Category: Maken

Jag har förtydligat medicinskåpet

I natt har jag sovit lite drygt en timme. Först hade jag en 40-gradig liten kamin liggandes på magen i form av dottern. Förutom att det blev lite varmt för mig så tyckte jag inte heller att det var så bra när hon hade feber att hon låg och värmde upp sig ännu mer på min kroppsvärme. Så mm för mm lirkade jag ner henne på madrassen. Då började maken nysa, så då vaknade hon och klättrade upp igen. Så då fick jag vänta på att hon skulle somna igen och göra om hela proceduren. Nästa gång råkade det bli ett litet ryck på sista förflyttningen också var det helt kört.

Vi hade tagit medicin klockan elva så jag tyckte faktiskt att det var lite märkligt att febern inte gick ner alls. Men man ska ju bara ta medicinen var sjätte timme så vi kämpade på.

Vi lekte med Musse, Mimmi och Pluto. Vi drack vatten med isbitar i muggen. Vi drack vatten ur sugrör. Vi åt piggelin. Vi hade en brottningsmatch för att byta blöjan. Sen bar jag runt lillstackarn i lägenheten tjugo+ varv. Två gånger hann vi läsa pottboken. Vi lekte med apan och ugglan. Sen hämtade vi en laptop och tittade på YouTube i sängen. Jag föreslog olika vaggvisor och gumman föreslog saker som Babblarnas första sång och ösiga Världens bästa Karlsson. Tjugo över fyra somnade hon äntligen till Cornelius Vreeswijk. Då fick jag sova en stund.

Halv sex vaknade skrutten igen hysteriskt storgråtandes. Då hade det äntligen gått tillräckligt länge sedan förra medicineringen så att vi kunde ta alvedon igen. Maken hämtade den här gången också.

Återigen hände ingenting, febern gick inte ner trots medicinen.

Då ni, då råkade jag se vad det var för flaska som maken hade lämnat på köksbänken när han hämtade medicinen. Tavegyl. Det är en klåddämpande medicin. Den är inte alls febernedsättande. Jag önskar att jag kunde säga att jag reagerade med ett roat leende, men jag hade bara sovit en timme så det var flera mil till närmsta leende.

Nu har jag fått sova några timmar så nu är jag inte lika ilsken längre. Jag har också förtydligat medicinflaskorna litegrann.

Vad är vrålets roll i nysningen?

Vi är oense jag och maken.

Jag säger att man inte behöver skrika när man nyser: Jag gör inte det tex. Maken påstår att ljudet inte går att kontrollera.

När maken nyser låter det inte attjo. Det låter ATTJO typ som ett vrål som skallar mellan väggarna. Helt obefogat.

Jag vet att han är sjuk, det har han berättat, han behöver inte demonstrera med ljudvolymen på nysningarna.

Jag kan slå vad om att när han sitter på tex ett jobbmöte så kan han kontrollera vrål-biten av nysningen. Men här hemma försöker han väcka dottern och försäkra sig att även grannarna ska höra att han är sjuk.

Jag är litegrann som Florence Nightingale

Jag och maken har varit förkylda i flera dagar nu. Vi pratar om det olika mycket. Men i eftermiddags när mormor och morfar var barnvakter då blev det allvar. Mormor ringde och sa att stumpan var sjuk så jag åkte dit med sjukvårdsväskan.

39 graders feber uppmättes. Morfar var i upplösningstillstånd. Maken ringde för att få en rapport och när han hörde 39 frågade han om vi skulle åka till sjukhuset. Så jag gav en dos med alvedon och en piggelin. Sen gjorde vi en sjukhussäng på golvet i vardagsrummet och där låg jag och gumman i 45 minuter. Det är den längsta tid hon har legat tyst och stilla i vaket tillstånd sen hon föddes. Detta inkluderar spädbarnstiden när hon bara låg på rygg för då trummade benen hela tiden. Så hon mådde verkligen inte bra.

När den vilostunden var över var febern nere på 38 grader så nu är det fullt ös igen. På henne alltså. Maken ligger fortfarande och jämrar sig på soffan. Jag tror att han också ska få en piggelin efter middagen. Då blir nog allt bra igen.

Jag har förbättrats som sjuksköterska avsevärt sedan jag gick i skolan och praktiserade på sjukhuset och råkade mata ihjäl en gubbe. Jag blev satt till att mata en gubbe som bara spottade ut all maten hela tiden. Sen fick jag själv gå på lunch och när jag kom tillbaka låg han i medicin-förrådsrummet och var död. Sköterskorna sa att det hade varit “på gång” ett tag och inte var mitt fel, men jag har alltid undrat så nu för tiden matar jag aldrig patienter med något annat än piggelin.

Som en hockeymatch

Och hur skulle jag veta att Brasilien och Argentina skulle göra lika mycket mål som typ i en hockeymatch? Mitt Bomben-spel bombade totalt till följd av detta.

Till ära av mitt blogginlägg tidigare idag har maken har för övrigt återupptäckt Couplings och suttit och tittat på sina favoritklipp på YouTube i över en timme nu. Alla klipp han tittar på verkar involvera Steve och maken varvar småskratt med asgarv. Jag var tvungen att hjälpa honom att hitta klippet från middagsbjudningen genom att påminna honom om att klippet förmodligen dyker upp på sökorden ‘lesbian spanking inferno’.

Det är oresonligt av maken att säga nej till saker han inte förstår sig på

En gång när jag kom hem med en lampa sa maken ”Så ful, har du börjat köpa inredningsprylar utan mig helt plötsligt? Tänk om jag också skulle börja köpa lampor, tavlor och mattor utan att fråga dig vad du tyckte om dem först.”

Nu håller ni säkert med maken om att den är ful. Men den står faktiskt inte på sin rätta plats. Den ska egentligen stå i typ en öppen spis och vara tänd, då ser den helt annorlunda ut.

Jag har faktiskt aldrig sagt att maken inte får köpa inredningsprylar utan att fråga mig först. Det får han visst göra. Vi har ett stort badrum.

Risken att han skulle börja köpa inredningssaker är i det närmsta minimal. Han bryr sig liksom inte om sådant. Eller det är inte sant. Han orkar inte bry sig om att göra the research för att välja ut rätt matta/lampa/tavla. Han orkar inte ägna dagar och veckor till att kolla på nätet och/eller gå runt i 100 butiker i timmar (nu får ni tänka shopping i London alltså, här i Piteå är utbudet och tidsåtgången mindre) för att hitta RÄTT sak. Men han bryr sig på så sätt att sitt VETO det använder han!

När jag har ägnat evigheter åt att hitta den perfekta grejen till hemmet och redan i huvudet möblerat med den och sett att den passar perfekt med resten av inredningen, och säger till maken ”kom nu så åker vi och köper den där mattan/lampan/tavlan jag har hittat” då följer han med. Sen när vi kommer till affären. Då säger han alltför ofta ”nej, jag gillar den inte”. Vadå nej?! ”Jag tycker inte att den passar in” brukar han då säga. Ingen som helst hänsyn till all den tid och energi jag lagt ner på att lokalisera just den här saken, och att jag VET att den skulle passa perfekt.

Hur han nu kan komma med ett sådant påstående medan vi fortfarande är i affären? Maken har inte förmågan att visualisera hem en sak från affären och för sitt inre se hur den kommer att se ut i sin hemmamiljö. Det vet jag för han har i efterhand erkänt att den där lampan som han tyckte var så ful passade ganska bra inne i eldstaden när den var tänd.

I alla fall är jag en snäll hustru som respekterar att det är vårt gemensamma hem så det brukar sluta med att jag får göra om hela proceduren och leta reda på någon annan matta/lampa/tavla som maken ger sitt godkännande till.

Nu har jag hittat två knallröda kuddar som skulle passa superbra i vår vardagsrumssoffa. När jag berättade om dem för maken svarade han ”det låter som något som man skulle inreda en bordell med”. Ni hör ju. Han har inte ens sett dem än och har redan avskrivit dem.

Maken förstår sig inte på soffkuddar. Han förstår inte vad de är till för. Klippet nedan är ett av makens absoluta favoriter. Han säger att han ”identifierar sig med Steve från Couplings” i det här klippet.

Repstumpar

Det här är en hög med repstumpar.

Tydligen är det inte bara farsan som är upprörd över “incidenten”.

Maken maler på och maler på om ett rep som inte har använts på över 15 år. Tydligen har det här repet någon sorts känslomässig betydelse. Jag har föreslagit att vi ska lägga de 10 repbitarna i samma påse som det hela repet låg i förut, känslorna försvinner väl ändå inte bara för att repet förändras litegrann?

Det pratas en massa om rep och gräsklippare just nu och det börjar kännas lite tjatigt. Den enda som har något intressant att säga i ämnet är mamma när hon beskriver synen när pappa körde förbi med repet hängandes under gräsklipparen, och när hon berättar varför det inte längre kommer att växa något gräs där “incidenten” hände.

Skulle vi kanske kunna fokusera på det som är viktigt här? Hur ska nu dottern veta var gränsen som hon inte får passera är? Ska jag be en inte-ens-tvååring föreställa sig en osynlig linje som hon inte får kliva över för då är hon för nära den farliga vägen? Va? Jag bara undrar alltså.

Klart att man kan gå ut i pyjamas

Imorse när gullrumpan sa till maken “Mamma säger pyjamaströja” då var det inte jag som kommit fram till att det är ett edgy statement att ha en pyjamaströja med smurfarna på till ett par rosa brallor.

Egentligen var det så att jag hade försökt lära henne att säga “Pappa ska jag verkligen ha pyjamaströja idag?”.

För det kunde ju ha varit så att han hade tänkt till och tyckt att pyjamaströjan var för söt för att enbart sova i och svarat “Ja gumman, det är coolt”. Men eftersom han svarade “Är det där en pyjamaströja?” så bytte vi.

Är det en hare eller en tulpan?

Maken håller just på att klä gullefjunet och när han hade fått på henne tröja och strumpbyxor smet hon iväg. Varpå maken ropar “kom tillbaka, du ska ju ha på dig klänningen med en hare på också”.

Så här ser klänningen med “haren” på ut.

Jag har kanske dålig fantasi. För jag har lite svårt att få det här till en hare. När jag upplyste honom om att det är en tulpan svarade han “jaja, nått sånt, det var ju typ det jag sa”.

Om du också vill ha en klänning med “typ en hare” på så hittar du den här.

Den glada vinkleken

Lillprinsessan har en bok om Tomblibooerna som heter Den glada vinkleken. Maken HATAR den här boken. Han påstår att den är fånig.

Maken: Vad vill du ha för saga?

Jag: Du vill väl höra Tomblibooerna va gumman?

Dottern: Tomblibooerna ja!

Maken: Tomblibooerna är försvunnen, jag kan inte hitta den. Du får välja en annan saga.

Dottern: Tomblibooerna!

Maken: Den är borta, välj något annat.

Jag: Sluta larva dig, den står där bland de andra böckerna. Mamma hjälper till.

Jag: Man va f…? Var är den?

Maken: Det var ju det jag sa, den är borta. Du får välja en annan saga gumman.

Men jag är ju inte korkad. En bok försvinner ju inte bara sådär. Speciellt inte makens hat-bok. 

Jag: Men kolla älskling, mamma hittade Tomblibooerna! Den hade hamnat på översta hyllan bland pappas böcker. Vad konstigt! Men nu kan pappa läsa den för dig.

Dottern: JA! Tomblibooerna!

Maken blänger på mig. Jag hjälpte ju bara till…

Tomblibooerna är en jättefin bok.

De leker en vinklek. Inte vilken vinklek som helst, utan en glad vinklek.

Man kan vinka med i vinkleken.

Igglepiggle är också med i vinkleken.

Och det finns saker som låter. Så då kan man göra ljud. Gullrumpan kräver att man gör ljud! Ooo-ooo. Tingaling. Haaaaahoooooooooooooo. Pip-pip. Onk-onk.

Jag fattar faktiskt inte vad maken har emot den här boken?! Det är en jättebra bok.

Maken återkommer imorgon eller på söndag

Jag beklagar att jag har varit så tråkig på bloggen idag – jag vet att min make är bloggens mest populära inslag. Men jag har inte haft tid med maken idag. Imorse medans fjunet var på dagis jobbade vi båda. Jag kan i och för sig multi-taska och vi jobbar båda hemifrån för tillfället så jag skulle kunna snappa upp bloggmaterial. Men när maken jobbar uppför han sig helt normalt och intelligent. Det är när man kommer till bloggvärldens mecka ‘vardag’ som man kan hämta inspiration från maken.

Jag har läst bloggar idag. Det låter kanske inte som en värdig ursäkt men om man läser Bambis blogg så är vi bloggare likvärdiga med journalister. Så i journalistikens tjänst har jag läst bloggar. Sen grillade jag maken, som man gör i juni oavsett hur jävla kallt det än är. Detta blir, i skrivande stund, bloggportalens 70738onde inlägg om grillning.

Men jag lovar bättring imorgon. När gumman kom hem från dagis tog maken nämligen henne till mormor och morfar. Där hjälpte han morfar med någonting som heter “innerspikning” i pensionärskuvösen som morfar håller på att bygga nu när han har gått i pension. Jag vet faktiskt inte heller vad en “innerspikning” är men imorgon ska jag gå dit och titta och verkligen lyssna (under förutsättning att de inte maler på för länge) och naturligtvis kommer jag då att berätta jag för er vad denna ointressanta form av spikning är.

Paus för ett allvarligt meddelande för en gångs skull

Vi lägger den här bloggens normala flams åt sidan en stund. Häng med ändå så är ni snälla.

Ni som har följt med från början på den här bloggen kommer ihåg att jag för några månader sen berättade om Sophie som fick bröstcancer när hennes son bara var några månader gammal. Hon förlorade kampen mot cancern i fredags, 27 år gammal. Hon efterlämnar sin son Julian som inte ens fyllt två ännu och maken Rasmus som hon gifte sig med bara en månad innan hon gick bort.

Sophie hade en blogg där hon skrev om sin cancer, men sedan mitten av april var hon för sjuk för att kunna uppdatera den. Hennes läsare har kunde följa hennes sista tid på hennes svägerska Daniellas blogg. Sedan Sophies bortgång bloggar Rasmus om sin och Julians vardag på hennes gamla blogg.

Som jag berättade i mitt förra inlägg har Danni startat en insamling i Sophies namn hos Cancerfonden. Ni hittar insamlingen här. Insamlingens mål är 50000 kr och i skrivande stund har drygt 25000 kr samlats in.

När maken diagnostiserades med cancer var jag gravid i vecka 33. Diagnosen var en chock för oss alla, men för mig kretsade tankarna mest kring rädslan för risken att vår dotter skulle växa upp utan sin pappa eller att maken aldrig skulle få lära känna vår fantastiska dotter. Naturligtvis var jag rädd och ledsen för min egen skull också, att bli ensam, att förlora den person jag har planerat att spendera resten av sitt liv med. Man blir ju förbannad när någon eller något kommer och försöker ändra på ens planer utan att fråga. Men jag själv var sekundär till rädslan och sorgen över vad maken och dottern riskerade att förlora. Det jag var allra mest rädd för när maken blev sjuk är nu verklighet för Rasmus och Julian, de måste leva resten av sitt liv utan Sophie.

Cancer kommer att drabba dig också. En av tre svenskar kommer att få cancer förr eller senare. Tycker du att det låter som rätt ok odds? 67% chans att inte drabbas. Då har du fel, för i princip 100% av oss drabbas av cancer. Någon av dina nära och kära kommer att tillhöra de där 33 procenten. Nu är oddsen inte så goda längre, eller hur?

Nu återvänder vi till den här bloggens normala protokoll. Det betyder inte att du ska gå och kolla på tv nu, jag är inte klar än, det betyder bara att jag ska förklara litegrann i klartext för dem som inte fattat the message ännu. Trodde du att jag sitter och skriver detta bara för att du ska ha något att läsa? Så är det faktiskt inte – inte idag i alla fall – det är meningen att du ska klicka på länken och donera till cancerforskningen.

Jaha, du MISSADE länken?! Jag hjälper till, här kommer den igen klicka här. Du kan donera genom att skicka ett SMS. Sånna skickar du väl säker femtio gånger om dagen så du hinner kanske med ett till va? Om någon annan cancer än bröstcancer ligger dig “närmare om hjärtat” hittar du en rad olika sätt att hjälpa cancerforskningen på Cancerfondens hemsida.

Är det så att du är dig själv närmast och det här känns inte så viktigt för dig just nu? Det är ju så att du donerar ju egentligen inte till Sophie eller hennes familj, du donerar ju till dig själv och dina närmaste, du kommer också att drabbas förr eller senare.

Du hinner inte just nu? Nähä, ska du kolla på friidrotten? När ska du göra det då? Imorgon? Eller om 10-20 år när du själv drabbas av cancer? Då kan jag berätta att då är det försent. Om du vill hjälpa dig själv när du, eller någon i din närhet, blir sjuk senare i livet så är det idag du ska donera. När du blir sjuk är det forskning som hände för 10, 20, 30 år sen som kommer att hjälpa dig. Så det gäller att ligga steget före om du ska ha någon nytta av din egen donation.

Every little helps, så om du inte har flera hundra eller tusen att ge så är 50 kr himla bra också om många donerar. Matte ni vet.

Åsså avslutar vi med länkarna igen – Sophies insamling och andra sätt att hjälpa Cancerforskningen.

Spela roll liksom

Maken: Är de här byxorna löjligt korta eller bara korta?

Jag: De är löjligt korta.

Maken: De känns faktiskt löjligt korta.

Jag: Har det någon betydelse då? Din halmhatt är ju också löjlig och den springer du ju omkring i på offentliga platser.

Maken: Det är faktiskt skillnad på löjligt och löjligt.

Vi ser inte samma saker jag och maken

Maken är väldigt intresserad av historia. Med resultat att jag har besökt ett antal historiska platser. Jag tycker också att det är kul med utflykter. Vissa historiska platser kan jag ta till mig mer än andra. Här kommer några som jag kanske inte var lika exalterad som maken över.

Det här är Merville Gun Battery i Normandie. Eller något av de andra Gun Batterys som vi såg. Här ser jag en taskig väg, två åkrar och fyra bunkrar. Maken ser hela slaget om Merville utspela sig när han står och tittar på detta.

Detta är på Sardinien. Jag kommer inte ens ihåg vad detta var, jag tror att vi bara råkade stöta på det på vägen. Jag ser en cirkelformad mur med en öppning i. Maken ser ett helt hus, och hela byn runtomkring.

Fortfarande på Sardinien och det här är en bro som är fantastisk på något sätt enligt maken, förmodligen för att den är gammal. Jag ser dock bara en trasig bro.

Här är vi i en park i sydvästra London och tittar på ett monument över Magna Charta som anses vara grunden till Englands parlament (Magna Charta alltså, inte den här trappen med tak över). När vi stod och kollade på detta minns jag att jag frös och undrade vart närmsta pub fanns. Också undrade jag varför monumentet stod just där, men det frågade jag aldrig maken för om jag hade gjort det skulle han ha berättat det för mig och det skulle ha försenat pubbesöket.

Här är vi på Högberget här i Jävre och tittar på en grav från Bronsåldern. Jag ser en hög med stenbumlingar men maken ser förmodligen hela begravningsceremonin utspela sig framför sina ögon.

När vi är på historiska utflykter och museum brukar jag gilla presentshoppen på slutet bäst. När lillan blir större och vi ska göra sådana här familjeutflykter tillsammans tror ni då att hon kommer att tycka att jag är en cool morsa som gör så här eller kommer hon att tycka att jag är pinsam?

Jag har förresten ingen temavecka i veckan som ni kanske har märkt.

 

Grattis på Mors Dag

Maken är inte så bra på att komma ihåg dagar som köpmännen har hittat på, eller födelsedagar eller bröllopsdagar. Han vet om det själv så han var strategisk och friade på min födelsedag så att förlovningsdagen ska vara samma som födelsedagen så att han ska ha en dag mindre att komma ihåg. Med resultatet att han en gång lyckades glömma födelsedagen och förlovningsdagen på en och samma gång. Det är tur att han har en fruga som inte bryr sig om sånt där utan bara blir glad över att få ännu en rolig historia att berätta.

Han är dock bra på att fatta vinkar. Så jag fick sovmorgon idag. Bäst av allt var dock att han lärde gullegumman att säga ‘Grattis på Mors Dag’. Då blev jag himla glad.

Meddelande till maken

om du skulle råka titta in här under kvällen vill jag bara påpeka att det är Mors dag imorgon. Eftersom du har glömt att köpa present eller ett kort (det vet jag för enda gången du varit i stan i veckan var jag också med) så kan jag tipsa om att jag önskar mig en sovmorgon. Och tacos till middag.

Rör inte min tandborste

I vanliga fall står våra tandborstar så här. Makens till vänster och min till höger.

Men igår hade vi städat och när jag kom för att borsta tänderna stod de så här.

Och min tandborste var blöt och makens var torr. Jag är väldigt känslig när det gäller tandborstar. Jag vill bara att min tandborste skall komma i kontakt med MINA tänder.

Nu ska jag åka och köpa en ny tandborste.

Om en pall med en apa på

När dottern var ca 8 veckor gammal köpte jag en pall med en apa på till henne. Maken och min mamma skrattade och hånade mig och frågade vad jag trodde att hon skulle med en pall till. Det var som att dom inte fattade att hon inte alltid skulle ligga på rygg och jollra. Att hon skulle växa och bli större och att pallen var en investering inför framtiden. Vi skulle ju flytta hem från London och om jag inte köpte ap-pallen då skulle hon aldrig få någon ap-pall. För jag har då aldrig sett någon ap-pall här i Piteå i alla fall.

Mest tror jag att det var så att maken var bitter för att jag övertalade honom att vi skulle sälja hans älskade trasiga skinnsoffa. Vi har fortfarande meningsskiljaktigheter angående om soffan var av riktigt skinn eller av fusk-skinn. Den var av fusk-skinn. Vi kompromissade och han fick behålla den trasiga fåtöljen av fusk-skinn, för den tog mindre plats på flyttlasset, också sålde vi soffan. Jag sålde soffan för dess marknadsvärde som var £10. Vi är inte helt överens om det där marknadsvärdet heller, men det var inte jag utan marknaden som satte det priset. Sen köpte jag en ap-pall till ögonstenen för £12. Jag tror att det är här skon klämmer för maken och att det är förklaringen till varför han alltid haft ett ont öga till pallen.

Att vara förälder var så nytt för oss då. Maken hade inte vant sig ännu vid att nu gör vi uppoffringar för att dottern ska få saker. Ut med soffan och in med pallen alltså.

Pallen har i alla fall kommit till otroligt mycket användning. Dottern sitter på den. Hon ramlar baklänges från den och slår i huvudet. Hon står på den och lämnar handavtryck på balkongdörren. Hon tar ett steg åt sidan när hon står på den och trillar av och slår sig. Hon hämtar den och använder den för att klättra upp och nå saker som hon inte får ha, också drar hon i dem så att de rasar i huvudet på henne. I största allmänhet har pallen gett oss många tillfällen att komma närmare vår dotter när vi fått möjlighet att krama och trösta henne.

Nu skrattar dom inte längre åt pallen. Maken springer dock och gömmer den i skattkammaren hela tiden. Men jag och dottern är ett litet team så vi letar reda på den och tar fram den igen.

Mello

Jag hade ju tänkt blogga om Eurovision för er men det blir ett kort inlägg. Jag sov så gott. Det finns liksom inget skönare än när man sover, fast bara precis så djupt att man är medveten om att man sover.

Något som stör upplevelsen är dock när maken sitter och petar på en och frågar “ska du verkligen sova nu, då kan du inte sova inatt” eller “gå och lägg dig i sängen istället”.

Azerbaijan förresten? När jag gick i skolan låg det inte i Europa. Å andra sidan var Pluto fortfarande en planet när jag gick skolan. För er som fortfarande tror att Pluto är en planet kan jag berätta att det inte är det. Pluto av-planetiserades 2006. Då blev det en dvärgplanet, och sedan blev det en plutoid.

Vi ska inte ha någon orm eller ödla

Kom på något viktigt jag har glömt att berätta. Inatt drömde jag att maken kom hem med en orm och leguan, och hängde ormen på hatthyllan så att den ramlade ner på min axel när jag kom hem. Då blev jag hysterisk och började tjuta. I drömmen alltså. På riktigt är jag varken hysterisk eller en lipsill.

En leguan är en ödla förresten. När jag drömde det här var det bara en ödla, men nu har jag konsulterat google för att ta reda på vad det var för sorts ödla karln hade släpat hem och det var en leguan.

Nu har jag, för säkerhets skull, informerat maken om att han kan glömma att vi ska ha någon orm eller ödla så det är ingen idé att han kommer hem med något av det. Han bara ignorerade mig och fortsatte läsa tidningen. Sånt kan nu driva en till vansinne.

Nu ska jag åka till stan, så nu vet ni det fastän ni inte ens har frågat.

Glöm inte att tävla om babydojjor eller en musmatta.