Category: Mat och bakning

Nu ska jag avslöja för er varför man bara bakar saffransbullar en gång om året, till jul. Ni kanske tror att det är av någon religiös anledning. Ni tror kanske att det beror på att Jungfru Maria hade bakat saffransbullar och packat i matsäcken när de begav sig till Betlehem för skattskrivning.

Eller så kanske ni tror att det beror på saffranet i sig. Att saffran är dyrt så att man bara har råd att baka lussebullar en gång om år. Eller att det är skördetid för saffran lagom till december-bak.

Inget av detta är rätt. Anledningen till att man bara bakar saffransbullar en gång om året är för att det är så fruktansvärt tråkigt att baka ut dem. Mycket tråkigare än vanliga bullar. Det är så tråkigt att till och med degen blir less innan det är klart. På slutet är degen helt torr och uttråkad.

När jag kom till den sista degbiten hade jag en allvarlig konversation med degen.

Då sa degbiten “Mig kan du lika gärna kasta bort. Jag har ändå aldrig drömt om att bli en lussebulle. Du har så många lussebullar utan mig. Jag är så liten och torr att jag knappt duger att göra en bulle av.”

Så jag gjorde som degbiten sa. Jag kastade bort den.

Mer än så till och med, den blev god.

Den trogne och uppmärksamme läsaren observerar att jag bakar banankaka lite då och då. Det beror på att bananer ofta blir gamla innan vi hinner äta upp dem. Dessutom är banankaka väldigt lätt att baka.

Lätt betyder inte att man inte kan misslyckas. Ju mer självsäker man blir att det här kan jag minsann desto större är risken att något går fel. Man blir nonchalant och kaxig med sitt banankakebakande.

Så en dag står man där och banankakan är upphälld i formen och klar att åka in i ugnen när man upptäcker att de smälta matfettet fortfarande är kvar i pannan.

Vad gör man då? Själv har jag en filosofi som jag ofta kör med inom matlagning och bakning som heter “Äsch, skit i det, det går säkert bra utan”.

Men just i banankakan kände jag att smöret kunde tänkas vara en viktig del av kakan. Det här grundade jag inte på någon som helst kunskap om saken. Jag gick mer på magkänslan.

Kastar man bort alltihop och börjar om från början? Husmorsgudinnor gör kanske det. Fat chance att jag skulle göra det liksom. Det var nog tråkigt första gången. Dessutom hade jag bara 3 nästan gamla bananer. Hälla tillbaka smeten i bunken och röra i matfettet och smöra och bröa om formen? Involverar diskande.

Nä, jag gjorde så här.

Sen rörde jag om i formen. Jag tycker faktiskt att det ser ut som att det funkade.

Kakan är i ugnen nu. Jag återkommer och berättar hur det blev.

Cupcakes alltså. De är ofta fina att titta på. Men finns det någon som tycker om att äta dem? De är ju som en torr sockerkaka med sliskig karamellfärgad frosting på.

En del som bakar cupcakes är ju jätteduktiga och gör fina små konstverk. Jag tittar gärna på dem. En sak som är så jobbigt med folk som bakar cupcakes är dock att de sällan nöjer sig med att man tittar på och beundrar dem. De vill att man ska äta av dem också. Det känns väldigt oartigt att tacka nej när de har stått och slavat med konstverket. Jag har aldrig gjort cupcakes så egentligen vet jag inte om det är slavarbete, men det ser ut som att det är det. Sen när man ätit en cupcake säger man artigt att den var god. Det här med att ärlighet varar längst tycker jag inte är applicerbart på cupcakes. Så man säger att den är god. Ja då insisterar de på att man ska ta en till.

Nu är det väl inte så att jag blir spyfärdig av cupcakes, men jag är verkligen inte intresserad av att äta dem. När jag var gravid var det några kompisar som ordnade en babyshower.  Då hade en av tjejerna bakat ett helt två-våningsfat med cupcakes. Cupcakes som det stod Baby på eller som hade små nappar. Det var ju jättesnällt av henne. Så jag åt TRE. Jag tycker att man ska trycka i sig tre cupcakes när någon anstränger sig så för ens skull.

Egentligen hade jag hellre velat ha tre kiwis. Jag tyckte om kiwi jättemycket när jag var gravid. Tänk så mycket enklare allt hade varit för henne om hon bara hade köpt mig tre kiwis istället för att stå och baka en massa cupcakes.

Det här var en annan babyshower än den då jag fick en livstids förbrukning av hudkrämer. Nu låter jag helt otacksam som fick två babyshowers, också klagar jag bara. Men jag uppskattade och blev glad över själva grejen i att de ordnade babyshowers. Det är bara hudkrämerna och the cupcakes som inte riktigt är min grej.

Jag antar att jag får lov att förklara vad det här ska föreställa.

En plåt med Drömmar är det. De där små bulliga lite spruckna kakorna ni vet. Mina är stora, platta och lite brända.

Jag har aldrig bakat Drömmar förut. Tror inte att jag kommer att bry mig om att göra om det heller.

Rulla ut degen i två längder stod det i bakboken. Min deg var inte i något skick att bli ut-rullad så jag fick lov att improvisera litegrann och så här ser resultatet av mina ansträngningar ut.

Det kanske smakar bra ändå tänkte jag och kallade på provsmakarna. Maken tyckte att de var “lite väl söta”. Det är verkligen inget bra omdöme när det kommer från honom för han är halvt sockerberoende. Gullefjunet var mer allmän i sitt utlåtande. Hon sa att de var “inte goda” efter hon spottat ut sin kakbit.

Egentligen var det meningen att jag skulle baka en Snoddas också ikväll. Just nu känner jag mig dock lite nedslagen och tror jag ska göra något som jag har mer talang för istället.

Som att öppna kröken under diskbänken och rensa avloppet kanske.

Så här tycker jag inte att ni ska göra.

Ta 1 tomat, 10 cm purjo, 2 dl gräddfil, 1 msk tacokrydda, 1 dl majskorn, salt o peppar, 150 g pasta och fyra winerkorvar. Koka pastan och steka korven, blanda ihop allt det andra och kasta ner pastan och servera med korven.

Jag tyckte inte att det smakade speciellt mycket. Därför tycker jag att det känns som slöseri med min tid att stå och hacka och röra ihop saker, när man lika gärna bara kan koka pastan och äta den som den är.

Jag tog lite ketchup till för att liva upp tallriken.

Maken däremot tyckte att det smakade någonting och att det var gott. Så ni kan väl testa om ni nu litar mer på hans smaklökar än mina.

Det här med att jag sitter och planerar mat-vecko-menyer blir nog ingen vana. Eftersom jag har hittat på maten har jag av någon konstig anledning fått laga mat två av de senaste tre dagarna. Dö-jobbigt.

Det här är en pärm med recept.

När den trogna bloggläsaren ser den här bilden tror ni att det är makens pärm. För ni vet att han lagar mest mat här hos oss. Så är det dock inte. Det är min pärm. Mest i alla fall, maken får sätta in recept om han vill men det är oftast jag som river ut recept ur tidningar eller printar från nätet.

Bara för att jag inte lagar mat så ofta betyder det ju inte att jag inte har ambitioner. Jag kanske ska laga någon maträtt någon gång i framtiden. Så jag sparar recept. Maken får också laga maten som finns i pärmen om han vill, i väntan på att jag skall få inspiration att göra det. Jag är generös på det sättet.

Om ni tittar noga ser ni också en ledtråd till att det är min pärm. För alla recept är inplastade. Laminerade alltså. Att plasta in recept som någon annan sorts nörd är det jag som gör i den här familjen.

Det är väldigt praktiskt med inplastade recept. Om maken skulle ha en egen matshow på TV skulle den nämligen heta Den spillande kocken. På samma sätt som Per Morberg står och svettas ner i maten spiller maken en massa när han lagar mat. Det hamnar alltid någon såsklick på receptet. Om man har plastat in det kan man bara torka av det med disktrasan eller skölja av det under kranen också är det som nytt igen.

Ikväll ska vi äta pasta med paprikasås. Vi hjälps åt här hos oss. Jag har sparat och plastat in receptet. Nu ska jag åka och handla. Maken lagar maten.

Jag är kanske inte så bra på att koka och steka saker, men göra smörgåsar det kan jag.

Jag hade en hjälpreda så eventuellt blev det kanske lite mycket persilja på toppen. Det går ju att peta bort om man inte gillar persilja.

Vi bryr oss inte om receptet idag va? Jag menar om ni hade tänkt bjuda far på smörgåstårta idag skulle ni ju ha börjat igår. Den blir ju inte lika god om ni gör den samma dag som ni ska äta den.

Det finns dessutom inte något riktigt recept på den här tårtan. Räkor, avokado och ägg på ena halvan och skinka leverpastej på andra halvan. Lagom av allt. Om något tar slut, tex creme fraichen, så att ni inte har lagom kan man hälla i gräddfil.

Ni vet väl om att det är Fars Dag imorgon? Varken maken eller pappa/morfar får någon present.

En smörgåstårta ska jag dock göra. Jag ska börja nu. Så att den är klar till lunch imorgon. Det tar tid att göra smörgåstårta.

Jag har tagit fyra olika recept och kombinerat ihop till ett eget. Dessutom har jag gjort ändringar för att anpassa receptet till mitt skafferi. Det här blir alltså spännande. Extra spännande eftersom jag tänkte att jag skulle dricka lite vin medan jag gör smörgåstårtan. För att göra det hela lite roligare.

För ett antal månader sedan delade jag med mig av ett pizzasalladsrecept. Då skrev jag att man skulle ha vitvinsvinäger. Det var i och för sig korrekt. Vad jag vill säga nu är dock att ni inte alls måste göra som jag säger med vinägern. Ni ska inte lyssna så mycket på mig när det gäller matlagning. Jag vet knappt vad jag pratar om.

Om ni tror att ni har vitvinsvinäger hemma och är mitt uppe i salladsblandandet när ni upptäcker att ni bara har röd, då är det ju självklart att ni kan ta röd vinäger. Vem orkar åka till affären mitt i alltihop bara för lite vit vinäger när man har röd vinäger hemma.

Salladen blir inte alls så jätte-missfärgad. Jag har i och för sig inte hunnit smaka av den än eftersom salladssåsen inte har svalnat än. Men vinäger som vinäger, hur stor roll kan det spela? Det blir säkert gott.

 

Det här är receptet, jag orkar inte översätta och skriva ner det som någon annan riktig matbloggare.

Sweet potato = sötpotatis, stock = buljong och nutmeg = muskot.

Skala butternut squashen. Man kan också använda en vanlig halloween-pumpa, men jag testade det en gång och det blev inte lika gott. Tycker jag.

Gräv ur fröna.

Hacka i bitar.

Jag glömde fota potatisen, men ni kan säkert föreställa er hur den såg ut. Det där med sötpotatis är inte jättenoga, men man känner sig mer som en mästerkock om man snitsar till det med hälften potatis och hälften sötpotatis. Om man råkar ha sötpotatis hemma, men det hade inte jag igår.

Fräs löken och kasta ner allt i grytan. En butternut squash väger i princip aldrig 750 gram har jag upptäckt men jag tar alltid hela ändå och häller på mer eller mindre vatten. En “cup” är drygt 2.30 dl, men det är det ju ingen som vet eller orkar googla just när man står och lagar mat. Jag brukar ta en liter vatten och två buljongtärningar på 750-1000 g butternut. Grönsaksbuljong kan vara lämpligt, men testa fisk ni för all del om ni vill det.

När ni ser ovanstående bild tror säkert alla trogna läsare att när det är jag som lagar mat och det är så där mycket vatten i grytan kokade det säkert över. Det gjorde inte det. Jag kontrollerade kokningen perfekt. Koka tills pumpan är mjuk.

Beroende på hur kompetenta ni är med en mixerstav är det bra om soppan får svalna lite innan nästa steg. Så att ni inte får brännskador om soppan sprutar över halva köket. Ta inte med all vätska med en gång, så kan man justera hur tjock soppa man vill ha på slutet genom att hälla på mer. Det är ju liksom lite svårt att ta bort vätska om den blir för tunn.

Maken säger att man kan hälla tillbaka soppan i grytan utan att diska grytan först. Men det går inte, man måste absolut diska grytan. Ställ tillbaka på spisen och värm upp igen.

Sen saltar och pepprar man. Och river i muskot. Just muskoten är ett relativt viktigt steg i hela processen. Så det är bra om man kollar innan man börjar att man har muskot hemma. Att tänka “vi har ALLTID muskot hemma” är inte en bra idé. För en dag när ni står där med en nästan färdig soppa och bara ska sätta i pricken över i:et upptäcker ni att det inte finns någon muskot hemma. Om det då spöregnar ute är det inte så kul att åka till affären, så då kan det hända att ni hoppar över muskoten. Då blir soppan inte lika god.

Jag hade planerat att det här skulle vara ett matinlägg med idel framgångar och duktighet från min sida, så att ni förstår att jag är väldigt bra på att laga den här soppan. Men det sket sig när det visade sig att muskoten som jag var säker på att vi hade hemma inte stod att finna någonstans.

Det blev ganska gott ändå. Det smakade som butternut squash soppa utan muskot. Det skulle ha varit ännu godare med muskot, men det var godare än ingen soppa alls. Vacker blev den ju i alla fall.

Servera med creme fraiche.

Om man är konstnärligt lagd kan man rita mönster i soppan med creme fraichen.

Testa detta komplicerade sopprecept vetja. Det är ju snart Halloween. Sen kan ni komma tillbaka och lämna en kommentar och tacka för det goda receptet. Det tycker jag att ni kan göra, tacka alltså, för det tog mig dubbelt så länge att göra soppan än vanligt pga allt fotograferade.

Det är helt onödigt att skapa en massa disk genom att smutsa ner en tallrik när det är så här lite glass kvar. Eller hur?