Jag: Hörde du vad gullefjunet sa inatt när hon var vaken i en timme och satt och pratade?
Maken: Nä vadå?
Jag: Hon sa nått som jag inte riktigt förstod, något om att någon varit dum också pratade hon om Kajsa.
Maken: Jaha.
Jag: Vad tror du att hon menade?
Maken: Hon menade väl att någon varit dum med Kajsa.
Jag: Hur fan skulle någon ha kunnat vara dum mot Kajsa?! Kajsa är ju en mjukdjurskatt. En katt som dessutom aldrig lämnar vår lägenhet. Vem skulle ha varit dum mot henne? Har DU varit dum mot Kajsa?
Maken: Nej. Det är väl bara något hon sa.
Jag: Hon sa nått om “andra barnen” också. Tänk om någon har varit dum mot henne på dagis? Kajsa kanske inte ens har med saken att göra.
Maken: Jag tror att du funderar lite för mycket över en lösryckt fras just nu. Hon hade kanske drömt något.
Jag: Jag tycker att du borde engagera dig lite mer i det här du också. Är det alltid mamman som ska måsta bära hela bördan av “tänk om” helt på sina egna axlar?
Maken: Jag tror faktiskt att det var ni mammor som uppfann “tänk om”….
Alltså, egentligen var det meningen att jag inte skulle tråka ut er mer med historier om vårt bad. Men jag glömde en viktig sak igår.
Förutom snurrelisnurr-kanan fanns det ju en till vattenrutschkana där vid poolen på Norrstrand. Den var mycket kortare, men brant. Så här ser den ut, fast de har målat om den, så nu är den gul.
Dottern har ingen urskiljningsförmåga när det gäller rutschkanor, hon tycker att ALLA är lämpliga för hennes ålder. Ungefär så här lät det igår “den – nej den är för brant – åka den – nej den går så fort – måste åka – den är för stora barn – måste åka den rutschkanan”.
Jag studerade barnen som åkte rutschkanan. Det gick ju fort. Men vattnet var inte alls djupt, bara typ 25 cm. Det plaskade ju när barnen landade. Men inte så jättefarligt, de gled liksom på vattnet också skvittrade det litegrann.
Så jag tänkte att gullefjunet kanske skulle kunna åka om hon satt i mitt knä. Men jag beslutade mig för att testa själv först.
Nu är liksom grejen att de här barnen som jag hade studerat när de åkte vägde kanske max 25 kg. Ni behöver inte gångra det med tre för att komma fram till min vikt. Men ni får gångra med mer än två. Närmare tre än två. Dessutom har jag ju större röv än barnen. Dvs större “åkyta”.
Barnen åkte fort i rutschkanan. Jag åkte som en oljad blixt. Det här med att bromsa genom att hålla emot med fötterna som brukar funka i rutschkanor gick inte alls. Sen när jag landade i vattnet så gled jag inte alls på vattenytan och skvittrade lite vatten.
Först sjönk jag som en sten till botten av det 25 cm djupa vattnet. Det gjorde lite ont. SEN gled jag. På botten av bassängen. Sen när det tog stopp för mig. Ja, då hade jag satt vattenmassorna i den grunda poolen i rörelse. Så vattnet fortsatte som en liten mini-tsunami genom barnpoolen och slog emot kanten på andra sidan. Jag misstänker att badvakten som satt uppe i ett torn fick vattenskvitter i ansiktet.
Inga barn skadades under den här övningen. Gullefjunet fick inte åka den rutschkanan.
Jag hade sovit dåligt, hade ont i ryggen/städskadan och det var varmt och kvavt. Som en god hustru och moder fick maken och dottern den lilla luft som fanns så jag andades inte på typ hela natten. Så igår var jag trött, sur, arg, ilsken, hade tålamodsbrist och jag kunde inte se det komiska i någonting.
Idag är det bättre. Så nu kan jag berätta vad det var som var så jävligt igår.
Först vaknade jag. Dålig inledning. Men jag vaknar varje dag och vanligtvis brukar jag komma över det så fort gruset trillat ur ögonen.
Sen försökte jag få något vettigt gjort. Som att hitta skrivbordsskivan. Men varje gång jag fick undan tillräckligt med papper för att se en glimt av den så trillade dottern och slog sig eller så gjorde maken något som inte föll henne på läppen. Som att ge henne frukost eller något annat oresonligt. Så då hängde hon på mitt ben och skulle upp och ha tröst av mig istället för av maken.
Sen gick vi på Kvarnen och fikade och där samarbetade maken och dottern och hällde ett saftglas i mitt knä. Två gånger. Maken frågade varför jag blev så arg och gastade över lite saft i knät. Han har alltid så dålig tajming på sina frågor.
Sen ville jag se OS-rodd. Både jag och maken är roddare. Ja om man nu ska vara petig så är jag mest en retired rower nuförtiden – men en gång roddare alltid roddare. Jag har tävlat på Dorney Lake (där OS rodden äger rum). Så jag vill titta när de ror. Jag vill sitta där och säga till maken ”såg du 250 meters-skylten, fy fan vad trötta de måste vara redan, jag brukade vilja spy där och nu har de 1750 meter kvar”.
Det här racet vann vi. Naturligtvis. Ni trodde väl inte att jag skulle välja att lägga upp ett foto från ett race jag förlorat?
Dottern stängde av TVn minst tio gånger. Inte för att det spelade så stor roll, annat än att det höll på att göra mig galen, för tv-tiderna i tidningen stämde inte. Och sen när Lassi Karonen väl rodde sin kvartsfinal fick jag lov att följa den via tidsuppdateringar på nätet medan vi på tv såg när nån holländska struttade omkring på en häst.
Sen kom rodden äntligen på tv också. Medan Frida Svenssons lopp gick i realtid i London följde jag detta på nätet medan vi tittade på Karonens lopp som gick tio minuter tidigare på tvn. Sedan fick man inte se Svenssons race ens i efterhand, utan tv-sändningarna gick tillbaka till att visa när någon som inte var svensk hoppade häst. Mitt huvud bultade vid det här laget av ilska.
Då åkte vi till stan. I korsningen vid Bygma körde folk på ett sådant sätt att jag helt oavsiktligt råkade lära dottern två nya ord till hennes ordförråd. Förbannade sölkorvar. Sen på Coop-parkeringen lärde hon sig Jävla idioter. Idioter tror jag i och för sig att hon kan ha råkat lära sig vid något tidigare tillfälle. I don’t suffer fools gladly nämligen.
Jag stod på apoteket och lyssnade medan tre pensionärer “pratade av sig” med apotekaren innan det blev min tur. Jag gick vidare och fick reda på att glödlamporna till våra nattdukslampor inte längre tillverkas. Allt medan dottern plockade av sig skorna var tredje minut och satt och gastade ”MÅSTE komma upp” samtidigt som hon ålade sig ur remmarna i vagnen.
Det var dessutom varmt. Då tänkte jag ”nu pallar jag inte mer, NU är den perfekta tidpunkten att gå till vårdcentralen och ta blodtrycket som jag blivit ombedd att göra”. Så maken fick ta barnet och jag gick och satte mig och njöt i blodtrycksrummet på vårdcentralen. För man ska ju vila 10 minuter innan man tar blodtrycket. Det var så skönt att jag tjuv-vilade i 15 minuter istället för 10. Jag tror dock att de behöver köpa en ny blodtrycksapparat för mitt tryck var normalt. Det tror jag inte på. För egentligen var jag, trots vilan, fortfarande förbannad över både rodden och saften.
Innan vi åkte hem handlade vi på Coop. Vi valde förstås en kassa där någon framför oss hade glömt börsen hemma. Vid det här laget var jag apatisk så jag fick inget utbrott, jag berättade inte ens för maken hur irriterande jag tyckte att kärringen var. Jag bara stod och glodde.
Vid åttasnåret på kvällen ville jag gå och lägga mig men jag orkade inte. Sen diskade jag. Resten av det jag skulle ha gjort igår kväll blev inte av. Sen gick jag och la mig.
Nu är jag ganska pigg igen. Så nu kan jag kanske medge att jag möjligtvis överreagerade. Men bara lite. Jag kan inte lova att det inte händer igen. Men om jag får se Karonen ro kl 12.15 kanske det goda humöret håller i sig hela dagen.
– får en massa fina email från sina fina bloggläsare med beröm över deras fina bloggar där de fina bloggläsarna frågar om råd om den fina bloggarens expertämne(n). Sen kan bloggaren skriva blogginlägg och svara på dessa frågor.
– eller får en massa ilskna email från sina (inte så fina) bloggläsare som inte håller med om det som bloggaren skriver. Sen får bloggaren bloggmaterial från dessa email och kan blogga mer om ämnet.
Jag får inga email från mina bloggläsare. Varken med kärlek eller hat eller någon form av frågor om något ämne som jag är specialiserad på.
Piteå-tidningen var givetvis på plats på Jävredagen igår. När de såg mig kom de genast för att intervjua mig. Det syntes säkert lång väg att jag hade viktiga saker att säga. Så här säger jag i dagens Piteå-tidning;
“Fast vädret är ju inte det bästa”, tyckte Victoria.
Jag tycker att det känns bra att jag fick detta sagt i tidningen.
Sen var gullefjunet med på bild också. I bildtexten står det att hon heter Markusson. Ingen i vår familj heter Markusson. Jag har sett i tidningen att när man blir felbehandlad på det här sättet ska man egentligen skriva en insändare för att få upprättelse.
Men det orkar jag inte så jag nöjer mig med att berätta här på bloggen att dottern inte heter Markusson.
Undra om det finns något fint ord för fobi för trollsländor? Jag lider i alla fall av det. Trollsländor är så äckliga. Det är vingarna som är problemet. När jag ser en trollslända, eller bara tänker på en, föreställer jag mig paniken jag skulle få om jag fick en trollslända i håret.
För som deras vingar flaxar skulle de ju fastna med en gång. Egentligen kan man inte ens kalla det trollsländor gör för att flaxa med vingarna. Det de gör med sina vingar är mycket mer ondskefullt.
Om jag fick en trollslända i håret skulle jag bli hysterisk. För trollsländan skulle ju fortsätta försöka flyga, men sitta fast i mitt hår. Alldeles bredvid mitt ansikte. Och jag kan inte röra i trollsländor så jag skulle inte kunna få bort den. Men det skulle ju inte gå i alla fall för håret skulle ju ha snurrat in sig tusen varv runt deras propellervingar vid det här laget. Man skulle ju vara tvungen att klippa bort hela hårtussen som trollsländan satt insnurrad i. Men medan trollsländan lever kan man ju inte göra det för man kan inte ta i de bestialiska djuren. Så jag skulle förmodligen skrika och hoppa omkring helt panikslagen.
Det hela skulle inte vara över förrän antingen jag eller trollsländan dog av utmattning.
Jag borde kanske klippa mig kort. För att det finns trollsländor här i världen.
Om jag hade levt på den tiden när ens chanser att bli gift berodde på ens husmoderstalanger. Då skulle jag ha blivit gammelnucka.
Då skulle tänkbara kavaljerer ha sagt “Hon är ju vacker, men jag har hört på byn att hon inte ens kan koka ett ägg”.
Sen skulle någon annan tänkbar kavaljer ha sagt “Men hon kanske kan lära sig?”.
Men då skulle någon tredje tänkbar kavaljer ha varnat “Jag har hört att hon inte bara saknar talang för husmoderliga sysslor, hon saknar dessutom intresse eller vilja att lära sig. Dessutom blir hon retlig av hushållsarbete, hon tycker att man ska dela lika på det och att hon lika gärna kan köra traktorn”.
Då skulle den första tänkbara kavaljeren ha sagt “Ja det är mycket bättre att gifta sig med någon som är ful, men gjord av riktigt hustruvirke och snällt sköter sina sysslor”.
På den tiden skulle jag ha blivit ogift. Och fått ta jobb som piga. För ingen skulle ha velat anställa mig som traktorförare eftersom jag var kvinna. Så om jag hade levat på den tiden skulle jag ha fått lov att göra hushållssysslor i vilket fall som helst.
Jag skulle inte ha uppskattat mitt liv på den tiden.
Jag fick just en ny följare på Twitter. Jag själv alltså, inte butiken. Nu har jag fyra följare. En kompis från London. En kompis som jag gick gymnasiet med. Jag själv (i form av min egen butik). Också min nya följare – babyfrog_uk.
Det är tydligen en “accessory store full of luxurious and exclusive baby and nursery gifts”. Jag känner på mig att babyfrog inte följer mig för mina fina tweets utan vill sälja mig eller min butik något. Det kanske jag ställer upp på också, jag ska kika in och kolla om de säljer något som jag inte behöver som jag kan köpa ändå. Eller något som jag kan köpa och sälja.
Jag kanske måste börja twittra till mina fyra följare.
Man blir inte miljonär på att ha en webshop. Inte än i alla fall. Så jag är registrerad som arbetssökande också. Utifall att det skulle dyka upp något fint jobb skulle jag ju kunna göra om webshopen till en VIP-klubb där bara utvalda personer får handla så att man hinner sköta den på kvällstid. Fast det är ingen stor efterfrågan på fond- eller värdepappersadministratörer i Piteå, så än så länge kan ni alla få fortsätta att shoppa exklusiva barnkläder.
Grejen är den att jag vill inte vara med på Arbetsförmedlingens aktiviteter. Jag har ingen a-kassa så jag tycker inte att det finns någon anledning att försöka tvinga mig att vara med. De kan ju inte bestraffa mig genom att dra in a-kassan om jag inte kommer. Jag vill bara stå där som arbetssökande, resten sköter jag själv liksom.
Men Arbetsförmedlingen har regler. Det finns inga individuella handläggningsmetoder. Arbetsskygga, folk som är oanställbara av en eller annan anledning och folk som redan vet hur man gör när man söker jobb ska alla vara med på samma aktiviteter. Gärna i grupp. Och grupp-aktiviteterna är alltid anpassade för de två förstnämnda kategorierna.
Så jag fick en kallelse till en gruppövning. Igen, jag var på en sådan när vi just hade flyttat hem också. Den gången var det en kille som frågade hur länge jobben låg kvar på en websida – han undrade om det räckte att man gick in och tittade en gång i kvartalet eller om man var tvungen att hålla på och kolla oftare. Jag tror att den killen hörde hemma i den arbetsskygga kategorin.
Jag hade inte läst kallelsen så noga så jag trodde att jag skulle träffa handläggaren. Henne träffade jag när jag nyss hade flyttade hem och hon var bra. Hon fattade grejer och var trevlig, så jag tänkte att henne kan jag väl träffa igen. Om jag hade vetat att det var en gruppövning skulle jag inte ha åkt dit.
Jag känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem som brukar vara på de här mötena som Arbetsförmedlingen tycker att jag ska komma på. De två möten jag har varit på har deltagarna mest bara ställt frågor om bidrag och vilka krav man måste leva upp till för att få bidrag av olika slag. Och informationen om hur och vart man söker jobb är också A-kurs. Om man inte redan vet det som man blir informerad om på dessa träffar ligger man illa till. Bortkastad tid är vad det är.
På slutet fick man i alla fall göra en utvärdering. Man fick vara anonym och behövde inte skriva sitt namn. Det är ju bra för fegisar som mig som inte törs säga eller stå för vad jag tycker. Jag tog i alla fall ett foto av blanketten innan jag gick så att ni kan få se vad jag svarade på utvärderingen. Det är mycket viktigt att man svarar ärligt på sådana här enkäter, så det var det jag gjorde.
Idag har jag hållit på som en annan husmoder och gjort paj (själv, inte ur ett paket) och hackat sallad och tomater och gurka. Sen cyklade jag som en dåre. När allt det var gjort tyckte jag att jag var förtjänt av en stadstur. När jag annonserade mina planer såg alla andra chansen att slippa göra sina egna ärenden så när jag satte mig i bilen hade jag shoppinglappar från maken, morsan och farsan klistrade på börsen.
Så där rände jag runt stan och handlade cigaretter, gasoltuber till grillen, batteridrivna fönsterputsare till pensionärskuvösen och gud vete allt. När jag hade handlat klart till alla andra var jag så matt att jag satte mig på en bänk för att vila.
Där satt jag och tänkte att jag borde unna mig att köpa något till mig själv. Utarbetad medelålders småbarnsmamma med trött hår och svarta ringar under ögonen som jag är. Inte för att jag tycker att jag ser så medelålders eller trött eller risig i håret ut. Men ni vet, småbarnsmorsa är jag ju och då ÄR man bara alla de där sakerna också. Så jag tänkte att jag borde köpa en ansiktsinpackning och låsa in mig i badrummet (enda rummet med lås, men tyvärr utan badkar) och lägga mig på badrumsmattan med gegga i ansiktet och gurkor på ögonen. Sen borde jag också köpa en återfuktande ansiktskräm för min icke-torra hud för att avsluta min egentid med.
Fast då när jag satt där på bänken så kom jag att tänka på att jag inte skulle bli lycklig av att ligga på golvet med gegga i ansiktet. Å snygg så det räcker är jag ju redan. Så jag funderade vidare.
Då ni, insåg jag att jag hade svaret rakt framför näsan. För jag satt på alkisbänken utanför H&M. Och vad finns rakt över gatan därifrån tror ni? Systembolaget naturligtvis. Då kom jag på att en flaska Pimms var vad som behövdes till fredagsmyset och för att snygga till mig.
Bilden lånad av Systembolaget. Men inte av Systembolaget i Piteå.
Jag kilade in. På vänster sida innanför dörren på bolaget i Piteå står det en massa flaskor som man vanligtvis bara passerar. Där tyckte jag att det var lämpligt att leta efter Pimms. Men där fanns bara portvin och martini. Då kom jag på att Pimms kanske räknas som sprit. Så jag spurtade ner till innersta hörnet där spriten finns. Smaksatt sprit tyckte jag lät som en trolig avdelning. Men hörni i Piteå där hittar man mest bara Päronvodka bland den smaksatta spriten.
Det var kanske länge sen men jag har ju också varit ung. Uppvuxen i trakterna är jag också. Så jag kan riktigt höra samtalet på ca20årsfesterna. “Haha, dricker du Smirnoff än? Det slutade jag med när jag fyllde 18. Jag har sommarjobb i 8 veckor så jag har råd med bättre sprit. Jag har hittat en jättegod vodka va ba! Absolut Päronvodka. Den är skitgod ba va, jag skulle kunna dricka hur mycket som helst ba va. Suveränt med cola som virke”.
Så jag traskade iväg för att fråga personalen på vilken hylla man hittar Pimms. Då fick jag veta att Pimms är beställningsvara på Bolaget i Piteå. Jaha. Om man vill ha Pimms i Piteå ska man vara synsk och förutse den enda soliga fredagen på året och beställa hem i förväg. Om man är medelålders och vill ha Pimms istället för smaksatt vodka får man lov att ha framförhållning.
Då blev jag så sur att jag tänkte att kanske skulle skönhetsbehandla mig själv med ett par starköl i kvällssolen, eller en vinflaska. Då såg jag kön – 4 öppna kassor med 10-15 pers i varje kö. Så då ställde jag tillbaka min korg och åkte hem med ciggen, gasoltuben och fönserputsaren, men utan skönhetskrämer eller sprit till fredagsmyset.
Jag har ju ny cykel. Jag har haft den några veckor förstås men det har inte blivit något slitage på den ännu. Men idag har jag cyklat Hattrundan bakvägen för första gången i år. Inte baklänges utan medsols alltså. Vitsen med det hållet är att då får man rinna nedför den 3 km långa backen istället för att cykla uppför den.
Först så cyklade och cyklade och cyklade jag. På växel 2-5. När jag hade cyklat allt det var jag på toppen av backen. Då var det bara 14800 meter kvar.
Sen cyklade jag till grusvägen bakom fotbollsplanen och då började det luta uppåt så då växlade jag ner. Också cyklade jag och växlade ner och cyklade och växlade ner tills jag var nere på växel 1-1. Lägre kan man inte komma. Då hade jag 90% av backen kvar. Om ni hade varit med skulle ni ha hunnit med om ni gått bredvid mig.
Till slut såg jag toppen av backen och då tog jag i allt vad jag kunde och då fick jag en halv hjärtattack. Men jag kom upp utan att hoppa av och gå.
Sen cyklade jag. Sen rann jag i 3 km. Sen cyklade jag tills det rann svett och till slut hörde jag havet. Då cyklade jag på en sten och sköt iväg ett stenskott så det small. Om det hade stått en hare i skottets väg skulle den ha dött. Men inte en björn, han skulle bara ha blivit arg.
Där ute på Hattudden bor det en björn sägs det. Så där cyklade jag och tänkte att om björnen kommer nu då är jag rökt. Cykla ifrån den skulle jag aldrig ha orkat. Så jag började spåna på vad jag skulle säga till björnen för att snacka mig ur predikamentet om han skulle dyka upp. Då glömde jag bort hur jobbigt det var att cykla och helt plötsligt var jag framme vid skogsstigen.
På andra sidan skogen cyklade jag med havet på en sidan och skogen på den andra. Plus alldeles för många tätbygda sommarstugor. Om maken hade varit med skulle han ha kommenterat något om cykelvägens skönhet.
Jag noterade att det var väldigt mycket stillastående vatten i dikena och konstaterade att om jag körde av vägen och hamnade i det vattenfyllda diket skulle det vara äckligt.
Efter mycket cyklande cyklade jag förbi badplatsen och då kände jag hopp om att jag skulle överleva. Då kom det ett gupp på vägen som jag inte hann se i tid. Det gjorde ont i the unmentionable.
Sen var jag framme i byn och då cyklade jag hem och så var sagan slut. Allt det här tog 50 minuter. Det är ju inte alls illa med tanke på att jag cyklade 3/4 av vägen med en halv hjärtattack.
Nu har jag så ont i knäna att en knäoperation vore på sin plats och jag lär få stå och äta middag ikväll.
På alla andra bloggar när bloggaren har presterat ett träningspass som detta då kan man i kommentarerna läsa typ 40 glada tillrop om hur fantastiskt duktig bloggaren är. På min blogg då? Ja här kan man väl på sin höjd räkna med några hånande kommentarer från min vänner C och Suzy Q.
Ni ska INTE alls vara rädda för att vara blogg-sterotypa och lämna hyllande kommentarer över min fantastiska prestation och hur DUKTIG jag är nedan. Jag kommer tillbaks om en stund för att läsa dem. Jag ska bara duscha och raka armhålorna först för det sticks.
Jag har letat överallt, men den står inte att finna någonstans. Jag har surfat både Aftonbladet och Expressen och kammat noll. Jag satt länge och väl och försökte komma på vad jag har att säga om Holknekts brev till tingsrätten och kom fram till att det var ingenting.
Känner att jag borde skriva om Almedalen så att alla förstår att jag är en seriös skribent som tar mig an viktiga ämnen som politik. Men jag kom bara på mig själv att sitta och tänka på hur man skulle önska att historien om att Filippa Reinfelt och Etype har ett förhållande var sann.
Jag har till och med varit ner till affären för att leta inspirationen men där var den inte där heller.
Och inte kan jag ta fram kokboken heller för idag blir det tonfisksallad och det receptet kan jag utantill.
Jag återkommer senare om jag skulle råka snubbla över inspirationen.
Jag har läst Familjeliv och andra bloggar och insett att jag inte är tillräckligt politiskt korrekt när jag beskriver vår vardag och mina fantastiska insatser som förälder. Man skulle felaktigt kunna få intrycket att jag är less than perfect. Jag får lov att försöka bättra mig så att ni förstår hur fantastisk jag och mitt liv är.
Dagis Förskolan ju är sommarstängd just nu och fröknarna pedagogerna har antingen semester eller jobbar på jour-dagiset-förskolan. För att mönstermorsorna de engagerade föräldrarna på Familjeliv inte ska tycka synd om vår dotter har vi bestämt oss för att skippa jour-dagiset-förskolan. Bara litegrann skippade vi också det för att jag inte ids köra dryga milen två gånger om dagen tre dagar i veckan för att hämta och lämna.
För att slippa aktivera dottern hemma visa upp för en massa främlingar att jag är en rolig lekförälder bestämde jag mig för att åka till en lekpark ett pedagogiskt grönområde idag. Så jag klädde mitt könsneutrala barn i genusmedvetna ekologiska reko-kläder och lastade in henne och mormor i den kokheta härligt solvarma bilen.
Väl framme sprang jag runt och svettades som en gris njöt av samvaron med mitt barn och gungade och åkte rutschkana i en hel kvart. Sen gick vi för att äta lunch på ett fik där alla i personalen var slavarbetande underbetalda snorungar som inte kunde svaret på en enda fråga man ställde avtalsenligt minimiavlönade ungdomar som gjorde sitt yttersta för att förgylla vår visit på deras serviceinrättning.
Jag konstaterade totalt obrytt förfärat att det inte fanns några ekologiskt hemmaodlade hemmalagade alternativ på menyn. Med en ryck på axlarna stor ångest och oro över mitt barns hälsa beställde jag därför en räkmacka till henne.
Sedan gick vi en sväng på stan och då köpte jag rosa, gula, lila och ljusblå trosor med hjärtan, jordgubbar och fjärilar på bruna, gröna, svarta och marinblå trosor med bilar, flygplan och superhjältar på till henne. Sedan tog jag och mormor en kaffe och dottern fick glass ett äpple.
Sedan tog vi lortungen det av lek härligt smutsiga barnet och åkte hem. Nu är jag helt slut av ansträngningen att vara en exemplarisk förälder så nu har jag tvingat övertalat henne att sätta sig ner och titta på YouTube pedagogiska filmsnuttar på surfplattan.
Eftersom jag tydligen visade talang för det vid tidig ålder. Mamma och mina mostrar städade ur morfars lägenhet igår och då hittade de denna fina teckning som ritades av undertecknad samma år som Elvis dog. Det betyder att den har typ antikvärde idag. Tänk så värdefull den kommer att bli när jag får min första konstutställning och blir berömd. Bud kan lämnas i kommentarsfältet. Bud på teckningen alltså.
Om ni vill erbjuda mig en helt egen konstutställning på någon ansenlig plats får ni emaila. Entrén till kommunalhus och bibliotek göra sig icke besvär, men något slott eller så skulle jag kunna tänka mig att plocka upp penseln eller blyertspennan för.
Det här beror ju litegrann på vems skönhetsideal man försöker leva upp till. Jag nöjer mig med att konsultera mig själv. Alltså väger jag 8 kg för mycket. Eller 10 kg, sånt beror ju lite på vilken våg man står på. Ja, jag skulle till och med kunna gå ner 12 kg utan att någon trodde att jag håller på att magra bort. Men låt oss säga 8 för enkelhetens skull. Men tjock är jag ju inte. Jag har lite reserver att ta ifrån om det skulle bli hungersnöd nu när potatisodlarna inte fått ner sättpotatisen i tid för att det regnat så mycket. Men inte smällfet, det är jag minsann inte, jag har bara några “problemområden”.
Detta är inte ett foto i fototips-kategorin. Vi har lite mörkt i hallen så blixten insisterade på att vara med. Fotot duger dock för att visa hur smal jag är.
Igår när vi var på havsbadet så fanns det en klädbutik bredvid ballong-tivolit, sommaren till ära. Så jag passade på att prova lite kläder. De hade inga draperier till provhyttarna, men jag provade i alla fall. Ni hör ju själva att jag inte är tjock om jag provar kläder i en provhytt utan draperi. Vi hade ju nyss varit nere på stranden och där gick folk omkring i bikini trots att det var svinkallt och blåste nordanvind. Så jag tyckte att jag kunde prova kläder inför öppen ridå i butiken. Den var typ tom i alla fall, förutom hon i kassan. Ingen bikini förstås, men jag provade ett par byxor. Fast det blev ju till att prova flera. För kläderna var felmärkta.
Jag vill bara få det sagt. Jag tycker inte att jag är Large. Om jag som bara väger 8 kg för mycket är Large eller inte ryms i Large, vart ska då folk som väger 20 eller 30 kg för mycket köpa sina kläder? Det är inte så att jag har något principiellt emot att köpa kläder som det står Large i. Men ska jag betala för dem då får de faktiskt lov att vara lite Large. Jag kräver att få lite andrum i kläder som det står Large i. Annars får det vara.
Om man inte vet eller bryr sig om hur Google-ranking funkar eller inte vet eller bryr sig om hur betydelsefullt det är för en webbutik så kommer detta att vara ett ganska ointressant inlägg.
Men jag kan ändå inte låta bli att berätta att i skrivande stund är Kidkit nr 29 på googles lista för sökordet ‘barnkläder’. Ordet barnkläder är THE word för barnklädesbutiker. Det görs 165000 sökningar på det ordet varje månad. Ni kan ju tänka er själva vad det skulle betyda att ligga på förstasidan tillsamman med Polarn & Pyret, Ellos och Babyshop.se. Sidan två och tre är också ok. Efter sidan tre är det aldrig någon som tittar, ligger du efter sidan tre får du i princip ingen trafik alls på sökordet i fråga.
Kolla själva. Googla ‘barnkläder’ och gå till sidan tre och klicka på Kidkit. Google ändras snabbt dock så om ni inte snabbar er kanske butiken ligger på plats 83 eller plats 2 och då hittar ni ju inte längre den på sidan tre. Men gör bara det om ni är schysta människor som tycker att det är kul att hjälpa till för om ni vänder i dörren och bara tittar på en sida tror Google att ni är missnöjda med ert besök. Även om ni inte har barn och inte har tänkt handla så får ni klicka runt på minst 10 sidor, annars kan ni lika gärna låta bli. Om ni inte har en konkurrerande butik eller vill vara taskiga i största allmänhet förstås. Om ni tillhör den kategorin går ni förstås in och vänder.
Varje vecka får jag dubbelt så många email och telefonsamtal från sökordsoptimerare som från bloggare som vill ha gratis kläder. Jag brukar avspisa sökordsoptimerarna lika fort som andra telefonförsäljare men förra veckan lät jag faktiskt en kille prata på för han gjorde en förhållandevis bra insats med införsäljningen. Telefonförsäljning är ju också en konst så jag tycker att man ska uppmuntra talanger genom att lyssna även om man inte har tänkt köpa.
Så när han garanterade mig en plats på förstasidan i 90 dagar på sökordet ‘barnkläder’ för 8000 kr så bad jag honom att återkomma med en skriftlig kvot på det så skulle jag överväga. Tre timmar senare ringde han och beklagade att det hade blivit lite fel och just ordet ‘barnkläder’ kostar 90000 kr för 90 dagar.
Det visste jag redan och kände mig glad att jag bidragit till killens utbildning. Han kommer att gå långt tror jag. Ingen ironi alltså (för en gångs skull), det är fan inte lätt att hålla mig på tråden så killen har framtiden för sig.
Med tanke på att sökordsoptimerare vill ha 90 papp för att “garantera” en förstasidan i tre månader (inom tre månader och om de misslyckas så “förlängs tiden”….) så känner jag mig ganska nöjd med plats 29 helt på EGEN HAND. För jag kunde absolut ingenting om sånt när jag startade butiken.
Av detta kan vi antingen dra slutsatsen att jag är ett sökordsgeni och är en fantastisk affärskvinna som har en butik som är dömd att lyckas. Eller så är sökordsoptimerings-tjänsterna massively overpriced.
Men det är ju marknaden som bestämmer priserna så jag måste förmodligen vara precis lika bra som jag själv tror att jag är.
Man kan inte döpa ett inlägg och en sida till samma sak. Tydligen. Då blir det KAOS på bloggen. Tydligen. Jag har fixat det nu. Nu har sidan ett nytt liknande namn.
Jag har förresten varit och tittat på cykelhjälmar idag. Köpte ingen. Jag behöver mer tid att fundera om det är värre att crash my style eller crash my head.
Jag har lite idéer för det här om matlagning på tv. Ska kolla om jag kan få tag på en filmkamera och rätt rekvisita under morgondagen. Om ni har tur blir det kanske lite “matlagningsfilmer” här på bloggen framöver.
Som en liten videoblogg alltså. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilken typ av blogg det här ska vara så jag testar mig fram.
Nu är det inte länge kvar till minglet hos Tistel. Den 18 juni är det dax. Så jag har tänkt på det här med skor litegrann idag. Vilka skor jag ska ha på mig alltså.
Ska jag ha Manolos som jag köpte i en butik med låst dörr, vandringskängorna som har varit uppe på toppen av Snowdon, ballerinaskorna eller de blommiga skorna som jag köpte på barnavdelningen häromveckan?
Jag kanske skulle göra ett långrandigt blogginlägg om varje skopar och visa bilder och sen kan ni få hjälpa mig att välja. Vill ni hjälpa till?
Hörni, hade ni läst den där sidan som tidigare hette ‘About’? Det var en sådan där sida som hade en fin text som ska beskriva vem som skriver bloggen.
Jag har döpt om den sidan. Den heter nu ‘Bloggens huvudpersoner‘. Jag har skrivit om texten också. Den är bättre nu. Ni hittar den ovan i menyn. Eller länken på raden ovan.
när jag börjar tänka på intaget av kalorier. Den dagen var inte idag. Vi hade några nästan gamla bananer som bad om att få bli en banankaka. Och nej, det var inte maken som bakade den. Baka är min grej, jag är till och med ganska bra på det. Det bor en förtryckt husmor och mönsterhustru inuti mig. Jag kanske gör detta till en bak-blogg rätt vad det är.
Idag var inte heller dagen när jag tog cykeln på jungfrufärd. Det har regnat och varit kallt.
Den dagen är kanske imorgon.
Sommaren är i alla fall här med råge. Det märks inte på vädret, men det skriker sommar om tv-tablån.
Jag har kommit fram till att det kan bara betyda en enda sak. Alla jeans är tillverkade med ett tunnare, svagare tyg i grenen, baken och mellan låren. Jag fattar inte varför de gör så? Så var det inte förr i tiden när jag köpte jeans i storlek 26 så varför har kvaliteten försämrats på senare år?
Den är jättefin. Jag borde köpa en hjälm också. För en gång när vi hälsade på vänner i Frankrike hörde jag hur dottern frågade mamman “Kan hon inte cykla mamma?” bara för att jag var lite ovan och hade lite problem med växlarna. Men en hjälm vore nog bra trots allt. För jag cyklar så fort.
Ikväll har jag tryckt i mig två stora kvällsmackor med ost, majonäs och gurka. Det där med gurkan låter kanske lite konstigt, men även hälsosamma saker kan vara gott ibland. Speciellt om man inte överdriver den biten.
För man vet aldrig vad som händer i morgon. Utifall att imorgon skulle vara den dagen när jag börjar hålla igen på intaget av kalorier så vill man ju inte börja det nya hungriga livet på tomma reserver. Speciellt om man ska ut och cykla. Så för säkerhets skull bara åt jag de där två mackorna.
Oj vad jag är poppis idag. Det ringde igen, den här gången var det en gubbe från Skatteverket. När Skatteverket ringer då blir man ju helt dönervös. Vad har jag gjort för fel NU DÅ? Det brukar oftast inte vara några goda nyheter när de ringer. De brukar typ vilja ha pengar eller blanketter av en.
Han ville dock bara följa upp och höra en utvärdering av en informationsträff för nya företagare som Skatteverket hade inbjudit mig till i mars. Jag hade tackat ja, för det kändes som att man kanske kunde samla några bonuspoäng som de kanske skulle sätta in på skattekontot om man gick på deras info-träff.
Men jag gick aldrig på den där träffen. Maken var tvungen åka iväg på något i sista minuten och jag orkade inte fixa någon barnvakt så jag skrev ett email och lämnade återbud.
Nu då när de ringde för att fråga om min utvärdering av träffen så kändes det som att jag gick i skolan igen och hade skolkat från en lektion. När han frågade om jag ville ha en ny inbjudan till nästa informationstillfälle när han fick klart för sig att jag missat träffen, ja då det blev det liksom bara att jag råkade tacka ja. Det var dumt gjort. Nu måste jag ju antingen tacka nej igen eller gå dit.
Grejen är också den att jag fick också en inbjudan till en träff om deklarationer för egna företagare i våras. Den träffen åkte jag på för jag tänkte att det kunde vara nyttigt när man har bott utomlands i över 10 år. Men när jag väl satt där då upptäckte jag att informationen var för imbeciller och att jag kunde läsa allt som sas i en broschyr eller två. Så jag smet i kaffepausen utan att säga hej då.
När de ringer för att fråga om min utvärdering av den träffen tror jag minsann att jag får lov att svara att “Victoria ligger på sjukhus med två brutna ben, prova igen om några månader”. För om jag säger vad jag tyckte så kommer de säkert med följdfrågor och sådant är jobbigt. Och det där med avliden som jag säger till försäljare är nog inte så bra att köra med till Skatteverket för de tillhör ju Storebror-ser-dig-nätverket. Om man säger till Skatteverket att man är avliden kan det ju bli lite trassligt i registren sen.
Nu är klockan tolv och då ska hela Sverige äta lunch. Så jag tänkte att jag skulle berätta något för er som ni kan läsa medan ni äter er matlåda framför datorn. Eller om ni ska gå och äta bricklunch på en skolmatsals-liknande restaurang så kan ni ju läsa på smartfånen medan era kollegor kollar sin Facebook, vädret eller sin aktieportfölj på sin telefon.
Jag är nu stolt ägare till en cykel. Fast jag har inte fått den gratis av Cresent fastän jag har bloggat om Cresent jättemånga gånger. Jag har BETALAT för den som någon annan vanlig konsument. Ja jag vet att det är dåligt. Jag som har en välbesökt, populär och aktiv blogg med läsare i alla åldrar över hela Sverige borde inte behöva betala för grejer själv. Det har jag lärt mig av andra bloggare som brukar skicka email till butiken och föreslå att jag ska skicka gratis kläder till dem. Ungefär som när man skickar kläder till Afrika för att man vill hjälpa människor i nöd.
Men det kom ingen cykel på posten så jag blev trött på att vänta och köpte en cykel istället. Men nu får det då minsann vara nog med länkar till Cresent – om ni klickar på någon av länkarna hamnar ni istället på någon av mina gamla blogginlägg om Cresent eller i min egen butik där jag inte säljer några cyklar.
Jag har inte sett cykeln än, posten levererade den hem till mina föräldrar. Jag ska gå och kika senare, om den är fin kanske jag lägger upp en bild. För jag förstår ju att ni vill se cykeln.
