del saker att ta hand om först.

Dottern är redan avlämnad på dagis. Nu måste jag väcka hönorna och kycklingarna – det var nämligen någon som vägrade gå och lägga sig förrän de hade somnat igår.

Va? Har ni städat bort påsken REDAN? Ja, jag kanske också skulle ta och göra det nån dag i veckan. Innan juni har jag lovat mig själv att den ska vara borta.

Det kommer i alla fall ett gästinlägg senare idag, så mycket vet jag redan för det ligger i inboxen och bara väntar på att bli publicerat.

Nödproviant

Idag har det hänt två saker som gav mig en rejäl tankeställare. Först kom makens “förkylning” och sen råkade jag titta i frysen. Där fanns i princip enbart matvaror som måste förädlas innan man kan äta dem.

Vad händer om maken tex får feber och säger att han inte orkar laga mat? Och det inte finns någon nödproviant i frysen. Vad gör man då? Ska man svälta? Eller ska man då måsta ta fram kokboken och ställa sig i köket och laga riktig mat? Som nån annan mönsterhustru!

Ni fattar allvaret va? Så jag tog mig an en ny vardagssyssla – jag åkte och handlade för att försäkra mig om att vi inte hamnar i en kris-situation om maken en dag skulle annonsera att han inte kan laga middag.

Nu låter det kanske som att jag inte drar mitt strå till stacken i köket. Men det är inte sant, jag brukar hjälpa till. Ibland hackar jag sallad. Så jag köpte hem lite sånna saker också. Plus en köttbit till maken att lägga i frysen.

Nu är vardagsveckan nästan slut. Kommer ni att sakna den?

Sjukdomsrapport

Vi bor i en liten by utanför stan, där alla känner alla, eller i alla fall vet vem alla är.

Sen jag började blogga regelbundet så händer det allt oftare att folk som jag känner eller är bekant med kommer fram på stan eller byn och frågar hur mamma eller maken mår. Jag tror att för att jag nämner dem på bloggen känner folk att de törs fråga. Många är nog rädda för att fråga i vanliga fall, speciellt cancer har jag märkt att många människor är rädda att nämna eller fråga om. Vilket jag förstår, man vet ju aldrig hur den som är sjuk eller anhörig hanterar sjukdomen och om de tycker att det är ok att prata om det.

I alla fall tänkte jag att ni skulle få en liten hälso/sjukdomsrapport för er som gillar att läsa om sånt.

Mamma gjorde ju en ablation förra veckan för att försöka bota hennes förmaksflimmer. Ingreppet har ca 50% chans att lyckas. De första sex månaderna kan man fortsätta att ha flimmer utan att det betyder att ingreppet har misslyckats. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Maken avslutade sin cellgiftsbehandling i juli förra året. Det här är ju jättelänge sen, hänger ni inte med vänner och bekanta? Han känner sig helt återställd nuförtiden och gjorde sin första kontrollröntgen i november som såg bra ut. Med den cancer han hade tar det fem år av kontroller innan man friskförklaras. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Jag då? Jag hade ju magsjuka förra veckan. Är det någon som har frågat om det sen dess? Inte en käft… Jag mår bra nu. Bara så att ni vet.

Promenera hit och promenera dit…

Promenaden är inställd. Jag har varit ut på balkongen och förutom regnet är det dessutom svinkallt. Kolla kartan själva får ni se vilken breddgrad Piteå ligger på, det finns fortfarande snöhögar kvar.

Det är faktiskt en vardagsvecka och i min vardag är det vanligt att saker som promenader blir inställda.

Vi gör något annat istället. Vill ni gå på husesyn i vår lägenhet? Det gör vi, jag återkommer.

Prinsessan på ärten

Vem är då Prinsessan på ärten? Jag kom på namnet när dottern satt på golvet och gallskrek för att jag sa till henne att gå in i vardagsrummet istället för att jag skulle bära henne.

Sen när jag frågade maken vad han tyckte om blogg-namnet svarade han att han tyckte att det var perfekt för “när du är trött eller hungrig kan du verkligen vara gnällig”!

Hmm… det blev det namnet i alla fall! And the jury is still out angående vem Prinsessan på ärten i familjen egentligen är!