Ikea badrumsskåp som den ser ut på Ikea.
Ikea badrumsskåp som den ser ut hemma hos oss.
Så går det när folk håller på med projekt när projektledaren inte är hemma.
Fast jag måste säga att egentligen är skåpet bättre som den är hemma hos oss. Då kan man stoppa in en hand och ta fram en handduk utan att öppna skåpdörren.
Vi har ju varit ihop länge jag och maken. När man har varit ihop så länge som oss så förstår man varandra ganska bra. Man behöver inte alltid säga allting. Om jag lägger ett paket på köksbordet så fattar maken tex att han ska posta det utan att jag säger nått.
Det här förstår jag dock inte alls.
Maken har lämnat sina shorts i en hög på bänken i köket. Bredvid påsen med tacobröd.
Vad är det han vill? Ska jag tvätta dem? För vi har aldrig tidigare lämnat smutstvätten på bänken i köket så om det är det han menar tycker jag att vi borde komma överens om att det här är smutstvättens nya plats så att jag förstår att det är det han vill.
Det har vi inte kommit överens om. Så nu känner jag mig helt osäker på om han vill att de ska tvättas. Han kanske har lagt dem där för att han ska komma ihåg att stoppa en smörgås i fickan innan han går hemifrån imorgon. Vad han nu ska med en smörgås i fickan till. Det vore också något nytt.
Elina frågade också om jag tyckte att vi är jämställda i vår familj. Alltså jag jobbar ju heltid, jag har inte så mycket tid över till jämställdhetsfrågor. Och om andra godkänner jämställdhetsnivån i vår familj bryr jag mig inte så mycket om. Personligen är jag dock rätt nöjd med att maken lagar maten och att jag sköter all teknik som tv-apparater och datorer.
Tvätten har maken förbud mot att röra, den blir på något konstigt sätt bara skrynklig när han viker den. I och för sig är det ju höjden av jämlikhet om vi båda viker samma tvätt. Först viker han den, och sen viker jag om den ordentligt. Men jag tycker att det är onödigt att göra så, då är det ju mycket bättre att bara jag – som kan – viker tvätt. Då får han mer tid över att ta ut soporna. Återvinningen kan jag ta hand om men hushållssoporna vill jag helst inte befatta mig med.
Så vi blandar lite traditionella könsroller med modernare saker som att maken tar sig an fruntimmerssysslor.
Men tro nu inte att vi är sådana där icke fördomsfulla människor som är helt befriade från patriarkatets fotbojor. Jag avlägsnar minsann håret från mina ben innan jag visar upp dem bland folk. Och maken kan inte ha rosa kläder på sig, för det är inte manligt. Om man är riktigt politiskt inkorrekt kan man till och med kalla rosa kläder på män för “bögigt”.
Så när maken har sin rosa tröja på sig så refererar han till den som “den röda tröjan”. Fast han är lite färgblind så han tror verkligen att den är röd. Om han visste att den var rosa skulle han förmodligen inte ha den på sig.
Om ni undrar vad vi gör just nu kan ni läsa det här inlägget. Enda skillnaden är att vi då var på väg till Norge och nu är vi på väg till Linköping.
Ja en annan skillnad är att då körde vi bil norrut i en glesbebyggd del av Norrland och nu kör vi söderut från Stockholm på Sveriges trafikfarligaste helg.
Det blir i alla fall jättekul när vi kommer fram. Inom en timme är vi sams igen. Eller senast två. Det beror litegrann på trafikläget och antalet påpekanden jag känner mig tvungen att göra under resans gång.
Jag la mig drygt åtta för att natta gullefjunet. Somnade före henne tror jag. Sov till elva. Steg upp och borstade tänderna. La mig igen och tänkte “alla som vaknar nu är on their on”.
Så blev det förstås inte. När någon vaknade så tröstade och lirkade och sövde jag förstås om som vanligt.
NU är jag vaken. Kl är kvart i två.
Maken har kommit på en lösning på det här med att det inte finns några fiskar i dammen längre. Så fort gullefjunet nämner guldfiskar börjar han prata om grodor istället.
Jag har ingen aning om svägerskan har några grodor i trädgården. Det här kommer säkert att sluta med att vi får springa runt i trädgården hela midsommar och leta BÅDE guldfiskar och grodor.
Mata fåglar är ju en hobby vi har. Idag har vi ägnat oss åt vår hobby. På väg till fågelmatningen gick vi förbi ett gäng med kanadagäss som låg på gräset.
Gullefjunet: Där är sådana fåglar som mamma är rädd för.
Maken: Jo, men de är inte farliga. Man behöver inte vara rädd för dem. De är jättesnälla.
Gullefjunet: Nä, de är inte farliga. Mamma du behöver inte vara rädd.
Så där höll de på och jag gick där och tänkte “nänä, nähä, jaja”. Sen matade vi fåglar. Det var som rena rama Hitchcockfilmen. Det flög fåglar runt skallen på en och flaxade och hade sig. De har ingen som helst respekt för folks personliga space de där fåglarna.
Maken och gullefjunet flamsade och skrattade och tyckte att det var jättekul, och jag hade full sjå med att ducka för fåglar och undvika att bli attackerad.
Maken får säga vad han vill. Fåglar är inte snälla. Han gav en brödbit till en and och då kom det en sådan där vit trut eller fiskmås eller vad det nu är och försökte ta den. Då sprang anden undan. Då kom det två till vita trutar och sen sprang de efter anden och jagade honom i säkert 50 meter. Till slut fick de tag på honom och slet brödbiten ur näbben på honom. Som värsta mobben. Dumma är de också som springer efter en and när de kan flyga.
Sen kom det en sådan där “snäll” kanadagås och slet en brödbit ur handen på gullefjunet och bet henne i tummen.
Är det snällt det va??! Jag bara undrar hur det kommer sig att snälla fåglar biter barn i tummen?
Nu säger gullefjunet att hon inte vill mata fåglarna fler gånger. Det är jättesynd tycker jag. För det ligger en pub bredvid fågelmatarstället.
De senaste två veckorna har dagis haft “stängt” tre dagar. Egentligen var det ju inte stängt men det har varit sådana här dagar när personalen låter en förstå att det vore lämpligt om ungarna stannade hemma. Förra veckan hade de två planeringsdagar och i veckan var det klämdag.
Det är märkligt hur dagispersonal tror att alla människor får ledigt från jobbet bara för att det är klämdag. Dagispersonalen själva är ju inte lediga – annat än om de lyckas övertala ALLA föräldrar att ta semester eller ordna barnpassning – så jag fattar inte varför de tror att andra är lediga bara för att det är klämdag.
I alla fall så har vi varit tillmötesgående och haft gullefjunet hemma de här dagarna. Makens jobb är mer flexibelt än mitt så han har fått ta ledig-dagarna. Förra veckan när dagis hade två planeringsdagar på raken var maken helt färdig på fredagskvällen. När jag frågade om han kunde cykla till affären så gick det inte för han orkade inte trampa. Han deklarerade att han inte fattade hur hemmafruar orkar både ta hand om barn och sköta hushållet, för att passa en unge är ju en utmattande heltidssysselsättning i sig.
Detta bevisar Darwins survival-of-the-fittest-teori. Det är kvinnornas förtjänst att vi alla finns här på jorden. Om männen hade utsetts till hemmafruar för tusentals år sedan skulle ingen av oss finnas, för mänskligheten skulle ha dött ut för länge sedan.
Igår var det ju då klämdag. Så maken och gullefjunet åkte och badade på eftermiddagen innan de hämtade mig. När vi kom hem såg det ut så här.
Och så här.
Och så här.
När jag försökte räta upp torkställningen gastade gullefjunet “Rör inte, det ska vara sådär!”. Hon lät så bestämd så jag lydde och lutade tillbaka ställningen i “rätt” position.
I köket var golvet fullt med gräs som följt med från badstranden. Sen när gullefjunet skulle bygga en koja ville hon inte ha gräs på väggarna så då skakade hon av filten på golvet.
Läget var helt enkelt så att det bäst kunde beskrivas som “Vem-bryr-sig”. Så jag gjorde inte det. Jag involverade gullefjunet i att vattna tomaterna istället. För att man ska kunna vattna tomaterna har gullefjunet en egen barn-vattenkanna så att hon kan hjälpa till.
Vi fyllde våra vattenkannor. Gullefjunet “spillde” lite på golvet. Det blir så varje gång vi vattnar blommorna för hon insisterar på att bära kannan med pipen pekandes mot golvet. Så det var ju ingen olycka som jag blev förvånad över att det hände. Vatten på golvet ingick i planeringen. Vatten på golvet är ju inte farligt och bara en droppe i havet jämfört med resten av oredan i huset, så spela roll tyckte jag.
Vi vattnade tomaterna. När vi kom in igen stod maken där i köket och såg mycket missnöjd ut och informerade mig om att det var blött på golvet. Jag förstod inte problemet. “Jag hade faktiskt tänkt dammsuga upp gräset, men nu när det är blött på golvet går det inte så nu måste jag torka upp det”.
My bad. Jag hade inte fattat att han hade tänkt avlägsna gräset igår. Jag tyckte att det kunde ligga till på onsdag för då skulle ju golvet ha varit torrt igen.
Idag har vi lämnat in bilen på verkstaden och fått ut en hyrbil. Maken och gullefjunet hämtade mig på jobbet och sen körde maken som en biltjuv hem så att jag fick lov att sitta och gasta att han inte skulle köra så fort och så nära bilarna framför.
När vi kom hem skulle han backa in på infarten.
Jag: Akta du är jättenära muren!
Maken rätade upp bilen under tystad.
Jag: Men stopp, du kan inte backa hur långt som helst, grannen har ju en massa grejor stående mot väggen som du kör på om du backar längre.
Maken slutar backa och stänger av bilen under tystnad.
Jag: Du skulle ju behöva ett sådant där kärringlarm som tjuter om man kommer för nära något när man ska parkera.
Gullefjunet: Jag vill inte ha det.
Jag: Inte du, det är pappa som behöver ett kärringlarm.
Maken: Jag har redan ett kärringlarm.
Alltid när Gullefjunet gör någonting som är icke-önskvärt här jag och maken en diskussion om vems gener det är som spökar.
Som när hon vägrar vakna på morgonen. Då säger maken alltid “så lik mamma”.
Det ska ni veta att frukost i sängen har aldrig varit min grej. Så när jag alldeles nyss sopade en halv macka ur sängen för att ungen stal en macka från bänken imorse och sprang iväg och satte sig i sängen för att äta den då var det pappas gener som var dominanta.
Jag har kommit på att jag ska baka ikväll. Jag har ingen jäst. Alltså måste jag till en butik. Mina gröna velourbyxor är i tvätten, så jag har på mig mina lila. Men det är kyligt ute. Så jag behöver även en jacka. Min gröna velor-jacka är inte i tvätten. Mest för att den har legat på golvet i sovrummet för att jag inte har orkat bära den till tvättkorgen.
Maken hade skilsmässa i ansiktsuttrycket när han såg vilken jacka jag tog på mig. Jag vet när han ljuger. En gång när jag provade en kjol i en butik frågade jag honom “ser min röv stor ut i den här kjolen” och då svarade han “Ja, den var inte så smickrande”. Ikväll när jag visade hur jag har tänkt gå till affären frågade jag hur han tyckte att det passade ihop och då sa han “åh, vad snyggt”. En av de där två replikerna var en illa dold lögn.
Till och med jag kan kanske tillstå att den här velor-combon inte är ideal.
Men behöver man jäst så behöver man ju jäst.
Ikväll hade jag tänkt att jag skulle skriva ett väldigt intressant blogginlägg. Det blev inte av. Jag har gott om tid, jag är ju ensam hemma (asså gullefjunet är ju också hemma men hon sov ju) tänkte jag och sköt på att skriva det superintressanta inlägget. Ja, jag hade också lite svårt att komma på vilket intressant ämne jag skulle skriva om.
Nu blir det inget intressant inlägg. För maken ringde för en stund sedan och sa att han var på väg hem. Han hade haft en bra kväll sa han också lovade han att berätta mer om kvällen när han kom hem.
Han lät inte nykter. Så nu måste jag kasta mig isäng innan han kommer hem. Det finns ju inget värre än när man själv varit hemma hela kvällen och är nykter som en frikyrkopastor och någon kommer hem och osammanhängande ska berätta om sin braiga kväll.
Ikväll är maken ute på någon jobbgrej. Så jag och gullefjunet tar hand om oss själva.
Igår började maken föreslå vad jag skulle laga för middag och berätta var saker fanns. Ungefär som att jag inte är kapabel att själv bestämma vad som ska ätas till middag och tillaga det.
Det är skitlöjligt ju. Det är väl självklart att jag klarar av att välja två formar med spagetti och köttfärssås från frysen och micra dem. Jag är väl inte tappad bakom en vagn heller?!
Igår var den någon i USA som gjorde en väldigt konstig googling (prinsessanpaarten.se+40) så jag klickade för att kolla vart de hamnat med den sökningen.
Det visade sig att de hamnat på den sida på bloggen när maken bröt båda armarna förra året så då satt jag och läste igenom några gamla inlägg. Vilken blogginspiration man får från två brutna armar va?!
Då konstaterade jag att jag var ju mycket roligare förr. Jag satt där och garvade för mig själv över min egen fyndighet i min avslutningsreplik i inlägget när vi fortfarande inte visste att han brutit båda armarna. För att inte tala om när vi satt och fikade efter att maken fått armarna gipsade. Vilken lyckligt lottad man min make är va?!
Jag får ta och skärpa mig litegrann så att ni får något roligare att läsa om än sladdlådor och dagis. Eller så får maken skärpa sig och göra något som är värt att informera om.
Jag: Har du påmint gullefjunet om att det är mors dag imorgon?
Maken: Fan också, jag hade ju tänkt köpa något idag!
Det gör ju ingenting. Vi kan köra en favorit i repris. Tacos är jättegott. Och oj vad jag ska sova gott imorgon.
På onsdag är det vernissage på dagis. Man ska titta på barnens teckningar. Det gör jag gärna. Jag är inte så kulturell av mig så barnteckningsvernissage är helt på min nivå. Mycket bättre än Tate Modern.
Maken har ansvaret för inskolningen och kom hem med den här lappen.
Knytkalas??! Va,Va,Va,Va,Va,VA,VA,VA?????!!!
Vet ni vad det betyder? Knytkalas är ju när alla ska ha med sig något ätbart. Som man ställer på ett bord och sen står alla mammor och kollar vad alla andra har tagit med sig och jämför vem som är bästa mamman. Som Familjeliv i verkligheten.
Den här situationen får maken lov att ta hand om. Han får lov att knyta ihop något ätbart. Gott ska det vara också. Jag kan gärna vara sämsta mamman men gullefjunet ska minsann ha bästa pappan på knytkalasebordet.
Vi har en sådan där steamer som man ångkokar grönsaker i. Eller vi och vi, det var maken som förde in den i boet. Jag är inte så intresserad av den sorts grönsaker som man kan ångkoka. Ärtor, broccoli och blomkål är inte så goda. Steamern är av den kinesiska sorten har jag blivit informerad om.
Om maken någon gång skulle få för sig att han vill skiljas så kommer jag bara att gå med på det om han tar med sig steamern när han flyttar, också behåller jag gullefjunet.
Ja, jag fattar liksom inte varför det finns kvinnor som går omkring och är oroliga att deras män ska lämna dem. Det är ju bara att berätta vilka villkor som gäller om de skulle få för sig att gräset är grönare på andra sidan. Om fler män skulle få klart för sig att de får lov att ta med sig steamern vid en skilsmässa skulle de nog tänka sig för noggrannare.
I alla fall, till saken… I den här lägenheten finns det en skåp som är perfekt för kinesiska steamers. Så här ser den ut.
Ni kan inte se steamern? Nä, just det! Det är det som är det fina med den här skåpen. Om man vill se steamern måste man lägga sig på alla fyra och sticka in huvudet i skåpen.
Perfekt va?! Out of sight, out of mind!
Om man sen trycker in en massa andra saker framför steamern blir risken att man måste äta ångkokade grönsaker ännu mindre. Vi har en fiskgryta som jag också hade tänkt trycka in i den här skåpen. Sen ställer jag två flaskor gammal fritösolja framför.
Jag har en dator och jag har en datorskärm. Det skulle ha suttit finfint med en skärmsladd också. Då skulle det kunna bli mindre trångt på skrivbordet.
Jag hittade i och för sig en skärmsladd, men den hade en engelsk kontakt.
Jag tror att jag får ringa till pappa. Han har också många sladdlådor och han kommer hit på lördag. Han kanske kan ta hit en skärmsladd.
Vi har inte bara mycket reservsladdar. Vi har också mycket reservljus.
Alltid när vi var på Ikea i London och gick förbi stearinljusen sa maken “Så billigt! Vi tar en sådan här” också kastade han ner ett 100-pack ljus för £1 i korgen. Till slut hade vi jättemycket ljus. Sen tog vi hem jättemånga ljus från London till Sverige. Vi var lite oroliga att det inte skulle finnas ljus på Ikea i Sverige.
I somras hade ICA-kortet ett erbjudande att man fick en påse med 75 värmeljus gratis. Så då tog jag en sådan. Den var ju gratis. Gratis är gott.
Häromdagen när vi höll på och städade iordning här i lägenheten dök den där ICA-påsen med ljus upp. London-ljus-samlingen var fortfarande längst ner i någon låda så det var inte den han såg. Då frågade maken “Varför har vi så jävla mycket ljus?”.
Så här ser min “jävla” ljussamling från ICA ut som vi har transporterat från Jävre till Stockholm.
Så här ser makens “kan-vara-bra-att-ha” ljussamling från Ikea ut som vi har transporterat från London till Jävre till Stockholm.
Märkligt att mina ljus är “jävla ljus” va?!
Morsan och farsan har en sådan där lösaktig telefon. En sån som inte har någon sladd som man kan gå omkring med i hela huset ni vet. Idag när vi satt i bilen på väg från Arlanda så ringde farsan till morsan (på respektive mobil alltså) och frågade var den var. Hon föreslog att han skulle leta på köksbordet, på skåpet i köket eller på skrivbordet. Om han inte hittade den på någon av de ställena tyckte hon att han skulle kolla på dass.
När vi kom hem hit behövde jag byta blöja på gullefjunet så jag började gräva efter blöjorna i makens handbagage. Då hittade jag den här.
Det här är alltså mamma och pappas lösaktiga telefon. På skärmen blinkar ordet ‘Base’. Det betyder att luren är för långt borta från bas-stationen. För luren är i Stockholm och bas-stationen är i Jävre.
Nu vet vi alltså att den här telefonen inte har en räckvidd på 90 mil. Jag antar att det var det maken ville kolla när han packade ner morsan och farsans telefon i sitt bagage och tog den till Stockholm.
Jag behöver printerkabeln. Det är på intet sätt så att jag har ont om kablar. Det tar maken varje tillfälle i akt att påpeka för mig. Att jag har för många kablar och att jag borde kasta några för att jag inte ens vet vad kablarna hör till.
Maken är inte kabelansvarig. Det är lätt att kasta ur sig sådana där kasta-sladdar-förslag när man inte är kabelansvarig. En kabel kan vara bra att ha även om man inte kommer ihåg vad den hör till, för den kan passa till något helt annat. En dag står man där och behöver en kabel och då kan man bespara sig en resa till en kabelbutik genom att testa alla sladdar man har och hips vips passar en.
Folk som inte är kabelansvariga har en förmåga att först föreslå att man ska kasta sladdar och sen den dagen när man behöver en sladd står de där och säger “hur kan du inte ha en sladd som passar, du har ju hur många sladdar som helst”.
Jag har i alla fall en printerkabel, jag har inte kastat bort den. Den är grå. Det är fortfarande väldigt kaotiskt i lägenheten så jag har lagt den på någon säker plats där den inte ska kunna komma bort. Det är bara det att just nu kommer jag inte ihåg var den där smarta platsen är.
Jag håller på att störa ihjäl mig på det. Så pass mycket att jag satte mig ner för att blogga om det istället för att fortsätta städa upp lägenheten så att jag hittar kabel-jäveln.
En sak som faktiskt inte är med till Stockholm är gubbkepsen. Jag har frågat pappa som kollade och den hänger på en krok i hallen i Jävre. Så här ser den ut.
Ful va? Kom nu inte och säg att sådana där kepsar är moderna just nu. De är kanske moderna bland 70-åriga gubbar och 25-åriga killar. Men maken är varken eller.
Maken har ingen aning om det här men jag har gett farsan i uppdrag att göra sig av med den där gubbkepsen. Egentligen var det farsans idé, han sa att han skulle gömma den. Jag nappade förstås direkt och föreslog att han skulle gömma den i vedpannan.
Farsan kommer säkert att fega ur på just den där biten med att elda upp kepsen. Men att få honom att gömma den så att maken glömmer att packa ner det ska nog inte vara några problem.
I skogen i Norrland kan maken få ha på sig gubbkepsen. Där träffar han ändå bara fåglar, huggormar och andra wierdon som sitter på stubbar och äter äpplen. Här i Stockholm vill jag varken veta av gubbkepsar eller halmhattar. Gullefjunet kan bli mobbad ju. Det är därför jag bara åker och handlar i min gröna plyschoverall när hon inte är med så att hon inte ska bli lidande för min klädsmak.
I lördags åkte vi och köpte en våningssäng till gullefjunets rum. Till Sköndal åkte vi. Det ligger söder om söder. När vi var klara med sängköpet stod vi alldeles utanför ett McDonalds.
“Vi kanske ska äta nu så att det inte blir så sen lunch?” sa jag till maken. Det ville han inte för “det är inte trevligt att äta lunch på McDonalds”. Han tyckte att vi skulle åka någonstans trevligare. Sen körde runt halva stan. Längst ut på Djurgården körde vi till för där kände maken till något trevligt ställe. När vi kom dit tyckte vi att det kändes mycket att betala 300 kr för en buffé så vi åkte därifrån. In till stan, runt i stan litegrann och ut från stan.
Jag blir på lite dåligt humör när jag är hungrig. Nästan arg. Ja, om jag ska vara riktigt ärlig så ökar min ilska i takt med att hungern ökar tills jag kan vara riktigt rasande. Om jag någonsin blir åtalad för att ha vandaliserat någons egendom så kommer min försvarslinje att vara att jag inte kan hållas ansvarig för mina gärningar eftersom någon hade släpat mig runt halva stan i två timmar för att leta något att äta när jag höll på att svälta ihjäl.
Det slutade i alla fall med att vi åt lunch på Max i Solna drygt två timmar efter att jag ursprungligen hade föreslagit att vi skulle äta. En sak fick ju maken rätt i trots allt. Vi åt lunch på ett trevligare ställe än McDonalds.
Norrländska hamburgare är bäst.
Maken säger att vi har för mycket plastburkar.
Det förstår jag inte, när blev han kvalificerad att uttala sig om det optimala antalet plastburkar i ett hushåll? Jag har då inte certifierat honom. Han har ju uppenbarligen inte ens läst på grundkursen. Man kan inte ha för många plastburkar.
Det är klart att det ser ut som att vi har mycket plastburkar just nu. Alla burkarna står ju i en skåp. Men när man börjar koka sylt och laga mat och stoppar burkarna i frysen har vi faktiskt inte alls särskilt många plastburkar.
Maken har ju någon sorts fix idé om att vi ska transportera olja runt halva världen. När vi flyttade hem från England tog han hem olja. Som vi sedan kastade tillsammans med en massa saker som blivit förstörda av oljan.
Vi har en fritös. Också har vi två STORA flaskor med olja till fritösen. Oljan är använd minst en gång. Olja är en förbrukningsvara. Jag säger att vi ska kasta de två flaskorna med gammal olja. Maken säger att vi ska ta med den till Stockholm.
Jag fattar inte varför. Stockholm är Sveriges huvudstad. Det vore mycket konstigt om man inte kunde köpa olja till en fritös i huvudstaden. Om de inte har olja i Stockholm tycker jag att de ska avtas huvudstadsstatusen. Jag tror minsann inte att Stockholmarna tänker gå miste om huvudstadstiteln över två flaskor olja så jag är nästan säker på att det finns olja där.
Någonstans i den här röran har maken gömt två flaskor olja. Och ap-pallen den försökte han gömma i ett av morsfarsans uthus! Men jag hittade den.
Om ni undrar om det har smitit in en 70-årig farbror från Hemmingsmark (som farsan beskrev synen) och börjat rota i våra lådor så är det inte fallet. Det är maken som hittade en fruktansvärt ful gubbkeps som han drog på sig. Han säger att den är snygg.
Det finns gott om tid för den där kepsen att komma bort i röran innan vi har packat upp klart i Stockholm.
Vi har flyttat in hos morsan och farsan idag. Så när vi packade ner i lägenheten idag fick jag lov att ha en påse där jag släppte ner saker som jag behöver tills vi är på plats i Stockholm. Glasögon, linser, tandborste. Sånt ni vet. När maken drog iväg från lägenheten med “nödvändighetspåsen” sa jag åt honom att ställa den på en lättåtkomlig plats.
Jag tycker inte att det är mitt fel att jag fick lov att väcka maken och fråga efter min tandborste.
Det gick bra, flygplansköket brann inte upp.
Idag är alltså maken med till Stockholm, han ska på möten imorgon. Gullefjunet sover hos mormor och morfar. Innan vi åkte sa jag till henne att hon skulle säga till morfar “det är viktigt att man följer reglerna” (om godis och glass på vardagar och sådant alltså). Så då sa hon det till morfar samtidigt som hon vevade förmanande med pekfingret. Sedan vände hon sig till mig och gapflabbade. Det kändes som att det var mig hon skrattade åt, som att hon och morfar visste att det var ett spel för galleriet.
När vi kom till brorsan frågade jag maken om han ville se min gröna overall.
Maken: Har jag något val?
Jag: Nej faktiskt inte.
Jag skrudade om. “Slipped into something more comfortable” som det heter. Men jag gled inte in i någon oanständig silkesnegligé förstås. När jag hade bytt om gjorde jag en piruett framför maken.
Maken: Herrejävlar….
Jag: Eller hur!!!?!
Maken: Jag tror att det är risk för att den där kommer att bli missfärgad i en tvätt så fort jag också flyttar ner till Stockholm.
Jag: Det är svårt att missfärga något som är grönt. Det brukar vara grönt som är boven i dramat.
P.S. Ni som undrar vart vi ska flytta om två veckor får läsa svaret på kommentarerna till det här inlägget, jag orkar inte skriva ett separat inlägg om en flytt som inte är någon riktig flytt.