Category: Maken

Jag var ju sjuk nyligen. Sedan i torsdags har gullefjunet varit sjuk. Jag måste säga att båda de här incidenterna varit relativt hanterbara. Gullefjunet har haft lite nära till tårarna och varit småhängig, men inte alls farligt med tanke på att hon haft 39 graders feber. Hon har dessutom sovit hela nätterna. Ett barn som sover hela nätterna trots feber är mycket mer än man kan förvänta sig.

Idag har dock maken gått runt och suckat större delen av dagen. Berättat att han tror att han håller på att bli förkyld. När jag stod och lagade middag fick jag helt enkelt lov att be honom skriva en lapp och lägga framför mig på bänken så att jag inte skulle råka glömma bort att han håller på att bli förkyld.

Alldeles nyss meddelade maken att jag skulle räkna med att han “kommer att vara sängliggande hela dagen imorgon”. Imorgon blir alltså en jobbig dag för oss alla.

But it’s not all doom and gloom. Maken säger nämligen att jag alltid får någon sorts energifnatt varje gång han blir sjuk och drar igång stora projekt. Det här är naturligtvis elakt förtal.

Däremot känner jag att lägenheten är i stort behov av en storstädning och skattkammaren skulle behöva sig en ordentlig urblåsning igen. Jag har skjutit på det här länge nu. Imorgon blir kanske dagen när jag måste ta itu med allt detta.

Jag skulle vilja påstå att det definitivt finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Det finns vissa tekniska uppfinningar som män helt enkelt inte har någon som helst naturlig förmåga att förstå sig på. Detta måste vara genetiskt. En kvinna skulle räkna ut hur det fungerar på nolltid oavsett hur intelligensbefriad hon är i övrigt. Män däremot måste vända och vrida och stoppar in handen från fel håll och trasslar in sig och muttrar och har sig.

Jag talar naturligtvis om hålen i hörnen på ett påslakan. Denna genialiska, men ack så komplicerade, uppfinning.

Jag skulle kunna renbädda en hel säng och dra påslakan på två täcken helt utan hjälp under den tid det tar maken att stoppa in händerna längst upp och prångla ut dem längst ner i andra ändan.

Om man plockar upp en teckning från köksgolvet och rullar ihop den. Och funderar på vart man ska göra av teckningen. Då är vattenkannan självklart det första alternativet man tänker på.

För det finns absolut ingen anledning att tro att det ska vara vatten i vattenkannan. Det vore ju helknäppt om det fanns vatten i vattenkannan. För hos oss är blommorna minsann inte bortskämda med vatten. De är som kaktusar allihopa, fastän de inte är kaktusar, för de har lärt sig att hushålla med det vatten de får så att det räcker i ett kvartal.

Nu råkar det dock vara så att det var kvartalsvattning häromdagen. Så det fanns faktiskt vatten i vattenkannan.

Dessutom är jag inte helt säker på att maken visste om att det var en vattenkanna. Han kanske trodde att det var en sådan där “prydnad”.

Jag är så lycklig över att jag har den make jag har. Han är bra på många sätt.

Han är snäll, men ingen jävla mes. När jag har något viktigt att säga lyssnar han på mig och när jag pladdrar på om oviktiga och ointressanta saker stänger han av öronen och låter mig hållas.

Han är smartare än mig ibland, vilket gör mig glad för jag vill inte vara gift med en idiot, men han har inga mindrevärdeskomplex så att han har problem att be mig om hjälp med saker som jag är bättre än honom på (typ datorer).

Han har humor och självdistans för när jag startade den här bloggen brukade jag fråga honom om han ville godkänna vad jag skrivit om honom innan han publicerade, men nu för tiden säger han alltid “jag orkar inte, jag läser det sen på bloggen”. Sen när han läser det skrattar han och säger att han har ett och annat som han vill gästblogga om. Get your own blog liksom!

Han är bästa pappan till bästa gullefjunet. Han hade en massa konstiga idéer om föräldraskap innan vi fick barn. Saker som “barn är som hundar och värnpliktiga, man måste ge dem tydliga order så lyder de”. Nu när han själv är pappa är han inte lika kaxig. Han sköter sig riktigt bra emellanåt. Det finns barn som är betydligt sämre lottade på pappa-fronten än vår dotter.

Sist men inte minst. När jag har haft akut bloggtorka ett tag kommer han alltid och räddar mig. Han säger att vi behöver ett nytt diskställ, för vårt är för litet.

Maken påstår att det har förekommit falska anklagelser mot honom här på bloggen. Han säger att han vill ha upprättelse. Nu vet jag inte riktigt om det är rätt att svänga sig med stora ord som anklagelser, det tycker jag är lite dramatiskt. Det är dock korrekt att jag har berättat här på bloggen att maken burit iväg ett 10-tal glasburkar, som inte var skräp, till återvinningen.

Nu har det kommit fram viss information som visar att inlägget innehöll vissa faktafel. Så då är det ju klart att jag ska rätta till dem. Innan vi börjar vill jag återigen påpeka att det är maken själv som har bett om det här.

Några veckor innan jul, mitt under den där perioden när jag höll på att göra en burkadventskalender, så hade vi en gammal kartong stående i skattkammaren. Där hade jag lagt ner en del saker som jag inte tyckte att vi behöver i lägenheten, några muggar och plastburkar osv. Jag berättade för maken att kartongen skulle ut i ett förråd och att om han hade något som bara låg och skräpade kunde han lägga ner det i kartongen. Jag tänkte tex att han sommarjackor kunde spendera några månader i förrådet.

Maken är ju vuxen så jag kände inte något behov av att kontrollera om han la ner någonting i kartongen. Sen en dag när pappa kom förbi och hade bilen med sig frågade jag om han kunde ta med sig kartongen och ställa den i något av deras uthus. Det här var i samma veva som maken bar iväg mina glasburkar till återvinningen.

Dagen innan julafton skulle jag ut i uthusen och leta efter en tomteluva. Då hittade jag den där kartongen. I den låg min påse med glasburkar.

Så jag är alltså skyldig maken en rättelse. Han hade inte fått mina burkar att försvinna genom att bära dem till återvinningen. Han hade fått dem att försvinna genom att lägga dem i kartongen som skulle ut i förrådet.

Rätt ska vara rätt.

Slutresultatet blev i alla fall detsamma. Burkarna försvann. Hur gick det med burkkalendern då? Jo 17 burkar lyckades jag göra till kalendern. De sista sju dagarna fick jag återanvända burkar.

Nu har jag gott om burkar igen. Så nu kan jag göra sju burkar till så att jag har en komplett kalender nästa år.

Jag har lite ont i näsan. Åh ska hon tjata om sin förkylning nu igen tänker ni. Nej det ska jag inte. Jag har nattat gullefjunet och istället för att sova låg hon och nöp mig i näsan och sa “jag tog din näsa”. Jag överdriver inte om jag säger att hon gjorde det minst femtio gånger.

När hon äntligen hade somnat loggade jag in på Facebook för att kolla vad som hänt i världen medan jag fick min näsa misshandlad. Då fick jag se den här statusuppdateringen. Jag har snott den rakt av utan att fråga om lov.

“Har plockat fram Skryllan, Isborren ,Skoteroverallen, nu blir det pimpelfiske imorn med en Stockholmare… hur ska detta sluta?”

Stockholmaren det är min make det, och statusuppdateringen tillhör min ingifta morbror. Jag undrar också hur det här ska gå. Sist jag följde med maken på någon sorts fiske misslyckades han med att få napp på en laxodling. Innan “vi” började fiska sa ägaren till laxodlingen att ALLA fick napp där. När farsan upplyste laxodlingsägaren om att maken var Stockholmare svarade han “det gör ingenting, hos oss får till och med tyskarna napp”. Så ni kan ju gissa om maken var sur över att han inte fick någon fisk den gången.

Jag borde följa med och pimpla i bloggens tjänst så att jag kan rapportera för er hur det går. Men det orkar jag inte. Att sitta och glo ner i ett hål i isen är inte min idea of fun. Om det var det skulle jag faktiskt lika gärna kunna hälla vatten i en hink och gräva ner den i snön i trädgården och sitta där och glo istället för att åka flera mil och traska ut på isen.

Maken har i alla fall sagt att det blir forell till middag imorgon och att han ska dra upp den själv. Så håll nu tummarna allihopa att de inte får något napp så jag slipper äta fisk till middag.

Vi svänger in på vår parkeringsplats. Som är välskottad. Grannens är inte skottad.

Maken: Undra om jag ska vara snäll och skotta hans parkeringsruta.

Jag: Varför det?

Maken: Han har varit borta, och medan han var det skottade jag hans plats.

Jag: Varför det?

Maken: Jag vill nämligen inte ha någon snökarm mellan våra bilar.

Jag: Varför det?

Maken: Det är en skottningsteknisk grej. Du behöver inte bry dig om det.

Jag: Ok, bra.

Det finns en tidpunkt i varje äktenskap när man får lov att ha det här samtalet. Kanske inte i ALLA äktenskap, men i alla på kallare breddgrader i alla fall.

Jag: Älskling, kan vi sätta oss ner och prata en stund?

Maken: Vad allvarlig du låter.

Jag: Ja, det är faktiskt ganska allvarligt. Lovar du att lyssna?

Maken: Jag lyssnar väl alltid?

Jag: Vi har pratat om det här flera gånger förut, senast förra veckan. Och jag har faktiskt inte sett något förbättring. Vilket får mig att undra om du verkligen lyssnar. Om du överhuvudtaget BRYR dig om vad jag säger?

Maken: Det är väl klart att jag bryr mig om vad du säger. Vad är det du har på hjärtat?

Jag: Vi MÅSTE komma ihåg att lyfta upp vindrutetorkarna på bilen när den står parkerad. De fryser fast annars. Då måste man bryta loss torkarna från rutan, och sedan måste man stå och pilla bort is från bladen i 15 minusgrader. Det är inte roligt. Man fryser.

Maken: Ja, ja, jag vet. Jag brukar glömma bort det bara, jag har inte vanan inne.

Jag: Tack. Och du, en sak till….

Maken: Ja… jag VET att handbromsen kan frysa fast!

Jag: Ok, jag skulle bara kolla.

Igår vid åtta på kvällen ringde telefonen. Jag trodde att det var maken som ringde för att berätta att han hade landat i Stockholm. Det var inte han, det var en farbror från Kallax Airport i Luleå. Det var tur att han sa att Kallax Airport ligger i Luleå, annars skulle jag lätt ha kunnat tro att han ringde från USA eller England när han sa airport.

När de ringer från en airport några timmar efter maken har åkt till sagda airport då hinner man självklart tänka “måste han felparkera sju och en halv mil hemifrån?”. För maken har ju bilen och det betyder att jag inte har någon bil. Krångligt för mig att fixa om de kräver att jag ska komma och flytta på bilen.

Som tur var ringde farbrorn från airporten av en annan anledning. Han ringde för att berätta att makens mobiltelefon blivit kvar på airporten i norr när maken flög till airporten i söder.

Då vet ni det. Om ni hade tänkt ringa till maken idag. Att det är en farbror på Kallax Airport som svarar.

Farbrorn var förresten jättetrevlig. Snällt att han ringde tycker jag. Ni borde faktiskt slå honom en signal och bara prata. Ni kan fråga hur läget är på airporten. Fast det kan ni ju bara göra om ni har makens telefonnummer. Jag kan inte lägga ut hans nummer här på bloggen förstår ni väl?! Jag är väl inte dum heller. Då skulle ju det där fruntimret från bokhandeln som försökte ragga på maken kunna få tag i numret och börja ringa honom.

Men min tandkräm glömde maken inte. Den tog han med till Stockholm. Så jag borstar tänderna med Lille Skutt tandkräm.