Alltid när farsan är i närheten när maken lagar mat så går han runt och muttrar saker som “Hur mycket disk kan man dra fram för en middag egentligen?”.
Om farsan hade varit här i helgen skulle han nog ha fått ett sammanbrott över mängden disk. Inte för att han skulle ha varit tvungen diska, för vi har ju diskmaskin, men han mår liksom dåligt bara över att se för mycket porslin på en gång även om han inte behöver diska den. För även om han inte behöver diska tycker han att det är för mycket disk.
Jag är lite mitt emellan. Farsan överdriver definitivt. Vad spelar en skål hit eller dit för roll liksom. Men maken är verkligen lite over the top när det gäller porslin. Och dukar, jag har ju redan berättat för er att han är som någon sorts överklasskärring när det gäller dukar. Och don’t get me started on tygservetter.
I fredags hade vi en dagiskompis och hennes familj på middag och då drog han fram två fulla diskmaskiner plus att jag handdiskade minst en halv maskin.
Idag hade vi två par på söndagslunch och då gick han ett steg längre och drog till med fyrarätters. Sex vuxna gånger fyra rätter, det är fyra gånger så mycket porslin som min farsa tycker att man behöver dra fram för en måltid. Det blir minst tre diskmaskiner när man lägger till tillredningsskålar och grytor och grejs. Jag satte stopp när maken ville ställa fram en sådan där liten brödtallrik som man får på restauranger. Inte för diskens skull, men vårt köksbord är helt enkelt inte tillräckligt stort för mängden porslin maken vill dra fram.
Det här är dagens första maskin.
När jag stod och laddade den andra maskinen satt gullefjunet och pratade med mormor på Skypen. Hon berättade för mormor att vi hade haft gäster idag och räknade upp vem gästerna var. Mormor vet vem alla gästerna är och vet att det en paret är barnfria och det andra har vuxna barn så hon visste att vi inte haft några barngäster idag.
Då hör jag hur mormor säger “Har du fått leka själv hela dagen?”. Morsan menade ju garanterat inte det som en kritik mot mig. Hon och morfar har ju bara lite för mycket stackars-lilla-barn-instinkter. Men som förälder är man ju lite känslig, för man har ju ständigt och jämt befogat eller obefogat dåligt samvete. Dessutom vet man som föräldrar att alla andra föräldrar och icke-föräldrar tenderar att studera och bedöma ens lämplighet som förälder. Så jag kan bli lite irriterad över sådana kommentarer, hur harmlösa de än är.
Så jag bara stod där vid diskmaskinen och muttrade för mig själv “Vadå, leka själv EN dag?” Som att hon lider brist på uppmärksamhet! I fredags fick hon vara uppe och leka med en kompis till över tio… Å igår tog maken henne till lekparken jättelänge, där de träffade en kompis från dagis. Jag satt och tittade på medans hon fick klättra på krokodiler på Bromma Blocks tills hon själv var less och frågade vad vi skulle göra sen. Hon fick hårsnoddar för 39 kr för att hon höll en lång utläggning om att hon verkligen inte skulle klara sig att vänta på dem tills hon fyller år och det enda som skulle kunna göra henne glad den här dagen, fastän hon redan visat flera glädjetecken under dagen, var om hon fick hårsnoddar omedelbart. När vi kom hem lekte hon med grannens ungar. Sen fick hon både mat och efterrätt, fastän hon knappt åt någon mat. Nu vill jag inte dra in barnen i Afrika i det här men ni fattar vad jag menar va?! Hon tittade på film efter sju igår. Hur många ungar får göra det liksom?! Kanske sju av tio, men inte alla. That’s all I’m saying.
Imorse satt jag och klistrade klistermärken med henne i typ två timmar så att hon skulle få ge en “dörr-poster” till våra gäster som de kunde ta med hem. Hon kan klistra klistermärken själv men hon ville ha sällskap så jag klistrade klistermärken. Fastän jag hade blivit tilldelad en matlagningsuppgift att skiva tomater och kände mig stressad över att hinna med mitt bidrag till matlagningen. Klistermärkes-klistrandet gjorde jag faktiskt inte för våra gästers skull, utan för hennes. Jag betvivlar att någon av dem kände ett stort behov av en poster med Disney- och katt- och hästklistermärken på.
Jag umgås minsann med min dotter. Å jag jag tar mig tid att lära henne att man inte ska klistra alla katter i ett hörn och alla hästar i ett annat hörn. Det blir finare om man blandar. Hon får också göra slut på mitt glitterlim på ett helt meningslöst sätt genom att trycka ut allt i en enda klump i mitten istället för att snirkla ut det i ett fint mönster.
Vårt förtjusande dotter har dock varit på sitt mest exemplariska uppförande idag. Hon såg lite uttråkad ut ibland men något stort lidande visade hon inte tecken på. Hon socialiserade en stund tills hon tyckte att det var tråkigt, och då gick hon iväg och lekte själv. Dessutom så lekte hon inte själv hela dagen, vilket hon faktiskt förklarade för mormor. När hon tyckte att det blev för tråkigt gick hon upp och knackade på hos grannarna och frågade om de ville leka. I vanliga fall vill hon alltid att någon av oss ska följa med och knacka på men när både jag och maken var upptagen med att konversera våra gäster så tog hon itu med situationen och gick själv. Sen lekte de ute ett tag och sedan kom de in och lekte och när jag sa att de inte fick dra fram leksaker i köket eller vardagsrummet där vi vuxna försökte rymmas så höll de sig i hennes rum och sovrummet. En Stepford Wife skulle inte kunnat vara mer stolt över sitt barns uppförande än vad jag var idag.
Jag vill påpeka att jag inte alls är defensiv om vårt föräldraskap. Nej, nej, om ni får det intrycket så har ni fått allt om bakfoten. Vad jag kortfattat med några få ord ville säga är bara att det är faktiskt inte alls synd om henne om hon inte får full uppmärksamhet då och då.
Vi rustar henne för framtiden. Herregud, hur ska hon någonsin överleva en firmafest eller jobbkonferens när hon blir stor om vi inte lär henna att allting inte alltid kan vara kul på hennes villkor hela tiden. Ibland får man faktiskt bara stå ut medan mamma och pappa får prata om något annat än ponnysar, lego och låtsasmöss en liten stund.
