Idag har det hänt två saker som gav mig en rejäl tankeställare. Först kom makens “förkylning” och sen råkade jag titta i frysen. Där fanns i princip enbart matvaror som måste förädlas innan man kan äta dem.
Vad händer om maken tex får feber och säger att han inte orkar laga mat? Och det inte finns någon nödproviant i frysen. Vad gör man då? Ska man svälta? Eller ska man då måsta ta fram kokboken och ställa sig i köket och laga riktig mat? Som nån annan mönsterhustru!
Ni fattar allvaret va? Så jag tog mig an en ny vardagssyssla – jag åkte och handlade för att försäkra mig om att vi inte hamnar i en kris-situation om maken en dag skulle annonsera att han inte kan laga middag.
Nu låter det kanske som att jag inte drar mitt strå till stacken i köket. Men det är inte sant, jag brukar hjälpa till. Ibland hackar jag sallad. Så jag köpte hem lite sånna saker också. Plus en köttbit till maken att lägga i frysen.
Nu är vardagsveckan nästan slut. Kommer ni att sakna den?
Som även får räknas som dagens vardagsinlägg i temaveckan handlar om en bil. Att köra bil är en vardagssyssla, och när man är klar måste man parkera bilen.
Det här är vår bil. Det är nån sorts Volvo. Man skulle kunna säga att den är dåligt parkerad. Jag säger inte det, men om man tex var vår granne skulle man kanske kunna säga det. Eller om man bor i byn och bara råkar gå förbi. Om man var en sån granne eller bybo skulle man kunna säga att det är en parkering som man skulle kunna tänka sig att en bankrånare gör när han byter flyktbil.
Det vi diskuterar just nu är då VEM det egentligen var som hade bilen sist och lämnade parkerade den så här.
Om det skulle dyka upp någon som helst bevisning att det var jag som hade bilen sist vill jag till mitt försvar säga att det lutar lätt uppåt. Det är inte helt enkelt att bedöma avståndet till muren. Och jag är faktiskt mest van att fickparkera.
I det mer troliga fallet att min slutplädering i fallet avgör målet till makens nackdel, ja då låter det annorlunda. SÅ mycket lutar det inte, och man får väl ändå kolla innan man går därifrån.
Maken: Tack. Tystnad. Hur många sockerbitar är det i?
Jag: Två. Är det nått fel? Du har ju inte ens smakat än.
Maken: Jag brukar dricka ur den blå koppen.
Jag: Jo jag vet. Men idag är det två sockerbitar i den röda koppen och en i den blå. Jag kanske också vill dricka ur den blå koppen någon gång, jag tycker OCKSÅ att den är finast.
Maken: Finns det nått kaffe kvar i kannan?
Jag: Nej jag hällde upp allt. Du har fått två tredjedelar och jag en tredjedel.
Maken: Det är inte riktigt två tredjedelar…
Jag: Whatever…
Maken: Du rubbar min morgonrutin när du stiger upp först och kokar kaffe…
Foto på kaffekoppar två gånger på samma vecka. Snart blir ni bortskämda.
Vi bor i en liten by utanför stan, där alla känner alla, eller i alla fall vet vem alla är.
Sen jag började blogga regelbundet så händer det allt oftare att folk som jag känner eller är bekant med kommer fram på stan eller byn och frågar hur mamma eller maken mår. Jag tror att för att jag nämner dem på bloggen känner folk att de törs fråga. Många är nog rädda för att fråga i vanliga fall, speciellt cancer har jag märkt att många människor är rädda att nämna eller fråga om. Vilket jag förstår, man vet ju aldrig hur den som är sjuk eller anhörig hanterar sjukdomen och om de tycker att det är ok att prata om det.
I alla fall tänkte jag att ni skulle få en liten hälso/sjukdomsrapport för er som gillar att läsa om sånt.
Mamma gjorde ju en ablation förra veckan för att försöka bota hennes förmaksflimmer. Ingreppet har ca 50% chans att lyckas. De första sex månaderna kan man fortsätta att ha flimmer utan att det betyder att ingreppet har misslyckats. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.
Maken avslutade sin cellgiftsbehandling i juli förra året. Det här är ju jättelänge sen, hänger ni inte med vänner och bekanta? Han känner sig helt återställd nuförtiden och gjorde sin första kontrollröntgen i november som såg bra ut. Med den cancer han hade tar det fem år av kontroller innan man friskförklaras. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.
Jag då? Jag hade ju magsjuka förra veckan. Är det någon som har frågat om det sen dess? Inte en käft… Jag mår bra nu. Bara så att ni vet.
Ni som hänger med vet ju att det är tvättdag idag. Här kommer då tvätt-inlägget. Om det finns några manliga läsare här i bloggen (förutom min bror som jag tvingar att läsa och trevlige Grabben i bloggen bredvid, som jag inte tvingar för jag känner honom inte ens) bör ni vara extra uppmärksamma nu. För att lära er grundprinciperna om tvätt.
När man ska tvätta delar man upp tvätten i tre högar, i olika färger. För att det inte ska färga av sig.
Vitt / Ljust
Mörkt
Mittemellan
Sen när man är klar så konstaterar man att den mörka högen är lika stor som de andra två tillsammans (kameran förvillar ovan). Så då plockar man de plaggen in mittemellan högen som man bedömer att det finns en risk att de färgar och kastar dem i den mörka högen. Resten kastar man i den vita högen. Sen håller man tummarna att ens färgnings-risk-bedömning är korrekt. Det brukar alltid gå bra.
Nu har man kortat ner tvättiden med en tredjedel. Moderna tvättmaskiner tar ju en evighet, vår tar drygt två timmar att bli klar. Om man kör tre maskiner på raken tar det ju en hel arbetsdag. Om man bodde i en lägenhet med tvättstuga där man måste boka tid, och reglerna sa att man bara får boka en maskin i taget, skulle man ju vara tvungen att gå till chefen och säga att man måste gå ner i arbetstid till 80% för att man måste hinna tvätta.
En gång när jag och maken nyss hade flyttat ihop så misslyckades min riskbedömning. Jag hade ett urgammalt grönt roddarlinne som jag tyckte kunde åka i den vita högen. Jag var bombis på att linnet hade tvättats i den vita högen förut. Sen betrodde jag maken med att stoppa tvätten i maskinen och starta den.
När tvätten kom ut var allting grönt. En mycket otrevlig grön nyans. I TVÅ dagar efter händelsen gick jag omkring och grämde mig. Litegrann över att alla våra vita kläder var gröna. Men mest över att det var mitt eget fel och inte makens.
Sen kom jag på en sak och frågade maken vilket gradantal han hade kört maskinen på. ”Det vanliga” svarade han. Detta svar föranledde omedelbart följdfrågan vad ”det vanliga” gradantalet var och jag fick 60 till svar. SEXTIO! Det är väl inte den vanliga tvättemperaturen heller? Den vanliga är 40 (om man inte är Amerikan, då är den tydligen 30).
Då kändes allt bra igen, för det var inte längre mitt fel, för linnet skulle inte ha färgat på 40 grader. Sen fick maken tvättmaskinsförbud.
Detta hände för drygt tio år sen, men för nått år sen (ibland är jag lite slow) kom jag på att maken kanske hade gjort med flit för att slippa tvätta. Så jag funderar faktiskt på om jag ska lätta litegrann på tvättmaskinsförbudet.
Vem är då Prinsessan på ärten? Jag kom på namnet när dottern satt på golvet och gallskrek för att jag sa till henne att gå in i vardagsrummet istället för att jag skulle bära henne.
Sen när jag frågade maken vad han tyckte om blogg-namnet svarade han att han tyckte att det var perfekt för “när du är trött eller hungrig kan du verkligen vara gnällig”!
Hmm… det blev det namnet i alla fall! And the jury is still out angående vem Prinsessan på ärten i familjen egentligen är!
