Category: Maken

Jag är en värdelös jul-morsa

Det här med egna julkalendrar med presenter i va. I bloggvärlden finns det barn, jämnåriga med gullefjunet, som den första december fick prinsessklänningar till ett värde av 200 kr. Man undrar ju vad som ska finnas i luckan på julafton?

Jag har ju också en egen adventskalender av burkar med små presenter i.  Mitt stackars barn har fått nöja sig med två identiska jultomtar (utspridda på två dar) för 15 kr från Dollarstore som hon var totalt ointresserad av, tre garn-gummor (på samma dag) som följde med en veckotidning som hon blev jätteglad över, såpbubblor från Coop för en tia som hon blev så exalterad över att jag snart kollapsar av syrebrist och ett par andra lika meningslösa överraskningar. Min målsättning är att snittpriset per “lucka” ska ligga under 10 kr. Det är inte lätt ska jag säga er. Det finns inte många saker som kostar under 10 kr i dagens samhälle.

Frånsett detta ligger jag egentligen bra till med burk-kalendern i sig. Jag har alla småprylarna som ska i burkarna. Sudd, badleksaker (5-pack som ska fördelas över fem dagar) och lite andra saker. Jag har inte alla 24 burkar än, men jag har framförhållning. Vi åt upp rödbetorna häromdagen och det är så lite majonnäs kvar i burken att jag kan kasta bort det om det krisar. Jag har burkar för en hel vecka framöver. Det är bara så att jag har slut på färdigpyntade burkar. Jag har flera färdigmålade som bara skulle behöva lite papper och tejp. Men jag orkar inte ikväll.

Fattar ni vilken dålig mamma jag är? Jag orkar inte klippa och klistra så att mitt barn får en helt ny burk imorgon! Men innan ni fördömer mig totalt vill jag påpeka om att jag har åkt totalt åtta mil för att fika idag och det tyckte gullefjunet var kul.

I alla fall. Jag har löst det här. Jag har vänt på en burk. Jag klistrar nämligen två bilder på varje burk. Bilden på “framsidan” betyder att burken är o-öppnad och bilden på “baksidan” betyder att den är öppnad. I teorin alltså om man hade en komplett 24-burkars-kalender. Så kommer det att vara nästa år, jag tänker långsiktigt. Gullefjunet är bara två, hon vet inte riktigt vad som pågår, hon börjar förstå nu as we go along medan jag skapar mig själv onödig jul-hysteri. I år vet hon inte vad som är bak och fram.

Första gången gullefjunet öppnade den här burken såg den ut så här.

Istället för att sätta mig och klippa, färglägga och limma just ikväll när jag inte orkar har jag vänt på burken. Hon vet ju inte att baksidan betyder att den redan är öppnad. Så imorgon ser burken ut såhär.

Som kompensation har jag lagt i två hönor istället för en.

Kommer jag att ligga sömnlös inatt över mitt tillkortakommande? Nej, hönorna kommer att göra succé, också kan maken ägna dagen till att plocka fram bondgården och “bunker-leka” innan han åker bort i två dygn. Lagom tills Stockholms-ovädret kommer, så att JAG måste gå ut och sopa och skotta. Jag vet att ni längtar efter att snön kommer till mig mer än vad jag gör.

Tyst Dusch vs Familjedusch

Ett dygn har 24 timmar. Av dessa 24 timmar duschar jag i 5 eller max 10 minuter.

I morse tänkte jag att jag skulle ta en Tyst Dusch för en gångs skull. En Tyst Dusch är när man inte konverserar med någon medan man duschar. Under en Tyst Dusch behöver man inte ha en hand utanför duschdraperiet och mota bort ett barn samtidigt som man säger “kom inte så nära, du blir blöt och vi har ju nyss brottats i 10 minuter för att klä på dig så vi vill inte göra om alltihop redan nu”. Om man vill ta en Tyst Dusch måste man låsa dörren. Så jag låste dörren.

Jag hann inte mer än in i duschen och blöta håret innan maken ryckte i dörrhandtaget. “Öppna” ropade han med vad jag tolkade som panik i rösten. “Herregud, gullefjunet har ramlat och slagit sig och nu forsar det blod ur ett jack i huvudet” tänkte jag och flög ur duschen så att hela badrumsgolvet blev blött och låste upp dörren.

“Vad är det?” frågade jag skräckslaget maken. “Jag behöver på dass” svarade han då. Av dygnets 24 timmar hittade han alltså inget annat fönster att gå på dass än de 10 minuter när jag försöker låsa in mig i badrummet.

Så den Tysta Duschen blev en Familjedusch. En Familjedusch är när jag står i duschen, maken sitter på dass och läser en bok och barnet springer omkring i badrummet. Den stora skillnaden mot en Tyst Dusch är att man under en Familjedusch har konversationer i stil med denna.

Barn: Titta mamma.

Mamma: (öppnar draperiet) Ja men titta, du sitter på en pall med ett måttband runt halsen.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Kolla! Du sitter fortfarande på en pall.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Men oj, du har trillat av pallen!

Sen när man torkar sig fortsätter konversationen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej jag är inte ledsen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej älskling, jag är inte ledsen. Jag är bara LITE irriterad, det går snart över om jag får en kram.

Makens språkbruk

I bilen på väg hem från stan häromdagen.

Maken: Är det okej om vi svänger förbi Röda Korset på vägen, så kan ni sitta i bilen medan jag springer in bara snabbt?

Jag: Det är kallt i bilen, vad ska du kolla efter där?

Maken: Jag hade tänkt kolla om de har någon ryssf*tta.

Jag: Va? 

Maken: En ryssf*tta.

Jag: En ryss-vad-för-nått?

Maken: En ryssf*tta.

Jag: Jag tror inte att de säljer sånt på Röda Korset! Dessutom tycker inte jag att det är lämpligt att du springer in och köper ett snabbt skjut från ett ryskt fnask medan jag och din dotter sitter i bilen och väntar…

Maken: Vet du inte vad en ryssf*tta är?

Jag: Inte om det är något annat än vad det låter som.

Maken: Det är en ryssmössa, en sån där med lurv på du vet. Alla kallade dem för ryssf*tta när jag gick i skolan.

Jag: Det var då ett jävla namn på en mössa. Dessutom borde du inte använda sånt språk när gullefjunet är med. Tänk om hon går till dagis och säger “Pappa har en ryssf*tta”. Vad det skulle pratas på byn!

Fotot ovan är maken i min mössa förra vintern. Lurvet han har i fejjan hör inte till mössan och var egentligen helt oförsvarligt. Maken hävdade dock att han var tvungen att odla skägg för att klara av kylan under sin första norrländska vinter.

* Jag vill inte ha någon o-önskad söktrafik…

Maken säger att jag är “mjuk”

Vi sitter i soffan allihopa medan gullefjunet dricker välling.

Maken: När man nattar henne på kvällen så märker man när hon börjar bli trött. Då blir hon kramig också brukar hon alltid klättra upp och lägga sig på min mage. Men hon ligger bara kvar några sekunder innan hon rullar ner igen, för jag är ju inte mjuk ju.

Till saken hör att när hon lägger sig på min mage brukar hon minsann ligga kvar tills JAG rullar iväg henne. Vilket maken ser ut att komma på sekunden efter han avslutat meningen.

Jag: Vad menar du med att du “inte är mjuk”?

Maken: Ja, jag är ju så mager.

Jag: Uhm…

Maken: Ja alltså, du har ju bröst!

Jag: Bröst? Var det dem du tänkte på när du indirekt sa att JAG är mjuk?

Maken: Ehh, ja, nej, eller, ja du har ju lite mage också… eller ja, vad jag menar är att du är i alla fall mjukare än mig.

Jag: Vill du att jag ska skicka en spade så att du kan gräva en ännu djupare grop?!

Maken: Vad jag egentligen skulle säga var att man märker när hon är på väg att somna.

En Stockholmare i Norrland

Strax före åtta i morse låg jag och Stockholmaren jag är gift med i sängen och pratade om vädret.

Maken: Det har snöat jättemycket inatt.

Jag: Hur mycket är mycket? Tre cm eller en dm?

Maken: Det är över en dm snö bara på balkongräcket.

Jag: Det är ganska mycket.

Maken: Det skulle inte förvåna mig om de har stängt av E4an.

Jag: Stängt av E4an?! Vi är inte i Stockholm nu… de stänger inte av E4an för lite snö… De har väl varit ute och plogat hela natten om det har snöat så mycket. De stänger inte av E4an. Hur skulle det se ut!

De är så naiva när det gäller snö de där Stockholmarna!

Kvart över åtta meddelade maken att han hade luthersk prestationsångest över snön och gick ut och började sopa loftgången.

Maken vill stämma frissan

Maken tycker att sådan där färg som barn får i håret som belöning för att de varit så duktiga när de klippt sig är fult. Han är helt upprörd över att färgen sitter kvar i hårbotten en hel månad efter det vi sist klippte gullefjunet.

Jag har förklarat för honom att man inte kan hålla på och stämma folk över småsaker och att om vårt barn lät oss tvätta håret på henne lite oftare utan att de ska måsta vara fullt vattenkrig skulle färgen ha varit borta för länge sedan.

En baksätesförare till

Maken brukar säga att jag är världens sämsta backseat driver. Det här är förstås helt osant. Inte att jag kör från passagerar eller baksätet alltså, för det gör jag. Men jag är väldigt bra på det. Jag ger goda råd och övervakar så att allt går rätt till.

Idag har maken varit ute och kört bil. Gullefjunet var med, men jag var hemma. När de kom hem berättade maken att han hade varit tvungen att göra en vad han kallade “relativt kraftig inbromsning”.

Då hörde han från baksätet “mamma säger att man ska köra sakta”.

Mammas flicka!

Inte klockan sju på morgonen

Jag har sagt till maken att jag tycker att det är onödigt att väckarklockan är i gång på helgen. Då vill vi ju mjölka varenda minut av sovmorgon som erbjuds. Om gullefjunet skulle råka sova fortfarande kl 7 finns det ingen mening att väcka henne med en väckarklocka.

Maken glömmer dock alltid att slå av den. Så även igår/morse. Dessutom är han trött när klockan ringer och tar en evighet att hitta avstängningsknappen. Så gullefjunet hann förstås vakna. Hennes första ord var “Välling”. Då svarade maken “Ja det kan du få. Men vad säger man?”. 

Det är klart att man vill ha ett väluppfostrat barn som säger “kan jag få” och “tack” istället för att ge en-ords-befallningar. Men det finns en tid och en plats för allting. Klockan sju på morgonen på en söndag när gullefjunet, och JAG, har blivit väckta i onödan av en väckare är inte ett tillfälle när det är nödvändigt att tjafsa om ett tack.

Jag hade god lust att ta ett stycke gräsmatta från bondgården och lappa till maken med den och säga “hämta bara vällingen för tusan”. Han räddades dock av gullefjunet som hann säga “välling tack” innan jag fick ett utbrott.

That’s it – nu har maken loppis-förbud

Igår skulle maken gå en promenad för att gullefjunet skulle somna i vagnen. Det låter väl riskfritt, eller hur? Man tänker sig inte att något ska kunna gå fel under en sådan aktivitet.

Men det kan det. Under den där promenaden hittade maken en skylt där det stod “Loppis”. Här i byn! Det blev säkert bromsspår på marken när maken girade vagnen och styrde kosan dit pilen pekade.

Jag tyckte att han var borta länge för en sövning. När han kom hem igen fick jag förklaringen. Sist maken släpptes lös på loppis tillsammans med gullefjunet kom de hem med ett smutsigt ankskrälle.

Jag har på sistone sagt till maken att gullefjunet har lite väl mycket leksaker som består av många delar. Lego. Klosslådan. Barbafamiljen. Trollfamiljen. Matlagningsgrejorna. Pussel. Osv. Jag har aktivt föreslagit att till julklappar i år borde vi satsa på leksaker som är EN sak.

Så vad kom de hem med igår då från loppiset? Kajsa Anka kanske? Nej, maken kom hem med en hel jävla bondgård. Komplett med djur och allt. 37 delar istället för en.

Nöjd var han också, för han fick allt detta för 40 kr. Samuelssons – av makens beskrivning av var huset låg måste det ha varit hos er han var – om ni läser detta så ger jag er 80 kr om ni tar tillbaka alltihop.

Jag vill speciellt dra er uppmärksamhet till den här delen. Det är en lastpall.

När jag frågade maken vad man skulle använda den till på bondgården hade han inget tillfredsställande svar.

Fortsätter det på det här sättet kan man ju snart inte släppa ut maken på egen hand längre.

Å en grej till. Jag har redan hittat en låda där bondgården är nedpackad, och hoppas att alla ska glömma bort dess existens. Jag packade upp hela bondgården och byggde upp igen enbart för att fota den till det här inlägget. Bara så att ni vet vad jag går igenom för att ni ska få titta på bilder

“Jag behöver inte prata med någon”

När en person i ett förhållande blir allvarligt sjuk påverkas självklart båda två. Om man då har helt olika sätt att hantera saker och ting kan det bli lite problematiskt. Den ena personen kanske tycker att det hjälper att veta så mycket som möjligt om sjukdomen och vad som väntar, och den andra kanske tycker att man inte blir gladare av att hålla på och veta en massa saker. När man är anhörig och är den som vill ha en massa fakta och svar blir det lite svårt att få göra som man själv vill hantera saker och ting. Man kan ju inte påtvinga den som är sjuk att veta saker som de inte vill veta.

Maken var ensam hos läkaren när han fick sitt cancerbesked, han hade aldrig någon som helst tanke på att hans symptom kunde vara cancer så han hade insisterat på att gå dit själv. Läkaren sa något i stil med ”Vi får naturligtvis göra lite tester och sådär men med min erfarenhet är jag helt säker på att du har cancer. Lämna in den här blanketten på avd X för blodprov och den här på avd Z för röntgen”. Sedan skickade läkaren hem maken utan att ens fråga om han hade någon hemma som kunde ”ta hand om honom”.

När första chocken lagt sig tyckte jag att det var ett mycket märkligt sätt att leverera ett så allvarligt sjukdomsbesked på. Jag tyckte i alla fall att de kunde ha skickat med en lapp med information om vart man kunde vända sig om man ville ha någon att prata med. Maken däremot var mycket nöjd med hur läkaren hanterat det. Han var tacksam att han fick ett klart besked med en gång istället för att läkaren körde ”katten sitter på taket, katten har ramlat ner” metoden.

Att det fanns ett ”Cancer-centrum” på sjukhuset där man kunde få support och fakta var något som vi inte fick veta förrän långt senare. Jag övertalade maken att vi skulle gå dit och titta en gång på vägen hem från sjukhuset. Jag ska inte påstå att jag släpade dit honom, men han följde nog mest med för min skull.

När vi kom dit plockade jag med mig typ 20 informationsbroschyrer som jag sedan läste och inte berättade för maken vad det stod i dem. Det dök också upp en sådan där sympatisk dam som brukar jobba på sådana ställen som berättade om den hjälp och support de kunde erbjuda.

De hade supportgrupper där man kunde vara med och träffa andra som var i samma situation. Det vill maken inte alls. ”Tänk om de andra är ännu sjukare än jag, på vilket sätt ska det hjälpa mig att träffa dem en gång i veckan?” tyckte han.

Enskilda samtal med en psykolog kunde de också erbjuda. Då tyckte jag att det kanske vore en bra idé att testa det. Maken sa att han inte behövde det, han hade inget att prata om, och om han skulle komma på något att prata om hade han ju mig att prata med tyckte han. Då sa jag ”Hallå, jag är ju en prat-idiot, jag har ingen psykologikarta, det kanske skulle vara bra att prata med ett prat-proffs?”. Men maken tyckte att jag dög alldeles utmärkt.

Sympatiska damen föreslog att hon skulle be psykologen ringa maken så kunde de diskutera om han trodde att det skulle vara något som han skulle känna var till hjälp. Det gick maken motvilligt med på. Sen när psykologen ringde och jag efteråt frågade vad de kommit fram till svarade maken att de kommit överens om att han inte behövde någon psykologhjälp för han ville hantera det hela själv och han hade ingenting han behövde prata om. Jag tror att det mest var maken som kom överens och att tanten fick hålla med.

Gratis massage kunde man också få, både den som var sjuk och som anhörig, eftersom det är avslappnande. Jag var mega-gravid så jag kunde inte nappa på erbjudandet, och maken var inte intresserad. Jag tyckte faktiskt att han hade kunnat ta en massage för min skull, det var ju gratis för tusan.

Någon nytta tyckte jag faktiskt att han kunde se till att dra av att han var sjuk. Gratis är gott, och folk betalar dyra pengar för alla de här grejerna som maken inte ville ha. Till slut hittade ”vi” i alla fall något som maken kunde tänka sig att testa, någon sorts japansk karate-yoga som skulle vara avslappnande som maken tyckte lät kul. Jag tror att det var karatebiten som lockade.

Han skrev upp sig för nästa tillfälle. Men när den dagen kom så stod det typ fyra läkare och glodde mig mellan benen och diskuterade om jag skulle ”push some more” eller om de skulle plocka fram skalpellerna och snitta upp mig. Jag var tydligen medicinskt intressant där jag låg och skulle föda för de frågade om jag gick med på att en läkarstudent var med under resten av förlossningen. Jag svarade att det var helt ok och att jag couldn’t care less if they invited a bus-load of japanese tourists. Det var alltså inte läge för maken att springa iväg på karate-yoga just då.

Det slutade med att maken aldrig använde sig av någon av all den support som erbjöds. Vilket störde mig litegrann. Om det hade varit jag skulle jag ha pratat och avslappnat mig igenom hela support-menyn.

Fast en sak var jag och maken helt överens om att DET var den bästa supporten vi hade kunnat ha under den tiden. Gullefjunet. Hennes attityd var typ ”Cancer? Jaha. Jag behöver äta/spy/skita/gråta/tröstas/sova i alla fall”. Tack vare henne hade vi mycket mindre tid att gå omkring och grubbla över saker och ting.

 

Pappa fyller år

Jag och gullefjunet är i köket.

Jag: Kom gumman, jag ska viska en sak.

Hon kommer springandes.

Jag: Pappa fyller år idag. Vi ska koka kaffe också ska vi tina bullar och fika i sängen. Men det är en överraskning så du får inte berätta för pappa.

Jag börjar med kaffet och tar fram bullar. Gullefjunet kryper omkring på golvet vid ett litet bord vi har vid kyl/frysen där det kort som hon fick på dagis när hon fyllde år har trillat ner från kylen. Sen springer hon iväg till sovrummet och jag  hör följande.

Gullefjunet: Pappa du fyller år! Här får du ett kort.

Maken: Åh, tack så mycket, vad snäll du är.

Gullefjunet: Vi ska fika bullar!

Så gick det med den överraskningen. Maken blev glad i alla fall, även om han inte blev så överraskad.

Tårta som jag inte gjort idag.

Nu ska jag byta lakan så att vi blir av med allt pärlsocker.

Jag är orolig för abborre

I veckan har jag varit så där ordentlig och förplanerat en matmeny för en gångs skull. För halva veckan i alla fall. Måndag var det kebab (hemma alltså, inte på någon kebabkiosk), igår pölsa och potatis och ikväll blir det en pasta från receptpärmen och torsdag är vi bortbjudna.

Fredag då är dagen som jag är orolig för, jag äter helst något gott på fredagar. Då fyller maken år. Vi har en regel som säger att när man fyller år får man bestämma middagen. När jag fyller år brukar vi äta något gott. Typ spagetti och köttfärsås eller carbonara eller något annat som elaka människor kallar för barnmat.

Det ligger ju några abborrar i frysen. Jag är inget fan av fisk överhuvudtaget, men det finns ju fiskar och fiskar. Just abborre hör till kategorin fiskar som jag gillar ännu mindre än andra fiskar. Jag är lite orolig att han ska välja abborre. Han försökte föreslå abborre förra helgen men då avstyrde jag det, men nu är det ju hans födelsedag så då kan han utöva makt om han vill vara taskig.

Jag behöver en plan. Jag tror att jag ska säga till honom att brorsan sagt att han gärna vill ha abborre när han kommer hem nästa gång och att vi därför måste spara dem till dess. Jag har ingen aning om brorsan tycker om abborre, men han brukar äta det mesta utan att klaga så det går säkert ner.

Vår två-åring har burit 10 burkar till återvinningen helt själv

Som en del av er vet hade vi en katt i London. En dag hittade jag ett par av makens strumpor i toalettstolen. När jag frågade maken varför han lagt dem där fick jag till svar att det hade han faktiskt inte gjort. Katten fick skulden. Ett tag senare kastade katten ett till strumppar i toaletten. Den gången la hon dessutom ner locket efter sig. Jag tyckte att katten var så otroligt duktig att jag till och med övervägde att ringa till Aftonbladet.

Vår dotter är precis lika duktig som katten var. Jag fick en hel kasse med 8-10 glasburkar av min kusin. Maken var med när jag hämtade dem så han visste vad jag skulle ha dem till. När vi kom hem sa maken “jag ställer dem i skattkammaren”. Bredvid återvinningslådorna.

Nu är burkarna puts väck. Men maken har minsann inte rört dem säger han. Han låter till och med förolämpad när jag antyder att han har kastat bort dem.

Då finns det ju ingen annan förklaring än att dottern, som är två år, helt på egen hand har burit en påse med 10 glasburkar till återvinningsstationen. Som hon inte ens vet var den ligger. Hon frågade väl någon efter vägen. Hon måste ha gjort det nattetid. För på dagarna lämnar vi inte henne vind för våg att reda sig själv, så om hon startat detta projekt på dagtid skulle någon av oss ha märkt det.

Jag känner mig ganska irriterad. Fast jag vet att det är fel. Man kan inte bli arg på en två-åring över sådana här saker. Jag borde bli stolt istället för att hon klarar av sådana här avancerade saker helt själv.

Det här fattar jag inte

Man har ett torkställ med tvätt stående någonstans i lägenheten. Kanske i köket. Eller i vardagsrummet. Stället har kanske hunnit stå i flera rum. Det kanske stod i köket till att börja med, också skulle man laga mat, så då bar man det till vardagsrummet. Med tvätt och allt förstås. Sen skulle man se på tv som skymdes av stället, så då bar man kanske tillbaka det till köket. Eller till sovrummet. Sällan badrummet för där är det oftast kallt och fuktigt.

Vilket rum torkstället står i är inte så viktigt i sammanhanget. Till slut är tvätten torr. Den kanske har varit torr i en halv dag. Eller en hel dag. Kanske till och med lite längre. Man borde hänga/lägga undan den. Det är dock ingen brådska, för tvätt brukar inte rymma. Ibland brukar någon i och för sig försöka kidnappa den. Signalementet på gärningsmannen är oftast kort, av kvinnligt kön, blå ögon, lockigt blont hår och högljudd. Men tvätten hittas oftast oskadd ca en meter från torkstället så det här känns inte som ett allvarligt hot mot tvätten.

Det kan helt enkelt vänta tills tvättvikar-andan infinner sig. Det enklaste är ju att ta tvätten direkt från stället och in i garderoberna. Så tvätten får hänga kvar på stället också bär man runt på stället i lägenheten. Det väger inte mycket alls, så det är inget problem att flytta på om det skulle råka vara i vägen.

Så helt plötsligt är torkstället bara borta. Någon har ställt det i skattkammaren. Var är tvätten då? Hänger den fortfarande på stället inne i skattkammaren?

Nej den gör inte det. Den ligger i en hög på sängen. Eller i en korg som står ovanpå sängen.

Varför gör man så? Det är ju som att flyga lågbudgetflyg och mellanlanda och byta plan för att ta sig mellan Stockholm och Paris.

Makens musiksmak

Jag och maken har lite olika musiksmak. Det är ju inte helt lätt att beskriva en persons hela musiksmak. Bäst sammanfattar man dock makens musiksmak med att artisten eller kompositören helst ska vara död för att maken ska gilla musiken. Gärna sedan 100-tals år tillbaka.

Klassisk musik gillar han. Gärna sådant som jag tycker låter som begravningsmusik. Femtio- och sextiotalsmusik brukar också få godkänt. Ibland sjuttiotalsmusik. Också den där gubbstrutten som inte sjunger, han pratar istället. Evert Taube ni vet.

Taubes låtar i sig har jag inte så mycket emot, en del av dem är trevliga. När någon annan än han själv sjunger. Jag kan bara inte med att höra på när gubben själv “sjunger”. Särskilt när vi är ute och seglar brukar maken vilja spela olätet, “det hör till när man seglar” påstår han. Jag brukar få lust att hoppa i sjön för att komma undan.

Igår då. Maken missade Sylvia Vrethammars version av Kung i baren. Han hade nattningspass just då. I morse frågade han om han hade missat något bra tolkning av Uggla igår. Jag berättade att han hade missat en jättedålig av Sylvia, och letade reda på den på webben och spelade för maken.

Då säger maken “jag tycker att det lät ganska bra, det är bara för att du inte gillar samba du inte tycker det var bra”. 

Hallå!! Man blir faktiskt ingen kung i baren och man kommer dragandes med samba. Det fanns ingen som helst övertygelse när Sylvia sjöng “den 25e smäller det”. Jag tror faktiskt inte att det smäller kring Sylvia särskilt ofta, hon ger inte det intrycket.

Dessutom tycker jag att det var ett mycket märkligt av maken att gilla Sylvia. Hon är ju inte alls död, hon lever fortfarande. Det såg vi ju alla igår när hon vickade på rumpan medans hon sjöng.

Här skulle det egentligen varit med ett videoklipp

Längst upp på mina föräldrars tomt stod det tidigare ett hus som revs för ungefär ett år sedan. Där brukar vi vända bilen när vi är där. Själv brukar jag nöja mig med att göra min vändning på gruset som alltid varit en uppfart. Maken däremot har en tendens att ta ut svängen ut på ytan som tidigare var under huset. Sandigt brukar man kunna beskriva underlaget som.

Idag skulle lerigt ha varit en bättre beskrivning. Maken fastnade. När han försökte komma loss sprutade det lera som en ler-fontän. Finns det sådana? Maken skapade i alla fall en.

Min telefon är inte så smart så jag kastade mig ur bilen för att springa och låna morsan och farsans Ipad att fota med. Kanske filma litegrann. I bloggens tjänst. Så att ni bloggläsare skulle kunna känna det som att ni nästan var med på plats. Tänkte även be farsan komma med fyrhjulingen för jag räknade minsann med att maken inte skulle ta sig loss.

Just när jag högg tag i Paddan och skulle springa tillbaka och föreviga alltihop fick maken loss bilen. Bittert va?!

Ni får därför nöja er med en bild på hur bilen ser ut nu.

Jag får i alla fall se det från den ljusa sidan. Maken har faktiskt skärpt sig sedan jag klagade förra veckan.

Mor och dotter outfit

Maken tycker inte om velour, eller plysch som han kallar det. Jag skulle inte gå så långt som att säga att han hatar det, men i den regionen är det. Jag har ett par mjukbyxor som är hans favorit-hatobjekt.

Det var inte bara maken som smyg-shoppade idag på loppis. Jag fyndade fyra plagg till gumman för 40 kr. Varav tre var i velour/plysch.

När vi kom hem visade jag ett par lila byxor som jag köpt för maken. Då sa han “är inte mor och dotter outfits lika töntigt som his & her outfits?”.

Jag fattar då inte vad han menar. Jag tycker inte alls att gullefjunets mjukbyxor är ett dugg lika mina. HELT olika färger. Men karlar har ju en tendens att vara lite färgblinda.

När jag hade tagit det här fotot visade jag det för maken och berättade att jag skulle skriva ett blogginlägg om hans kommentar. Vet ni vad han sa då?

Han sa “vilka byxor är dina och vilka är gullefjunets?”.

Eventuellt försökte han vara rolig, men jag är inte säker. Det lät som en seriös fråga. Om ni också undrar kan jag ge er en ledtråd. Gullefjunet skulle ha tillräckligt med plats över för att swing a cat inuti det ena benet av mina byxor.

Hon valde den själv

Idag har vi varit på barnklädes- och leksaksloppis på Familjens Hus. Maken kom och frågade om jag hade någon enkrona. Jag borde förstås ha frågat vad han skulle med den till, men jag antog att han skulle på dass och att man behövde en krona för att öppna dörren.

Så var det inte. Han och gullefjunet var och fyndade bakom ryggen på mig. En ful anka köpte de. Lortig var den också.

När jag frågade maken om det inte fanns något annat de kunde ha valt svarade han “hon valde själv ut den”.

Hon är faktiskt bara två år. Man kan fortfarande styra hennes “egna” val. Om hon väljer en lortig sak kan man föreslå en annan renare sak och då väljer hon den helt själv istället. Ibland får man föreslå några olika andra saker innan man får napp, men det brukar lyckas till slut.

Nu är vi en enkrona fattigare och en lortig anka rikare. Fast ankan är lite mindre lortig nu när den har åkt en vända i tvättmaskinen.

När maken hänger gardiner

Jag har nu införskaffat en lång gardinstång som löper över både fönstret och balkongdörren. Sen köpte jag billigaste julgardinerna jag hittade, de ska ju bara hänga där en månad.

Gardinerna var alldeles för långa, så när maken satt upp stången bad jag honom hjälpa mig att trä på den ena gardinen medan jag gjorde den andra så att jag kan nåla hur mycket de ska sys upp.

Det tog honom en evighet att trä på sju öglor. Jag suckade att det inte var så noga eftersom jag bara skulle mäta och att de ändå skulle ner igen om fem minuter.

När han var klar såg hans sida ut så här.

Och min sida såg ut så här. (Ja jag vet…. jag ska knyta om dem snyggare, men just nu skulle jag ju bara mäta).

Maken såg ingen skillnad.

Att byta halvljuslampa på en Volvo

Igår var jag på Forslunds och köpte en ny halvljuslampa till bilen. Drygt 400 spänn ville de ha för lampan + arbetet att byta den. Så då tog jag bara lampan. Idag tog maken lampan och bilen till farsans garage för att byta den.

45 minuter senare ringde maken för att säga att det tog lite längre tid än han räknat med, och att farsan också var där för att hjälpa till nu, och kunde jag hämta på dagis.

En halvtimme senare när jag kom dit hade de gett upp. När jag frågade vad problemet var så “kom de inte riktigt åt”. Jag tyckte att de skulle öppna huven igen så att jag fick titta, men det ville de inte för “det går inte, det är för trångt”.

Jag insisterade i alla fall. Sen petade jag upp fjädern och sen petade jag loss lampan. Inte på nolltid, men efter typ 10 minuter.

När man har kommit så långt ska ju den nya lampan tillbaka också. Då tog pappa och maken över igen.

De tittade och diskuterade och bände och petade. Tappade ner lampan i motorn. Fiskade upp den och fortsatte. Till sist fick jag prova. Tappade ner lampan in i kåpan där hela skiten sitter. Fiskade upp den och fortsatte. Man skulle liksom styra in en lampa genom ett hål i en konstig vinkel där man inte ryms att böja på handleden och ingenting ser. Efter mycket meckande fick jag dit lampan. Sen petade pappa tillbaka fjädern. Finalmomentet är då alltså att kontakten ska på.

Männen satte igång och samarbetade igen. Blodvite uppstod.

Jag stod tittade på och väntade på min tur. För jag visste att min tur skulle komma. När det äntligen blev min tur störde de mig hela tiden. Maken genom att komma med en massa olika verktyg som mejslar och tänger som han tyckte att jag skulle testa att använda. Pappa genom att stå och säga “får jag prova igen”. Trots dessa störningsmoment lyckades jag till sist hitta rätt i blindo och trycka dit kontakten.

När allt var klart sa jag till maken “Visst är jag en duktig bilmekaniker?”. Då förringade han min insats genom att svara “Framför allt har du mindre händer”.

Fast jag bidrog med intelligens också, för det var jag som kom på åt vilken håll man skulle trycka fjädern för att få upp den. Utan mig skulle de aldrig ha fixat det. De skulle ha fått åka till Forslunds och betala 300+ spänn för att få lampan bytt.

Lampan har i alla fall tre personers fingeravtryck på sig, och sådana där lampor ska man ju helst inte ta på, så den går säkert sönder igen om någon vecka. Då får vi göra om alltihop igen.

Jag har pratat allvar med maken

Idag sa jag till maken att vi var tvungna att sitta ner och prata ut. Vi kan inte ha det så här som vi har det just nu.

Jag förklarade för honom att han inte kan gå omkring och uppföra sig helt normalt och rimligt hela tiden. Han får skärpa sig.

Bloggen blir lidande om maken inte gör eller säger någonting knäppt som jag kan rapportera om. Vi bor mitt ute på landet. Det finns begränsat med inspiration. Det är inte så att det bara händer grejer som man kan informera om hur som helst så fort man går ut genom dörren. Någon måste inspirera en.

Det är hur länge som helst sedan han gjorde något hel-manligt som att leta efter sina nycklar i frysen. Inte heller har han kommit med några befängda idéer om saker som han tycker att vi ska göra på sistone. Det är nästan som att man skulle kunna tro att han slutat leta upp ointressanta saker att plåga mig med att åka och titta på. Det vet jag att han inte har. Jag hörde minsann med ett halvt öra hur han frågade pappa om han fick låna boken Jävrebyns Historia för inte så länge sedan. Men han har inte gjort några försök att övertala mig att någon dum idé är bra på jättelänge.

Jag tror att jag ska köpa en engångsgrill och en köttbit åt honom. Så att han kan ta med det ut på balkongen någon dag när det snöar. Då får jag något att skriva om. Jag kan påstå att det var hans egen idé.

 

Låt bli strömbrytaren

Om barnet som sitter närmast strömbrytaren hela tiden släcker lampan när man sitter och äter. Då är det korrekta sättet att hantera problemet att säga “Tänd lampan och sluta upp med det där”.

Det är helt fel att säga “Tänd lampan igen annars blir mamma tjurig”. Inte heller är det roligt att fråga “Hur ser mamma ut när hon är tjurig?”.

Vem tycker att sånt är kul? Jag gör inte alls någon sådan där min när jag surar, någon har dresserat barnet att göra så där. Någon kan definieras som någon av samma människor som tar mitt godis.

Rött och rosa passar inte ihop

Imorse när maken hade klätt gullefjunet kom hon rusandes till mig och storgrät. Hon var verkligen jätte, jätteledsen. Det bara sprutade tårar. Då sa jag till henne “Ja älskling, jag vet, jag förstår hur du känner. Röd tröja passar inte till rosa byxor”. 

Maken muttrade något om att hon hade fastnat med huvudet i tröja när han skulle ta på den. Men jag vet bättre, jag vet varför hon var så ledsen. Vem vill bli ivägskickad till dagis klädd så? Men jag tröstade henne och sa att hennes polare bara är två-fem år de också så de har säkert inte så bra koll på vilka färgkombinationer som passar ihop.

Nu är det säkert någon som tycker att det är moderiktigt att bryta mot vilka färger som passar ihop. Men innan man börjar med sådana moderiktiga experiment bör man ju ha koll på vilka regler det är man bryter mot.

Så jag har satt upp en lapp på stumpans garderob som maken kan konsultera när det är han som ska välja kläder. Det finns plats kvar på pappret så jag kan fylla på eftersom när vi identifierar nya svårigheter.