Kan ni fatta? – Page 7 – Prinsessan på Ärten

Makens musiksmak

Jag och maken har lite olika musiksmak. Det är ju inte helt lätt att beskriva en persons hela musiksmak. Bäst sammanfattar man dock makens musiksmak med att artisten eller kompositören helst ska vara död för att maken ska gilla musiken. Gärna sedan 100-tals år tillbaka.

Klassisk musik gillar han. Gärna sådant som jag tycker låter som begravningsmusik. Femtio- och sextiotalsmusik brukar också få godkänt. Ibland sjuttiotalsmusik. Också den där gubbstrutten som inte sjunger, han pratar istället. Evert Taube ni vet.

Taubes låtar i sig har jag inte så mycket emot, en del av dem är trevliga. När någon annan än han själv sjunger. Jag kan bara inte med att höra på när gubben själv “sjunger”. Särskilt när vi är ute och seglar brukar maken vilja spela olätet, “det hör till när man seglar” påstår han. Jag brukar få lust att hoppa i sjön för att komma undan.

Igår då. Maken missade Sylvia Vrethammars version av Kung i baren. Han hade nattningspass just då. I morse frågade han om han hade missat något bra tolkning av Uggla igår. Jag berättade att han hade missat en jättedålig av Sylvia, och letade reda på den på webben och spelade för maken.

Då säger maken “jag tycker att det lät ganska bra, det är bara för att du inte gillar samba du inte tycker det var bra”.

Hallå!! Man blir faktiskt ingen kung i baren och man kommer dragandes med samba. Det fanns ingen som helst övertygelse när Sylvia sjöng “den 25e smäller det”. Jag tror faktiskt inte att det smäller kring Sylvia särskilt ofta, hon ger inte det intrycket.

Dessutom tycker jag att det var ett mycket märkligt av maken att gilla Sylvia. Hon är ju inte alls död, hon lever fortfarande. Det såg vi ju alla igår när hon vickade på rumpan medans hon sjöng.

Tandborstar

Jag skulle köpa en tandborste på apoteket idag. Letade och letade men hittade bara mjuka tandborstar. Så jag frågade var jag kunde hitta en medium tandborste. Då berättade apotekaren att de säljer bara mjuka tandborstar på apoteket. För “man ska inte borsta tänderna med hårda tandborstar, det är inte bra för tandköttet” eller vad nu anledningen var. Ni hör det snusförnuftiga och överlägsna tonfallet som den här informationen levererades med va?

Sånt överförmynderi gillar jag inte. Att de tar bort alla medium och hårda tandborstar ur sortimentet för att skydda oförståndiga konsumenter som de uppenbarligen anser inte är kapabla att fatta egna beslut om hårdheten på stråna som de borstar sina tänder med.

Apoteket fick behålla sina mjuka tandborstar. Jag köpte en tandborste på Coop istället.

Då vet ni det. Jag borstar tänderna med en medium-hård tandborste som är icke-rekommenderad av apoteket. Sen trycker jag lagom hårt när jag borstar. Om jag har glömt något viktigt som ni känner att ni vill veta om min tandborstning får ni säga till.

Allvarligt Jävrebor, det var ett skämt!

Jag har just varit nere på ICA. Det finns bara en katt-adventskalender kvar. VEM har köpt de andra?

När jag tipsade om katt-kalendern skämtade jag ju fattar ni väl? Jag menade ju inte på allvar att ni skulle gå och slösa bort era hårt förvärvade slantar på en kalender till er katt! Hallå, jag skojade bara! Ni kan ju inte ta allting på allvar.

Om ni ångrar er nu när ni vet det, och om ni bara köpte kalendern för att jag tipsade om den kan ni väl höra av er. Jag kan prata med Johanna och förklara att allt var mitt fel. Då kanske hon låter er lämna tillbaka den och få igen pengarna.

Adventskalender för katter

Katter är ju en samhällsgrupp som har åsidosatts av adventskalender-tillverkare alltför länge. Därför är det toppen att någon äntligen har insett att även katter försiktigt vill öppna en lucka och äta EN liten kattgodis varje dag. Sen sparar de resten till nästa dag. För katter förstår verkligen konceptet “den som spar han har”. Precis som två-åringar.

Jag vet att bilden är av en tysk adventskalender. Men det betyder inte att jag sitter och hittar på det här.Ni behöver inte bli besvikna om det är så att ni har letat efter en adventskalender till er katt i åratal.

Kalendern finns att köpa här i Sverige till svenska katter också. ICA här i Jävre har den, så din lokala matvaruhandlare har säkert också det. Jag hade bara ingen kamera med mig när jag såg den, och jag orkar inte åka dit enbart för att fotografera en kattkalender, och på nätet hittade jag bara en tysk bild.

Vad är meningen med dockor?

Nu är det ju snart jul. Varje gång det ska köpas presenter eller julklappar till gullefjunet tänker jag “hon borde kanske få en docka”. Hon har bara två, och båda är presenter från vår granne.

Jag brukar köpa leksaker som man kan göra saker med. Bygga, sätta ihop, plocka isär, läsa, studsa, baka, måla, klistra, köra, åka osv.

Jag tycker dock att vad jag tycker och tänker inte ska styra vad flickebarnet leker med för leksaker. Hon ska få leka med sådant som hon vill leka med. Eftersom jag inte har tillhandahållit några dockor så vet jag ju inte om hon vill leka med dem. Så jag brukar alltid tänka att den här gången är det kanske dax för en docka.

Problemet är bara att jag inte begriper vitsen med dockor som leksak. Vad är det meningen att man ska göra med dem?

Ja, ja, jag är ju inte helt pantad alltså. Det är klart att jag fattar att man ska klä på och av dockan. Lägga den i en barnvagn. Bada den och byta blöjor. Mata den och sätta den på pottan. Sådana grejor.

Det är just den här biten som jag har lite svårt för förstår ni. Alla de där sakerna är ju det tråkigaste med att ha barn. Man gör ju bara dem för att man måste, och för att det finns så många andra saker som är fantastiska med att ha barn. Så varför skulle någon vilja leka att man gör tråkiga saker? När man är barn ska man ju ha kul.

Jag lekte jag inte så mycket med dockor när jag var liten enligt mamma. Jag brukade tydligen rycka skallen av dem för att kolla vad som fanns inuti. Rimlig undran för ett barn tycker jag. Och nej, mamma tog mig inte till någon psykolog för det och det gick ganska bra för mig ändå. Jag har aldrig försökt rycka huvudet av mitt barn.

Dessutom tycker jag inte om att dockan ska kosta mig typ lika mycket som mitt livs levande barn. Själva dockan går lätt på en femhundring. För att kunna utföra lekmomenten ska man dessutom ha tillbehör. Dockvagn 700 kr, vilket är mer än tre gånger så mycket som jag betalade för sulkyn som gullefjunet åker i. Kläder till dockan kan kosta mer än vad jag tar för en sparkdräkt i min butik. Dock-nappflaska och dock-potta lika mycket som motsvarande saker till ett barn.

Det blir kanske en docka till jul ändå. Sen hoppas jag att hon rycker skallen av den så att jag slipper köpa tillbehören.

En stringbinda

När man är kvinna får man ju en överraskning en gång i månaden. I alla fall jag blir alltid lika överraskad. Hur är det möjligt att det är var fjärde vecka stup i kvarten?

En annan märklig sak är att det alltid är slut bindor. Varje gång. Och nej, tampong är inget alternativ första dagen. Så var fjärde vecka rotar jag igenom handväskan, träningsväskan, kanske ligger det en i necessären eller resväskan från senaste resan. Så även igår.

Nu ska ni få se vad jag hittade. En stringbinda. Eller ett stringtrosskydd närmare bestämt. För sådana där tillfällen när man har lust att inte bara ha en tygbit mellan skinkorna, utan även en binda.

Jag hade glömt bort att jag ägde denna. Den måste vara gammal som gatan. Så gammal att den måste ha varit med om en internationell flytt. När vi packade för att flytta måste jag ha tittat på den här och tänkt “kasta bort eller frakta till Sverige?”. Ni ser ju vad jag uppenbarligen kom fram till. En stringbinda kastar man ju inte bara bort hur som helst.

Jag önskar att jag kunde berätta om den är bra. Men jag har inget minne av att jag någonsin har gått omkring med en binda mellan skinkorna. Troligen har jag ju gjort det, eftersom jag bara hittade en stringbinda och den kom ju knappast i en en-bindas-förpackning. Jag måste ju ha använt de andra. Vilka knäppa grejer man gjorde när man var ung va?! Jag måste i alla fall ha förträngt detta.

Men den ser jättebekväm ut tycker jag.

Min morsa är envis

Mamma: Har du köpt en plastgran?

Jag: Nej, den är riktig.

Mamma: Det är den inte alls. Känn på den, den är ju mjuk.

Jag: Men det är ju ingen gran-gran, det är någon annan sorts gran.

Mamma: Nog är det plast allt.

Jag: Kolla under mossan, den är planterad i jord. Tror du att de skulle besvära sig med att plantera en plastgran i jord?

Mamma: Klart att de skulle, för att lura en.

Jag: Det ÄR en riktig gran. Den lever. Än så länge i alla fall.

Jag bär julgranen till köksbordet där belysningen är bäst, lyfter på mossan och ber morsan stoppa ner ett finger och se om hon hittar några rötter. Vilket hon gör.

Jag: Riktig?

Mamma: (efter en kort tystnad) De har grävt ner några plaströtter också….

Så är det när man har en morsa vars favorituttryck är “Jag kanske inte alltid har rätt, men fel har jag aldrig”.

Du kunde åtminstone ha sagt att jag har en fin blogg Gunnar

Jag tycker inte om när folk spammar mig. Det är otrevligt. Dessutom är det jobbigt att sitta och deleta en massa skräp-kommentarer genererade av robotar. Därför har jag installerat ett spamfilter som tar hand om majoriteten av allt spam, det brukar bara slinka igenom ett 20-tal per dag.

Men ibland finns det folk som sitter och spammar manuellt och därmed kommer fram för att det ser ut som en vanlig kommentar. Det gör mig nästan ännu mer irriterad än spam-robotar.

Gunner tex. Idag har Gunnar varit här och berättat om matkassar. Han sa inte ens “fin blogg”. Bara pang på rödbetan om matkassar. Man kan ju tycka att Gunnar kunnat e-maila mig och fråga om jag vill göra reklam för matkassar och erbjuda mig en matkasse. Då skulle jag tacka nej, för jag har ingen lust att sitta här och spotta ur mig en massa positiva utlåtanden om en matkasse. Då köper jag hellre min mat själv.

Jag funderade ett tag på om jag skulle godkänna kommentaren eller ej. Till slut bestämde jag mig för att den fick tillhandahålla inspirationen till ett blogginlägg och godkände den. Men jag gjorde lite justeringar först. Gunnar hade väl tänkt att folk som googlar matkassar skulle klicka sig vidare till hans sida, men jag tycker att de ska stanna här och läsa om matkassar hos mig istället. Jag återkommer med ett matkasse-inlägg någon dag när jag känner inspiration.

Älgjakt på förskolan

Jag borde förstås ha förstått att det finns en tråd om älgjakt på förskolan på Familjeliv. Jag var lite stressad och tänkte aldrig på att leta. Tack du fina bloggläsare för tipset!

Nu har jag inte hunnit läsa hela den nästan 800 inlägg långa tråden, men har skummat ett par sidor. Någon bekymrar sig för att lekar om älgjakt skall leda till mobbning av vegetarianer.

Det hade jag aldrig tänkt på. Jag får ta upp det här med personalen när jag lämnar på dagis imorgon. Jag ska föreslå att de kan kompensera för älgjakten med ett grönsaksodlings-projekt.

Jag är alltså inte gravid

Ikväll på partyt så var det en av de andra deltagarna som klappade sig själv på magen och sa till mig “Så när är det dax?”.

Jag förklarade att det var två år sedan jag födde och att jag inte är gravid utan bara lite tjock.

Hon bad om ursäkt och sa att hon hoppades att jag inte tog illa upp. Det gjorde jag inte. På riktigt alltså. Jag har ju speglar här hemma, så jag förlåter folk som frågar sådana saker.

Då kan man ju tycka att hon borde ha lagt bort spaden och slutat gräva ett hål.

Men hon följde upp med “din mage såg så rund och go ut”. Jag väljer att tolka det som att resten av jag ser ganska smal ut, och att det bara är magen som är tjock.

Imorgon åker jag då alltså på gymmet. Hoppas jag.

Ingen bild till det här inlägget.

Den vilda jakten på tiokronan

Vissa människor är så snåla att snålheten övervinner förståndet.

Tänk er att jag står i kassan i en hypotetisk butik en dag för att hjälpa till. Inte min egen webbutik, utan en fysisk butik. Då kommer det in en ~~snålkärring~~ en gammal dam för att handla. Hon ska ha ett stearinljus som hon ställer på disken.

Kärringen (jag orkar inte hålla på och stryka över kärringen, nu kallar jag henne för en kärring också får ni tänka er en gammal dam) inleder med att säga “Vad dyra ni är”. Eftersom jag inte äger den hypotetiska butiken vet jag ingenting om prissättningen så jag svarar artigt “Jaså?”.

Då berättar kärringen att hon sett ett identiskt ljus för 69 kr i en annan butik, och här i butiken kostar det 79 kr. Sedan rabblar kärringen upp priserna på ljus i andra storlekar som hon sett i den andra butiken och jämför dem med priserna i den hypotetiska butiken.

Hypotetiskt sett skulle man kunna tänka sig att jag vid det här laget är ganska irriterad på snålkärringen. Men eftersom den hypotetiska butiken inte är min känner jag naturligtvis hypotetiskt att jag inte kan läxa upp kunden eftersom hon inte är min kund. Jag säger “Jaha”. Hypotetiskt alltså, är det vad jag säger.

Då säger kärringen “Det var förstås en webbutik, det är kanske annorlunda där”. Jag svarar bara “Mmm”. Jag säger inget om lokalkostnader eller något annat som korrekt skulle kunna uppfattas som att jag idiotförklarar kunden.

När den här hypotetiska händelsen är över kollar jag upp den där webbutiken som snåljåpen pratat om. Mycket riktigt kostar ljuset 69 kr på nätet. Frakten kostar däremot 39 kr. Totalsumma för ljuset (om man ingenting annat köper) blir 108 kr.

Alltså är ljuset i den hypotetiska fysiska butiken, som kärringen tyckte var så dyrt, 29 kr billigare.

Detta är alltså en hypotetisk historia. Eventuella likheter med personer eller händelser i måndags är rena tillfälligheter.

Klimat-ekonomiskt brev

Det mest spännande som hänt idag är att jag fått en bankdosa på posten. Jag fick också ett brev från en optiker som var skickat klimat-ekonomiskt. I kuvertet låg skräpreklam som jag inte behöver eller vill ha så jag kastade bort det. Men det känns skönt att de inte belastade miljön så mycket när de skickade mig ett papper att lägga i pappersinsamlingen.

Det går bra utan bild den här gången va? Jag orkar inte hämta kameran.

Jag ska inte uppta er tid längre. Jag hör av mig när jag har något av värde att berätta.

Skönhetstävlingar för barn

Som ni säkert förstår har jag tittat på Hollywoodfruarna. Gunilla Persson är ju bara inte riktigt klok alltså. Hur kan man ta med ett litet barn på skönhetstävling så där? Utan att lära ungen att hennes förebild är Moder Theresa och att hon önskar sig fred på jorden? Det är ju helt ansvarslöst! Dyka upp så där oförberedd och inte kunna skönhetstävlingars grundkurs.

Det var i alla fall gulligt att Erika kom på att Gunilla var hennes förebild. Till slut.

Politiskt inkorrekt litteratur

Jag hittade fler böcker igår. Bland annat en sådan där bok som bara riktar sig till det ena könet. Många människor tycker att det här är fasansfullt. Jag bryr mig inte så där jättemycket, man behöver ju inte köpa den om man inte gillar den. Lättlöst problem alltså. Till skillnad mot många andra saker man skulle kunna ägna sin tid åt.

Barnprogram

Vi har nyss tittat på barnprogram. Mest jag, gullefjunet la pussel. Först flög Aladdin omkring på sin matta. Sen visade de en Kalle Anka film som var på engelska. De flesta svenska två-åringar kan ju inte engelska. Knappast tre- eller fyra-åringarna heller.

Därför var det jättebra att de hade textat filmen så att barnen kunde läsa vad Kalle och stövelbaggen sa.

Vad är grejen med topless?

Missförstå mig rätt nu va. Att tjäna sitt levebröd på att krypa omkring i buskar och ta foton på folk som inte vill bli fotograferade är naturligtvis ett yrke som förtjänar allt förakt. Men nu finns det ju folk som gör så i alla fall.

Så om man är en sådan person som är intressanta för sagda yrkesgrupp, eller andra som vill tjäna en hacka, förstår jag inte varför man måste kasta av sig bikinin eller kalsongerna på platser där folk får tillfälle att fotografera de kroppsdelar som man vill behålla privata.

Jag tror att de flesta människor när de sätter sig på planet för att åka på semester tänker något i stil med “vilken lång, kall och mörk vinter det varit, jag har verkligen jobbat hårt, så skönt det ska bli att komma till sol, värme, bad och oj vad jag längtar efter kall öl, god mat och vin”.

Hur tänker då kungligheter? “Å vad jag har jobbat hårt, mina fötter är trötta av allt trippande i högklackat och min hand är helt utarbetad av allt elegant vinkande, så skönt det ska bli att komma till sol, värme, bad och oj vad jag längtar till att…… få kasta av mig bh-n och släppa ut brösten i det fria”.

Varför behåller de inte bara bikiniöverdelen på? Då skulle det bli minde royal outrage to take legal action över?

Jag fattar liksom inte behovet av att vara topless? Om man kollar på vilken strand som helst så är det massor med människor som har på sig bikiniöverdel, trots att de har helt medialt ointressanta bröst. Så varför måste då folk med intressanta bröst ta av sig topless, om de inte vill få sina bröst fotograferade?

Är det av någon anledning viktigt att vara topless för att säkra tronföljden? Det finns ju så minimala bikinis nu för tiden att man kan ju vara i princip naken även i en bikini om det nu är det man vill vara. Om Kate hade haft några strategiskt placerade trådar på sig skulle det ju ha blivit mindre intressant att fotografera henne eftersom hon då inte skulle kunna påstås vara topless.

Igår kränktes jag av en hamburgermeny

Varje morgon öppnar jag Piteåtidningen med stor förväntan och hoppas på att få läsa om någon lokal medborgare som har råkat ut för någon oförrätt. På sistone har det varit ont om människor som blivit kränkta eller upprörda över bagateller. Det har i alla fall varit ont om människor som har orkat skriva insändare om det, eller lyckats övertyga en journalist att rapportera om händelsen.

Igår blev besvikelsen över detta alltför stor. Om ingen annan blir kränkt får jag väl bli kränkt själv tänkte jag. Så när jag var i stan igår gick jag en extra vända på stan enbart i syfte att hitta något att känna mig upprörd eller kränkt av. Planen var att fotografera kränkningen och visa för er här på bloggen, skriva ett klagomål eller tipsa PT. Eller alla tre för all del om jag hittade något riktigt stort.

Antingen är jag inte speciellt lättkränkt eller så är Piteå inte en särskilt upprörande stad. Jag hade i och för sig lite ont om tid så jag hann inte gå in i så många affärer utan tittade mest i fönstren. Jag tittade också efter smuts, sprickor i gatustenarna, trasiga skyltar och andra saker som skulle kunna störa det estetiska. Ett tag funderade jag på om jag skulle skriva till kommunen och klaga över den upprörande mängden löv på marken. Det kändes dock inte som tillräckligt med löv för att motivera ansträngningen.

Jag uppsökte en offentlig toalett i förhoppningen att toalett-pappret skulle vara slut. Då skulle jag ha kunnat skicka ett email om hur kränkande det är att måsta ha med sig eget dass-papper med tanke på hur mycket pengar man spenderar i gallerians butiker. Till min förtret hade samtliga toaletter papper. Allt jag hittade var en toalettsits som var helt ner-mensad. Det var fruktansvärt äckligt och upprörande, jag fattar inte hur människan burit sig åt. Jag kunde dock inte förmå mig själv att fotografera detta, så ni slipper se hur det såg ut.

Till slut insåg jag att om jag skulle hitta något som jag skulle kunna påstå var kränkande fick jag lov att gå och käka en hamburgare. Jag styrde kosan mot den icke könsneutral hamburgersyltan Big Boy.

Där åt jag ett skrovmål som var mycket gott. Jag äter alltid skrovmål på sådana ställen, för min del skulle de kunna skrota alla andra alternativ. Innan jag gick studerade jag dock menyn och observerade att de hade ett Big Boy mål. Då åkte jag hem och skickade följande email till Big Boy.

“Hej! Jag åt lunch på er restaurang i Piteå idag. Jag noterade då att ni har ett mål som heter Big Boy Mål. Men det finns inget Big Girl Mål. Detta tycker jag är kränkande mot oss kvinnor.

Egentligen hade jag tänkt gå någon annanstans, men jag var så hungrig att jag köpte ett skrovmål istället.

Jag undrar dock om ni har någon handlingsplan för hur ni ska göra för att erbjuda en mer jämlik hamburgermeny i framtiden? Eller varför inte en könsneutral meny, man skulle ju tex kunna tänka sig ett Big Hen Mål?”

Jag har i inte fått något svar ännu. De har säkert mycket att göra. Om När jag får svar kommer jag naturligtvis att rapportera hur mina förslag emottogs. Efteråt kom jag dock på att ett stort Hönsmål ju inte låter gott alls, så de kanske inte nappar på det.

Flygplanshaveri

Ni vet sådana där små bilar, hästar, båtar, flygplan som brukar finnas i varuhus och andra offentliga platser. Man sätter ett barn i dem och stoppar i en slant. Då skakar, hoppar eller snurrar “fordonet” och barnet blir jättelyckligt.

Tänk er en förälder som går på stan med ett barn som har fått något i ögat. Föräldern har undersökt och bedömt läget, och konstaterat att föremålet i ögat är ett dammkorn. Barnet gråter dock ändå, när man har kommit igång är det ju lika bra att köra på ett tag.

Föräldern är i desperat behov av en toalett och kommer på att en matvarubutik tillhörande en rikstäckande kedja borde ha både toaletter och ett mekaniskt mini-fordon. Det olyckliga sällskapet anländer till butiken och hittar ett flygplan med en groda i passagerarsätet. Tårarna avtar.

Barnet och föräldern sluter en överenskommelse om att de först ska gå på toaletten och sen ska de åka flygplan. Sedlar växlas till mynt. Spänningen och förväntningarna stiger. Toalettbesöket avklaras under exalterad konversation om flygplanet och flygturen.

Under glädje och jubel klättrar sedan barnet in i cockpit och gör sig klar för take off. Slanten pillas in och startknappen lokaliseras och aktiveras. Sen händer ingenting. Besättningen hamrar på startknappen med ökat våld men inget hjälper. Katapultknappen för att få tillbaka pengen för att prova igen fungerar inte.

Om man då jobbar på sagda matvarubutik, då kanske man tycker att “flygplanet måste vara trasigt, vad konstigt det fungerade igår och här får ni tillbaka tian” är en bra sammanfattning och ett korrekt hanterande av situationen.

Som förälder tycker man att butiken i fråga inte har en tillräckligt bra handlingsplan för krissituationen. Det här är ju ett flygplanshaveri. Svarta lådan borde lokaliseras. Reparatör borde tillkallas med högsta prioritet. Den chockade passageraren och dess anhöriga borde åtminstone kompenseras med en gratis matkasse, eller i alla fall en glass.

Stödet för de drabbade är inte tillräckligt när föräldern får bära iväg på ett sprattlade barn som gråter dubbelt så mycket som när de kom. Hur ska föräldern kunna återuppbygga förtroendet hos barnet efter detta brutna löfte?

Detta är inte en fiktiv historia. Verkliga barn och föräldrar led på riktigt vid händelsens inträffande.

Goodbye Hello Kitty

Jag är kattälskare, bara så att ni vet det. Det är bara en katt jag hatar – Hello Kitty. Jag tål inte det fula kattskrället.

“Det där såg ju fint ut” tänker man när man ser en leksak, ett klädplagg, en mugg eller tallrik eller vad som helst annat för barn. När man sen tar upp saken för att titta närmare så är det oftare än inte som det där fula katt-trynet stirrar på en. Jag vet att ungar gillar katt-mähät. De förstår inte bättre och kan inte stå emot marknadsföringsmaskinen som ligger bakom kattfan. Om jag åt en måltid och Kitty dök upp i botten på tallriken när jag tog sista tuggan så skulle jag spy upp alltihop igen.

Att någon dessutom sitter och tjänar storkovan på något som en femåring skulle ha kunnat rita gör mig ännu mer irriterad. Dessutom VAR det säkert en femåring som skapade bilden. De hade säkert en teckningstävling där den vinnande femåringen vann kritor och ett ritblock. I gengäld fick företaget äganderätten till bilden, och ungen ritade i sitt block i evig fattigdom resten av livet.

Jag googlade fram lite fakta om Kitty. Hennes hobbys är att resa, lyssna på musik, läsa och framförallt, att lära känna nya vänner. Så menlöst, det är ju sådana hobbys man sätter på sitt CV när man söker jobb och vill verka oförarglig. Egentligen är ens hobbys att titta på TV, surfa internet och om man nu nödvändigtvis ska måsta umgås med folk, att dricka öl.

Resa är väl ingen hobby? Annat än om man gör det varje dag, typ bil eller tunnelbana till jobbet. Lyssna på musik gör man samtidigt som man gör något annat, inte som en sysselsättning i sig. Läsa, okej då, den får passera som en hobby. Lära känna nya vänner? Som en hobby? Enligt slit-och-släng-principen eller vad? När man känner sin nya vän så är det ju slut på hobby-aktiviteten så då dumpar man den vännen och skaffa en ny.

Kitty har ingen mun för hon talar från hjärtat. Give me a break liksom. Det vet man ju hur det är med folk som påstår sig tala från hjärtat. De vräker ur sig en massa godhet, kärlek och fina ord. Man vet ju att folk som aldrig säger ett ont ord egentligen ljuger eller mår väldigt dåligt inombords. För ingen är ju enbart god, och även ondskan måste få komma ut. Annars mår man dåligt och då blir man psykiskt instabil.

Om Kitty skulle få ett psykbryt och mörda Dear Daniel skulle alla bli jätteförvånade och säga “vi anade aldrig något, hon var alltid så glad, trevlig, snäll och god”. Utom jag då förstås. Jag skulle säga “det visste man ju att det där bara var en fasad och att det skulle gå åt skogen förr eller senare”.

Det var allt. Nu ska jag kolla om det finns någon Hata Hello Kitty grupp på Facebook som jag kan gå med i och visa mitt samhällsansvar.

Gunilla Perssons musikvideo

Directed by Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. Varför hyra in någon när man kan själv?

Kommer på MTV nära dig inom kort.

EDIT: Videon är inte längre tillgänglig på YouTube. Så här skriver Gunilla på sin FB-sida “Polisen som nu ar inkopplad pa filmaren som olovligt satte upp videon gor en grundlig undersokning och tvingade filmaren att ta ned alla upplaggningar som videon hade.” Läs mer här.

Det kommer det säker en bättre version snart.

Also… something for mummy

När jag var gravid köpte jag inte särskilt mycket barnkläder och grejer innan dotterns födsel. Jag tänkte att man säkert skulle få en massa presenter så det var lika bra att bara köpa ett par nödvändiga saker.

Så närmade sig den stora dagen BF (beräknad förlossning för er som inte läser Familjeliv) och mina kompisar överraskade mig med en babyshower. De hade med sig presenter. En sparkdräkt fick vi. Sen var det bara “I thought you’ll be getting so much for the baby so I got something for mummy instead”. Vad de flesta hade kommit fram till att jag behövde var hudkräm. To pamper yourself. För alla mina kompisar vet ju att jag är the pampering type…

Där satt jag och öppnade paket och sa “delicate care – lovely”, “spa essentials – splendid”, “extra rose – marvelous”, “body butter – fantastic” och “more body butter – amazing”. Log och tackade och var glad och undrade var stjärtkrämen till babyn var.

Sen efter förlossningen så fortsatte hudkrämerna, bubbelbad och diverse make up produkter att komma till mummy. Jag vet inte vad ni gjorde första veckorna efter förlossningen? Jag kan i alla fall avslöja att den enda hudkrämen som hade strykande åtgång hemma hos oss var nipple cream.

Idag har jag rensat bland alla dessa krämer och kastat de som börjat se ut som att de skulle kunna orsaka hudskador.

Jag hittade då tre små tuber som aldrig ens är använda som inte stelnat. Night firming moisturiser svammelkräm och Day moisturiser with a touch of foundation svammelkräm. Dem hade jag tänkt använda idag. Inte till att sitta här och smörja in mig, utan till något annat. Ni får komma tillbaka ikväll så berättar jag vad.

Var hittar man orange leggings?

Om man vill klämma in en ca medelålders kärring som är ca 5-7 kilo överviktig i ett par orange leggings. Är det olagligt eller vad? Kan någon annars förklara varför det inte går att hitta orange leggings i storlekar som inte involverar centilong?

Jag har faktiskt tänkt ha en klänning över så jag tycker att det är lite överdrivet att rensa hela staden på orange leggings bara för att det går ett rykte om att jag vill ha ett par.

Om någon hjälper mig och tipsar om var man kan hitta ett par orange leggings OCH en långärmad t-shirt i exakt samma orange färg så lovar jag att bjuda på ett Dagens Outfit inlägg här på bloggen. I sagda orange outfit.

Gullefjunet upprör folk

Jag startade ju den här bloggen för att jag vill beröra människor med mina djupa texter. Därför är jag oerhört glad att få en kommentar till det här inlägget som visar att jag lyckas röra upp så starka känslor som HAT.

Okej då, först trodde jag förstås att det var någon av mina kompisar som drev med mig. Men de två misstänkta förnekar kraftfullt all inblandning. Jag googlade e-mail adressen och den verkar vara riktig. Det finns alltså troligtvis åtminstone EN människa som verkligen berörs starkt av mina ord.

Kommentaren säger också “du får välja” och “it’s your choice”. Jag tycker att det är så fint att jag får välja själv här på min egen blogg. Bloggläsaren tänker sig att jag kanske kommer att svara på hennes kommentar med ett syrligt svar om VARFÖR jag kallar min dotter för gullefjunet.

Så blir det inte. Det är en tråkig vinkel. Det skulle dessutom tvinga ut mig på okänt territorium. Att hålla på och vara djup och filosofisk och analysera oväsentligheter på ett seriöst sätt. Sådant har jag inte kompetens för.

Jag väljer istället att analysera varför ordet “gullefjun” är så upprörande. Jag tror att det har med genus att göra. Genusdebatten är stort i bloggvärlden serni, så jag har läst om detta på internet.

Jag tror att ordet upprör för att det finns människor som tror att för att jag kallar min dotter för “gullefjun” här på bloggen så kommer hon att få lägre lön än sina manliga kollegor när hon blir stor. Jag tror att ordet “gullefjun” uppfattas som icke könsneutralt. Jag tror att det finns folk som tycker att ordet “gullefjun” tvingar in flickor i en kvinnoroll. Det finns människor som oroar sig för att mitt ordval skall göra att min dotter tar på sig att laga mat, diska, städa och ta hand om barn om hon bildar familj och att mitt ordval kommer att göra henne utseende-fixerad. Ordet “gullefjun” är lika farligt för jämställdhetskampen som rosa barnkläder.

Vilket fick mig att tänka på en sak – kallar man inte två-åriga pojkar för “gullefjun”? Jag har ju ingen son så jag vet inte hur folk gör. Om jag hade en pojke skulle jag med största sannolikhet kalla honom också för “gullefjun”. Då kanske han skulle bli homosexuell av mitt ordval eftersom det uppfattas som kvinnligt. Oj och ack och ve. För det är väl så det det fungerar va?

Det här är ju bara en teori som jag har om varför ordet “gullefjun” upprör. Det kan ju också vara så att läsaren har problem med ordet “gullefjun” för att hon är jätterädd för kycklingar och ordet fjun får henne att tänka på fjädrar och kycklingar och därför hatar hon ordet. Vad vet jag.

Här får ni i alla fall se en bild på prinsessan, gullefjunet, stumpilumpan, gumman, älsklingen, ungen, guldklimpen, gullrumpan, skatten, barnet, busfröet.

Jag är väl medveten om att den rosa hjälmen äventyrar hennes framtid. Men jag gör mitt bästa. I min strävan efter att vara en perfekt mönsterförälder försöker jag neutralisera de negativa effekterna av den rosa hjälmen med ett par monster-stövlar från pojkavdelningen.

Men ni, jag tror att det kommer att ordna sig. I verkliga livet HAR gullefjunet ett namn, så det är mest ni som läser den här bloggen som utsätts för det upprörande och skadliga ordet “gullefjunet”. I och för sig har vi varit oansvariga och gett henne ett flicknamn.

Man kan ju inte sopa banan hur mycket som helst, vissa svårigheter i livet måste man faktiskt träna barn på att lära sig att leva med.

Rattfyllon

När jag kör bakom folk på E4an som kör 70 på en 110-väg får jag god lust att ringa polisen och rapportera dem som misstänkta rattfyllon. Varför skulle de annars köra så sakta om de inte försöker dölja att de är packade?

Normala nyktra människor kör faktiskt inte 70 på 110-vägar. Särskilt inte där det är mitträcke och enkelfil så att folk inte kommer förbi.

Ohälsosamt budskap

Jag vill bara varna för en dålig bok som jag läste. Den heter Fyra hönor och en tupp och finns på ett bibliotek eller bokbuss nära dig. Den har ett ohälsosamt budskap.

Den handlar om fyra hönor som inte törs säga till tuppen att han tar upp för mycket plats vid foderrännan. Så då måste de gå på kurs och lära sig styrketräning, avslappning, uppburrning och koncentration, djupandning och röstövning. Kursen innehöll även arbete i smågrupper. Sen åker de hem och säger till tuppen.

Den boken ska vi inte läsa igen. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att man ska vara något sorts mähä som måste gå på kurs för att sätta en tupp på plats. Jag ska leta reda på en bok där hönorna vet att det räcker med en vass armbåge, om den är välplacerad, för att tuppskrället ska flytta på sig.