Category: Mat och bakning

Vi äter jättesällan på hamburger-snabbmatställen. Eller fel. Jag tycker om skräpmat så jag brukar äta lunch på sådana etablissemang med en frekvens som bara med mycket god vilja skulle kunna kallas sällan. Men barnet äter jättesällan på sådana ställen.

Hon är inte intresserad av sådan mat och frågar aldrig efter att äta på hamburgerställen. Även om jag tycker om skräpmat är det inget jag tycker att jag borde uppmuntra dottern att utveckla en längtan efter så jag brukar passa på att äta sånt när hon inte är med.

Idag skulle vi dock till svärmor en sväng och det fanns ingenting snabblagat till lunch hemma så vi åkte till McDonalds på vägen. När vi åkte därifrån frågade jag vad gullefjunet tyckte var godast i Happy Mealet, och hon svarade morötterna. Märkligt barn alltså. Inte för att jag klagar över hennes kost-preferenser, men något annat än märkligt kan man ju inte kalla det när ett barn föredrar morötter över hamburgare.

Jag tyckte att dagens leksak var ovanligt fin för att vara en barnmåltidsleksak förresten. Det är en äppelhållare om ni undrar. Jag var själv tvungen att läsa på förpackningen för att ta reda på vad det var.

Egentligen tycker jag att det är rent hyckleri av hamburgerställen att hålla på med sallader och hälsosam mat. Man går ju dit för att få salt och flott, om man är ute efter en sallad går man ju någon annanstans. Men i barnmaten har jag ingenting emot grönsaker. Barnet ska ju inte göra som jag gör, utan som jag säger.

Vi var på kräftskiva igår. Ett par av grannarna brukar ordna en gatufest varje år. Jag stod länge i affären och funderade över om jag skulle köpa svenska kräftor för 400 kr eller turkiska för 160 kr.

Av priset att döma borde ju de svenska kräftorna vara dubbelt så goda som de turkiska. Man vill ju gärna ha goda kräftor för dåliga kräftor kan ju vara helt smaklösa.

Men jag visste inte hur värdparen hade tänkt sig dukningen. Om alla skulle äta de kräftor de själva tagit med eller om alla kräftorna skulle samlas in och läggas upp mitt på bordet.

Det avgjorde det. Tänk så nesligt om alla kräftorna dukades upp på bordet också fick man sitta och titta på medan någon på andra sidan bordet satt och åt upp ens svenska lyxkräftor medan man själv bara nådde turkiska kräftor som någon annan haft med sig. Så jag köpte turkiska kräftor och hoppades på turen att hamna i närheten av någon annans lyxkräftor.

Sen när vi kom dit så var det inte alla-kräftorna-i-en-hög-dukning så jag fick lov att äta turkiska kräftor. Fast de smakade helt okej så det gjorde ingenting i slutändan.

På Barkaby Outlet finns det en Le Creuset-butik som säljer andrasorteringsgrejor. För fem-sex år sedan köpte jag en Le Creuset-stekpanna i London. Maken höll på att smälla av när han hörde att jag hade betalat över 1200 spänn för en stekpanna. Han har dock fått lov att erkänna att det är den billigaste stekpannan vi någonsin har ägt om man räknar antalet användningstillfällen. Den är inte ett dugg rund i botten och lika bra fortfarande som när vi köpte den.

Vi har också en Le Creuset-gryta som är 25 år gammal som är bästa grytan vi har. Men den är bara drygt 3 liter och det räcker ju ingenstans när man ska göra storkok. Spisen blir alltid full med mat varenda gång man rör om. Så jag har länge trånat efter en större Le Creuset-gryta.

Idag slog vi till och köpte en andrasorteringsgryta. Jag är svinnöjd. Snygg är den också, jag funderar på om den inte ska få stå framme på bänken. Som en skrytgryta typ. Jag behöver ju inte berätta för besökare att den är andrasortering. Egentligen skulle jag ha en röd, men vi har redan en röd så det fick bli blå den här gången.

Den kommer att vara jätterolig att laga mat i. Jag är helt säker på att maken kommer att tycka att det är kul.

Vad är det för fel på den då? Jo den har tre små prickar på locket. Jag har ritat små pilar så att ni ska se dem. Vänstra hörnet innanför innersta ringen.

750 kr billigare än en förstasorteringsgryta var den pga av de där tre prickarna. Det är jättebra rabatt tycker jag. För sådana där prickar skulle jag garanterat enkelt kunna göra själv första gången jag använder grytan och det skulle ju ingen ge mig rabatt för.

Jag har diskat grytan. Och fotograferat den. Nu får maken ta över. En gigantisk chili-con-carne blir det till middag idag. Och lunch imorgon och några dagar till. Jag tror att jag ska dra ut extraskivan så att grytan ryms på bordet.

Jag ringde till mamma för att beklaga mig över det ruttna ägget. Hennes tröstande ord var “Det är ju därför man alltid ska knäcka ägget i en kopp bredvid”.

Det här vill jag att världen ska veta… Jag kan inte minnas att jag någonsin på 40 år har sett min mamma knäcka något ägg i en kopp! Utom när hon ska pensla bullar och äggets slutdestination är en kopp. Däremot har jag sett henne knäcka många ägg rakt ner i degar och smetar.

Sen tyckte hon att jag skulle sluta ut att baka för klockan var ändå så mycket. Hon hade kunnat hoppa över att säga “Bak som man inte har börjat med före klockan nio på morgonen kan man lika gärna sluta ut” för det har jag hört så många gånger förut. Men hon hoppade inte över det den här gången heller. Hon trodde kanske att jag hunnit glömma sedan förra gången hon sa det.

Å jag hade god lust att lägga ner alltihop men det gick inte. Jag fick nämligen idag veta att straffet när man säger upp sig är att man måste bjuda på fika och imorgon är dagen som jag ska bjuda på fika.

Det är klart att jag skulle ha kunnat köpa fika. Men jag vill ju att mina kollegor ska sakna mig och mina bullar är väldigt goda, så jag tror att de kommer att sakna mig mer om de får mina hemmabakade bullar istället för köpesbullar.

Om några år när någon nykomling ser mitt namn på någon av de grejer jag satt in i datorsystemet och frågar “Vem är det?” så kommer förmodligen mina nuvarande kollegor att svara “Hon jobbade här för några år sedan – hon bakade jättegoda bullar”.

Nu ska jag gå och kolla om bullarna svalnat tillräckligt för att provsmaka så att jag kan kontrollera att de är legendariska. Jag råkade nämligen glömma strösockret i den ena längden, men jag kompenserade med extra pärlsocker.

Har jag börjat jäsa mina bulldegar i slasken undrar ni kanske?

Nej jag har inte det. Jag lägger mina bulldegar i slasken när jag upptäcker att ägget är ruttet sekunden efter att jag har knäckt det i degen.

Jag är inte den som blir förbannad över ett ruttet ägg i bulldegen. Inte alls faktiskt. Det är ju bara att bita ihop och börja om.

Det som får mig att se rött och känna det som att jag är extremt nära att explodera är när någon säger “Men skynda dig och fiska upp det…”.

Det är den biten jag inte pallar med när det gäller ruttna ägg i bullsmeten.

 

Idag fick jag ett email där avsändaren föreslog att jag skulle söka till Hela Sverige Bakar. Hon måste ha sett alla mina fantastiska bakverk här på bloggen. När de läste om min förmåga att rädda upp situationen när man har glömt smöret i banankakan tänkte de säkert att jag är som klippt och skuren för tävlingen.

Eller så ville hon bara att jag skulle göra reklam för att de nu tar emot ansökningar. Det kanske var så eftersom hon verkar jobba på ett produktionsbolag. Ni kan söka på TV4s hemsida, men om jag nu ska vara med i år är det kanske bäst om ni väntar tills nästa år med att söka.

En annan hemlighet från min outtömliga källa av kunskap om matlagning som jag kan dela med mig av till er är att ananas inte hör hemma i coleslaw. Jag köpte en burk coleslaw också hade något pucko satt i ananas. Jag fick ju lov att kasta bort hela burken, för sitta och pilla ut 34% ananas orkar man ju inte.

Någon har länkat till inlägget om träspadebakning och det har lästs över 500 gånger på mindre än tolv timmar. Det är jättemånga besök för ett inlägg om en träspade på den här bloggen. Vanligtvis är vi en mycket mindre och exklusivare skara som träffas här varje dag.

Jag har ingen aning om var besökarna kommer ifrån. Jo jag ser att de kommer från Facebook, men inte varifrån på Facebook.

De flesta av dessa mystiska besökare läser bara det inlägget och sedan lämnar de igen. Ingen säger nått heller. Å ingen trycker på gilla. Jag får bestämt känslan av att de inte är glada.  Två av 500+ besökare har lämnat en kommentar. Dessa två tar träspaden och den blöta duken i försvar.

Finns det en Facebook-grupp för träspadebakningens bevarande? Är det därifrån alla besökarna kommer? Är de arga på mig för att jag sagt elaka saker om träspadar och idiotförklarat deras användare?

Vet ni vad som händer om man lagar en lasagne och det hamnar mat i botten på ugnen och man inte torkar upp det så fort ugnen har svalnat?

Jo jag kan berätta för er vad som händer. Nästa gång man slår på ugnen så bränns lasagneresterna fast i botten på ugnen. Det börjar osa i hela köket och det luktar jätteilla. Då måste man stänga av ugnen och vänta tills den har svalnat innan man kan rengöra ugnen.

Då hinner man bli jättehungrig innan maten är klar. När man är jättehungrig blir man jätteirriterad och när man är jätteirriterad fräser man åt den man är gift med för att de har planterat mat i botten på ugnen.

Vad ska man annars göra? Man kan ju inte stå och applådera och dela ut beröm över att det sitter fastbränd mat i botten på ugnen.

Nu ska mästerkocken dela med sig av sina hemligheter.

Det här behöver du:

1 banan

1 apelsin

1 äpple

2 kiwi

lagom många vindruvor

(frukterna kan bytas ut mot andra frukter)

Så här gör du:

Hacka i lagom stora bitar.

Lägg i en bunke.

Rör om.

Servera.

 

Jo vi håller oss kvar i bakområdet ett inlägg till. Man skulle kunna tro att jag bakar ur en bakbok som är en släktklenod som ärvts genom släkten i generationer. Så här står det i min bakbok;

Jag bakar dock inte från någon antikvariatsbok. Det är den rödrutiga bakboken som jag har köpt helt själv på ICA. Det är i och för sig några år sedan men träspadar var redan omoderna när jag köpte den.

Man blir ju helt förvirrad när man läser det där. Hur länge ska man köra assistenten och på vilken hastighet? Ingen är ju hjälpt av den där instruktionen.

Vem bakar med en träspade liksom? Jag vill poängtera att jag inte har något emot folk som inte har en hushållsassistent. In this day and age är det ju mer normalt att inte ha en hushållsassistent än att ha en. Men om man bara har en träspade och ställer sig och bakar egna limpor så är man ju dum i huvudet. Man blir ju aldrig klar om man ska stå där och peta med en träspade. Köp en limpa bara för guds skull! Det är inte värt det om man ska knåda degen för hand…

Det känns som en smal nichemarknad att göra bakböcker för folk med träspadar. Det är ju bara typ UnderbaraClara och hennes gelikar som ser något egenvärde i att baka med träspade. Det faktum att man bara har en träspade och ingen assisten är liksom en indikation på att man inte är så intresserad av bakning och då behöver man inte heller en bakbok med träspade-recept.

Och det där med “ställ bunken på en fuktig duk så står den stadigt” – vad betyder det egentligen? Vad är den fuktiga dukens funktion och vem har bunkar eller bänkar som är så ojämna att man behöver plana ut underlaget? Är det här en kvarleva från stenåldern som bakboksförfattare känner att det är för tidigt att skrota? Eller finns det baktekniska anledningar till att bunken ska stå på en fuktig duk?

Jag hoppade över de stegen. Träspaden och den fuktiga duken. Bara så att ni vet.

Jag bakar. En limpa. Receptet säger 1/2 till 1 ägg. Lagom ägg alltså.

Det här med lagom mjöl det kan jag vid det här laget. Första gången i mitt liv, och många år därefter, när jag skulle baka och frågade mamma om råd när recepten var ospecifika kring mängden mjöl svarade mamma att det skulle vara “lagom” med mjöl och att man fick lov att titta på degen.

Å jag tittade och tittade på degen. Å degen sa aldrig något om huruvida den fått lagom mjöl eller ej. Numer så har jag lärt mig. Nu ser jag när det är lagom mjöl utan att degen behöver uttala sig. Också har jag slutat fundera så mycket på om det är lagom mjöl eller ej. Det brukar gå att äta i vilket fall som helst. Bättre för lite än för mycket är principen jag kör på för då kan man knåda in lite till mjöl när man bakar ut.

Lagom ägg däremot det har jag ingen koll på alls. Jag vet inte ens vad äggets syfte i degen är. Hur knäcker man i ett halvt ägg? Det är ju nog svårt att knäcka i ETT ägg utan att det slinker med skal. Man knäcker ju bara ägget och hoppas på det bästa, så hur bär man sig åt för att bara halva ägget ska hamna i degen? Ska man fånga andra halvan med handen? Ska äggulan med eller ej? Hela eller bara halva i så fall?

Hur bedömer man om degen behöver ett halvt eller ett helt ägg just idag? Mjöl pytsar man ju på eftersom efter behov men ägg känns lite mer living-on-the-edge-allt-eller-inget.

Svar på vykort duger inte. Jag behöver veta nu, så lämna gärna en kommentar om ni besitter kunskap om ägg-halverande. Av icke hårdkokta ägg alltså.

TILLÄGG: Nu har jag läst mer i receptet. Ingredienslistan säger ett halvt till ett ägg. Men längre när i texten står det EVENTUELLT ett ägg. Vad göra? På vilka grunder bestämmer man om man ska ha ägg eller ej och hur mycket ägg man ska ha? Jag hatar receptskrivare som skryter med sin överlägsenhet på det här sättet genom att lämna saker och ting öppna för fri tolkning.

Idag kokade jag palt. Helt själv för första gången i mitt liv. Nästan själv, farsan hjälpte mig lite. Men ni vet, jag hade huvudansvaret. Jag är tydligen dålig på att koka palt.

Den blev skitäcklig. Alldeles för lös. Det kändes som att äta en geggig klump. Fast egentligen inte en klump, för klumpar sitter ju ihop och det gjorde knappt palten. Jag tror aldrig att jag har ätit en sämre palt i hela mitt liv. Jag har ätit ett antal paltar genom åren så det här betyder att palten hamnar längst ner på en lista av hundratals, kanske tusentals, paltar.

Jag hade längtat efter palt. Att få en sådan palt som jag kokade på tallriken är sämre än att inte få någon palt alls. Jag hade nästan lust att göra som gullefjunet och äta smör med palt istället för att äta palt med smör.

Jag fotade inte eländet. Ni får helt enkelt lov att tro på mitt ord.

Muffinsformar är härmed omoderna. Muffinssmet är kladdigt, när man ska klicka hamnar det alltid någon klick där man inte alls siktade med muffinsklickspaden.

Om man inte har några muffinsformar så minimerar man antalet felklickade muffinsklickar. Därmed är långpannemuffins framtiden. Det smakar likadant, jag tycker inte ens att den ser så gråaktig ut, man behöver knappt blunda och den var uppenbarligen populär för när jag skulle ta min första smakbit såg den ut så här.

Innan ni vet ordet av finns det en Bak-Victoria som helt ofrivilligt har revolutionerande bak-ideer i er tv-tablå. Bak-Victoria måste bara komma på en “grej”. Ett signum liksom. Barfota-Bak-Victoria blir det inte. Jag fryser så lätt om fötterna.

Kanske Mjukisbyx-Bak-Victoria. Jag tänker att det kanske skulle kunna ge igenkänningsfaktor i stugorna. I allra största hemlighet alltså. Ingen skulle ju dela Mjukisbyx-Bak-Victorias Facebooksida eller reklamen för Mjukisbyx-Bakpulvret (slogan “Finns hos alla grannar” – en produkt som jag inte alls kommer att ha skapat själv och knappast använda heller men som jag får betalt för att sätta mitt namn på). Ingen kommer att vilja erkänna att deras bakning BARA smakar gott men inte gör sig så bra i sociala medier. Men i största hemlighet skulle alla titta på Bak-Victoria och ta till sig tipsen.

Inte tipsen om hur man bakar perfekt. Utan tipsen om hur man räddar situationen när man varit så dum att man dragit igång ett bak på Juldagen. I brist på annat att göra. När alla affärer är stängda så att man inte kan “kompletteringshandla”. När barnet är överlycklig över bakningen, för då händer det något, så att det inte går att ställa in bakningen för då förstör man julen för barnet.

Ett bakprogram för puckon alltså.

Juldagen måste ju vara årets tråkigaste dag. Julen är över. Allting, och då menar jag allting är stängt. Affärer, lekland, badhus. I år är det dessutom svindåligt väder, man kan knappt gå utanför dörren eftersom det är rena rama skridskobanan utanför dörren.

Så jag tänkte att jag och gullefjunet skulle baka litegrann. Eftersom alla affärer är stängda så kan man inte åka och handla ingredienser utan får rätta sig efter vad som finns hemma. Jäst visste jag att det inte fanns, så jag letade fram ett bakpulversrecept. Blåbärsmuffins.

När sockret och smöret var hoprört upptäckte jag att det inte fanns något bakpulver heller. Hur tänker morsan när hon inte har bakpulver hemma? Tänk om ryssen kommer och det blir krig också har hon inget bakpulver hemma.

Det är ju typiskt också att när man upptäcker att bakpulvret är slut och affärerna är stängda då är också ALLA grannar borta. Så jag fick ta på mig den spelande, mekaniska tomteluvan, stoppa en kaffekopp i fickan och ge mig ut på byn för att knacka dörr och leta bakpulver.

Inger och Rune hade bakpulver och fick höra tomtemössan spela Jinglebells som tack. Jag gick hem och satte bakpulver i smeten. Sedan “vände jag försiktigt ner blåbären med en sked utan att mosa bären alltför mycket för att inte muffinsarna skulle bli gråaktiga i färgen”. Den där meningen kan de lika gärna stryka ur receptet för halvfrusna blåbär är så jävla känsliga att de mosas bara av att man tittar på dem. Vad är meningen med en instruktion som är omöjlig att följa?

Att morsan inte har någon muffinsform det visste jag redan men när jag skulle klicka upp mina gråaktiga muffins så upptäckte jag att hon inte ens har några pappersbullformar. Hur hon har tänkt klara sig om det blir krig det vet jag då inte. Har hon inte läst i tidningen att Ryssland håller på och rustar upp igen?

Jag orkade [då] inte ge mig ut på byn igen och tigga pappersformar. De är inte lika kritiska som bakpulver. Det fick bli gråaktiga långpannemuffins istället. De blir säkert jättegoda. Vi kan blunda när vi äter dem.

Maken säger att det är onödigt och att det finns paprikor i Norrland. Men det är ju en fullt funktionsduglig paprika. Inte ett dugg gammal. Jag kan ju inte kasta bort den och om jag lämnar den här så är den ju rutten när vi kommer hem. Så jag packade ner den.

När ni läser detta så bakar jag i grupp. Jo det här inlägget är tidsinställt förstår ni. Eftersom jag ska baka med mina kollegor imorgon kväll så då har jag ju inte tid att sitta här och blogga då.

Jag är i lussebullegruppen. Det finns en saffransbullegrupp också. Jag har googlat för att försöka ta reda på vad skillnaden mellan en lussebulle och en saffransbulle är. Svaret var otydligt, men jag tänker som så att det säkert löser sig imorgon ändå. Om jag håller låg profil i början och kollar hur alla andra gör så går det säkert bra.

Det finns en pepparkakshusgrupp och en helt vanlig pepparkaksgrupp också. Jag känner mig lyckligt lottad att jag inte hamnade i hus-gruppen. Man vill ju inte vara den som springer runt och frågar folk om de vill byta grupp. Jag har ju bara varit i det här teamet i några veckor och folk skulle ju kunna få för sig att jag har samarbetssvårigheter om jag vill byta grupp, men jag har bara pepparkakshussvårigheter.

Jag är väldigt nyfiken på hur stort kök min kollega har eftersom det är fyra personer i varje bakgrupp. När jag bakar här hemma hos oss är det för mycket folk i köket när någon mer än jag befinner mig där.

Håll nu tummarna för att jag ska lyckas grabba till mig en arbetsledarroll. Att läsa receptet medan resten av gruppen sköter själva bakningen. Det vore ju pinsamt om jag råkade glömma att hälla i smöret när man har ett helt team som litar på en.

Maken var sen från jobbet idag, så jag fick laga middagen. Nu ska ni inte komma och tro att det här var någon sorts krisläge. Jag är ju läskunnig.

Makaroner och korv fick det bli. Det kan jag nästan utantill, det enda jag behöver läsa på paketet är ungefär hur mycket makaroner man ska ha.

Jag tänkte koka fyra portioner så att det skulle bli över till en matlåda också. Det ena paketet var nästan tomt så jag hällde upp allt det, också läste jag på paketet att jag behövde 7 dl makaroner. Så jag fick ta fram ett paket till. Ett identiskt paket. Där det stod att jag behövde 5 dl makaroner! Jag jämförde paketen noga och de var verkligen likadana på alla punkter förutom antalet makaroner i 4 portioner.

Då kände jag att vi hade ett krisläge. Hur kan man behöva 5 dl makaroner ur det ena paketet och 7 dl ur det andra? Jag jämförde en makaron ur varje paket och såg ingen skillnad.

Två dl hit eller dit spelar väl ingen roll tänker ni kanske. Men jag ville bara ha en matlåda, inte typ tre. Det här med mängden makaroner kändes som en viktig fråga. Om de hade varit ospecifika med saltmängden skulle jag nog ha klarat av att lösa situationen, men det kändes som att makaronerna var en nyckelingrediens i det här receptet.

Jag våndades oerhört mycket över hur många makaroner jag skulle ta. Jag är ju faktiskt inte van vid att improvisera i köket. Till slut kompromissade jag och tog 6 dl.

Där ser ni. Vi svälter minsann inte ihjäl bara för att maken inte är hemma och lagar mat åt oss. Jag klarar mig själv i köket även i nödsituationer.

 

Jag har semester. Sedan lunch idag. Imorgon. Och på onsdag.

Imorgon ska jag baka pepparkakor. På dagis. JAG VET! Det ingick inte i planeringen. Men om en massa andra föräldrar ska ränna omkring på dagis och baka pepparkakor så måste ju jag också göra det.

Inte hela dagen. Bara på eftermiddagen. Mellan 15-17.30 är vi välkomna. Fast jag “kan inte komma förrän halv fyra”.

Jag älskar spagetti och köttfärssås. Det är jättegott. När folk lägger oliver i köttfärssåsen så blir den helt förstörd. Jag tycker inte om oliver.

Mamma säger att jag inte märkte att det var oliver i köttfärssåsen förrän jag såg en olivbit. Maken höll med tills mamma sa “man känner ju inte smaken av oliverna”. Då blev maken förolämpad över att hon inte kände smaken av oliverna och slutade delta i diskussionen.

Jag märkte visst att det var oliver i köttfärssåsen. Jag tyckte inte att det var lika gott som vanligt, men kom inte riktigt på varför förrän jag såg olivbiten.

Jag förstår inte varför någon skulle vilja förstöra en av mina favoriträtter med oliver. Det finns ju fiskrätter man kan kasta oliver i. Eller köttsoppa. Där spelar det ju ingen roll om man kastar i oliver för där är det ju skit samma i alla fall.