Category: Me, myself and I

Det är ingen idé att få bra betyg om man inte skryter över dem.

Jag läser Engelska på distans på universitetet den här terminen. Och Affärssystem. <- Det där är “fragmentation”. Att dela upp något som kan skrivas i en mening på två. Det är helt fel i academic writing. Men vanligt i science fiction writing tydligen. Jag känner mig mer science fiction än akademisk. Det känns coolare med SF. Så jag skriver så ändå om jag vill.

Men bara på bloggen förstås. När någon ska betygsätta mig så skriver jag så som man ska skriva för att få så bra betyg som möjligt. Idag kom betyget på första delmomentet och jag fick VG. Å det betyget är ju inte till någon nytta alls om jag inte berättar om det för alla som vill lyssna och även för dem som helst skulle vilja slippa lyssna.

Nu kanske ni inte tycker att det är så märkvärdigt att få VG i engelska när man bott i England i nästan 15 år. Fast det här var ett fonetik-moment och man lär sig inget om fonetik av att bo i ett land. Okej då. Lite fördel har man kanske. Det var därför jag valde kursen. Men nu ska vi inte förringa min insats.

På den tiden jag pluggade så levde jag inte efter den här filosofin förresten. På den tiden hade jag en annan filosofi. Att man skulle maximera input-output och bara göra exakt så mycket som behövdes för Godkänt för att få så mycket fritid som möjligt. Då tyckte jag att folk som sköt över sina fina betyg var odrägliga.

Det var då. Nu är jag gammal och struntar i om någon tycker att jag är odräglig. Jag fick VG.

Nu behöver jag bara två till VG av tre för att få VG på hela kursen. Det kan i och för sig bli ett problem, men det funderar vi inte på idag. Inget smolk i bägaren idag.

Jag ber om ursäkt för radiotystnad. Jag har inte kunnat blogga.

Ja, okej då. Egentligen ber jag inte om ursäkt för att jag inte bloggat. Uppdateringsfrekvensen är ju inte så hög nu för tiden att jag ber om ursäkt för några dagars uppehåll. Jag vill bara ha en anledning att berätta att min dator låg på dödsbädden och att jag har räddat den.

Den funkade typ inte alls mer än tre minuter i taget varannan timme och nu är den som ny igen. Inte helt ny förstås. Men tänk er en pensionär som fått en ny höftled och nu kan pensionären gå med krycka igen. Så mycket bättre är min dator nu. I tre kvällar har jag kämpat med att få ordning på skrället och jag hade helt gett upp och fokuserade på att komma åt att göra back-up.

Så jag ville bara ha en anledning att berätta att den här datorn just nu verkar ha tillräckligt med livskraft att överleva helgen och kanske till och med hela mars. Väl värt att rapportera om tycker jag. Om jag har tur får vi en stunds internetanslutning också så att ni verkligen får möjlighet att läsa den här rapporten.

Övriga nyheter är att jag igår opererade bort en knöl på skuldran. Det var inte så mycket en operation alltså. Mer att läkaren skar upp ett hål och tog ut knölen och sydde igen. När jag frågade om han skulle skicka knölen på analys för att kolla om det var en cancertumör så sa han att det var en fettknöl och kastade den i soporna. Jag vet inte om jag ska tro på att han vet vad han pysslade med. Det känns lite otryggt att den där knölen kanske ligger i papperskorgen och celldelar sig och att man inte vet hur sånt kan sprida sig ur en papperskorg. En liten analys tycker jag inte hade varit för mycket begärt.

Jag fyller för övrigt år idag. Men det står inte på min Facebook-profil att jag fyller år idag så förutom maken och gullefjunet så är det bara mamma, pappa, svärmor och två kompisar som har kommit ihåg att gratulera mig. Också min kollega i hissen som frågade varför jag gick hem så tidigt idag när jag gick hem klockan fem och jag berättade att jag fyller år. Känns lite skralt. Man ska inte bara förlita sig på Facebook tycker jag så det här blogginlägget kanske skrapar in några gratulationer till.

Jag har fått ett par rosa och lila diskokule-örhängen i present av gullefjunet. De är jättefina. Om ni inte har barn ännu rekommenderar jag er att skaffa en unge innan ni fyller 43. Utan en unge som självmant stiger upp för att fira en med presenter och kaffe på sängen så känns det som att just 43 skulle ha kunnat passera obemärkt. Det känns som otroligt lite vits med att fylla 43 om det inte finns någon annan som är glad över att man fyller år och tycker att det är fest.

Jag sitter på Karolinska och väntar på röntgen. Nu ska jag få veta om den misstänkta båtbensfrakturen är en fraktur eller om jag blir av med gipset. Jag är väldigt less på gipset redan och det har bara gått två veckor.

Jag försöker att inte hoppas för mycket, jag intalar mig själv att jag är förberedd på att de kommer att gipsa om. Det är ju det troliga eftersom det fortfarande gör ont vid vissa rörelser. Så jag kommer inte att bli besviken om de gipsar om för det är det jag är inställd på.

Men innerst inne hoppas jag förstås att jag ska slippa.

Sitter på akuten och väntar på röntgen. Helt avskuren från omvärlden var jag för jag glömde telefonen i bilen när maken skjutsade hit mig. Fick ett kort panikanfall när jag märkte att jag glömt telefonen. “Hur ska jag nu kunna checka in på akuten på Facebook så att alla vet att jag är här och kan skicka mig virtuella styrkekramar?” tänkte jag.

Panikanfallet gick dock över fort. När jag märkte att telefonen var borta var den ju redan i Täby så det fanns ju inget jag kunde göra åt saken i alla fall. Kom på att det var ganska skönt. Internet tar ju inte vägen någonstans, det finns ju kvar i eftermiddag. Ingen kunde ringa och störa mig. Å styrkekramar över eventuellt brutna handleder och förkylningar tycker jag ju är jävligt löjliga i alla fall.

Då helt plötsligt när jag sitter och läser tidningen i godan ro dyker maken upp för att ge mig telefonen! Inne på akuten, jag har redan träffat läkaren. Får folk verkligen vandra in på akuten hur som helst i helt oviktiga ärenden? Å var det verkligen nödvändigt att köra tillbaka hela vägen från Täby? Jag tänker då inte acceptera någon skuld för förlorad arbetstid över att jag glömde telefonen för det var helt onödigt att komma hit med den.

Men lite snällt och bra var det ju ändå. Nu kan jag checka in på Facebook och få styrkekramar. Också kan jag fördriva tiden medan jag väntar med att berätta för er om när jag duschade imorse. Då sa jag till maken “Det är lite svårt att tvätta sig med en hand”. Helt osympatisk svarade han “Prova att göra det med ingen hand…”.

När kommer hem och tar in posten. När man ska åka till London om en timme. Åsså ligger brevet med svaret från mammografin där. En vecka tidigare än man väntat sig det. Vad gör man då?

Öppnar man och kollar? Eller lägger man det åt sidan och väntar med att öppna det tills man kommer hem? Dilemma alltså!

Jag öppnade. Det var rätt beslut. För nu vet jag att jag inte har bröstcancer. Men det skulle ju också ha kunnat vara motsatt besked.

Nu är jag kortklippt. Jag ser ut ungefär som Anna Wintour. Fast ännu kortare hår. Utan fashionabla kläder förstås. Och utan solglasögon. Men förutom allt det ser jag ut som henne.

Jag fyller år idag. Jag har bara fått 6 st grattis på Facebook.

Hur är det möjligt? Alla andra som fyller år får över 100 grattis. Har Facebook glömt bort att informera mina vänner om att jag fyller år? Hur ska någon kunna komma ihåg att gratta mig om inte Facebook påminner dem? Eller är det ingen som vill gratta mig? Jag är faktiskt snäll. Åtminstone mot barn och djur. Eller ja, åtminstone mot mitt eget barn och katter.

Det finns en viss möjlighet att det är så att jag kanske någon gång fick för mig att jag tyckte att det är onödigt att folk vet hur gammal jag är och att jag ändrade inställningarna så att ingen ska kunna se när jag fyller år. Det är kanske så, jag orkar inte leta reda på var man kollar om min födelsedag är offentlig eller ej.

Oavsett det så är det ju faktiskt så att om jag har dolt min födelsedag på Facebook så gjorde jag ju det någon dag som inte är min födelsedag. Någon dag när jag tyckte att det inte var lämpligt att folk kommer ihåg min födelsedag. När det väl är ens födelsedag så tycker man ju faktiskt att folk ska komma ihåg ens födelsedag.

Hälsningar, Kränkt ca-26-åring på Facebook

Jag har köpt en stegräknare. En Jawbone som också mäter hur mycket man sover.

Jag har satt mina “mål” till att gå 10000 steg per dag och sova 7 timmar per natt.

Å jag går och jag går och jag går. Jag har för långt till jobbet för att kunna gå hela vägen men jag hoppar av en station tidigare och går sista biten och jag tar inte längre bussen hem från vår station även om bussen råkar passera. Så jag går 30 minuter både till och från jobbet. Jag går i trappor i stället för att ta hissen. Fem våningar. Ändå kommer jag inte upp i 10000. Om jag går allt som går att gå både till och från jobbet kommer jag upp i drygt 9000 steg på en dag. Jag måste alltså gå en sväng på lunchen också för att nå målet och jag har ofta bara tid att ta en kvarts lunch och då hinner man inte gå omkring och gå.

Det här med att sova går om möjligt ännu sämre. Första fyra dagarna jag hade Jawbonen snittade jag fyra timmars sömn. Att samla ihop sju timmars sömn när man inte kan somna är skitsvårt.

Man måste ha semester för att nå sina mål med den här makapären. Det är tex 4900 steg från morsan och farsan till ICA. 15 trappsteg till övervåningen så om man saknar 500 steg på kvällen kan man gå upp och ner för trappen 16 gånger. Det gjorde jag igår. Å när man är här och farsan har varit vaken i tre timmar när barnet vaknar kl åtta så får man fortsätta sova och kan få ihop sina sju timmars sömn, och om man har tur lite till.

Det här med att gå och sova är ett heltidsjobb.

Jag är väldigt förkyld. När jag snyter mig är det viktigt att ha munnen stängd. Det kommer nämligen så mycket snor att det knappt ryms i pappret och man vill ju inte att det ska hamna på fel ställe.

Dessutom har jag en finne på näsan. Av tonårsmässig storlek. Dålig kombination kan jag berätta!

Idag har jag blivit utsatt för en kulturupplevelse.

Jag är en kultur-idiot. Jag förstår mig inte på sånt. Jag finner det djupt uttråkande att titta på fula saker som jag inte förstår.

“Här har konstnären blablablabla, och han får sin inspiration från blabla”.

Jag bara står där och tänker “Jaha, för mig ser det fortfarande ut som ett stolsben”.

Jag vet att det är fint med kultur men det är tamifan helt bortkastat på mig.

Men det värsta är inte konsten. Nä, det som nästan tar död på mig är människorna som står där och försöker involvera mig i konversationer och säger saker som “Visst är det fantastiskt?!”. Eller den andra varianten “Jag förstår mig inte på konst men det här är ändå ganska intressant!”.

Jag bara “Kanske det, but I don’t see it. Får jag gå nu? Eller kan du skjuta mig?”.

Jag har väldigt tur för det är jag som åkt på en öroninflammation så sjukdomen innebär inte så mycket gnäll. Det skulle ha varit värre för mig om någon annan i familjen skulle ha fått det.

Det var till och med lite fördelar med att vara sjuk imorse för jag fick ha sovmorgon i lugn och ro. Maken tar ju små-åkommor på allra största allvar och såg till att gullefjunet inte störde mig.

Det är lite besvärligt att hitta en öppen vårdcentral och ett öppet apotek på juldagen, men det gick till slut. Det tog dubbelt så lång tid på apoteket som hos läkaren. Maken bara “Vad fort det gick?” när jag kom ut. Det fanns ju inte så mycket att prata om. Jag sa “Jag har öroninflammation”, läkaren tittade mig i örat och sa “Du har öroninflammation” också fick jag ett recept. Den som pratade mest var gullefjunet som berättade att hon inte tycker om att ta sprutor och sen frågade hon om barn fick klistermärken när de följer med sin mamma till doktorn, men han hade inga så det fick hon inte.

Mer intressant än så här har dagen inte varit. Jag har ätit julmat till lunch (köttbullar och makaroner) och ska äta julmat till middag. Också har jag köpt godis till ikväll. Juldagen är en ganska värdelös dag, det finns ingenting att göra.

Jag har klippt mig idag. Jag fattar inte vad det är som gör att alla frissor envisas med att föna mitt hår i en frisyr som en sjuttioårs tant skulle bli nöjd med för att den är så elegant. Jag identifierar inte mig själv med eleganta frisyrer.

Pratglad var hon också frisörskan. Sånt tycker jag inte om. Hon frågade om jag ville ha kaffe. Jag svarade att jag hellre skulle ta lite vatten om de hade. “Absolut! Vill du ha mjölk och socker?” frågade hon då. Jag tycker att det är svinäckligt med mjölk och socker i vatten så jag tackade nej och då hämtade hon en svart kaffe åt mig.

Jag tycker för övrigt att det är helt onödigt när de bjuder på kaffe hos frissan för man sitter ju en och en halv meter från bordet och har ett skynke över båda armarna. Hur är det då meningen att man ska kunna dricka kaffe?

Jaja, jag ska på simskola imorgon och då blir ju håret tvättat och sen är jag säkert jättesnygg igen.

Men jag har en nyhet som är nästan lika sensationell. Värd att rapportera om.

Klockan är kvart över tio och jag ligger i sängen. Jag var så trött att jag gick och la mig.

Nu kan jag ändå inte somna. Jag är så förväntansfull. Betyder det här att jag kommer att vara pigg imorgon när väckaren ringer? Är det så det funkar? Är det här en sån där grej man borde hålla på med regelbundet? Lönar det sig att lägga sig tidigt?

Det här med att jobba är ju lite extra jobbigt när man har ett nytt jobb. Man måste vara så alert och uppmärksam och trevlig hela tiden att man är helt utmattad när man kommer hem. När man har jobbat in sig på jobbet kan man ju sluta med de där jobbiga sakerna och bara jobba.

Jag har i alla fall varit helt utarbetad varje kväll den här veckan så jag har inte orkat blogga ens när det har hänt något bloggvärt. Igår skar tex maken falukorvskivorna alldeles för tunna och det skulle jag ju ha kunnat skriva ett femhundra ord lång blogginlägg om ifall jag hade orkat. Korvskivor ska vara dubbelt så tjocka som maken skär dem och det har jag sagt till honom säkert 30 gånger genom åren men han fortsätter ändå skära tunna korvskivor som inte alls smakar lika bra som tjocka korvskivor.

Nu är det dock äntligen fredag så att man kan let your hair down.

Om jag hade varit lite yngre och piggare skulle jag ha tagit min frilla och gått på disco, men nu tror jag att jag nöjer mig med att sätta mig i soffan.

Grattis till mig. Jag har fått nytt jobb idag.

Det skulle vi fira genom att äta god middag och dricka lite vin. Men så medan maken var på väg hem fick jag plötsligt svinont i huvudet. Sådär ont så att man måste ligga blickstilla i ett mörkt rum. Fast det var ju inte mörkt ute så det var så lagom mörkt i rummet. Det blev i alla fall varken mat eller vin. Förargligt.

Barnet ägnade halva kvällen åt att bråka med maken och gnälla och ha sig. Vet ni hur det känns när ett barn gnäller när man har sådär ont i skallen? Det känns som att någon står och hackar en i huvudet med en kniv.

Jag fick blommor också idag, av maken.

Godnatt, jag har fortfarande ont i huvudet så nu ska jag gå och lägga mig igen.

Folk bara ringer och ringer och vill va med oss.

Eller typ. Min kusin ringde och lämnade ett meddelande att om vi får vattkoppor vill hon komma hit för hon vill också ha det. Inte till sig själv alltså tror jag, utan till sin dotter.

Också fick jag ett annat bra telefonsamtal från någon som också vill umgås. Det är ju kul.

På kvällarna tar jag ut linserna och tar på mig glasögonen. Jag går och lägger mig, tänder lampan och plockar upp min bok. Sen måste jag ta av mig glasögonen för att kunna läsa. I och för sig skulle jag kunna behålla glasögonen på om jag håller boken på armslängds avstånd men då blir jag så trött i armarna.

Tror ni att det här är ett sådant där ålderstecken som man har hört talas om?