Category: Kan ni fatta?

Följ med in på dass

Vissa bloggare delar ju med sig av allting till sina läsare. Frukost, lunch, middag. Sin shopping. Känslorna under en promenad. Detaljerad beskrivning av vad de gjort under dagen från de steg upp till läggdags. Sina bästa tips i alla möjliga ämnen. Bilder av sitt hem och hur det är inrett.

En sak som jag dock aldrig ser några bloggare berätta om är när de går på toaletten. Why not liksom? Finns det någon sorts spärr? Som aldrig annars slår till för vissa. Men när de går på toaletten så tänker de “hit men inte längre, det här är privat, det delar jag inte med mina läsare, det här är min egen lilla sfär, jag måste få behålla någon liten sak för mig själv”. Är det så Blondinbella tänker när hon berättar om sin Brasilianska vaxning, men inte sina toalettbesök?

Jag tänkte att jag i alla fall skulle dela med mig till mina läsare ordentligt och visa er hur vår toalettstol ser ut. Här är den. För känsliga läsare kan jag berätta att den är helt nyskurad vid fototillfället.

Naturligtvis undrar ni varför vi inte har någon toalettsits. Jo därför att när den billiga skräpiga plastsitsen som fanns gick sönder så kom hyresvärden med en ny likadan. Som inte höll mer än några veckor den heller. Eftersom vi har en två-åring som envisas med att klättra på toaletten hela tiden.

Då tänkte vi att det inte var någon vits att ringa hyresvärden igen så då åkte vi och köpte en egen toalettsits. En rejäl en. Det måste ha varit toalettsitsarnas Rolls Royce för den kostade 475 spänn.

Så ni kan ju ana att jag blev förbittrad när fästet på sitsen helt plötsligt gick av efter mindre än 4 veckor. Den här gången var det inte ens gullefjunets fel.

Nån måtta får det väl ändå vara tänkte jag och tog tillbaka den till Bygma. För 475 kr vill jag ha mer sitt-tid än 4 veckor. Jag tänkte att vi kanske skulle få en ny. Eller pengarna tillbaka.

Men si så funkar det inte för Rolls Royce-toalettsitsar. Till toalettsitsarnas lyxåk finns det reservdelar. Så nu väntar vi på att Bygma ska ringa och berätta att reservdelen till lyxsitsen har kommit. Medan vi har väntat, i snart en vecka nu, har vi suttit på porslinet. Man skulle kunna tro att reservdelen är made to order.

Fördelen är förstås att besöken inte blir så långvariga.

Jag torkar bänken

Den återkommande läsaren får kanske intrycket av att jag ingenting gör för att hjälpa till i köket nu när maken har återinträtt som förstadiskare.

Det är i så fall felaktigt. Jag torkar bänken. Flera gånger om dagen. Jag torkar och jag torkar. Ändå så är det ALLTID nya smulor på bänken nästa gång jag kommer dit. Jag fattar inte hur det går till. Så då torkar jag igen. Oftast.

Bara så att ni vet. Och inte för att jag vill verka petig. Jag ville bara berätta det.

Vad gör folk i skogen egentligen?

Jag brukar inte hålla till i skogen. Det är liksom inte min grej. Vanligtvis ska det till något gott skäl för att jag ska åka till skogen. Men nu på sistone har jag ju hängt en del i skogen, eller skogs-nära platser, som ni vet. Plockat blommor till midsommarstången, cyklat och letat burkar med slipsar i och sådär.

Då har jag upptäckt att det är massor med folk i skogen, eller som vandrar omkring på helt avlägsna grusvägar som leder till ingenstans. Annat än till skogen.

Som nyss tex då jag cyklade Hattrundan. Helt plötsligt satt det en gubbe där på en stubbe bredvid grusvägen och käkade på ett äpple. Shorts och röd t-shirt, tubsockar i sandalerna och solhatt. Om någon i byn har tappat bort sin far/morfar så sitter han där uppe 200 meter från Hattuddsvägen bredvid grusvägen mot fotbollsplan. Han har nyss ätit ett äpple så han klarar sig nog ett tag om ni inte har tid att åka och hämta honom nu.

Det finns ju folk som har legitima skäl att hålla till i skogen. Om man gillar att jaga älg, då måste man ju vanligtvis åka till skogen. Eller om man äger skog och eldar med ved och åker till skogen för att fälla träd. Eller om man som jag tycker att hemmagjord sylt är godast, då måste man ju åka till skogen och plocka sina egna bär. Om man inte kan övertala sin farsa att plocka dem åt en förstås.

Men folk som inte jagar, hugger ved eller plockar bär – vad gör de i skogen? Tänker de “oj vad jag är sugen på ett äpple” också tar det med sig äpplet ut i skogen?

Jag går inte på det där med att det är så härligt att gå i skogen. I skogen finns det mygg, ormar och björnar och en massa andra otrevligheter. Jag tycker att det är skumt med folk som är i skogen utan anledning. Den där gubben var säkert inte i skogen för att äta ett äpple. Han var säkert där för att reka efter en lämplig plats att gräva ner sin fru på. Han har säkert tänkt mörda henne. Det var nog därför han var i skogen.

Det blev ingen sprit till fredagsmyset

Idag har jag hållit på som en annan husmoder och gjort paj (själv, inte ur ett paket) och hackat sallad och tomater och gurka. Sen cyklade jag som en dåre. När allt det var gjort tyckte jag att jag var förtjänt av en stadstur. När jag annonserade mina planer såg alla andra chansen att slippa göra sina egna ärenden så när jag satte mig i bilen hade jag shoppinglappar från maken, morsan och farsan klistrade på börsen.

Så där rände jag runt stan och handlade cigaretter, gasoltuber till grillen, batteridrivna fönsterputsare till pensionärskuvösen och gud vete allt. När jag hade handlat klart till alla andra var jag så matt att jag satte mig på en bänk för att vila.

Där satt jag och tänkte att jag borde unna mig att köpa något till mig själv. Utarbetad medelålders småbarnsmamma med trött hår och svarta ringar under ögonen som jag är. Inte för att jag tycker att jag ser så medelålders eller trött eller risig i håret ut. Men ni vet, småbarnsmorsa är jag ju och då ÄR man bara alla de där sakerna också. Så jag tänkte att jag borde köpa en ansiktsinpackning och låsa in mig i badrummet (enda rummet med lås, men tyvärr utan badkar) och lägga mig på badrumsmattan med gegga i ansiktet och gurkor på ögonen. Sen borde jag också köpa en återfuktande ansiktskräm för min icke-torra hud för att avsluta min egentid med.

Fast då när jag satt där på bänken så kom jag att tänka på att jag inte skulle bli lycklig av att ligga på golvet med gegga i ansiktet. Å snygg så det räcker är jag ju redan. Så jag funderade vidare.

Då ni, insåg jag att jag hade svaret rakt framför näsan. För jag satt på alkisbänken utanför H&M. Och vad finns rakt över gatan därifrån tror ni? Systembolaget naturligtvis. Då kom jag på att en flaska Pimms var vad som behövdes till fredagsmyset och för att snygga till mig.

Bilden lånad av Systembolaget. Men inte av Systembolaget i Piteå.

Jag kilade in. På vänster sida innanför dörren på bolaget i Piteå står det en massa flaskor som man vanligtvis bara passerar. Där tyckte jag att det var lämpligt att leta efter Pimms. Men där fanns bara portvin och martini. Då kom jag på att Pimms kanske räknas som sprit. Så jag spurtade ner till innersta hörnet där spriten finns. Smaksatt sprit tyckte jag lät som en trolig avdelning. Men hörni i Piteå där hittar man mest bara Päronvodka bland den smaksatta spriten.

Det var kanske länge sen men jag har ju också varit ung. Uppvuxen i trakterna är jag också. Så jag kan riktigt höra samtalet på ca20årsfesterna. “Haha, dricker du Smirnoff än? Det slutade jag med när jag fyllde 18. Jag har sommarjobb i 8 veckor så jag har råd med bättre sprit. Jag har hittat en jättegod vodka va ba! Absolut Päronvodka. Den är skitgod ba va, jag skulle kunna dricka hur mycket som helst ba va. Suveränt med cola som virke”.

Så jag traskade iväg för att fråga personalen på vilken hylla man hittar Pimms. Då fick jag veta att Pimms är beställningsvara på Bolaget i Piteå. Jaha. Om man vill ha Pimms i Piteå ska man vara synsk och förutse den enda soliga fredagen på året och beställa hem i förväg. Om man är medelålders och vill ha Pimms istället för smaksatt vodka får man lov att ha framförhållning.

Då blev jag så sur att jag tänkte att kanske skulle skönhetsbehandla mig själv med ett par starköl i kvällssolen, eller en vinflaska. Då såg jag kön – 4 öppna kassor med 10-15 pers i varje kö. Så då ställde jag tillbaka min korg och åkte hem med ciggen, gasoltuben och fönserputsaren, men utan skönhetskrämer eller sprit till fredagsmyset.

Stefan vill att vi ska följas

Jag fick alldeles nyss ett email av Stefan. Han vill att vi ska följas. Han frågar inte chans på mig om det var det ni trodde. Inte heller vill han Bloglovin-följas. Han vill Bloggportalen-följas.

Stefan har en “hälsoblogg med fokus på produktivitet och viktminskning”. Man kan också prenumerera på Stefans nyhetsbrev och få hans bok om sockerberoende.

Jag blir så irriterad när folk på något sätt hittar till min blogg och sen skickar de skamliga förslag utan att de har LÄST min blogg. Om Stefan hade tagit sig tiden att läsa mitt inlägg från tidigare idag om mina 8 reservkilon skulle han ju ha sett att jag inte är tjock så varför skulle jag behöva följa hans blogg? Oförskämt.

Stefan, om du läser detta, får du ju naturligtvis följa min blogg ändå och lägga till mig som favorit på Bloggportalen.

Det är oresonligt av maken att säga nej till saker han inte förstår sig på

En gång när jag kom hem med en lampa sa maken ”Så ful, har du börjat köpa inredningsprylar utan mig helt plötsligt? Tänk om jag också skulle börja köpa lampor, tavlor och mattor utan att fråga dig vad du tyckte om dem först.”

Nu håller ni säkert med maken om att den är ful. Men den står faktiskt inte på sin rätta plats. Den ska egentligen stå i typ en öppen spis och vara tänd, då ser den helt annorlunda ut.

Jag har faktiskt aldrig sagt att maken inte får köpa inredningsprylar utan att fråga mig först. Det får han visst göra. Vi har ett stort badrum.

Risken att han skulle börja köpa inredningssaker är i det närmsta minimal. Han bryr sig liksom inte om sådant. Eller det är inte sant. Han orkar inte bry sig om att göra the research för att välja ut rätt matta/lampa/tavla. Han orkar inte ägna dagar och veckor till att kolla på nätet och/eller gå runt i 100 butiker i timmar (nu får ni tänka shopping i London alltså, här i Piteå är utbudet och tidsåtgången mindre) för att hitta RÄTT sak. Men han bryr sig på så sätt att sitt VETO det använder han!

När jag har ägnat evigheter åt att hitta den perfekta grejen till hemmet och redan i huvudet möblerat med den och sett att den passar perfekt med resten av inredningen, och säger till maken ”kom nu så åker vi och köper den där mattan/lampan/tavlan jag har hittat” då följer han med. Sen när vi kommer till affären. Då säger han alltför ofta ”nej, jag gillar den inte”. Vadå nej?! ”Jag tycker inte att den passar in” brukar han då säga. Ingen som helst hänsyn till all den tid och energi jag lagt ner på att lokalisera just den här saken, och att jag VET att den skulle passa perfekt.

Hur han nu kan komma med ett sådant påstående medan vi fortfarande är i affären? Maken har inte förmågan att visualisera hem en sak från affären och för sitt inre se hur den kommer att se ut i sin hemmamiljö. Det vet jag för han har i efterhand erkänt att den där lampan som han tyckte var så ful passade ganska bra inne i eldstaden när den var tänd.

I alla fall är jag en snäll hustru som respekterar att det är vårt gemensamma hem så det brukar sluta med att jag får göra om hela proceduren och leta reda på någon annan matta/lampa/tavla som maken ger sitt godkännande till.

Nu har jag hittat två knallröda kuddar som skulle passa superbra i vår vardagsrumssoffa. När jag berättade om dem för maken svarade han ”det låter som något som man skulle inreda en bordell med”. Ni hör ju. Han har inte ens sett dem än och har redan avskrivit dem.

Maken förstår sig inte på soffkuddar. Han förstår inte vad de är till för. Klippet nedan är ett av makens absoluta favoriter. Han säger att han ”identifierar sig med Steve från Couplings” i det här klippet.

Jag är ju avliden

När det ringer telefonförsäljare och frågar om de talar med mig brukar jag svara “nej hon avled tyvärr nyligen”. Det brukar alltid göra slut på den telefonförsäljningen på nolltid.

Men nyss ringde det någon som ville sälja något som jag inte ens hörde vad det var. När jag berättade för killen att “Victoria nyss avlidit” frågade han om han kunde prata med mig istället!

Hur okänsligt är inte det?!

När man äter på Leos lekland finns det risk att man svälter ihjäl innan maten kommer

Idag har vi varit på Leos Lekland i Skellefteå. 6 mil är nämligen nästgårds här i Norrland så det är ju ingen distans att åka för ett lekland. Först lekte vi och det var kul.

Sen skulle vi äta och det var inte lika kul. Först var det 15 minuters kö till att beställa mat. Sen satte vi oss vid ett bord. Första fem minuterna pratade hela familjen om en festis för det finns mycket att säga om festisar. Nästa fem minuter satt jag och muttrade att det är märkligt här i Sverige att ALLA ska äta lunch samtidigt. Mellan tolv och ett. Ingen kan tänka sig att äta halv tolv eller halv två. Och lika märkligt är det med restauranger som inte har lärt sig att ALLA ska äta mellan tolv och ett och ser till att det finns tillräckligt med personal just den timmen.

Nästföljande 10 minuter höll jag en monolog för maken. Dottern var fortfarande upptagen med festisen och verkade inte lyssna. Egentligen vet jag inte om maken lyssnade så mycket heller. Monologen handlade i alla fall om att när jag i tonåren jobbade som hamburgerstekare så skulle jag ha hunnit utfodra mängden kunder i restaurangen TVÅ gånger på den tid som de på Leos inte hade serverat oss någon gång alls. Vi väntade nämligen inte på några kulinariskt komplicerade maträtter. Vi väntade på två hamburgertallrikar och en korvtallrik. Mellan tolv och ett borde man ju konstant kunna ha 20 hamburgare liggande på hällen redan innan beställningarna kommit in eftersom alternativen på menyn är typ hamburgar, hamburgare och korv.

De efterföljande 10 minuterna deltog jag inte i några konversationer. Jag satt och blängde på personal som bar ut hamburgertallrikar till alla utom oss. Maken och dottern lekte nån sorts lek som gick ut på att maken ställde olika föremål framför dottern och frågade “Vad är det här för färg” och vårt geni svarade “grön”. “Bra, vad är det här för färg?”, “Gul!”, “Bra, det här då, vad är det för färg?” “Röd!”. “Ja rätt! Samma ansiktsfärg som mamma har när hon är hungrig och maten aldrig kommer”.

Sen började personalen bära ut hamburgertallrikar till folk som kommit EFTER oss. Då började det pysa ur öronen på mig och jag stoppade en tjej ur personalen och frågade henne vänligt om hon kunde kolla var vår mat var. Vilket hon lovade att göra. Några minuter senare gick samma tjej förbi och levererade en hamburgertallrik till någon annan utan att komma och berätta var MIN hamburgertallrik var. Så då travade jag iväg till kassan och frågade efter vår mat. Då fick jag veta att den låg på grillen nu och skulle komma om två minuter.

Två plus några minuter till senare kom då äntligen maten. Anledningen till att det inte finns någon hamburgare med på min tallrik på fotot är att jag slukade den i två tuggor när den äntligen dök upp. Också fick vi en liten ursäkt om att lappen hade trillat ner.

Post-it lappar brukar göra det!! Fast det sa jag inte till flickstackarn som levererade maten och “lapp-beskedet”. Det är ju troligen inte hon som har tänkt ut ett post-it-lapp-system som ett lämpligt system för att serva ett fullsmockat lekland på en regnig söndag.

En annan anledning till att jag inte fräste ur mig min observation om post it lappar var att tjejen vände sig till maken när hon levererade “lapp-beskedet”. Det brukar vara så när folk som inte känner oss ska leverera dåliga nyheter. De brukar vända sig till maken. Det verkar som att de tycker att han ser trevlig och sympatisk och förstående ut. Också verkar det som att de tycker att jag ser ut som en sur subba.

Folk som inte känner oss gör en helt korrekt bedömning när de väljer att vända sig till maken med sådana här “lappen hade ramlat ner” besked när jag har väntat på maten i nästan 50 minuter. För då är jag en ganska sur subba.

Ja, det var bara ett kort inlägg om vår lunch idag.

 

Är det en snuskdocka?

När vi hämtar vår tidning på morgonen brukar vi också hämta grannens tidning eftersom hon har svårt att gå. Idag när vi lämnade tidningen fick dottern en docka av grannen. Jag tror inte att hon hade köpt dockan nu, det var nog en docka som hennes barn eller barnbarn har lekt med tidigare. Så här ser dockan ut.

Också en närbild på dockans ansikte.

Tänker ni samma sak som jag gjorde när jag såg dockan när ni ser den här bilden? Mormor (min mamma alltså) gjorde i alla fall det, för när jag visade den nya dockan för henne frågade hon “är det en snuskdocka?”.

Det finns ju många andra saker man kan fokusera på – dockan har ögonfransar, dockan har fräknar, dockan har papiljotter i håret och så vidare.

Men jag har i alla fall lite svårt att låta bli att undvika att undra vilket ansiktsuttryck tillverkarna tänkte sig att dockans mun skulle förmedla? Är dockan ledsen och gråter? Är den glad och skrattar? Eller hungrig som en fågelunge?

Klubbor och kycklingar är potentiella mordvapen

Vi har varit och klippt gullefjunet professionellt för första gången idag. Det gick över förväntan, hon satt naturligtvis inte stilla, men inget gråt eller protester. Efteråt gav frissan henne en klubba för att hon hade varit så duktig. “Det är väl inte nått hon kan sätta i halsen?” frågade jag. Nej det var det absolut inte.

Nähä, nänä, jaja, okejokejdå. Man vill ju inte vara elaka mamman som får barnet att börja stortjuta så mot mitt bättre vetande konfiskerade jag inte klubban.

Det här är inte DEN klubban, men den är identisk med den frissan delade ut. Den här klubban gick jag och köpte speciellt för illustrera den här historien (och jag tänker äta upp den själv). 2 kr och 50 öre kostar denna mycket olämpliga frisörs-belöning om man köper den på ICA.

Sen gick vi för att fika för att lillan varit så snäll under hela klippningen. Det är en betydligt mer passande belöning för ett barn som inte ens fyllt två. Hela tiden gick jag och höll ett öga på klubbätandet. Just när vi kom fram till kassan på cafét upptäckte jag att gullefjunet under ett obevakat ögonblick lyckats bita klubbjäveln i två perfekt kvävningsrisk-stora bitar. Naturligtvis vägrade ungen öppna munnen och spotta ut dem och jag vågade inte vålda ut dem heller av rädsla att jag skulle råka putta ner dem i halsen på henne istället. Så innan hon hade knaprat ner klubbitarna till ofarliga småbitar hade jag nästan fått hjärtinfarkt.

I stressen av hela det här klubb-traumat såg jag mig inte för och råkade plocka en panini med kyckling på. Kyckling är som bekant ett livsfarligt livsmedel. Jag äter aldrig kyckling på ställen där jag inte kan övervaka att tillagningen sköts ordentligt eller där jag inte har en personlig inblick i vilken sorts smuts som finns i köket. Det vill säga att jag aldrig äter kyckling någon annanstans än hemma, och knappt där heller.

Om det inte kommer några fler inlägg här på bloggen så beror det på att jag har dött i en kyckling-relaterad sjukdom.

Rör inte min tandborste

I vanliga fall står våra tandborstar så här. Makens till vänster och min till höger.

Men igår hade vi städat och när jag kom för att borsta tänderna stod de så här.

Och min tandborste var blöt och makens var torr. Jag är väldigt känslig när det gäller tandborstar. Jag vill bara att min tandborste skall komma i kontakt med MINA tänder.

Nu ska jag åka och köpa en ny tandborste.

Mello

Jag hade ju tänkt blogga om Eurovision för er men det blir ett kort inlägg. Jag sov så gott. Det finns liksom inget skönare än när man sover, fast bara precis så djupt att man är medveten om att man sover.

Något som stör upplevelsen är dock när maken sitter och petar på en och frågar “ska du verkligen sova nu, då kan du inte sova inatt” eller “gå och lägg dig i sängen istället”.

Azerbaijan förresten? När jag gick i skolan låg det inte i Europa. Å andra sidan var Pluto fortfarande en planet när jag gick skolan. För er som fortfarande tror att Pluto är en planet kan jag berätta att det inte är det. Pluto av-planetiserades 2006. Då blev det en dvärgplanet, och sedan blev det en plutoid.

Fler barn? Inte just nu i alla fall, jag fick mens i morse

När jag just hade startat butiken fick jag ett tips om ett ledigt jobb i Luleå. Eftersom jag inte hade någon aning om hur butiken skulle funka sökte jag och tänkte att om jag skulle råka få det fick butiken lov att bli ett kvällsprojekt.

Jag var som klippt och skuren för jobbet, om jag hade fått det skulle jag ha löst ALLA deras ekonomi och administrationsproblem (och de hade ett gäng…).

Det var två personer från företaget X som intervjuade – den Stockholmsbaserade ekonomiansvarige och Försäljningchefen som var en Lulehasafot. Den förstnämnde var lite äldre och den senare var i min ålder. Ekonomichefen skötte mesta delen av intervjun men på slutet skulle Lulebon också va me och fråga litegrann.

Då förpassades helt plötsligt intervjun till 1950-talet. Eller nått årtionde som är omodernt i alla fall. För då frågade han hur många barn jag hade, och när jag svarade ett frågade han hur många till jag tänkte skaffa! Jag trodde att man inte fick ställa sådana frågor, men det får man tydligen så länge man inte ”diskriminerar”. Men tror ni att han ställde den frågan till de manliga kandidaterna? Knappast!

Bilden lånad av www.icabokforlag.se

Jag blev i alla fall så paff att jag bara fick fram något långrandigt om att vi inte hade bestämt om vi skulle ha fler barn eller ej. Sen satt jag resten av intervjun och förbannade mig själv över att jag inte gav ett bättre svar. Bättre som i dräpande alltså.

Jag fick förresten inte jobbet. Jag var ”god tvåa efter en person med mer databakgrund än mig som hade lägre lönekrav”. Det är låga odds på att den billiga killen var just en kille som ingen bryr sig om hur många fler barn han tänker skaffa. Hoppas att han är en jämlik snubbe som tar ut hälften av föräldraledigheten för alla sina nuvarande och framtida barn!

Nu kommer ni säkert att säga att jag borde stämma dem, men det är ingen vits för man vinner ändå aldrig sånt. Men eftersom det fortfarande på 2000-talet finns män på arbetsmarknaden som ställer denna fråga utan att få sparken av sina egna chefer ska jag hjälpa er på traven så att ni har ett bättre svar än mig i skjortärmen om ni råkar ut för frågan ”hur många fler barn har du tänkt skaffa?”.

  • ”Hur många fler barn har DU tänkt skaffa och hur är det relevant för ditt jobb?”
  • ”Inte just nu i alla fall, jag fick mens i morse.” (Tack Carina O för tipset). Detta behöver inte vara sant, han lär knappast be dig bevisa det.
  • ”Jag kan inte få fler barn, de tog bort min livmoder vid det akuta kejsarsnittet förra gången.” Bonuseffekt om du kan klämma fram några tårar också. Detta behöver inte heller vara sant, om du skulle råka bli gravid sex månader senare kan du bara säga att du måste ha missförstått vilken kroppsdel det var de plockade bort när de sa att de tagit bort moderkakan.
  • ”Får jag jobbet om jag adopterar bort de barn jag redan har?”
  • ”Jag ska ha 4 barn till. Om jag får jobbet kan jag jobba i nio månader, sen är jag inte tillgänglig igen förrän 2019.” Detta alternativ är bara lämpligt om du bestämt dig för att du inte längre vill ha jobbet eftersom denna fråga ställts.

Fler tips for the sisters mottages tacksamt.

Nu ska jag boka tid för klippning. Min frissa har ett sånt där jättebra system att man bokar tid på nätet på deras hemsida så att man slipper ringa dem. Kanonsmidigt!