Category: Mat och bakning

Eftersom mina matlagningsinlägg är populära hos flera två av mina läsare tänkte jag att jag ska dela med mig av ett väldigt enkelt och lättlagat recept på pizza. Man behöver bara en ingrediens.

En Billys pan pizza. Så här gjorde jag min. Först la jag den på en tallrik. Sen tog jag en sax och klippte av hörnet. Längst med streckmarkeringen på förpackningen, den är markerad med en liten sax om du inte hittar den.

Var noga med att INTE kasta bort hörnbiten som du klippt bort. Där finns nämligen viktig information för hur man lyckas med tillagningen.

Sedan stoppade jag tallriken med pizzan i micron och körde den på full effekt i två minuter. Sedan tog jag ut den ur micron. Tyvärr har förpackningen ingen streckmarkering för hur man öppnar resten av förpackningen när pizzan är klar. Jag kollade Billys hemsida, men det fanns inga tips där heller. Så här löste jag problemet, man kan säkert improvisera och prova sig fram med andra metoder också. Jag klippte i alla fall upp tre av sidorna, som ett lock ungefär, och sedan lyfte jag försiktigt ut pizzan med hjälp av en kniv och en gaffel.

Sedan livade jag upp pizzan med lite oregano. Jag rekomenderar att du smular oreganon mellan fingrarna när du strör den över pizzan. Då framträder oregano-smaken ännu mer. Speciellt om du köpte kryddburken 2009.

Hips vips har du en smaklig lunch med BÅDE antioxidationsmedel E300 och konserveringsmedel E250 i. Billys hemsida föreslår att man serverar med en sallad till men det skippade jag. För det är ju sallad på menyn till middag.

Avnjutes gärna med ett glas cola, helst med is i. Från glasflaska eller aluminiumburk. Coca Cola smakar bara inte rätt när den kommer ur en PET-flaska. Finns det inte på glas eller burk kan man lika gärna köpa en Fanta eller 7up.

Salladsveckan går inte så bra. Men hoppet lever ännu.

Som svar på Nigellas fråga i kommentarerna till Salladsveckan. Det var inte tänkt att vara en temavecka med foton på salladen och recept varje dag. Tanken var mer att slösa bort er tid med att berätta vad jag ska planerar att äta.

Men om någon av salladerna blir extra smarrig kanske jag lägger upp något här för att inspirera er. Jag kanske gör ett samlingsrecept i slutet av veckan. Grundingrediensen är isbergssallad förstår ni. Om jag inte får för mig att göra någon exotiskt och köper en blandsallad i påse förstås. I så fall lovar jag att lägga upp receptet.

Men om ni nu nödvändigtvis måste veta så blev det ingen skink och champinjonssallad idag. Det blev plättar (felaktigt kända som tunna pannkakor i söder) istället. Maken och farsan fick nämligen för sig att de skulle hoppa i bilen prick kl 18 för att köra till Stockholm. De kommer hem igen imorgon.

Men det blev i alla fall bråttom att svänga ihop en middag. Sallad kräver mycket omsorg och tar tid, det är inget man hastar ihop på en halvtimme, så det fick bli plättar istället. Det gör ju inget för jag hade ju inte kommit på någon sallad för söndagen ännu, så jag flyttar bara måndagens sallad till söndag istället.

Planera matveckan är inte riktigt min grej. Om inte maken har tänkt ut någon middag brukar jag börja fundera på vad vi ska äta ca 10 minuter innan det är dax.

Men idag har jag varit fröken Duktig och planerat matveckan. Eftersom mitt nya hälsosamma liv börjar imorgon. Så här ser matplaneringen ut.

Måndag: Skink och champinjonsallad.

Tisdag: Tonfisksallad.

Onsdag: Köttbullesallad. Eller hamburgersallad. Ej fastställt ännu.

Torsdag: Laxsallad.

Fredag: Räksallad. Inte sån som man lastar på varmkorven på macken alltså, utan en sallad med räkor i.

Lördag: Kött med sallad. Med vin till. Flera glas.

Söndag: Obestämd sallad. Jag har ju en hel vecka på mig att komma på något.

Subject to change. Nu tror jag att jag ska gå och baka en limpa.

Ett sånt här kakfat vill jag ha.

För det är sådana här kakfat som skapar barndomsminnen. Minnen om att fika kanelbullar ute på sommaren i femton graders “värme” och blåst som sveper iväg sugröret. Minnen som man 30 år senare minns som de mest fantastiska sommarfikat. Kakfatet som symboliserar det kommer man helt plötsligt på att man ska vända upp och ner på hela sina föräldrars ägor för att hitta. Om man inte hittar det blir man mycket upprörd om morsan säger “det är säkert bortkastat för länge sedan, det var nått skräp jag fick med en tidningsprenumeration”.

Så för gummans skull vill jag ha ett sånt här kakfat som jag sedan ska vårda så att hon kan ärva det när hon själv får barn. Egentligen jag vill inte ha 10 nummer av Hemmets Veckotidning eller Journal eller vilken tidning det nu är som följer med fatet. Men de kanske har några spännande artiklar som jag kan läsa när jag sitter på dass så jag slår till med en prenumeration. Det bor pensionärer i de andra fem lägenheterna i vårt hyreshus så postis kommer säkert att tro att tidningen är till någon av dem.

och skulle vilja bli bjuden på mat hos mamma. Ja då får man alltid ringa och bjuda in sig själv. Nån gång tycker jag faktiskt att mamma skulle kunna ringa oss och bjuda på middag utan att jag ringer och ställer ledande frågor som “vad ska ni äta till middag idag”.

Typ idag vore det toppen om den där nån gång var. Men jag åt lunch klockan 13.05 (utanför “lunchfönstret” mellan 12 och 13) så jag vill inte ha middag klockan fyra. Om fyra är dagens middagstid så tycker jag att det vore bättre om mamma ringde och bjöd på middag imorgon istället.

Det här hittade jag nyss på nätet. Via en annons på Facebook så klart.

“Nu letar vi efter stjärnor till våra nya reklamfilmer. Om du gillar att stå framför kameran och har en passion för att laga och bjuda på god vardagsmat kan det vara dig vi söker.”

Är det MIG dom söker? Jag känner mig lite kallad. Jag ska fundera på det här en stund.

Igår var det nationaldagen. Dagen till ära lagade jag mat. Jag hade tänkt att jag faktiskt skulle dela med mig av receptet.

Kycklingsallad med skinka lagade jag.

Först sköljde jag tomater, gurka och isbergssallad. Sen hackade jag dem. Allra, allra först kokade jag ägg. Sen skar jag rökt skinka. Piteortens rökta patronskinka. Om din lokala butik inte har Piteortens tycker jag att du ska be dem ta hem det. Om de säger nej, be att få prata med butikschefen. Om de fortfarande säger nej, skriv till huvudkontoret. Om det fortfarande inte hjälper kanske du kan emaila Piteortens och kolla om de säljer på postorder. Annars får det väl lov att duga med någon annan rökt skinka. Men skyll inte på mig om salladen inte blir lika god som min i så fall. Jag glömde att fota varje steg, ni får improvisera sköljningen och hackningen.

Sedan blandade jag alla hackade saker och öppnade en burk majs och hällde i. Därefter skalade och skar jag äggen och lämnade dem på skärbrädan .

Sen kom jag till matlagningens svåra moment – kycklingen. Kanske inte svårast rent matlagningstekniskt sett, men mentalt. Grillad kyckling ska det vara. Jag har fått för mig att grillad kyckling är mindre farlig än annan kyckling.

Först diskade jag skärbrädan och kniven NOGA. Sen tvättade jag händerna två gånger. Sen stod jag och tittade på kycklingen och gruvade över att hantera den och funderade över vilka obehagligheter jag skulle hitta under skinnet och inuti kycklingen. Sen ropade jag på maken och bad honom ta hand om kycklingsmomentet, med instruktioner att se till att det inte skulle bli kvar något som såg motbjudande ut bland det som lades i salladen.

När kycklingen var nedblandad i salladen hällde jag på italiensk salladsdressing. Jag orkade inte göra en egen dressing så jag hade köpt en flaska färdig dressing. Den var inte god. Till sist la jag på äggen. Det var därför det var viktigt tidigare att de skulle ligga kvar på skärbrädan. Så här såg det färdiga resultatet av min matlagning ut.

Blev det gott då? undrar ni säkert nu. Ja sådär. Det var ok. Skinksmaken tog över så man kände inte kycklingensmaken så mycket och det var ju positivt. Fast då är det ju egentligen onödigt med kyckling. Så jag rekommenderar väl egentligen att göra antingen en skinksallad ELLER en kycklingsallad, en kombinerad var det inte så mycket vits med.

Tre. Svaret är TRE. Men vi har alltid två. Vi diskuterar också alltid hur många vi ska ha och jag säger alltid tre och maken säger att det räcker med två. Jag brukar inte vara en looser i vanliga fall men av någon anledning brukar det alltid vara han som vinner bacon-diskussionen. Anledningen till att jag alltid förlorar KAN vara att det är han som handlar och lagar maten. Jo jag vet, jag har tur på det sättet, med att maken är en fena på att laga mat och tycker att det är roligt. Jag har däremot inte tur med ransonen bacon jag får till Carbonaran.

För han har fel. Det räcker inte med två paket. Sist vi åt Carbonara sa han att de räckte med två paket på fem vuxna för det hade räckt med två paket på fyra pers gången innan (hur han fick ihop matten där vet jag inte). Han har selektivt minne, han tycker att det borde räcka med två därför minns han att det räckte. Det var för lite bacon båda gångerna, man fick snåla för att få en liten baconbit till varje tugga.

Idag har jag krävt att det ska vara tre paket bacon till middagen. Om han bara kommer hem med två kommer jag att bli arg. Jag har inte tänkt ut något straff ännu för jag tror att jag fick fram min bacon-poäng idag, så jag tror att han kommer hem med tre paket. You will be the first to know om jag har fel och måste snåla med baconen idag igen.