Category: Maken

Den här regeln är bra att känna till. Den som köper en kexchoklad till sitt barn just innan man ska hoppa in i bilen får själv städa barnet, kläderna och bilen.

Efter maten åkte maken iväg för att försöka övertala Mr Ohlsson (förnamn Clas) att byta ut en färgpatron med trasig förpackning mot en färgpatron i en helt annan modell i en hel förpackning. När han skulle åka frågade jag om han inte kunde ta med sig återvinningen eftersom tidningarna hängde ut ur lådan. Han svarade “Jag gör det på lördag, det är så jobbigt att ta med den nu”.

Jag vet hur det där “jag gör det imorgon/till helgen funkar”. Dessutom var återvinningen full idag och inte på lördag. Så god kvinna reder sig själv. När maken åkt packade jag ner pappersåtervinningen i en papperskasse, barnet i en overall och sedan i en barnvagn. Sedan manövrerade jag barnvagnen med ena handen och bar en fullproppad kasse med återvinning med andra handen. Joggandes. För det är roligare att åka barnvagn fort, med regelbundna tvärnitar.

På plats vid återvinningsstationen kastade jag tidningar i en container och kartonger i en annan med en hand och ett öga medan den andra handen och ögat såg till att barnet inte begav sig åt något håll där det kunde komma bilar.

När allt var klart gick vi halvvägs hem. Sedan gick vi tillbaka till återvinningen för att återvinna Nalle Puh-paraplyet som gullefjunet lyckats peta in i ett hål på sidan av en container. Paraplyet som vi inte alls hade med oss för att det regnade. Vi bara släpar runt på det där paraplyet i tid och otid och lämnar det i olika smala avlånga hål. Om det finns ett hål som inte är gjort för ett paraply så hittar ungen det och petar in paraplyet där.

Maken har helt märkliga referensramar när han pratar om saker som är “jobbiga”. Att få lasta in återvinningen i bagageluckan på bilen och åka iväg med den helt själv skulle jag betrakta som värdefull “egentid”.

Maken fick i uppdrag att gå på Clas Ohlsson och köpa en färgpatron till printern. Jag gav honom till och med en lapp där det stod att vi har en J4680 så att han kunde kolla att han köpte rätt. Han kom hem med en färgpatron som passar till C4680.

När jag grävde i påsen efter kvittot så att vi skulle kunna byta färgpatronen fick gullefjunet tag på förpackningen och började bryta upp den. Då skrek jag högt “NEJ!”. Det bara blev så. När förpackningen är bruten kan man inte lämna tillbaka den och de där färgpatronerna kostar ju nästan 400 spänn.

Det var dumt gjort av mig att skrika. För då började gullefjunet gråta. Det var inte hennes fel. Hon kunde ju inte veta att jag skulle lämna tillbaka den. Jag skulle ju ha skrikit åt maken.

Jag har i alla fall sagt förlåt för att jag skrek, också har jag kramat och tröstat. Hon blänger dock fortfarande på mig litegrann. Riktigt förlåten är jag nog inte ännu.

Maken är inte heller förlåten för att han köpte fel färgpatron.

Pyjamasen är mitt fel! Maken har läst mitt förra blogginlägg och vill ha upprättelse!

Så här gick det tydligen till. Gullefjunet valde byxorna. Maken hämtade en vit t-shirt som han tyckte “matchade” byxorna. Han sa till gullefjunet att den vita t-shirten hörde ihop med Mimmi-byxorna. För han har tydligen helt glömt bort den existerande Mimmi-tröjan som hör till. Ungefär som att han trodde att vi har ett imbecillt barn som accepterar vad som helst. Gullefjunet sa att den vita t-shirten “inte passade ihop” med byxorna och hämtade uggle-tröjan.

Oklart i vilket läge blöjan kom på.

Makens försvarslinje är i alla fall att “det där är inte mitt fel, du har ansvaret för hennes uppfostran om klädmode, jag orkar inte ha TVÅ kvinnor som har åsikter och säger att jag har fel, hon sa att det passade ihop så då tog vi det”.

Så lägligt va? Att lägga över allt ansvar på mig nu när hon är tre.

Jaja, han ska få igen när hon är tolv och kommer in i vardagsrummet och gör en piruett för att visa att hon har tänkt gå på skoldisco i en trosikant (tros-i-kant-kjol ni vet). Maken vet inte vad en trosikant är. Men när dottern kommer och visar upp den inför skoldiscot ska jag säga “å vad fin, den matchar dina trosor perfekt”.

När maken exploderar övar att jag är oansvarig ska jag påminna honom om att han faktiskt vet vad en trosikant är, för det var vad jag brukade ha på mig när träffades. Då tyckte han inte att de var oanständiga, han tom uppskattade dem. Inte tillräckligt oanständiga för att inte gifta sig med mig i alla fall. Så när dottern trippar iväg till skoldiscot kan vi diskutera dubbelmoral innan jag stormar iväg för att kolla att ingen kommer för nära kjolkanten.

Man vill ha fem minuter så att man kan svänga ihop ett blogginlägg i lugn och ro. Så man ber familjen att de tillsammans ska gå och välja ut en nattsärk. Man tänker att om de är två kan de hjälpa varandra så att det blir rätt.

Vad kommer de tillbaka med? Jo, en halv Mimmi-pyjamas och en halv uggle-pyjamas (som jag lagt undan ovanpå en byrå långt bort från alla andra pyjamaser för att den är för liten) och en blöja på huvudet.

Okej att det var jag som hittade på det där med blöjan på huvudet. För att om man har en blöja på huvudet så är det roligare att smörja in hudkräm. Sen hade jag tänkt att vi skulle lägga bort blöjan. Lite ansvar kan jag tänka mig att ta för blöjan på huvudet.

Men pyjamasen. Ugglepyjamasen har hon haft i snart två år, den har varit för liten i över sex månader. Hur kan man missa att underdelen till den tröjan är ett par helfärgade byxor som slutar strax under knäna? Mimmi-pyjamasen har också använts 100 gånger. Prickiga byxor – tröja i samma färg som prickarna med Mimmi över hela magen. Är det verkligen så svårt att komma ihåg?

 

Innan vi fick barn var maken extremt ointresserad av barn. Om någon visade ett foto av sitt barn lyckades han inte ens låtsas vara intresserad. Han hade ingen som helst förståelse för varför någon skulle vilja springa omkring och visa foton av sina ungar i mobiltelefoner.

Nu för tiden är det annat ljud i skällan. Idag vid middagsbordet sa han “jag har blivit en sådan där pappa-wimp, jag är lite sugen på att ta med gullefjunet in till kontoret för att visa upp henne…”.

Eftersom det är väldigt synd om mig tog maken hand om kvällsrutinen. Jag låg i sängen och lyssnade.

Maken: Hjälp till att plocka upp sakerna från golvet. (upprepat 5+ gånger)

Gullefjunet: Hihihihihihihihi.

Maken: Kom hit och ta på dig pyjamasen nu. (upprepat 5+ gånger)

Gullefjunet: Hahahahahahah.

Maken: Följ med och borsta tänderna nu. (upprepat 5+ gånger)

Gullefjunet: Hohohohohohoho.

Maken: Gå och ta ut linserna nu.

Jag: Tagga ner! Jag är inte tre år gammal, jag bestämmer själv när jag ska ta ut linserna och gå och lägga mig.

Idag hämtade maken och gullefjunet mig på jobbet. När jag hoppade in i baksätet luktade det räkor.

Maken förklarade att gullefjunet hade med sig en frusen räka. Sen sa han att räkan var försvunnen någonstans i baksätet och att jag var tvungen att hitta den. Så att den inte skulle ruttna och börja stinka så att bilen blir helt avskriven.

Jag tror att han mest tänkte på karln på Bilprovningen och var orolig att Bilprovningskillen skulle ändra sitt omdöme om hur bra maken sköter om bilen. Maken måste nämligen tillbaka om en månad för att visa att han lagat Styrled, höger yttre, glapp. Det vore ju väldigt otur om man kom till Bilprovningen med en perfekt oglapp höger yttre styrled, också får man anmärkning på en räka i baksätet istället.

Det här lät förstås fullständigt idiotiskt så jag frågade maken varför det fanns en frusen räka i baksätet. “Tror du att jag hade något val?” svarade han då. Som om att en vuxen man inte har muskelkraften att ta av en treåring en räka innan hon hoppar in i bilen.

Det låg i alla fall till så att maken tagit fram frusna räkor för att tina dem till middagen och lagt dem på bänken. Sen hade han bråttom för att hämta mig så istället för att plocka av barnet den frusna räkan hon stulit från bänken och bära ut ett gråtande barn sa han åt henne att hon inte fick tappa räkan i bilen. Jag tror att det kallas manlig problemlösningsteknik.

Så de åkte och hämtade mig och sedan lämpade maken över räk-problemet på mig. Vi åkte och mathandlade och medans maken var inne i affären och handlade i lugn och ro sökte jag igenom hela bilen efter en frusen räka.

Där kröp jag och gullefjunet omkring i baksätet och lyfte på golvmattor och remmar i barnstolen och extrakläder och katter och annat allmänt skrot som vi har i bilen.

Räkan fanns ingenstans. Till slut sa jag till gullefjunet “kan det vara så att den frusna räkan är i din mage?”.

Då svarade hon “Jag tror att det måste vara så mamma”.

Så nu har vi ett sådant där dödläge där vi inte hittar räkan i bilen och vi hoppas att den är i hennes mage. Men vi vet inte riktigt säkert. En person som låter en söka igenom hela bilen i tio minuter för att sedan säga att räkan är i hennes mage kan man inte lita på till 100%.

Den där räkan som vi inte riktigt säkert vet var den är kom i alla fall från den här tallriken.

De sju räkorna som låg inlindad i en Nalle Puh filt på soffan hittade vi. Det råder dock fortfarande en viss osäkerhet kring om det finns några räkor i någon annan filt på någon plats vi inte upptäckt ännu.

När man har träffat den rätte ni vet. Speciellt när man är nyförälskade. Bara blotta åsynen av den personen fyller en av lycka. Det bubblar av glädje inombords och man blir så glad att man inte vet vad man ska ta sig till när man ser den personen. Man blir yr i huvudet av lycka.

Precis så kände jag i eftermiddags när jag såg maken komma och gå nedför backen. “Kom gumman så springer vi ut och möter pappa” sa jag till gullefjunet. Hon sprang före och när jag kom fram till ytterdörren och maken klev genom grinden kastade jag ut ett par bekvämare skor till maken och ropade “hon är frisk nu, ni får vara ute och leka en timme medan jag vilar upp mig med att dammsuga”. Sen stängde jag dörren och låste.

Det här med att vara hemma och vabba är ingen lek. Den där illusionen som folk har målat upp att det är en dag av soffhäng och titta på filmer och äta glass hela dagen är en lögn. Ungar har energi att studsa mellan väggarna även vid 39 graders feber. Ännu värre är det på sluttampen. När febern är borta och ungen är nästan frisk och bara snörvlar litegrann, men det känns för tidigt att lämna huset och gå till lekparken eller något sådant.

Jag vet inte hur ensamstående föräldrar överlever. Eller hemmafruar. Jag längtar till att gå till jobbet imorgon.

Om man har fem pussar också ger man två till pappa, hur många pussar finns det kvar till mamma då?

Gullefjunet säger fem. Rätt, säger jag.

Vad tror ni maken gör? Han börjar hålla upp fem fingrar och sedan ta ned två och tjafsa om att man ska räkna hur många fingrar som är kvar.

Vi blev lite osams om det där. Maken säger att det aldrig kommer att bli något Nobelpris i matte om fem minus två pussar blir fem pussar.

Hon är faktiskt bara tre, det finns gott om tid att lära sig algebra.

Dessutom räknar man för fasen pussar, framför allt mammas pussar, på ett helt annat sätt än man räknar fingrar. Det vet alla.