Category: Maken

Parkeringsböter

Vi åkte till Barkaby Handelsplats. Parkerade. Ställde p-skivan. Gick på Ikea ett tag.

Oparkerade bilen och körde till Bromma Blocks. Parkerade.

“Ställ p-skivan!” sa jag. Ni behöver inte föreställa er ett befallande tonfall, men det var vad jag använde. Jag använder befallande tonfall när jag säger åt folk att ställa p-skivan.

“Det har jag redan gjort” svarade maken. Vi gick in på Blocket och gick i lite affärer. Fikade. På Åhlens stod jag och kollade på en hårtork och sa till maken att jag kanske borde köpa en ny för att jag hade för mig att den jag har var en julklapp från morsan och farsan när jag var kring typ 15.

En snart 30 år gammal hårtork alltså. Det är absolut inget som helst fel på den. Den blåser fortfarande nästan av huvudet på en så torkförmågan kan man inte klaga på. Sladden börjar dock vara lite sliten. Den har gått sönder på ett par ställen så att man ser sladdarna inne i sladden.

Jag ställde dock tillbaka hårtorken. Jag tyckte att det var lite onödigt att lägga 600 spänn på en hårtork när man kan laga sladden med silvertejp.

När vi kom ut på parkeringen hade vi fått parkeringsböter. Det visade sig att när maken sa att han hade ställt parkeringsbrickan så menade han att han hade gjort det i Barkaby och tyckte inte att han behövde ställa om den när vi kom till Bromma ett par timmar senare. Så när vi kom till Bromma Blocks hade vi väl 30 min parkering kvar.

Sånt får mig att koka! Bortkastade pengar. En hel jävla hårtork. Jag ställde tillbaka hårtorken för att jag tyckte att den var onödig och när vi kom till bilen så satt det en liten lapp där som kostade 500 spänn för absolut ingenting alls.

När vi körde därifrån försökte maken byta ämne. Han vill ha ett eluttag i badrummet i vårt nya hus så att han ska kunna ladda tandborsten där. Jag tycker att det är en onödig kostnad att en elektriker ska dra in ett eluttag för en tandborstes skull när det finns eluttag i andra rum.

“Nu har vi en till god anledning att sätta ett eluttag i badrummet om du ska köpa en ny hårtork”.

Jag bara “Vi ska INTE ha någon hårtork i samma badrum som det finns ett badkar. Mer än ett mord har skett med hjälp av badkar och hårtorkar. Det finns säkert fall där den utlösande faktorn och motivet har varit en onödig parkeringsböter…”.

Det här hände för flera veckor sedan. Jag har köpt en ny hårtork sen dess. Och berättat för hantverkarna att vi inte har råd med några eluttag i badrummet eftersom vi behöver de pengarna till eventuella framtida parkeringsböter.

Jag undrar en sak om korv

Om man har en fullt duglig falukorv – varför gör man då korv stroganoff av den? Det kan ju inte precis kallas för förädling att göra så.

Maken pratade om “omväxling”. Helt orimlig anledning att förstöra falukorv för. Om man vill ha omväxling kan man ju göra köttbullar.

Barnet hon grät för hon “tyckte inte om sådan korv” och ville lämna hälften.

Jag berättade att det var uteslutet för jag hade ätit upp all min mat och hon hade bara fått en slev och den var så liten så hon fick inte lämna.

Till slut kom vi fram till en kompromiss. Hon fick en slev till och sedan åt hon upp hälften av det som var på tallriken och fick lämna andra hälften.

5 years all clear

Vi har medvind just nu. Kanske läge att köpa en trisslott.

Idag har maken blivit “friskförklarad” från cancern. Typ, det funkar ju inte riktigt så. Men man går på regelbundna kontroller i fem år och om cancern inte kommer tillbaka inom 5 år så är det högst osannolikt att den kommer tillbaka alls. Och idag gjorde maken sista delen i femårskontrollen och det var tumörfritt den här gången också. Så vi räknar det som friskförklarad.

Man kan förstås fortfarande få lungcancer som jag brukar påpeka för maken då och då när han går ut och röker. Jag tycker att det är himla onödigt att dra på sig en annan cancer när man har överlevt en. Men just idag fokuserar vi inte på lungcancern. Idag har vi en cancerfri dag.

Med det här beskedet och nya huset känns det litegrann som att vi kan trycka på play igen efter att livet varit på paus i fem år. Inte hel-paus förstås. Vi har ju haft gullefjunet och det är ingen paus. Men det känns som att vi fått börja om från början igen. Byta land, skaffat nya jobb och någonstans att bo. Men vi har hela tiden vetat att vi vill ha en egen fontän och därför har det bara känts temporärt och då är det är svårt att settle down. Nu känns det som att vi kan göra det igen.

Nog om goda nyheter. Det finns dåliga också. Jag har man-flu. Jag vaknade i fredags och tänkte “Vad är DETTA, jag mår as-dåligt?!”. Hur förstod jag då att jag drabbats av man-flu undrar ni. Jo, jag kände igen symptomen, jag har bevittnat dem så många gånger. Ont i halsen och öronen. Snorig. 38 graders feber. Vilket är 0,8 grader över gränsen för man-flu. Också det tydligaste tecknet av allt – jag tänkte “Jag kommer ALDRIG att kunna stiga upp ur sängen idag”.

Det var förstås helt överdrivet som det mesta som har med man-flu att göra. Dagis var stängt i fredags och jag hade tagit semester så det var bara att kravla sig upp. Men jag är väldigt sjuk fortfarande, har varit hemma från jobbet idag. Det om något är en fingervisning om hur sjuk jag är för jag tar inte smällen av karensdagen över en genomsnittlig man-flu.

Ett pussel

Jag: Kan du inte hjälpa mig att vända på bitarna?

Maken: Nej.

Jag: Då får du inte pussla någonting heller!

Maken: Är det ett hot eller ett löfte…?

20160213_233456

Jag känner minsann honom. På slutet när hela grovjobbet är gjort och det bara är 100 bitar kvar kommer han att dyka upp och vilja vara med.

En blindgångare

Idag berättade maken att hans kollegas (som också råkar vara en gammal kompis) fru köpt en jacka som jag trånat efter litegrann ända sedan jag köpte min Stockholmsjacka. På rea köpte hon den dessutom, så jag bad maken ställa lite frågor och hur mycket rea och om det var exakt rätt jacka. Han ställde inte frågorna rätt så han fick göra om några gånger.

Så där satt två stolpskott som ingenting förstår om jackor och försökte via SMS komma fram till rätt information.

Skärmklipp Maken1

Skärmklipp Maken2

Skärmklipp Maken3

The fuse failed to detonate om man säger så…. Jag råkade få vantarna på telefonen när jag skulle kolla fakta om jackan å ja ba “Self-destruct?! Den här förevigar jag på bloggen…”.

Å maken bara “Nej det kan du inte göra, vi skriver ju båda ordet “bögig” – det kan du inte lägga upp på bloggen, det är inte PK”.

PK hit och PK dit. Sluta använda ordet då. På den här bloggen är det jag som bestämmer om man måste vara PK eller ej.

Jag har ingen att prata med

Jag vill ha nya kuddar i soffan. Jag tycker att vi behöver det. Jag är trött på de gamla.

Jag vill gärna prata med någon om soffkuddar.

Jag sa till maken “Vi borde köpa nya kuddar i soffan” och han svarade “Mhm”.

Tre gånger frågade jag gullefjunet om hon tycke att vi skulle köpa nya kuddar i soffan. Till slut tittade hon upp från sin film och sa “Va??!”.

Snart letar jag upp ett soffkuddsforum på nätet så att jag kan prata kuddar med någon som är intresserad och bryr sig om mina problem.

Jag höll på att dö och maken brydde sig inte

Idag när jag gick från jobbet höll jag på att dö. Det var med nöd och näppe jag tog mig till tunnelbanan med livet i behåll. Så kallt var det alltså att jag höll på att frysa ihjäl.

När jag kommit in på tunnelbanan och var utom den allra mest akuta kylan och faran ringde jag maken och frågade om han inte kunde komma och hämta mig vid vår station så att jag slapp gå hem i över 10 minuter i minus 30 graders kyla.

Han sa nej. Han hänvisade till att jag överdrev och att det “inte var mer än minus 13” och att “han lagade mat”. Jag tror att han hade någon fler patetisk ursäkt också men den har jag hunnit glömma vad den var.

Inte okej.

Sen fattar ju alla att tåg också fryser i det här vädret och när tåg fryser så kan de inte gå enligt tidtabell. Så jag missade bussen med 10 sekunder. Den körde iväg just när jag kom ut vid busshållplatsen. Jag tyckte minsann att det såg ut som att busschauffören vinkade när han körde ifrån mig. Det kändes i alla fall som att han gjorde det.

Så jag textade maken.

Kallt ute

Tror ni att han kastade sig i bilen och kom och hämtad mig? Nej han gjorde inte det. Han svarade

Okänslig make

Inte okej.

Man skulle nästan kunna tro att maken vill skiljas. Att han inte törs säga det och att han försöker få mig att lämna honom.

Att det ligger en affär alldeles bredvid busshållplatsen har faktiskt inget med saken att göra. Folk går ut och in genom dörrarna så att det blir kallt inne i butiken också.

Som en riktig norrlänning

Maken har arrangerat korvgrillning med dagiskompisarna till helgen och sagt att han ska ta med ved och snickra grillpinnar. Sen upptäckte han att det inte var kvar så mycket av veden han fick av grannarna som han trodde.

Maken: Jag måste köpa mer ved till korvgrillningen på lördag.

Gullefjunet: Varför måste du KÖPA ved?

Maken: För det vi har räcker nog inte.

Gullefjunet: Kan inte morfar skicka lite ved?!

Bra att hon inser det orimliga med priset på ved i den här stan.

 

Man ska leva som man lär

Gullefjunet (med ett upprört tonfall): Pappa det står en kaffekopp med kaffe i på vardagsrumsbordet!

Maken: Det är inte kaffe, det är te.

Gullefjunet: Ta bort den!

Maken: Du kan bära den till köksbänken.

Gullefjunet: Tänk om jag spiller?

Maken: Bär försiktigt.

Gullefjunet: Jag gör det inte! Om du har ställt den där får DU bära bort den!

Jag applåderar vilt.

Jag (till maken): Vadå…? Varför tittar du på mig sådär? Så är det ju – den som drar fram plockar bort. Jag har själv hört dig säga det många gånger.

Saker maken har missuppfattat om datorer

Maken tror;

  • Att det är svårt att ladda ner Chrome. Så många gånger som han har sagt att han vill ha Chrome skulle man kunna tro att det är det största problemet med en ny dator. Chrome är en promenad i parken jämfört med att sätta upp Outlook.
  • Att det ingår en PDF-läsare i Office-paketet. Nu har jag laddad ner Adobe så han kommer förmodligen att fortsätta tro det för att han kommer att kunna öppna PDFer.
  • Att hans bokföringsprogram ska följa med när han laddar upp “allt på sin dator i molnet”. Nej, jag orkar inte ens förklara. Det funkar inte så.
  • Att hans bokmärken ska finnas där hipsvips bara för att han någon gång har sparat dem någonstans som han inte riktigt kommer ihåg eller märkte var.
  • Att jag kan saker om datorer bara för att det funkar när jag är klar. Jag chansar mig fram. Att tordas testa är nyckeln till framgång. Man MÅSTE få svära medan man håller på annars går det inte.

När jag frågade maken om jag fick raljera över hans bristande datorkunskaper på bloggen svarade han “Det har jag absolut inga problem med bara datorn funkar som den ska imorgon. Betyder det att du har installerat Chrome om du kan blogga på datorn?!”. 

Man kan faktiskt blogga från Explorer och Firefox också. Till och med från Safari och det är nödläge. Men Chrome är installerat. Det gjorde jag medan jag väntade på Office-helvetet.

Det finns något som heter Excel mobile och Word mobile nu för tiden och jag vill ha Excel skrivbord och Words skrivbord. Jag höll på att explodera innan jag upptäckte det. Fattar fortfarande inte var skiten är sparad på datorn men har hittat hur man kommer till rätt ställe i alla fall.

Maken kommer att bli tokig när han märker att pil-upp-tangenten på hans tangentbord sitter precis där man vill att shift-tangenten ska sitta. Så jävla irriterande.

 

Jag har blivit lurad

Maken har köpt ny dator idag. Och igår. Men den han köpte igår lämnade han tillbaka idag. Så igår höll han på och försökte installera saker på datorn som han lämnade tillbaka idag.

När han hade bytt dator idag och vi var i Barkaby så sa maken “Ska vi göra ett deal? Jag tar Gullefjunet till Andys lekland och du behöver inte följa med och kan gå och shoppa. I gengäld fixar du till min nya dator ikväll”.

Jag tog dealet. Det lät bra. Nu känner jag att jag nog har blivit lurad.

Maken kastade nämligen in ytterligare villkor. Att jag skulle vara på gott humör och inte svära medan jag fixade datorn.

Jag känner just nu att det här är tamifan helt orimliga krav. Det är ju ungefär samma sak som att kräva att man ska vara på gott humör och inte svära när man gör någons momsredovisning.

När man håller på med någons dator vet de aldrig var de har några av sina lösenord och när man håller med deras momsredovisning vet de inte var de har kvittona.

Att få svära är faktiskt en mänsklig rättighet under sådana arbetsförhållanden.

Maken har det inte lätt

Förr hade maken en person som upplyste honom om sanningar. Nu har han två.

Ikväll efter Gullefjunet hade gått och lagt sig vandrade hon in i vardagsrummet och sa till maken “Jag kan inte sova när du har tvn så här högt! Om du sitter och tittar på telefonen så tittar du inte på tvn så då kan du stänga av tvn…”.

Maken kunde ju inte protestera mot sin egen argumentation så tvn är nu avstängd.

Maken körde över en cyklist

Vi är inne i lite av en cykelolycksperiod i den här familjen just nu tydligen.

Jag är en utomordentligt kompetent “backseat driver“. Jag sitter bredvid maken och berättar hur han ska köra och säger “kolla där” för att varna honom för saker och vid akut fara skriker jag “AKTA!”. Jag och maken har olika definitioner på “akut fara”. Men det viktiga i sammanhanget är att jag hjälper till att hålla folk vid liv. Oss och andra.

Igår var jag inte med och då krockade maken med en cyklist. Han stod stilla vid en korsning och väntade på att köra ut och när det blev fritt och han körde ut kom det en cyklist och körde rakt in i sidan på bilen.

Det viktiga är att cyklisten inte blev skadad. Ja det här är också en definitionsfråga för han har textat maken och sagt att hans jacka gick sönder och han har “ont” och “som han förstår det är det makens försäkring som går in”. Men cyklisten var en karl så man ska inte lägga så mycket värderingar i hans utlåtanden om vad som gör ont. Om han inte är gipsad har han inte “ont” på något sätt som är värt att tala om.

När maken berättade om incidenten så hade jag ingen som helst sympati med honom. Om jag hade varit med och skrikit “AKTA!” skulle det säkert aldrig ha hänt. Jag stöttar inte folk som kör över cyklister. Jag är cyklist och jag saktar alltid ner i korsningar för att jag vet att folk kör som galningar. Inte ens när maken berättade att cyklisten varit aggressiv och skrikit, och att maken varit tvungen att behärska sig för att inte själv bli rasande, tyckte jag synd om maken.

Men så igår kväll, många timmar efter jag först hörde om händelsen, sa maken “Jag frågade gullefjunet om hon blev rädd och hon sa nej men hon var väldigt tyst efteråt”. Jag bara “Va??! Hade du med dig gullefjunet…?!! När hände det här egentligen och varför var hon i bilen?!!”.

Det visade sig att han hade tagit henne till dagis i bilen för att han skulle till Täby igen. Han hade tydligen berättat det för mig innan men jag hade missat att han skulle till Täby. Jag tycker att han ska sluta åka till Täby för varje gång han åkt till Täby på sistone har någon i den här familjen varit med i cykelolyckor.

Det här sätter ju situationen i ett helt annat ljus.

Vad är det för jävla idiot som tror att han kan cykla som en dåre och sedan skälla ut MIN make när MITT barn är med i bilen…?!

Hon kan ju bli rädd. Tror han verkligen att han kan väcka en lejonhona som skyddar sitt barn och komma dragandes med en trasig jacka och lite “ont”…

Cyklisten som cyklade rakt in i maken i 30-40 km i timmen när maken rullade fram på ettan i en korsning har missförstått en sak. Det är inte makens försäkring “som går in”.

Bilen och försäkringen står på mig och jag är exakt den typen av person som hämnas på folk som skrämmer mitt barn genom att skälla ut min man.

Jag hoppas att det var en dyr jacka idioten hade för han kommer att få kämpa för att få någon ersättning för den. Jag är beredd att betala extra för att bekämpa hans krav på ersättning för att han tycker att han har rätt att cykla rakt in i bilar och skälla ut folk som har små barn i bilen.

Idiot. Sa jag det tidigare?

Jag glömde att berätta om sylten

Det här med leksaksbrödrosten fick mig att börja fundera över varför jag har sånt agg mot brödrostar.

Då kom jag på att jag glömde att berätta för er om sylten.

Om ni någonsin har varit inneboende i en engelsk familj, eller om ni har umgåtts med engelsmän kring frukosttid så vet ni hur det är.

De ska ha sylt på sitt rostade bröd.

Å de ska sleva upp sylten med en kniv. Om man förslår att de ska använda en sked istället för en kniv så stirrar de på en precis som om att man har erbjudit dem en osthyvel att skära ost med istället för en kniv.

Engelsmän förstår sig inte på osthyvlar för de kan ju inte skära en-centimeter-tjocka ostskivor med en osthyvel.

Det är nämligen så att engelsmän MÅSTE ha en-centimeter-tjocka ostskivor och de MÅSTE ha sylt på bänken/bordet/tallriken/knät. Det får man ju inte om man använder osthyvel och sked så det måste vara kniv till allting frukostrelaterat.

Precis så är maken också. Därför hatar jag brödrostar.

Limpistol

Jag köpte en limpistol häromveckan. Det är det sämsta inköp jag gjort sedan jag köpte spray-tuschpennor  till Gullefjunet.

Jag har tränat 11 gånger den här veckan. Just nu ligger jag i sängen och funderar på om det ska bli 12 eller om det räcker med 11.

Gullefjunet tycker att  vi ska spela plockepinn på mitt nattduksbord men det tycker inte jag, jag får så dålig vinkel då.

Jag känner mig väldigt pigg idag. Maken säger att det beror på att han är sjuk. Han funderar på om han ska åka till akuten. Jag funderar på om jag ska städa idag. Det är på inget sätt så att han inte kan köra dit själv.

Hur ska jag veta varför han ville skiljas?

Vi ligger i sängen så här på lördagsmorgonen.

Jag: I natt har jag drömt att du sa att du ville skiljas!

Maken: Bara helt apropå eller?

Jag: Ja inte vet jag! Det var ju du som ville skiljas… Du gav ingen anledning. Du sa inte att du hade träffat någon annan eller nått sånt, det var mer som att du bara var less på mig.

Maken halvsov vidare.

Jag: Vilket jag tycker var konstigt, för jag har inte märkt några tecken på att du är less på mig så jag tycker inte att det borde ha med mig att göra. Du ljög säkert och hade träffat någon annan! Var det så det låg till?! Hade du det?

Maken: Inte vet jag, det var ju du som drömde.

Jag: Typiskt karlar att inte ta ansvar för sina egna handlingar bara för att de sker i någon annans dröm…

Strax därefter vaknade Gullefjunet.

Gullefjunet: Mamma, vet du vad jag drömde? Jag drömde att vi var på Kolmården med N och vi åkte Godiståget.

Jag: Vilken rolig dröm! (Blängandes på maken) Var pappa också med eller…?

Jag är minsann ingen snobb men jag har gränser

Jag hade köpt en tvål som luktade jordgubb. Det var den mest acceptabla lukten av de som fanns tillgängliga så då köpte jag den.

Efter två dagar sa maken att han inte stod ut längre. Jordgubbslukten var omanlig och han vägrade tvätta sig med tvålen längre. Så han gick och köpte en egen tvål.

Det här är vad han kom hem med.

20150705_201219

Jag är ingen tvål-snobb men jag vägrar tvätta mig med den här tvålen. Det ser ut som värsta W-T tvålen. Man hittar fan finare tvål än denna till och med på Dollarstore.

Man lägger ju krokben för ungen…

Ja då läste maken nyss mitt förra blogginlägg och hade synpunkter.

Maken: Jag läste bara första länken men jag förstår inte din poäng. Hon skrev ju att ungar sprang omkring och vrålade i frukostsalen. Om det hände oss skulle jag också bli jätteirriterad.

Jag: Ja exakt, då förstår du inte min poäng. Kärringen överdriver ju förstås. Om du hade varit där när den situation hon skriver om hände skulle du förmodligen inte ens ha märkt ungarna. Eller så skulle du ha skrattat och tyckt att de var roliga. Om ungarna illvrålar och springer omkring som hon påstår att de gjorde och om det var så illa som hon får det att framstå så sticker man ju för fan ut benet och lägger krokben för ungjävlarna… Då löser man det problemet. Inga ungar kommer att sluta vara ungar för att folk skriver krönikor om hur det var bättre förr och delar dem på Facebook.

Maken borde faktisk skaffa sig ett Facebook-konto så att han får lite koll på hur folk uppfostrar sina vänner på Facebook genom att dela länkar om hur man ska uppfostra sina barn. Då skulle han fatta poängen lite mer.

Duschglasögon

Jag har berättat om det här förut. Om hur jag och maken tycker att olika regler är olika viktiga.

Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag satt på toaletten i godan ro, men så var det inte. Jag satt på toaletten. Dörren vidöppen. Utanför stod barnet och mannen och diskuterade.

Han: In i duschen nu.

Hon: Jag måste ha mina solglasögon.

(Jag i tanken: Varför det?)

Han: Nej, man har inte solglasögon i duschen.

(Jag i tanken: Varför inte?).

Hon: Det är dusch-glasögon, det stod så på serietidningen som morfar skickade.

(Jag i tanken: Vad är dusch-glasögon?).

Han: Det finns ingenting som heter dusch-glasögon.

(Jag i tanken: Är du säker?)

Maken försvann någonstans.

Hon: Mamma, jag MÅSTE ha mina solglasögon i duschen.

Jag: Hämta paketet som glasögonen låg i så jag får kolla om de verkligen är dusch-glasögon.

Hon: Paketet är redan i soporna.

Jag: Jaha…. in i duschen då och ta med dig glasögonen, men om du tar med dem in i duschen så får de aldrig komma ut igen.

Hon hoppade in i duschen med solglasögonen på.

Hon (5 sek senare): Mamma, bajsar du?

Jag är helt ärlig när jag säger att jag absolut inte bajsade. Det gick fan inte att prestera någonting som helst vettigt på toaletten under omständigheterna.

Ibland är jag och maken inte överens om vad som är viktigt vad gäller barnuppfostran

Jag tror absolut att det är viktigt att man som föräldrar visar en konsekvent och enad front gentemot barnet när det gäller uppfostran.

Jag tycker att jag och maken är ganska mycket på samma plan när det gäller sådant. Men vid matbordet funkar det inte riktigt.

Jag vill bara äta i lugn och ro. Å maken han tjatar om bestick och bordsskick. Han mässar på om vikten av att äta med kniv och gaffel och jag sitter där och tänker “Vad spelar det för roll bara hon äter?” och “Vicket jävla tjat, räcker det inte med gaffel? Jag tycker att det räcker med gaffel bara det är tyst och jag inte måste tvätta kläder”.

Själv har jag båda fötterna på stolen i lotusställning och att jag ska sitta med båda benen under bordet på befallning är inte aktuellt, så jag fattar inte varför hon inte får sitta som hon vill när vi är hemma och det bara är vi så länge jag inte behöver torka mat från golvet.

Inte nog med det. Idag när hon för en gångs skull ätit upp nästan all mat, och hälften med gaffel, och bad om efterrätt så tjafsade maken om det med.

Hon: Kan jag få efterrätt? Jag har ätit upp all mat.

Han: Du kan få ananas.

Hon: Jag vill inte ha ananas, jag vill ha glass.

Han: Nej, ingen glass idag. Idag är det ananas som erbjuds.

Hon: Varför det?

Jag (Helt tyst tänkandes för mig själv): Varför det? Varför kan hon inte få glass? Motivera? Är det för att det finns en halv burk ananas i kylen som du inte vill kasta bort?

Han: För att du måste lära dig att man inte alltid kan få som man vill. Ibland måste man bara äta det som erbjuds.

Hon: Varför det? 

Jag (Helt tyst, tänkandes för mig själv): VARFÖR DET? Helt ologiskt. Varför ska hon göra som du säger och äta med bestick och sitta som du vill och sedan belönas med det du vill? Varför kan hon inte få äta en efterrätt som hon tycker om när hon har ätit upp mat som hon inte tycker om? Why, why, why?!

Hon: Mamma! Jag vill inte ha ananas, jag tycker inte om det längre, kan jag få glass istället?

Jag: Du får prata med pappa, det är han som har sagt nej. Det är pappa som måste förklara och det är honom du måste övertala….

Det slutade med att när maken gick ut och rökte så försökte hon gråta sig till glass från mig. Så jävla irriterande att han fattar omotiverade beslut och går ut och röker och låter mig implementera dem och hantera gråten.

Jag: Skärp dig, du måste vara lite smart. Du kan inte gråta dig till glass, sånt funkar inte här hemma hos oss, du får lov att byta taktik. Det är pappa du måste prata med så tänk efter hur du kan övertala honom. Du kan ju tex gå och städa upp lite leksaker och sedan säger du “Pappa, jag har städat, kan jag få glass istället för ananas?”.

Hon städade. När han kom in gav maken henne glass.

Jag lär henne allt jag kan.

Mord i Paradiset

Det har hänt något konstigt. I alla år har maken suttit bredvid mig i soffan och läst en bok medan jag har tittat på diverse kvalitetsprogram på TV. Serier, talangtävlingar och annat lättviktigt. Han har suttit där och skakat på huvudet och tyckt att saker och ting är skräp.

Sedan gullefjunet gjorde entré i våra liv har jag nästan gett upp hoppet om tv-tittande. Jag tycker inte om att bli störd när jag tittar på TV och om jag följer en serie vill jag se varje avsnitt, inte bara vartannat eller var tredje. Så jag har nästan slutat titta på tv.

Helt plötsligt har vi ombytta roller. Maken kommer hem från jobbet på fredag och säger “Ikväll är det Mord i Paradiset”. Om ni inte känner till serien så orkar jag inte berätta. Ni får googla eller titta på Ettan klockan nio ikväll.

Förra veckan (eller veckan innan, kommer inte riktigt ihåg) fick jag inte byta kanal för att se om Stenmark skulle vinna Lets Dance. Fastän mördaren redan var avslöjad. För att “nu får man snart se om han klarar av att berätta för assistenten att han är kär i henne”.

Jag bara stirrade på karln i soffan och sa “Vem är du? Vad har du gjort med min make? Hur stor lösensumma vill du ha för att släppa honom fri?”.

Ikväll är det makens tur att natta barnet. Maken är väldigt noga med regler och rutiner. Men ikväll tycker han att hon ska få vara uppe till tio (som råkar vara när Mord i Paradiset slutar) “eftersom det är fredag”. Maken jobbar med en gammal kompis från tjugoårsåldern och idag berättade han att hans polare/kollega OCKSÅ tittar på det här programmet och också tycker att det är jättebra. De sitter på jobbet och diskuterar “handlingen” i det här programmet och spekulerar om hur det ska gå nu när den här assistenten som polisen i Mord i Paradiset är kär i har åkt till Frankrike (eller Spanien… vem bryr sig?).

Jag bara “Jag trodde att du hade frigivit min man, han verkade helt normal igår – var håller du honom fången? Om det dyker upp mans-parfym i badrumsskåpet så ringer jag polisen för då vet jag att du har mördat honom!”.

Som två kärringar alltså!!

kidnappad

Morgonstund har guld i mun

Igår vid 23.30.

Maken: Jag har märkt en 100%ig korrelation mellan när jag äter godis på kvällen och när jag inte kan somna på nätterna.

Jag: Och därför öppnar du en tablettask med Zoo NU?!

Imorse ca kl 09.00 när barnet steg upp och slog på TVn märkte jag att maken inte varit upp och kokat kaffe och hämtat tidningen ännu.

Jag: Varför är du så trött? Har du sovit dåligt inatt?

Maken: Ja.

Jag: För att du åt godis halv tolv igår?

Maken: Nej, det var inte det. Jag skulle inte ha sett klart filmen, jag skulle ha gått å lagt mig när du gick.

Nu klev han upp och kokade kaffe. Han stampar med fötterna. Jag tror att han är sur för att jag är piggare än honom. Det händer max en gång per år. Jag funderar på att stiga upp och dammsuga.