I Präktighets-SM så är det ju surdegsbröd och Pulled Pork som gäller nu för tiden för att man ska få några duktighetspoäng. För det tar flera dagar att göra.
Inte för att jag vet om jag tycker att det är så märkvärdigt att ha en deg ståendes i två-tre dagar eller en köttbit i ugnen en hel dag. Det klarar väl vem som helst som är dum nog att dra igång projektet.
Tomater däremot, det tar flera månader. Jag tycker att jag vinner, för jag har gjort egna tomater.
Om man har köpt hem ströbröd för att det ska finnas när man bakar blir man ju irriterad när det inte finns något ströbröd.
När jag frågade maken var ströbrödet är svarade han att det var slut. Jag skulle väl kunna leva med att ströbrödet är slut om det har bakats en massa så att ströbrödet ändå hade används till det man köpte det för. Så jag frågade maken vad han bakat.
Han hade inte bakat något alls. Han har använt allt ströbröd till att panera fisk. Ni hör ju hur mycket fisk vi äter. Ett sådant ovärdigt användande av ströbröd.
Inte orkade jag åka till affären heller. Så jag frågade Google vad jag kunde använda istället. Kokos, kokos, kokos var det enda som föreslogs. Kokos tycker jag inte om. Kokos kan man panera fisk med så blir man av med två dåliga saker på en gång. På banankaka vill jag inte ha kokos. Om jag hade velat baka en kokoskaka skulle jag ju ha tagit fram ett kokoskakerecept.
Jag hittade på en egen lösning. Jag krossade digestivkex. Jag har ingen aning om det passar, men det blir säkert jättegott. Godare än kokos i alla fall.
Jag är ingen Domestic Goddess. Det vet alla. Det finns dock två saker som jag briljerar på i köket. Att hacka lök och att knyta ihop en bärkasse så att den tar minimal plats. Båda sakerna har jag lärt mig av min mamma. Hon kan faktiskt inte komma och säga att jag aldrig lyssnade på vad hon sa, för både mina lökbitar och bärkassar är jättesmå. Så även om jag kanske spelade nonchalant när jag var yngre så lyssnade jag och lärde mig.
I över tio års tid har jag försökt dela med mig av min unika kunskap till maken. Det är helt hopplöst. Även om vi hackar lök två dagar på raken så hinner han glömma vilken ända av löken som MÅSTE vara kvar.
Med påsarna är situationen ännu värre. Där handlar det inte om glömska. Det är inte så att han inte kommer ihåg mina instruktioner. Han klarar helt enkelt inte av att utföra manövern även om jag står där och pekar och säger exakt hur han ska göra.
När maken knyter ihop en bärkasse ser det ut så här.
Makens påsar tar upp tre gånger så mycket plats som mina påsar. Så här ska det se ut.
Kom nu inte och försök anklaga mig för att lida av någon Obsessive Compulsive Disorder bara för att jag knyter så perfekta knutar av påsar. Ni är bara avundsjuka över att jag är så duktig på att knyta påsar. Om tillräckligt många efterfrågar det i kommentarerna kanske jag bjuder på en pås-knytar-skola här på bloggen en dag.
Maken säger att all mat jag lagar, eller överhuvudtaget tycker om, är “barnmat”.
Jag förstår inte varför det på något sätt är dåligt att tycka om saker som barn tycker om? Jag är då stolt över att kunna säga att jag har barnasinnet kvar. I alla fall när det gäller mat.
Förutom att det kanske är lite väl mycket ost på pizza – speciellt på min – så är den ju inte ens ohälsosam om man gör sin egen. Skinka, paprika och svamp är ju ingredienser som minsann hyllas om man kastar dem i en sallad.
Dagens pizza har tom hemmagjord botten. I vanliga fall brukar jag köpa färdig deg. Om nu sanningen ska fram så kavlade jag bara ut den. Det var faktiskt maken som gjorde degen, för “köpesdeg är så jävla äcklig”. Så han gjorde en deg “om vi nu måste äta pizza är det i alla fall bättre med hemmagjord botten”.
När maken gör fisk och ris brukar han fråga om jag tycker att det var gott och då brukar jag svara “det går ju ner i alla fall”. Då säger han alltid att det vore roligt om jag visade lite mer entusiasm för fisk och ris. Jag skulle förstås kunna visa MINDRE entusiasm än vad jag gör. Jag skulle kunna ställa mig och göra egna riskorn “för att köpesris är så jävla äckligt”.
Jag åkte till Coop tidigare ikväll. Maken bad mig köpa ris. Han vet att jag har ett tveksamt förhållningssätt till ris så han visade mig förpackningen vi hade hemma så att jag skulle köpa “rätt” ris.
Hur svårt ska det vara att köpa små vita korn tänkte jag. Men när jag stod där på Coop och tittade på riset insåg jag att man kan kalla små vita korn för hur många olika saker som helst. Vad det är för skillnad på ris och ris fattar jag då inte. Alla riskorn har i alla fall det gemensamt att de är torra, smaklösa och ramlar mellan piggarna på gaffeln.
Har ni någonsin sett en överviktig kines? Jag kan inte komma på att jag har gjort det, och det måste vara risets förtjänst. Även om man skulle råka äta mycket ris så bränner man alla kalorierna medan man jagar riskornen på tallriken.
Det enda jag kom ihåg från risförpackningen maken hade visat mig var att det stod Mat-ris på den. Det fanns inte en enda påse eller paket på Coop som det stod mat-ris på. De hade bara designer-ris. Så jag tordes inte köpa något ris. Jag ville ju absolut inte komma hem med några riskorn som inte hade samma egenskaper som riset vi hade hemma.
Himla trist att vi inte kan ha något ris på matsedeln den närmsta veckan. Vi får lov att överleva ändå.
Idag åt gullefjunet ris och grönsaker till middag. Vi åt pytt i panna, men ingen vanlig pytt i panna. Så här såg den ut.
Jag vet vad ni tänker, jag tänkte samma sak när jag såg maten. Men jag har faktiskt inte spytt på tallriken.
Jag har inte spytt i en mattallrik sedan jag gick på lågstadiet och fröken stod och vaktade mig när jag var ensam kvar i matsalen. Hon sa att jag inte fick gå ut och leka förrän jag hade ätit upp all mexikanasoppa. Till slut försökte jag äta men efter några skedar blev kväljningarna för stora så jag spydde upp alltihop i tallriken. Då fick jag gå ut och leka.
Idag har jag inte spytt på tallriken. Det är gräddstuvad pytt i panna. Jag rekommenderar det inte.
När middagen var över sa gullefjunet “tack för maten, den var god, hoppas den var hemmagjord, får jag gå från bordet”.
Jag sa “hejn behöv du då it köpa igen”.
Igår frågade Lotta om gullefjunet ville hjälpa till och göra efterrätt. Jag skulle ju förstås ha kunnat rädda henne genom att avleda det hela. Jag är dock en stor anhängare av learning by doing. Lära sig att när man frågar ett barn om de vill hjälpa till att baka svarar de alltid ja.
På sätt och vis så kan man faktiskt säga att det mest var Lottas fel att det blev Tiramisu med flingsalt i. Om det står en skål med flingsalt i bak-området kan man nästan garantera att det hamnar flingsalt i smeten om gullefjunet är med. Tiramisun blev jättegod i alla fall, Lotta lyckades fiska upp nästan alla saltflingor.
Vad gjorde vi då, medan de bakade? Vi satt under en trapp.
När gullefjunet fick vara med och baka tappade hon intresset för kurragömman, så vi fick sitta där jättelänge innan någon kom och hittade oss.
Ingen åkte och plockade blåbär åt mig idag så det blev ingen blåbärskaka. Har man inga blåbär så är det ingen idé att göra en bulldeg heller. För då får man baka bullar för hela degen istället för bullar av hälften och blåbärskaka av andra hälften. Så jag la ner hela bullar/blåbärsprojektet. Om någon plockar blåbär åt mig kanske jag plockar upp projektet en annan dag. Att jag ska gå ut i skogen och plocka bären själv är bara för mycket begärt.
Hjortron kom maken hem med från skogen. Det finns inga människor på den här jorden som kan göra så stor affär av två liter hjortron som min make och min morsa. Först diskuterade de i en halvtimme vad de skulle göra av bären. Frysa dem som de var. Koka sylt av allt. Frysa en del och koka sylt av resten. Hälften, hälften eller en fjärdedel, tre fjärdedelar.
Det blev sylt av allt. Då trodde man att det skulle bli lugn och ro. Men nej. Då började mamma prata om burkar. Vad sylten skulle förvaras i för burkar. Jag tyckte att all sylt kunde åka ner i en stor burk. Det gick tydligen inte för mamma skulle ha en burk, vi skulle ha en burk och maken skulle ge en burk till svärmor. Då tyckte jag att man kunde ta tre burkar och dela upp sylten i dem. Det åkte det fram en massa burkar på bordet och sedan skulle det diskuteras burkar i tio minuter. Då orkade jag inte längre och stängde av öronen.
Mitt i alltihop började maken “baka” det enda han någonsin “bakar”. Helt plötsligt var det socker och havregryn över hela köksbordet och mitt på bordet satt det ett barn och gnällde att hon behövde tvätta sig om händerna för de var smutsiga. För de blir de om man trycker ner dem i en bunke med smör, socker, havregryn och kakao. Maken bakade alltså “sådana där”. Ni vet. Sådana som folk startar Facebook-grupper om. Chokladbollar.
Fatta att folk orkar tjafsa så mycket om vad man ska kalla en så omärkvärdig boll som man får kväljningar av innan man fått i sig hela även om den inte är större än en köttbulle. En smörboll är vad det är. Varför någon fått för sig att man ska döpa den efter kakaon fattar jag då inte alls för bollen innehåller mest smör.
Medan allt det här pågick försökte jag göra paj till middag.
Jag har inga foton på eländet. Ni får förlåta mig. När jag stod och gastade till maken “måste du baka på min laptop?” kom jag på att jag på att jag självklart borde fotografera havregrynen på tangentbordet så att ni fick se. Men jag hade satt kamerabatteriet på laddning och jag orkade bara inte sätta tillbaka det i kameran.
Jag fotograferade smörbollarna nu istället där de ligger i kylskåpet och på något konstigt sätt lyckas kasta upp kokos på översta hyllan trots att de står längst ner.
Jaha. Jag informerade maken och morsan om att min plan för imorgon är att baka bullar, göra blåbärskaka på bulldeg, göra paj till middag och lägga en smörgåstårta som vi kan äta på fredag.
Jublade de? Kom de med uppmuntrande tillrop?
Morsan sa: “I så fall får du väl pallra dig upp på morgonen, sånt som man inte börjat med klockan nio kan man lika gärna sluta ut”.
Maken sa: “Det låter som lite mycket på en och samma dag”.
Om någon skulle få för sig att åtala mig för avsaknaden av min hjälp vid matlagning så blir det min försvarslinje. Bristande support.
Nu har jag hittat några nyttiga appar. Pettsons Uppfinningar har visat sig vara väldigt nyttig. Också Skolmaten. Där kan man lägga till sin skola/förskola och se vad ungarna ska äta på dagis. Så om de äter köttbullar och makaroner på dagis en dag kan man se det och sen kan man ändå göra köttbullar och makaroner hemma. För ingen har dött över att äta köttbullar och makaroner två gånger på samma dag. Inte om det bara händer en dag i alla fall. Om man åt det två gånger om dagen varje dag skulle det kanske vara lite ohälsosamt. Men inte lika ohälsosamt som LCHF.
Ikväll har jag i alla fall konstaterat att om jag gick på dagis skulle jag vara väldigt hungrig nästa vecka.
Mån – köttbullar och makaroner. Det är gott så jag skulle få äta för hela veckan imorgon.
Tis – Karibisk kycklinggryta med aprikoser och ris. Kyckling kan vara farligt och är torrt och ris skulle man kunna bli smal av att äta bara genom alla kalorier man bränner när man jagar riskornen runt tallriken. Och aprikoser. Det har jag aldrig ätit vad jag vet, har inga planer på att testa heller om jag kan undvika det. Men aprikos är i alla fall en ganska fin färg tycker jag.
Ons – Panerad sejfile med potatis och remouladsås. Blä.
Tors – Fisksoppa. Fisk två dar på raken? Det är ju inte schyst!
Fre – Orientalisk köttgryta med bulgur eller pasta. Jag vet knappt vad bulgur är, men jag tror att det är sånt där torrt skräp som en del äter. Som koukous eller vad folk nu kallar boset. Det kan ju inte jämställas med pasta så hur kan man ha det som ett eller till pasta? Fy alltså. Och kött är inte gjort för att flyta. Alltså ska man inte ha kött i soppor eller grytor.
Ibland när gullefjunet vägrar sitta i barnvagnen får jag bara lust att gasta “du vet inte hur lycklig du är, om jag fick ner röven i barnvagnen skulle jag gärna sitta där så kunde du skjutsa mig”. Men när det kommer till lunchmenyn på dagis är det definitivt en bonus att vara vuxen och själv få bestämma vad man ska äta till lunch utan att någon sitter och mässar att man ska ta EN tugga till.
Ikväll är maken ute på någon jobbgrej. Så jag och gullefjunet tar hand om oss själva.
Igår började maken föreslå vad jag skulle laga för middag och berätta var saker fanns. Ungefär som att jag inte är kapabel att själv bestämma vad som ska ätas till middag och tillaga det.
Det är skitlöjligt ju. Det är väl självklart att jag klarar av att välja två formar med spagetti och köttfärssås från frysen och micra dem. Jag är väl inte tappad bakom en vagn heller?!
Jag har inte hunnit läsa bloggar på evigheter, men ikväll gjorde jag en snabbrunda på lite bloggar. Jag upptäckte att det varit bloggstorm för att Underbara Clara har haft jeans på sig. Jag orkade inte riktigt sätta mig in i varför det är upprörande att hon har haft jeans på sig men det verkar som att någon feministbloggare inte tyckte att det var bra att hon hade jeans och sedan blev det på något konstigt sätt en debatt i bloggvärlden om att Clara måste vara en god förebild för hon har många läsare.
Nej jag fattar inte heller. För er som vill läsa in er i ämnet har Mondokanel länkat till några av inläggen som kanske är nyttiga för er som har lite tid till övers som ni vill mörda. Hon kallar historien för “rövgate” och bjuder även på en bild på sin mans röv i jeans. Den bilden var faktiskt det som jag fann mest intressant i hela bloggstormen om Claras jeans.
Men nu skulle vi ju faktiskt prata om smörgåsar. När jag klickade mig igenom ett antal bloggar blev jag påmind om att när man har en blogg ska man faktiskt ha recept på bloggen också. En blogg jag tittade in på berättade till och med att den här veckan ville man inte missa hennes blogg för hon skulle bjuda på ett recept varje dag den här veckan.
Jag insåg att jag har försummat min plikt att ha recept på bloggen under alltför lång tid nu. Det är jättelänge sedan jag hade ett matinlägg på bloggen. Problemet var bara att vi redan hade ätit middag när jag insåg detta. Korv och mos åt vi. Bildbevis saknas.
Vad gör jag nu då? tänkte jag då. Sen fick jag en snilleblixt. Jag gör en smörgås tänkte jag. Jag förutsätter att det är till allas stora lycka jag nu ska berätta hur jag gjorde min smörgås så att ni blir inspirerade att göra en egen smörgås.
Jag tog ett bröd. Det var redan skivat så jag behövde inte dela på det.
Sen bredde jag smör på brödet. Ett tips om ert smör är väldigt hårt är att ställa fram det på bänken en stund innan ni ska göra er smörgås. Då blir det lättare att bre på. Själv bredde jag min smörgås med hårt smör.
Egentligen hade jag tänkt göra en ost och skinksmörgås men så upptäckte jag att vi bara hade strimlad skinka. Det kändes inte rätt, det trillar bara ur mackan så jag skippade skinkan.
Jag skivade ost och la på smörgåsen. Vår osthyvel är väldigt bra, men jag kommer inte ihåg var vi köpt den så tyvärr får ni inget köptips. Inte heller kan ni vinna osthyveln för vi behöver den själva. Men kolla på ICA eller Coop, det brukar ha schysta osthyvlar.
Istället för skinka la jag på lite färgglada grönsaker. Tomat och gurka närmare bestämt.
Som pricken över i-et la jag dit ett salladsblad. Det har man ju lärt sig när man har köpt färdiga mackor att en smörgås utan sallad är ingen smörgås. Om man vill snåla in på andra ingredienser kan man lägga dit två eller tre salladsblad.
Till slut la jag ihop de två mack-halvorna och helt plötsligt hade jag en färdig smörgås. På nolltid. Jätte-enkelt.
När jag hade gjort en smörgås så här på kvällskvisten skulle jag ju ha kunnat plasta in den och ta den till jobbet i en matlåda imorgon. Men jag åt upp den på raken. Det var lika bra det, för det var ingen märkvärdig smörgås.
Ni kanske tror att jag har ätit fisk, men inte berättat det för er. För som ni kanske har märkt så berättar jag inte ALLT för er. Om jag berättade allt ointressant som jag gör för er så skulle ni ju sluta komma hit. Ni skulle bli så oerhört uttråkade att ni skulle sluta FB-gilla eller Bloglovin-följa eller googla er hit eller vad ni nu använder er av för sätt när ni kommer hit. Det vore ju ytterst tråkigt om ni slutade komma hit. Det känns som mindre vits att berätta viktiga och oviktiga saker om ingen läser det. Därför brukar jag försöka hålla mig till att bara berätta guldkornen av ointressantheterna så att ni inte ska fly fältet.
Så det skulle ju kunnat vara så att jag ätit fisk men inte berättat det. Men så är det inte. Jag kom på idag att jag helt glömt bort att äta fisk hela den här veckan. Jag har haft så mycket andra viktiga saker för mig att jag helt glömt bort att äta fisk. Jag har ätit andra mycket godare saker. Korv och makaroner åt jag tex häromdagen. När jag var i Stockholm åt jag på en internationell restaurang där man kan få välja om man vill ha maten i påse eller på en bricka.
När jag kom på att jag glömt att äta fisk skulle det förstås ha varit lämpligt att äta fisk idag. Men nu är maken i Stockholm och då brukar vi passa på att äta tacos hos mormor och morfar. För även om maken tycker om tacos när det väl står på bordet brukar han aldrig vilja äta det när jag förslår det. Så jag passar alltid på när han är borta. Mormor och morfar brukar aldrig förkasta mina taco-förslag.
Nu är det dock inte försent att ordna till en fiskdag idag ännu. Jag har ju kvällen på mig. Det är nämligen så att jag och gullefjunet sover hos mormor och morfar i natt. Det brukar vi också passa på att göra när maken är borta. Gullefjunet tycker att det är roligt att sova över här. Jag sover mest här för kvällsmackornas skull. Tidigare idag var farsan på ett möte, och han kom hem med överblivna landgångar. Om ni kollar på det här fotot så ser ni ju klart och tydligt att det är både räkor och lax på mackorna.
Om jag äter en sån här till kvällsmacka så kan jag räkna idag som en fiskdag. Bara för att man redan har ätit middag betyder det inte att man inte får räkna den “andra middagen” som Fredrik Backman skulle kalla den.
Kvällsmackan blir nog inte förrän framåt elva. Jag måste smälta den första middagen innan jag kan ta mig an min fisk-middag, jag är nämligen proppmätt fortfarande.
Idag åt vi fisksoppa. Jag hade tänkt att ni skulle få receptet för en gångs skull. För alla älskar den här fisksoppan. Alla utom jag. I min receptpärm heter den Mammas Fisksoppa. I mammas receptpärm heter den Syrrans Fisksoppa. Vad den heter i min mosters receptpärm har jag ingen aning om.
För 4 pers. Om en av de fyra är små-ätare som jag blir det dessutom över till en lunch. Vilket är bra om man behöver en matlåda till jobbet.
1-2 pkt ca 600 gram torsk
3 st morötter
1 halvstor purjo
1 paprika
Fräs grönsakerna i 2 tsk curry och 2 msk smör.
Koka upp 8 dl vatten och 2 tärningar fiskbuljong. Tillsätt buljongen i grönsakerna. Låt sjuda i 5-10 min. Lägg i fisken och låt sjuda i 5 min. Blanda i 2 1/2 dl creme fraiche, 1 dl dill, 1/2 citron el citronpeppar och 2 tsk salt.
Receptet säger att man ska sätta i kräftstjärtar på tallriken. Men vi kastar alltid i räkor i soppan alldeles innan man serverar.
Kan serveras med aioli. Glöm för guds skull inte bröd, så att man har något att äta sig mätt på.
Till efterrätt kan man äta extra smörig kladdkaka med glass.
Jag har just svängt ihop en kladdkaka. Den står i ugnen och förädlas just nu.
Medan jag rörde ihop den stod jag och funderade på om kladdkaka är världens mest ohälsosamma bakverk. 225 gram smör är ju sjukt mycket tyckte jag. Sen 5 dl socker på det. Jag är bara en amatörbagare. Jag tycker inte att jag har kompetensen att hålla på och bråka med receptet. Ifrågasätta och sådär. Så jag tog 225 gram smör. Jag följde alla stegen i receptet och hällde i mina 225 gram smör sist.
Sen läste jag om receptet för att kolla så att jag inte hade glömt något. Då ser jag att kakan ska ha en glasyr också. 175 gram smör skulle i kakan och 50 gram i glasyren. Och jag hade hällt allt i kakan. Att fiska upp 50 gram smör ur en kladdkakssmet är jättesvårt. Speciellt när man har hunnit starta vispen.
Jaja, jag hoppar över glasyren. Då blir ju den totala mängden smör rätt. Hur stor roll kan det spela var man häller smöret liksom? Dessutom blir kakan lite hälsosammare om jag inte sätter på glasyr, för då skippar jag ju 50 gram choklad.
Det är lugnt, jag satte ingen fiskvecka på Yohio. Tack och lov. Svenska folket är så opålitliga lärde jag mig förra veckan. Om man då sen blandar in en massa människor från Europa blir det ju omöjligt att tippa. Man trodde ju att den där Robin skulle komma näst sist. Men han drog ett kort ur skjortärmen och klistrade dit lite löshår på bröstet och la till några dansare. Han hade väl ändå inte dansare förra veckan? Eller det vet förstås inte jag, för då fick jag ju inte se Mellot för att det var sagostund.
Jag fegade i alla fall ur från att tippa resultatet idag. Man ska inte låta speldjävulen ta grepp om en och inbilla sig att man ska kunna vända två fiskveckor till en fiskvecka. Då kan det sluta med att man står där med tre fiskveckor och sedan är det bara en tidsfråga innan fiskbåten börjar komma upp i Jävreån och lägga till nedanför ens lägenhet.
Idag åt vi musslor. Four down, ten to go. Jag tycker om musslor. Jag åt mer än hälften och när jag upptäckte hur mycket jag roffat åt mig bad jag maken om ursäkt. Han sa att det inte gjorde något. Att det bara var kul att se mig äta skaldjur med sådan aptit så att han gärna bjöd på det.
Sedan sa han att det inte finns någon rim och reson i vilken mat jag tycker om och inte tycker om. Enligt honom borde jag hata musslor enligt alla vanliga regler som jag applicerar på vad som är gott eller äckligt. Så är det – man ska inte fundera så mycket på sånt man inte förstår sig på. Musslor tycker jag är gott. Speciellt om man får doppa pommes frittes i spadet.
En räkmacka är en fiskrätt. Min favorit bland fiskrätterna.
Så här såg den frätande pizzan ut förresten. För er som har undrat. Det svider fortfarande i mungiporna. Det där med matlåda är kanske ingen dum idé trots allt. Så att man vet vem som har lagat maten och vad det är i den.
Om jag hade haft en kamerasladd kunde ni ha fått se en bild på en pizza nu. Det var ju det jag sa, att jag inte köper skrovmål varje dag. Pizza tog jag idag. Jag vill försäkra mig om att jag inte går och magrar bort av det här med fiskveckor.
Pizzan smakade delikat. Nu har jag en röd blåsa i varje mungipa som svider. Det känns inte alls bra när man får svidande blåsor av pizzan. Vad kan finnas på en pizza som ger skador i mungiporna? Jag tror inte att det blir pizza fler gånger. Nästa gång jag är här blir det skrovmål igen.
Trots att jag har blåsor i mungiporna är jag väldigt trevlig idag. Jag fick en telefonbeställning och var så oerhört tillmötesgående och hjälpsam att kunden tackade för den fantastiska servicen. Då blev jag så motiverad att jag har småpratat om vädret dubbelt så mycket som vanligt med alla kunder som kommer in. Trivialiteterna bara rinner ur mig idag. Nästan som att jag vore en naturlig talang på småprat, vilket ju inte alls är fallet.
Fast jag får förstås lov att erkänna att det underlättar att det snöade i morse och nu är det nästan soligt. Två väder på en och samma dag som man kan prata om ger onekligen mer underlag till saker att prata om än bara ett väder.
Det här är en stekt strömming
Det är inte vilken strömming som helst. Det är en strömming som mamma har stekt och som jag har ätit.
Jag får återkomma senare. Jag har 14 mikroskopiska fiskben att pilla loss från gommen och tre stycken att hosta upp.
När man jobbar ska man ha lunch. Kafferast och lunch är viktiga saker på en arbetsplats. Man kan ta med sig matlåda. Duktiga människor gör sin lunch mer än 12 timmar innan de ska äta den och lägger den i en låda och tar med till jobbet. Jag har inte med mig någon matlåda.
När man inte har med sig någon matlåda kan man gå på ICA och köpa något att äta. Efter den lilla Trisslotts-incidenten känner jag dock att det är roligare att gå till grillen och köpa lunch. Där köper jag alltid min lunch när jag är på Tistel. Jag brukar alltid ta skrovmål. Inte varje gång förstås. Men varje gång hittills har jag valt skrovmål. Imorgon kanske jag väljer något annat, därför kan man inte säga att jag tar samma mat varje gång. För det vet man inte, eftersom jag inte varit där för sista gången ännu.
Killen på grillen känner igen mig nu. Idag sa han “jag bjuder på dressingen”. Då tänkte jag “varför bjuder han på dressingen helt plötsligt?”. För att jag är så flitig kund? Eller har han läst det här inlägget på min blogg? Ibland blir man lite paranoid när man har en blogg. Först när man skriver något tänker man “äsch, nästan ingen läser min blogg så risken att Porsnäskiosken ska läsa att jag surar över en saknad dressing är minimal”. Sen när man står där och får en gratis dressing då börjar man inbilla sig att grill-killen har hittat mitt inlägg och att man får en dressing som kompensation för den saknade dressingen förra gången.
Bara för att man var sur över den saknade dressingen så vill man ju inte att killen på grillen ska vara sur på en för att man bloggade om dressingen. Man vill inte att folk som lagar ens mat ska vara sur på en.
När man får någonting gratis är det är brukligt i bloggvärlden att man skriver ett inlägg om det man fått gratis. Ett så kallat sponsrat inlägg. Fast jag vet ju inte om min gratis dressing var en bloggsponsring eller ej. Bara för att täcka upp så berättar jag i alla fall här och nu att jag fick en gratis dressing. Från Porsnäskiosken i Norrfjärden. Jag vet inte vad den skulle ha kostat om jag hade betalt för den, men jag gissar på 6 kr.
Ni kan ju åka dit och fråga. Berätta att ni läst på internet om någon som fick en gratis dressing och fråga om det är någon kampanj de har just nu.
Då kanske killen svarar “jo, just nu har vi en kampanj i samarbete med ‘Prinsessan på ärten’ där man får en dressing på köpet om man nämner bloggen när man beställer”. Om han säger det så ljuger han litegrann, för det där samarbetet är då ingenting jag känner till. Men ta ni eran gratis dressing ändå om den erbjuds.
Eller så säger killen “nej, gratis dressing var bara till henne, vi ger bara gratis dressing till folk som köper tre skrovmål inom loppet av tio dagar”.
Jag glömde fota maten. Jag har ätit upp den för länge sedan. Men den såg ut ungefär såhär. Fast ni får föreställa er en liten plastburk med extra dressing till också.
På tal om mat så åt vi inte fisk igår. Det var vilodag igår. Idag ska vi däremot äta fisk igen.
Idag har vi ätit laxpasta. Maken bjöd in mamma och pappa. Han vill gärna ha någon att dela skadeglädjen med, och mamma ställer gärna upp.
Det var jag som hittade på pasta med gravad lax. Jag tyckte att det kändes okej. När vi kom till Coop sov gullefjunet så jag satt kvar i bilen med henne medan maken handlade. När han kom ut ville jag ju veta hur det gått.
Jag: Hittade du gravad lax?
Maken: Nej, jag köpte något godare, jag köpte rökt lax.
Jag: Jag tycker inte om rökt lax.
Maken: Jag skojar bara, jag köpte gravad lax.
Jag: Du skojar inte alls, du tror att jag inte kommer att märka skillnaden på rökt och gravad lax.
Korkat av honom. Det är jätteenkelt att märka skillnaden på dem. Gravad lax är acceptabelt och rökt lax är dåligt. Trodde han verkligen att jag inte skulle märka skillnad på acceptabelt och dåligt?
Så blev det middag. Han hade köpt rökt lax. Maken sa att det var hans favoritpasta. Gullefjunet sa att det var gott. Förrädare. Ibland undrar jag om hon verkligen kommer från min livmoder. Om jag hade varit man skulle jag vid sådana här tillfällen ha misstänkt att hon tillhörde brevbäraren.
Till och med trollbarnen fick godare middag än mig. De fick soppa.
Ser ni den där smurfen som ligger ner längst till höger? Han ser ut som att han ligger och vrider sig i skratt över mina två fiskveckor.
Maken har gått med på att sprida de två fiskveckorna över fyra veckor. Vi har ju barn. Man kan inte tvinga ett barn att äta fisk varje dag i två veckor. Dessutom fyller jag år inom två veckor. Det är fullständigt orimligt att förvänta sig att jag ska äta fisk på min födelsedag.
Jag har gått och funderat på en liten plan. Jag tror nämligen att Yohio vinner finalen nästa vecka. Jag skulle ju kunna sätta en fiskvecka på det. Så att jag blir av med den ena fiskveckan. Men efter gårdagen vet jag inte om jag törs lita på svenska folket. De röstar ju inte som förväntat. Tre fiskveckor vore ju total katastrof.
Med den här mackapären skär man ringar av ananas. Det är maken som har köpt den. Han såg den hemma hos ett par av våra vänner (behöver jag nämna att det var mannen i paret som skar ananasskivor?) och blev djupt imponerad.
Med den här saken skivar man bananer. Det är jag som har köpt den. Jag köpte den för att… ja… alltså anledningen till att jag kom på att vi behövde den var att… Jag ska tänka en stund. Just det ja – den var gul, skivade bananer och hängde där på väggen i mataffären och lockade mig att köpa den.
Man skulle kunna tro att de här två prylarna är likvärdiga, eftersom båda skär frukt. Det är de dock inte. Maken säger att ananasskäraren är den bästa gadget vi någonsin haft och att bananskivaren är den onödigaste saken han sett i hela sitt liv.
Om vi ska ha ananas till efterrätt när vi har gäster sparar alltid maken ananasskivandet till just innan det är dags att servera efterrätten. Nu för tiden är det alltid maken som skär ananas. Han kallar alla gäster till samling runt ananasskäraren för att demonstrera hur den fungerar.
Alla står där och tittar på under det magiska momentet. Inte bara manliga vänner, utan även kvinnliga. Sen brukar det alltid bli allmänt jubel och folk klappar händerna och säger saker som “wow”, “amazing” och “marvellous” och kommer med följdfrågor. Anledningen till att de alltid pratar engelska när de jublar är att vi inte ännu har serverat ananas till några svenska gäster.
Att maken är man, och därmed är som han är, det vet jag ju. Däremot brukar jag stå en bit bort och tänka “Var hittade vi de här vännerna? Det måste ju ha varit maken som valde dem”.
Vad säger våra gäster när jag skivar banan med bananskivaren inför publik då? Jag brukar inte göra det, jag föredrar att skiva banan i ensamhet.
Idag har vi haft en sådan där matdag. Först hade vi frukostbjudning för en massa gäster.
Till lunch åkte vi ut och grillade korv.
Till middag var det söndagsstek. Om man helt plötsligt tappar förmågan att äta själv så att någon annan måste hålla i steken är det väldigt viktigt att denna någon håller i en strips hela tiden trots att man inte alls vill äta stripsen.
Däremellan har vi hunnit steka räkor.
Idag har jag lagat mat. Förrätt i alla fall. Och jag hackade saker mer än lagade. Slutresultatet blev dock något som man äter, så då tycker jag att man kan säga att jag lagade mat.
Först mosade jag tre avokado och två hårdkokta ägg. Sedan satte jag i två msk majonäs, också hade jag ingen turkisk yoghurt så då tog jag en till msk majonäs. Jag hoppade över löken som var med i receptet fastän vi har lök hemma för jag orkade inte hacka. En tsk citronsaft, salt och peppar.
Receptet sa att man skulle lägga tillbaka röran i de urgröpta avokadoskalen och lägga räkor på. Jag tyckte att det lät så äckligt att plocka upp avokadoskalen ur soporna så jag la röran i skålar istället.
Mitt i alltihop när jag stod och höll på med mitt kulinariska mästerverk kom gullefjunet farande och bad maken lyfta upp henne så att hon fick se. Sedan sa hon med ett mycket glatt och förvånat tonfall i rösten “Åh, mamma lagar mat!! Ungefär som att det var något som hon aldrig sett förrut.
Då garvade maken och mamma så mycket att man skulle kunna tro att hon levererat årets roligaste skämt. Jag tyckte bara att det var medel-roligt.