Category: Maken

Ni som har hängt med här på bloggen ett tag vet ju att maken har tvättmaskinsförbud. Fast jag har ju listat ut att han kanske färgade tvätten med flit för att slippa tvätta.

Så jag har ju gjort några försök i att under övervakning låta honom göra små tvättrelaterade övningar. Som att hänga tvätten till exempel. Då påstod han att torkstället var för litet. Så här såg det ut när han hade fyllt torkstället med tvätt.

När jag hade hängt om samma mängd tvätt var torkstället inte för litet längre för då såg det ut så här.

Det känns inte riktigt som att maken är redo för att ta något eget ansvar för tvätt ännu.

I snart tretton år har vi varit ihop maken och jag. Jag vet att han vill ha två sockerbitar i kaffet och att he wouldn’t want to be seen dead with a cupcake, jag vet att hans bacon måste vara av högsta kvalitet men märket på ketchup tycker han är helt oviktigt, jag vet vad hans favorittandkräm är och att han gärna vill att en tjärtvål ska stinka ner hela badrummet. Detta och en massa andra saker vet jag om maken. Jag vet oftast vad jag ska köpa åt honom även om han inte är där för att berätta det just i beslutsögonblicket.

Jag har inte ätit strössel på glass på över 20 år, kanske 25. Jag var i alla fall tonåring senaste gången jag åt strössel på glass och maken har definitivt aldrig sett mig ha strössel på glass.

Det är inte svårt att lära sig mina “egenheter” när det gäller glass. Jag är inte en äventyrlig glassätare. Två kulor vanilj ska det vara. Varje gång de senaste 20 åren minst har det varit så. Jag väljer oftast glass till efterrätt på restaurang så maken har haft många tillfällen att notera detta under årens lopp. Han har minsann noterat att jag ofta sneglar avundsjukt på barnmenyn för att jag tycker att den ser intressantare ut än vuxenmenyn.

Okej då, jag erkänner att jag ibland tar bara en kula, eller tre kulor vanilj. Någon enstaka gång om det finns blåbär så byter jag ut den ena kulan vanilj mot en kula blåbär för att liva upp litegrann. Men om osäkerhet råder kan det aldrig bli fel med två kulor vanilj.

Idag då, när vi skulle dricka kaffe på stan så skulle jag vakta barnet och maken skulle köpa glass åt oss. Jag var väldigt tydlig med att idag skulle det vara en kula vanilj och en kula blåbär till mig. Övertydlig, för när jag väl har bestämt mig kan det nästan förstöra hela dagen för mig om jag inte får det jag har beställt.

Då när maken stod där och skulle beställa så frågade tanten om det skulle vara strössel på glassen. Man kan ju tycka att maken då borde ha tänkt “hon har aldrig strössel på glassen så det vill hon säkert inte ha” och tackat nej.

Men det gjorde han inte. Han tänkte “anledningen till varför frugan aldrig har strössel på glassen är förmodligen att hon aldrig har blivit erbjuden strössel förrut”. Av någon anledning trodde maken att jag lyckats ta mig upp i (nästan…) medelåldern utan att ha blivit erbjuden strössel trots att det finns strössel på alla glassbarer, och bensinmackar, i världen. Så han tackade ja till strössel. Chokladströssel dessutom.

Glassen var god. Strösslet skulle jag ha kunnat klara mig utan.

Jag är INTE som klippt och skuren för att vakna alldeles för tidigt till tonerna av:

Dottern: Jag vill ha välling!

Maken: En kopp kaffe skulle sitta fint.

Nu blir det i alla fall inte fler kaffekoppar i sängen för maken. För han spillde ut den. Det är den tredje eller fjärde koppen han spiller ut sedan vi köpte ny säng och ny madrass för drygt sex månader sen. Tidigare har han bara ignorerat vad jag sagt om kaffe i sängen. Men nu är det jag som har makten och nu blir det inte fler kaffekoppar i sängen.

Efter röntgen och gipsningen idag gick vi på Ekbergs för att få en kopp kaffe och lite frukost kl 11.

Maken: Tror du att man kan få på ett par extra large diskhandskar ovanpå de här gipsen?

Jag: Så att du kan diska menar du?

Maken: Jag tänkte mer på att duscha och så där….

Den där cykelvurpan maken gjorde igår ni vet. Nu är det då så att det idag har visat sig att han har brutit ett ben i handleden i BÅDA händerna.

Maken har ont. Ja det är synd om maken. Absolut. Han har dock fått smärtstillande.

Låt oss nu titta på vad det här betyder för MIG. För det finns inga receptbelagda mediciner mot det lidande jag kommer att få utstå de närmaste fyra veckorna. För att lindra mitt lidande skulle det behövas ett hembiträde.

Laga all mat. Diska all disk. All städning. Springa och serva med tekoppar. Bre smör på kex. Skära hans mat. Alla blöjbyten. Borsta tänderna. Alla brottningsmatcher med dottern när det är dags att klä på/av, gå/åka någonstans som hon inte vill. All kvällsbadning. Tänk om det helt plötsligt går och blir sommar – bada i havet. Han får inte lyfta eller göra några plötsliga eller överdrivna rörelser med händerna. Vilket i princip innebär att han inte kan vara ensam med dottern, eftersom att hålla ordning på henne involverar mycket lyftandes när man ska sätta stopp för ofog.

Jag kommer alltså att vara en ensamstående mamma och Florence Nightingale på samma gång resten av sommaren.

Men jag har upplyst honom om att när han ska på dass får han lösa det själv. Där drar jag gränsen.

Jag har gjort flera tekoppar till maken ikväll. Och brett smör på hans kex. Och lyft ner tallrikar från skåpet åt honom. Och dragit åt skärpet i hans morgonrock flera gånger. Morgonrocken kommer fram som ett brev på posten när maken lider.

Jag vet hur det här kommer att sluta. Jag kommer att få diska själv i flera månader.

Jag har fått med mig maken på det här med cyklandet. Både igår och idag har han följt med. Fast det blir kanske inte fler gånger. För sista biten när vi var nästan hemma idag drog han iväg i en välda fart och snart var han utom synhåll.

När jag svängde av viadukten mot sista kurvan tänkte jag “vad är det som ligger där framme i kurvan och skräpar?”. Sen såg jag att det var maken som låg där och skräpade. Då tänkte jag “nu har han säkert brutit benet också måste jag agera Florence Nightingale igen”.

När jag kom fram satt han där och försökte få loss skosnöret som gått upp och snurrat fast sig i pedalen. Han hade inte brutit benet. Han hade bara voltat över styret. Cykeln satt ju fast i skon så den följde med på volten. I alla fall sa maken att det gått bra, han hade tagit emot hela sin kroppstyngd på händerna. Så nu har han jätteont i båda handlederna.

Maken bad mig linda den vänstra handleden, som gör mest ont. Men min mamma som är reumatiker hade något bättre, ett specialstöd med en skena i som håller handleden rak. Mamma berättade att man kan tom ha den i vatten. Då sa jag till maken “vad bra, då kan du fortfarande diska”.

Maken åkte iväg till Reprisen förra veckan och kom hem med ett “fynd”. En barnsadel till cykeln för 100 kr. Han var mycket nöjd med sig själv och sitt fynd. Jag ska kasta bort den. För det finns anledningar till varför den bara kostade 100 kr.

Som den här remmen.

Och den här ståltråden.

Maken säger att stolen duger och att den är jättesäker. Jag säger att den säkert duger till något barn någonstans i världen. Men den är inte tillräckligt säker för det barn som jag har burit i magen i nio månader. So it’s going.

Om man tänker sig en hypotetisk söndagsmorgon. Säg att förälder 1 stiger upp typ kl 7 och leker och tittar på Bolibompa och läser böcker i en timme. Sen gör man skiftbyte typ 8. Då har förälder 2 fått sova en timme längre än förälder 1. Då säger regeln att förälder 1 har rätt att sova MER än en timme till när det är dennes tur att sova igen.

För det är jobbigare att stiga upp tidigare för första passet. Den som får sova första passet får sova “oavbrutet”. Man är mindre trött på andra passet också. När förälder 1 ska lägga sig för att få sin del av sovmorgonen tar det ju en stund att varva ner igen. Därför kan man inte säga att förälder 1 ska stiga upp kl 9 för att båda föräldrarna då har fått lika många timmar sovmorgon.

Nej den som har stigit upp och tagit första passet får OB-tillägg på sitt sovpass. Minst en halvtimmes påslag. Men det är mer korrekt med en timme extra. Maken säger att detta är någon sorts sosse-påhitt. Nu bor han i en sosse-kommun så det är bara att han vänjer sig.

Idag åt vi pasta med hemmagjord tomatsås. Under matlagningen gjorde maken så här.

Då sa jag till honom “det där går aldrig, du kommer att få tomatsås över hela köket”. Och maken han lyssnar aldrig på mig. Men det gör ingenting. För jag städar bara efter folk som har legat inuti min mage i nio månader. Andra dom får clean up their own mess.

Jag brukar få e-mail av Liberoklubben. Jag ska kanske erkänna att jag inte läser dem så noga. Men jag har noterat att det alltid står

Tips! Liberoklubben finns även till för din partner! Därför har vi en massa nyttig information för honom. I nästan varje mail vi skickar har vi tagit med goda råd till din partner. Så håll utkik efter “Till din partner”…

Och jag håller utkik och jag håller utkik. För jag skulle gärna vilja veta vad som skulle hända om jag en dag sa till maken “Jag har fått e-mail från Liberoklubben och de har skickat med nyttig information till dig”. Skulle han komma rusande och knuffa mig ur kontorsstolen? Skulle han be mig printa ut det? Skulle han be mig vidarebefordra det till honom?

Men än så länge har utkikandet inte gett något resultat. Det verkar som att de luras, för jag har inte sett till några goda råd till maken. Jag kanske har missat det, jag får börja läsa e-mailen ordentligt istället för att bara hålla utkik.