Category: Maken

Maken och gullefjunet bakade chokladbollar (sådana där ni vet, kokosbollar). Maken la dem på en tallrik och stoppade in dem i kylen på översta hyllan. Den hyllan där det är mest grejor. Så tallriken balanserade ovanpå en massa saker och var allmänt i vägen.

Jag kommenterade till maken att han väl kunde ha valt en bättre hylla där det fanns plats för tallriken. Då svarade han att de hade varit höjden på hyllan som varit avgörande för hans val av plats. För om han hade ställt den på en låg hylla skulle barnet bara ha öppnat kylskåpsdörren och ätit upp alla chokladbollarna.

Då blev jag tvungen att påpeka för maken att om han vill skydda chokladbollarna mot chokladbollstjuvar genom att lägga dem på översta hyllan så måste vi nog skaffa en högre kyl. Översta hyllan i vår kyl sitter inte tillräckligt högt upp för att rädda några chokladbollar.

Maken har ett par sjukt fula fake-foppatofflor som han brukar ha på sig när han går ut och röker. När han kommer in igen brukar han lämna dem så här.

Väldigt irriterande. Tusen gånger har jag frågat “Måste du lämna skorna just innanför dörren så att alla andra ska snubbla över dem?”. 

Budskapet har inte gått fram till honom men det finns tydligen någon annan som har lyssnat. Till saken hör även att när barnet lämnar skorna på mattan framför dörren läxar han alltid upp henne. Häromveckan sa helt plötsligt gullefjunet “Kolla vad pappa har gjort, han har lämnat skorna mitt framför dörren!”

Jag uttryckte min förfäran och sa “Precis, så får man inte göra – man ställer bort skorna”. 

Efter en kort tystnad svarade hon “Hm mamma, jag vet vad vi kan göra – om vi ställer något där kan pappa inte lämna sina skor där”.

Jag bara “Så smart! Vad ska vi ställa dit?” och hon Hm-ade bara ett kort ögonblick innan hon sa “Vi tar den här mamma” och ställde dit ett tidningsställ.

Maken tyckte att det där var så roligt och företagssamt att han började ställa bort sina äckliga foppatofflor där man slipper se dem.

Det gick en vecka eller max tio dagar. Nu snubblar jag inte längre över några foppa-tofflor. Jag snubblar över ett par lurviga tofflor, ett par stövlar och ett tidningsställ.

Idag har jag varit ensam hemma i en HEL timme medan gullefjunet och maken var på dansskola. Jag duschade och sedan låg jag på sängen i en handduk och kollade på YouTube. Man hinner inte mycket mer på en timme.

Igår hade vi en viktig familjediskussion. Barnet frågade om hon kunde få en katt. Jag svarade att kanske senare när vi någon gång flyttar. Då sa maken att vi inte skulle ha någon katt också kallade han katten vi hade i London för ett förlustkonto. Då berättade gullefjunet för mig att pappa hade lovat henne två vita möss. Så då sa jag att om han har lovat henne råttor utan att fråga mig så lovade jag att hon ska få en katt. Sen berättade jag att man inte kan ha både möss och en katt för då äter katten upp mössen och sa att hon skulle bli tvungen att välja mellan mössen som pappa lovat henne och katten som jag lovar henne.

Jag var helt säker på att hon skulle välja katten. Ingen normalt funtad människa väljer råttor över en katt. Också går ungen och säger att hon vill ha mössen! Vafan alltså?!

Jag kom hem efter middagstid idag så maken och gullefjunet åt själva. Hon lekte med maten. De småbråkade. Hon åt bara några tuggor.

Till slut kommenderade hon ut maken ur köket för hon skulle “göra en överraskning”. Maken gick ut en stund och när han kom tillbaka var tallriken tom. Maken blev jätteglad och berömde henne.

Sen såg han lite misstänkta matrester på golvet vid bänken. När han öppnade skåpdörren låg hela middagen i soporna. Då sa hon att “det måste ha varit den lilla musen som kastade bort maten”.

Jag frågade om han hade spelat glad och låtsats att han gick på det, men han hade gått på det ända tills han hittade bevismaterialet på golvet.

Hon kommer ju att dribbla upp honom på läktaren när hon blir tonåring och börjar förfina sina sluga planer.

Varje fredag är det samma visa.

Maken bara “Jag fattar inte varför hon alltid måste bråka vid matbordet på fredagar och vägrar äta någonting?”.

Jag bara “Kanske för att du alltid ska fredagsmysa FÖRE middagen istället för efteråt….!! Hon har ju ätit färdigt för dagen när du väl ställer fram maten”.

Så här hittade jag dem. De stod där och undrade vad mamma skulle säga.

Maken skulle bära ut henne upp-å-ner till badrummet för att borsta tänderna. Bära för att hon hade “ont i benet”. Upp-å-ner för att det är roligare än rätt väg.

Det brakade till och sedan hörde jag “Ojdå, det var inte ditt fel, det var pappas fel” och “Vad ska mamma säga?” och “Mamma kom och titta vad pappa gjorde”.

När jag kom dit var det den här synen som mötte mig.

Den enda saken som det inte var aktuellt att berätta för dem var att blomman ändå var död så att det inte gjorde någonting. Jag bara stod där och frågade saker som “Å vem ska städa upp det här då?!”. De kom överens om att pappa skulle städa. Å jag bara “Stop nu, vänta jag ska bara ta ett foto till bloggen först”.

Nu är jag less på barrhelvetet julgranen. Jag längtar tills vi får kasta ut den. Varje gång man går förbi granen rasar det ner minst 200 barr av vinddraget. Dessutom har maken köpt en bock som halmar av sig. Den halmar dock inte av sig av vinddraget, det är gullefjunet som tar upp bockskrället i soffan och sitter och bryter av små halmbitar. Nu har jag hotat med att bocken kommer att få flytta ner i garaget om hon inte slutar bryta loss bitar från den.

Maken och gullefjunet sitter och lackar julklappar. Det är inte jag som har hittat på den aktiviteten, jag hittar inte på aktiviteter som involverar levande ljus och lack. Det första barnet gjorde var att lägga pekfingret i det heta lacket.

Igår när gullefjunet hade gått och lagt sig kom nämligen jultomten och la paket under vår gran. Men den klantiga tomten väntade inte tills hon hade somnat. Jag låg där och försökte natta och var skitirriterad över att tomten klampade i källartrappen och stampade fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet och slängde julklappar under granen så att det dunsade.

Det är ju skitsvårt för en fyraåring som längtar till julafton att somna när tomten klampar omkring med julklappar i rummet bredvid. Hon är ju inte dum liksom, det är självklart att hon fattade vad ljuden betydde.

Dessutom var det helt onödigt att tomten la klapparna under granen. Efter 15 år borde tomten veta att jag är väldigt noga med hur klapparna ligger och att jag ändå skulle göra om alltihopa.

Snyggt och jämnt fördelade ska de ligga. Bara tomten skulle komma på att inbilla sig att det är okej att alla paketen ligger på en sida av granen och halvvägs ut på golvet.

Igår hade maken gjort torskrygg i räksås med kokt potatis. Han sa att om jag inte tyckte att det var gott borde jag operera bort mina smaklökar, men jag låter inte folk skära i mig på så lösa grunder.

På sistone har gullefjunets standardfras vid matbordet varit “Jag tänker inte ens äta!”. Det brukar vara så ett tag efter hon träffat mormor och morfar och alltid får något annat om hon inte tycker om maten. Jag tar inte så allvarligt på lite matvägran. Själv växte jag ju upp på att endast äta saker som jag tyckte om vilket innebar att jag för det mesta åt minimalt med mat. Jag fick inga ätstörningar av det och blev tjock till slut ändå. Så länge man inte jagar upp sig och blir hysterisk över mat så ordnar det sig alltid.

Igår blev jag dock lite less på mattjafset. Så jag sa till gullefjunet att alla skulle sitta kvar vid bordet tills hon hade ätit upp maten. Alltihop. Inget “Hur mycket måste jag äta upp och hur mycket får jag lämna?”. Jag säger aldrig sådant till henne om jag inte menar det. Klockan var kring halv sju och jag var beredd att sitta där till nio. När jag har bestämt mig så har jag bestämt mig.

Torsken blev kall. Potatisen också. Det är ju ganska typiskt för torsk och potatis, så därför jag inte är beredd att operera bort några smaklökar för deras skull. Kall torsk och potatis är ännu äckligare än varm sådan så jag hade viss förståelse för att hon inte ville äta. Men hon visste vad som gällde innan det blev kallt.

Jag värmde upp maten och bad henne äta innan det blev kallt igen. Maten blev kall en gång till.

Till slut tröttnade jag och hittade på en lek. Jag utmanade maken att gissa hur många tuggor det skulle krävas för gullefjunet att äta upp maten. Maken gissade på fyra och jag gissade på sju. Jag vet ju att den mängden kall torsk inte går att få ner i fyra tuggor för då kommer den upp igen. Sen berättade jag att jag och pappa hade en tävling och den som hade rätt skulle få en kram av henne i pris. Hon gillar tävlingar och lös upp.

Hon ville att jag skulle vinna. Mamma är bäst. Det tycker både jag och gullefjunet. Så jag delade upp den kalla maten i sju små högar och maken satt och sa “Mamma fuskar ju…!” och barnet stoppade in tugga efter tugga och tittade nöjt mellan oss efter varje tugga för att det var så spännande med tävling.

Istället för att stöka över plågan av att äta kall torsk, potatis och räksås i fyra tuggor åt hon det i sju tuggor för att mamma skulle vinna. Sen fick jag en kram i pris och jag och gullefjunet jublade över min seger.

Maken låtsades vara ledsen (han kanske var det också, det kan inte vara lätt att mamma alltid är bäst) och gick iväg och lastade in i diskmaskinen.

Då följde hon efter och knackade honom på ryggen och när han vände sig om räckte hon upp armarna mot honom för att visa att han också skulle få en kram.

Då blev både maken och jag överlyckliga över att vi har ett så fint, omtänksamt och älskvärt barn.

Barnet kom och visade mig att hon hade hittat en tvestjärt. Jag bad henne visa den för maken. Jag tänkte att han skulle avveckla tvestjärten för jag tycker att de är äckliga.

Maken sa åt henne att kasta den i soporna. Då kom hon tillbaka till mig och berättade vad han sagt och sa att hon tyckte att det var dumt att kasta tvestjärten i soporna. Jag höll med henne. En tvestjärt stannar ju inte i soporna. Den kryper ju ut igen också är man fortfarande inte av med den. Man måste ju mörda den.

Innan jag hann berätta det här för gullefjunet sa hon dock “Visst måste man vara snäll med djur mamma? Det är inte snällt att kasta den i soporna!”. Då kände jag mig tvungen att lägga ner det här med att vi skulle mörda tvestjärten. Jag fick lov att be henne gå och släppa ut tvestjärten i trädgården.

Vi har hittat elefantnycklarna. Så här ser de ut.

Ni kanske trodde att utredningen var nedlagd? Allmänheten tror ju ofta det när brottsfall inte får någon uppmärksamhet. Att utredarna bara har gett upp. Så är ju sällan fallet, de jobbar på i det tysta. I vissa skeden av utredningen är det faktiskt bäst att få arbeta i lugn och ro.

På ett tidigt stadium i utredningen låg ju fokusen på gullefjunet. Det är där man måste börja. När en kvinna blivit mördad är det ofta någon nära anhörig som är skyldig. När ett par nycklar försvinner är det ofta ett barn i nycklarnas närhet som är skyldig. Jag är dock helt säker på att GW Persson skulle säga att det är viktigt att man inte låser fast sig vid enbart ETT spår.

Jag har hela tiden jobbat brett. Jag frikände gullefjunet på ett tidigt stadium. Hon är duktig, men jag lyckas alltid knäcka henne till slut. Jag konstaterade ganska snart att hon var oskyldig. Jag är helt säker på att professor GW skulle ha delat min uppfattning.

Sedan gick utredningen in i ett känsligt läge. De senaste tre månaderna har jag invaggat den huvudmisstänkte i en falsk känsla av trygghet. Jag har diskret frågat saker som “Har du letat i alla dina jackfickor?” och “Alla kavajfickor?”. Total förnekelse hela vägen. Utan husrannsakan har jag själv letat igenom alla jack/kavajfickor. Jag hittade varken nycklar eller telefonnummer till okända fruntimmer.

Alla mina frågor som “Har du kollat på kontoret?” och “I din datorväska?” har mötts med totalt nekande. Så i morse strax före halv åtta fick vi ett genombrott. Jag stod där i duschen och hade varken linser eller glasögon på mig. Då kom gullefjunet och höll upp något utanför duschen och sa “Titta mamma!”. Jag bara “Jag ser inte, vad är det?”.

Som i alla spännande kriminalhistorier så drogs det ut på spänning genom att jag inte fick svaret omedelbart. Ungen upprepade “Titta mamma!”. Jag började känna det som att jag skulle spricka av nyfikenhet “Jag har inga glasögon gumman, jag ser inte, vad är det?………………………. Är det Elefantnycklarna?!”.

Som värsta tv-deckaren alltså! “Ja mamma!” och jag stod där i duschen och undrade när den triumferande bakgrundsmusiken skulle starta.

“Var var dom?” frågade jag. “I pappas byxficka” svarade barnet. Det var ju lite kallt i morse så maken plockade fram ett par byxor som han inte använt sedan i maj å där låg nycklarna.

När jag kom ut ur duschen kände jag mig helt CSI Miami och kunde inte låta bli att säga “You are going were you belong for a very LONG time!” till maken.

Fast han ska ju inte någonstans alls för det vore ju jättejobbigt för mig. Han får ta hela två-veckors-vabben om gullefjunet får vattkoppor istället.