Tadam. Jag sa ju att garderoben skulle få dörrar. Nu har den det. Maken har hängt dit dem.
Nu undrar jag bara en sak. Hur har Ingvar tänkt att jag ska göra när jag ska öppna garderoben?
Det finns inga förborrade hål för handtag. Inte en endaste liten prick har de ritat dit som indikerar en lämplig plats att sätta handtagen på. Är det för mycket begärt med en prick åtminstone?
Om man ska hålla på och freestyla vart handtagen ska sitta kan de ju hamna vart som helst.
Om jag har bestämt att vi ska ha pizza så ska vi ju ha pizza. Maken är borta med bilen så jag kan inte hämta pizzan så pizzan måste köras hem till oss.
Minsta summa för hemkörning är 150 kr så då fick jag lov att köpa två pizzor. Jag och gullefjunet behöver bara en pizza, men nu får vi två i alla fall.
Så här långt var allt frid och fröjd. Jag var inte ens upprörd över att köpa dubbelt så mycket pizza som jag behöver. För mycket pizza är smällar man får ta när man ska ha pizza.
Nej det var när jag skulle betala som det började bulta i tinningarna. Jag skulle betala med vårt gemensamma konto men när jag kom till det där sista steget ‘Verified by Visa/Mastercard’ där man ska skriva in ett lösenord så gick det inte för kortet är inte anslutet.
Så är det alltid när jag ska betala med vårt gemensamma konto på nätet. Kortet är inte anslutet och jag orkar inte logga in på internetbanken och ansluta det just då så jag får alltid betala med mitt eget konto där kortet är anslutet.
Så jag gick tillbaka och började om från början för att betala för dubbelt så många pizzor som jag behöver med mitt eget kort. Jag knappade in rätt lösenord och fick ett meddelande att det var fel lösenord. Tre gånger knappade jag in rätt lösenord och fick samma meddelande och sedan spärrade de mitt kort/lösenord.
Då sa jag “Men va i helvete” och då sa gullefjunet “Men va i helvete” och då sa jag till henne “Säg inte så, man får inte svära” och då sa hon “Men du sa ju så…”. Då fick jag verkligen räkna till 10 för sådana diskussioner orkar jag inte med just när mitt kort blivit spärrat när jag försöker betala för mer pizzor än jag behöver.
Jag loggade in på internetbanken och återställde lösenordet. När jag ändå var där anslöt jag kortet till vårt gemensamma konto. Sen återvände jag till pizza-sidan för att betala för mina två pizzor fastän jag bara behöver en.
Eftersom jag nu anslutit vårt gemensamma kort så tänkte jag att maken gott kunde vara med och betala för pizzan så jag använde det kortet. När jag kom till lösenordssidan sa den att kortet inte var anslutet. Den där pizzasidan vet faktiskt inte vad den pratar om för jag hade ju just anslutit kortet. Jag gick tillbaka och började om och betalade med mitt eget kort. På sjätte försöket lyckades jag äntligen betala för mina två pizzor.
Nu sitter vi och väntar på våra två pizzor. Eftersom det tog en halvtimme att betala så blir det sen middag, leverans inom en timme stod det på web-sidan. Det känns som att det här är den sortens dag när fler saker kan gå fel. Allt är möjligt. Pizzabudet kan köra vilse, krocka eller sätta sig på en bänk och äta upp våra pizzor.
I alla fall. Om någon som bor i närheten är sugna på pizza så har jag en förhoppning om att vi ska ha för mycket pizza vid halvåtta-tiden, så det är bara att titta förbi så bjuder vi på pizza.
Nu har jag kollat litegrann på detta med att säga upp det här avtalet jag har med kyrkan. Det visar sig att om man är med i kyrkan i november så måste man betala för alla de efterföljande tolv månaderna.
Det är ju värre än ett telefonabbonemang. Om mobilleverantörer hade sådana villkor skulle garanterat Konsumentombudsmannen ha synpunkter.
Jag är inte klar med Kyrkan. Just när jag publicerade förra inlägget kom jag på vad det här med kyrkan är EXAKT likadant som.
Ett gym.
Man betalar en förmögenhet och går aldrig dit. 3000 spänn till kyrkan är ju samma sak som sex månader på ett genomsnittligt gym. Bortkastade pengar.
Gymkedjorna har kopierat kyrkans koncept. Ta betalt av massor med människor som bara betalar för att de har dåligt samvete för att de aldrig går dit.
Jag trodde att jag hade gått ut ur Svenska Kyrkan, men idag när deklarationspappren kom så märkte jag att jag tydligen inte gjort det.
Herren avslog kanske min utträdesansökan. Det hade jag inte räknat med att han skulle göra, för jag är ingen bra medlem. Vad ska han med mig till?
Eller så är det just det jag är – en bra medlem – för jag kommer aldrig på besök och nyttjar faciliteterna men tydligen så har jag ändå bidragit med över 2000 kr det senaste året. Dessutom har jag betalat 700 kr i begravningsavgift och det tycker jag känns helt onödigt. Jag är inte så brydd om hur folk firar när jag är död så jag har ingen lust att hålla på och betala nära tusenlappen per år för det medan jag lever.
Jag ska nog skriva till Herren och be om frisedel igen. Jag vill ju inte vara med för guds skull. Se där, jag missbrukade Herrens namn, nu kanske de släpper ut mig ur kyrkan…
Barnet har gått från 39 grader till feberfri över natten. Så vi har bestämt oss för att åka till Barkaby Outlet för att köpa en gryta.
Jag sa till maken att vi bara ska gå in i en affär. Han gick på det. Han får skylla sig själv när han går på sånt efter femton år.
Nu måste vi skynda oss iväg innan maken får syn på det här blogginlägget.
Ni vet hur irriterande det är när man får en låt på hjärnan. Den snurrar runt, runt i skallen på en som skiva som hamnat på repeat och inte går att stänga av.
Det sägs ju att det finns grader även i helvetet. Efter kvällens nattning tycker jag att jag känner mig ganska svettig. Den här låten har jag fått på hjärnan.
Man skulle ju kunna bli tokig för mindre!
Det var dumt gjort av mig. Det erkänner jag. Jag åkte till Bromma Blocks. Men jag fattar inte – det är väl inte löningshelg i helgen? Var det inte löningshelg förra helgen? Det är kanske så att den här månaden har två löningshelger. Jag kunde i alla fall konstatera att det finns många människor som inte borde få ha någon lön så att de inte skulle kunna åka till shoppingcenter på löningshelger.
Så otroligt mycket folk. Som ni kanske vet tycker jag inte om mycket folk. Jag har aldrig varit med om att man inte kan hitta parkering på Bromma Blocks förut. Jag fick säkert snurra runt i en kvart och leta. Då stängde Systembolaget och helt plötsligt började det dyka upp tomma parkeringsrutor.
Vi var i det där leklandet de har också. Gullefjunet lekte och jag satt på en tygpall och studerad folk.
Folk som trängde sig, puttades, blockerade vägen för andra, inte visade någon som helt hänsyn till andra. Jag säger då bara det – stackars barn som måste gå till lekland med sådana där föräldrar!
Idag när jag skulle gå från jobbet så var det så kallt att jag tänkte ta bussen. Den går inte ända hem, men ganska många steg sparar man så att man inte behöver frysa lika länge. Under förutsättning att bussen kommer när den ska förstås. Om den inte gör det så fryser man ännu mer när man står och väntar på bussen än vad man gör när man går.
Jag väntade på bussen och tänkte jag att om bussen ska komma om två minuter också räknar man med att den är minst 5 minuter sen så hinner jag gå till nästa hållplats innan den dyker upp. Man fryser ju lite mindre om man rör på sig. Så jag gick till nästa hållplats, men jag hann bara halvvägs innan bussen körde förbi. Det var väl säker den enda bussen i hela stan som dök upp i tid idag. Buss-jävel.
Då var det ju ingen idé att vänta på nästa buss för den skulle ju inte komma förrän om 12 minuter plus minst 5 förseningsminuter. Så jag fick gå hela vägen hem. Det var så kallt att det gjorde ont i huden på benen. Men halvvägs hem så domnade benen bort så då gjorde det nästan inte ont alls längre. Det bara sved litegrann.
Nu låter ni bli att lämna kommentarer som säger “Du är ju från Norrland, du borde väl vara van”. Det är en korkad kommentar. Jag är trött på den. Här i Stockholm kan man inte småprata om vädret med folk och säga att det är kallt utan att de kläcker ur sig sådana dumheter. Jag har helt slutat småprata om vädret med folk för det går ju ändå inte hålla en vettig konversation om kyla med Stockholmare.
Sist jag var på ett ställe med kölappssystem då hade jag ingen lapp och då höll personalen fascistiskt på kölappsreglerna fastän jag hade stått där ensam och väntat i evigheter tills en kärring gled förbi mig på upploppet med en kölapp. Den gången slutade det med att doktorn ökade min dos med blodtrycksmedicin.
Idag besökte jag ett kölappsställe igen. Jag var på apoteket för att hämta ut blodtrycksmedicin. Den här gången följde jag regelverket och tog en kölapp. Fyra nummer före mig, så jag strosade runt och klämde på tandkrämstuber och krämer och tvålar.
När det var ett nummer kvar till min tur återvände jag till receptkassans närområde. Då stod det en massa människor uppradade på led och väntade. “Det har de ingenting för” tänkte jag då. “Jag var här före alla dem och jag har en LAPP som det står nästa nummer på”.
När kunden i kassan försvann så spatserade kärringen som stod först i ledet fram till kassan innan expediten han trycka på kölappsknappen. “Nu blir hon tillrättavisad av expediten och tillsagd att ta en lapp” tänkte jag nöjt. Men nej – expediten började slå in hennes varor i receptkassan!
“Har ni inte kölappssystem här?” frågade jag inte så särskilt vänligt. “Ska du betala varor?” svarade expediten. “Nej jag ska inte betala några varor, jag hade tänkt hämta ut medicin här i RECEPTKASSAN och jag har en LAPP med nästa nummer på!!!” berättade jag upprört. “Vi har inte tillräckligt med personal för att bemanna varukassan idag så därför får man betala sina varor här” var den patetiska förklaringen till hennes oförsvarliga beteende.
Jag skiter i var folk betalar sina varor. Så länge inte kölappslösa människor som kom EFTER mig blir expedierade FÖRE mig när jag har en LAPP….!
Nu tror ni kanske att jag stormade ut eller gick och ställde mig sist i kön av lapp-lösa människor. Inte ni som kommer hit regelbundet förstås. Ni förstår nog att jag inte ställde mig sist i någon kö. Inte heller lämnade jag stället i protest som jag helst hade velat, för jag behövde ju mina blodtryckspiller. Just då skulle jag ha kunnat ta flera extratabletter utan att de skulle ha sänkt något tryck.
Nej ni, expediten som vid det här laget inte var någon vanlig expedit utan en expedit-kärring fick lov att betjäna mig före den lapp-lösa kön. Medan hon knappade i sin receptläsarmaskin så upplyste jag henne (med min suraste subba-röst) om att om de inte använde kölappssystemet så borde de faktiskt stänga av det istället för att invagga folk i falsk trygghet att om man har en kölapp så kommer man att bli betjänad när det är ens tur.
“Vi brukar stänga av det” sa hon då. Men inte idag. Alla kölappar hade blivit betjänade i kölappsordning ända till det var min lapps tur. När det blev min tur då slopade de helt enkelt bara kölappsturordningen. Å vad de brukar göra i vanliga fall när de bryter mot kölappssystemet är på inget som helst sätt intressant för mig om de inte håller sig till sina normala kölappssystem-brytar-rutiner när jag är där och har en lapp.
Sen sa kölappsregelbryterskan att mitt recept var slut. Så jag fick ingen medicin. Så nu måste jag försöka få mitt recept förnyat och ge mig ut i kölappshelvetessystemets laglösa värld imorgon igen.
Jag rev sönder kölappen i argen så jag kan tyvärr inte visa något foto på den.
Ena stunden svär jag och sen jublar jag. Men jubla verkar jag aldrig få göra länge.
Än har jag huvudet bakom tv-n (telefonuttaget sitter där vetni) och meckar med sladdarna och än ligger jag på knä under skrivbordet och meckar med andra sladdar.
Ibland surfar jag några sidor och sen surfar jag inte alls och då blir jag så jävla arg att jag ringer och lyssnar på en röst som berättar för mig hur många som är före mig i kön.
Men jag har inte skrikit åt någon alls. Maken har varit förnuftig och hållit sig undan och flickebarnet på Telia var så himla trevlig och kompetent att jag är helt övertygad om att det här inte är hennes fel utan bara Telias. Eller möjligtvis någon apparat-jävels. Mitt fel kan det då inte vara så många knappar som jag har tryckt på, datorer som jag startat om och sladdar som jag har dragit ut och stoppat in igen.
Nu ska ni få se att när jag trycker på ‘Publish’ för att informera er om allt det här då kommer internet att vara ute på vift igen också får ni aldrig läsa den här viktiga informationen.
En kollega berättade att det fanns en pulkbacke nära där hon bor. Kollegan råkar också vara från Piteå, även om vi inte kände varandra i Piteå, så hon förtydligade att de har en snökanon. Hon fattade ju att jag undrade hur det kan finnas en pulkbacke i Stockholm med det väder vi haft.
Det där tyckte jag lät toppen. Så efter jobbet idag hämtade maken och gullefjunet mig också handlade maken mat och vi gick och köpte två stjärtlappar för 20 kr styck. Egentligen skulle vi bara ha en, men ungen valde en snorgrön stjärtlapp fastän jag visade den röda. Då blev jag så sur att jag köpte en röd till mig själv. Egentligen ville hon ha en sådan där snö-surfbräda men jag förklarade för henne att den kostade 10 gånger mer än stjärtlappen och att vi inte hade råd med det eftersom vi bor i en stad utan snö så kostnaden var omotiverad.
När vi gick från den butiken till Coop för att möta maken så säger barnet “mamma, vi måste köpa en hjälm för man måste ha hjälm när man åker stjärtlapp”. Det är minsann inte jag som har predikat om vikten av hjälmanvändande. I Norrland har vi inte hjälm på oss när vi sitter på röven i en snöhög, så hon måste ha hört det där på dagis. Sen sa hon “vi köper en som inte kostar så mycket”. Ni hör ju hur jag, trots mina egna tvivel, faktiskt når fram till henne med mina viktiga budskap.
Jag tyckte ändå att det var ett positivt tecken att hon ville ha en hjälm. Om några år kommer hon inte vilja ha mössa, så det vore ju dumt av mig att inte passa på och sätta på henne en hjälm när hon ber om det.
Vi gick på Coop. Meganöjda jag hittade en hockeyhjälm på halva priset, 99 kr är ju som fått för något som skyddar en Nobelpris-vinnar-hjärna, och vi slog även till och köpte en pulka för hela 49 kronor. Sen åkte vi hem.
När vi kom hem googlade jag den här pulkbacken som vi ska åka till imorgon för att använda våran nya pulka, två stjärtlappar och en hjälm. Då får jag se detta antiklimax.
Öh. Alltså. Ja. Hur ska jag förklara mina tankar kring den här “pulkbacken”?
Tänk er när jag sätter mig på min helt egna röda stjärtlapp på toppen av den här “backen”. Då får jag ju sitta på den där lappen hela dagen. För det finns ju ingen lutning som kommer att förflytta mig någonstans! Inte heller går det ju att springa igång stjärtlappen, för “backen” är ju kortare än startsträckan som behövs för att springa igång en stjärtlapp.
För att inte tala om hjälmen vi köpt! Hjälmen gör ju mer nytta i vardagsrumssoffan än i den där “backen” för hon gör ju illa sig mer om hon trillar av soffan än om hon tippar av stjärtlappen i den där “backen”.
Deras snökanon då. Den ser ut så här.
Nu är jag ingen snökanons-expert. Det ska jag inte påstå. Men det där tycker jag mer ser ut som en snöslunga. Inte för att jag någonsin har sett en snöslunga i verkligheten förstås. Där jag kommer ifrån skottar folk med skyffel, fyrhjuling eller traktor, men jag har ju sett bilder på snöslungor. Jag kan inte tänka mig att det där lilla röret på två hjul är vad de använder för att konst-snöa Valsberget eller Kåbdalis med.
Jag har dock en positiv livssyn. Åtminstone när jag är i en win-win situation. Morgondagens pulk-åkande blir roligt. Antingen blir det roligt att åka pulka eller så blir det roligt att blogga om det. Jag ser fram emot pulkbacke-besöket.
Stay tuned – jag återkommer med en rapport. Om jag får hjärnskakning imorgon för att jag inte köpte någon hjälm till mig själv så lovar jag att återkomma när jag har återhämtat mig.
Jag vill förstås inte på något som helst sätt förolämpa någon fjäril genom ett säga att en fjäril är bättre än någon annan fjäril. Det är inte det jag är ute efter att göra.
Men jag undrar bara. Vem kan se skillnaden på de här två fjärilarna?
Vilken fjäril är en exotisk fjäril som sitter i en bur som folk måste betala 135 kr per person för att gå in in ett fjärilshus för att se? Och vilken fjäril är fotograferad i en svensk skog helt gratis? Ja okej då, vi hyrde en båt för att komma ut i Stockholms skärgård, men vi fick en hel semester på köpet, inte bara en fjäril. Jag tror inte att det var en sällsynt skärgårdsfjäril utan bara en fjäril som finns i naturen här i Sverige för jag har sett liknande fjärilar på andra ställen runt om i landet.
Vilken fjäril är bättre från en estetiskt och helt oekonomisk synvinkel (glöm den fotografiska kvaliteten/fotografens talanger för jag har tagit båda bilderna)? Båda är bruna. Båda är prickiga/håliga.
The jury is out. Vilken fjäril är finast? Den dyra exotiska som folk betalar för att se eller den som svenska folket faktiskt har runt huvudet hela sommaren men aldrig ser?
Man ligger på soffan och blundar och det är så jävla skönt. Då sitter FLERA personer och tjatar och stör en och säger saker som “sov inte nu, då kan du inte sova i natt” och “gå och lägg dig istället för att sova på soffan”.
Inte nog med det. Dessutom håller de på och petar en på armen. Finns det något som är mer irriterande än när folk petar en på armen?!!
I sängen alltså är vad de menar. Att jag ska gå och lägga mig i sängen. Det är ju inte alls samma sak! Varför måste folk alltid förstöra för en?
Nu för tiden går det tamifan ingenting göra utan att ha ett konto.
Ska man köpa någon på nätet så måste man skapa ett konto i butiken. Sen måste man ha ett paypal-konto för att betala, eller ett Klarna-konto eller skapa ett säkerhetslösenord för att betala med kort. Sen nästa gång när man ska handla på samma ställe så måste man komma ihåg sitt användarnamn och lösenord. Annars får man lov att skapa ett nytt konto. Ibland går det och ibland säger websidan “det finns redan ett konto med denna email-adress”. När man sitter och skriker åt datorskärmen “menar ni att jag har handlat i den här skitbutiken förut?” så svarar inte kundtjänsten eftersom man inte är inloggad.
Vill man beställa en tid på vårdcentralen ska man ha ett konto på Mina Vårdkontakter och vill man ha en tid till sitt barn så ska ungen ha ett eget konto. Om man vill fråga Skatteverket hur många av ens hårt ihoptjänade kronor de har tänkt konfiskera ska man ha ett konto hos dem. Om man vill berätta för en hyresvärd att om ingen av de 26469 personerna före en i kön vill ha en lägenhet så kan man tänka sig att komma på en visning så ska man ha ett konto hos Stockholms bostadskö för att anmäla intresse. Sen måste man ha ett konto hos varenda separat fastighetsägare, för de ger hälften av sina lägenheter till gemensamma kön och dessutom har de en egen kö för resten.
För att få en fjuttig liten legogubbe för att man köper hundratals blöjor ska man ha ett konto. Och ett konto för att se hur många poäng man tjänat in hos ICA och hur mycket återbäring hos Coop. Sen ska man ha ett konto hos vartenda företag man har ett bredbands/telefon/kabelTV abonnemang hos för att kunna byta prisplan/datamängd/kanaler. För att få 3 kr rabatt för varje tusenlapp man tjänar ska man ha ett konto hos varje företag som har ett svenskt organisationsnr.
Om man vill läsa vem som tjänar mest där man bor måste man ha ett konto hos kvällstidningen och om man vill se Solsidan på TV4 play behöver men inte ett konto men om man vill se det på telefonen/plattan måste man ha ett konto.
När man ska flyga någonstans, söka ett jobb, skriva ut ett recept, använda en feed-reader, någon sorts sociala media, parkera bilen, läsa en kurs, spela på lotto, köpa ett begagnat bord på Tradera, ladda ner något nödvändigt software som anti-virus eller ad-blocker eller ställa en fråga om akvariefiskar på ett nördforum. Vad man än ska göra måste man ha ett jävla konto.
Vad får man i gengäld för att man har alla dessa konton? Någonting man har nytta av på något sätt?
Nej, man får en massa skräpemail med reklam, felmeddelanden när man använt fel användarnamn eller lösenord och högt blodtryck av raseri eller trasiga saker som man slår sönder i ilska när det inte funkar.
Vad jag har gjort idag? Tackar som frågar. Jag har ominstallerat officepaketet som jag köpte för två år sedan. När man ska göra det måste man logga in på sitt konto. Det tar en halv dag att ta sig in på ett Microsoft-konto.
Alltid är det ju nån alltså. Nån som inte har någon som helst hyfs kring smällkaramellsbordet.
Fyra stationer fanns det runt bordet där man kunde sitta och göra straffarbete smällkarameller. Då är det ju god ton att hålla sig inom sin egen hörna av bordet när man viker skräpet pappret.
Naturligtvis dyker det upp en pappa och brer ut sitt skräp papper över mer än halva bordet. Så att alla andra runt bordet blir förpassade att försöka hantera sitt skräp papper hängandes halvvägs ner på golvet på en liten hörna.
Sen börjar han vika som att det här med smällkarameller är på största allvar. Normalt folk viker vid ca 3 cm så att det ska ta slut någon gång. Inte den här pappan. En-centimeters-vik körde han med. Också drog han med nageln lägst med varje vikning för att se till att det blev riktigt platt.
Som ni säkert förstår hade han inte alls tid med något småprat med andra föräldrar. Inte ett endaste “Det börjar vara kallt ute nu” eller “Kan vi få låna tejpen”. Bara en massa order till sitt barn “Kolla här nu hur man gör”.
Jag satt där och hoppades att vi skulle hinna hem innan min smällkaramell ramlade i bitar och undrade vad han jobbade med och kom fram till att det måste vara något som har med smådetaljer att göra.
Vi bakade pepparkakor också. Och gjorde ett julkort. När vi var på väg hem kom en av fröknarna och frågade “Vill ni ta hem julkortet eller ska ni låta det ligga kvar här och torka?”.
“Vi tar hem det och låter det torka hemma” sa jag då. För mig själv tänkte jag “Torka? Vad pratar hon om? Gjorde jag fel när vi gjorde vårt julkort?”. För vi använde bara torra saker på vårt julkort.
Bring on julpyssel 2014. Då blir det maken som går.
Vi har varit på julmarknad i Gamla Stan idag. Sen åkte vi och tittade på NKs julskyltning. Sen gick vi och åkte karusell i Kungsan å då fanns det en julmarknad där också.
Vid ett av stånden sålde de små porslinskatter och porslinshundar för 20 kr och jag sa åt gullefjunet att hon fick välja vilken hon ville. “Har de inga hästar?” frågade hon. Till slut gick hon över budget och valde en flugsvamp som inte ens kan stå för 25 kr.
Maken räckte fram svampen till tanten i ståndet och sa “mamma betalar”. Då svarade tanten “jaså är det mamma som ska betala – jag trodde att det var mormor som skulle betala till sitt barnbarn”.
Jag betalade och tänkte för mig själv “vilken konstig sak att säga, mormor är ju inte ens med”.
Vi gick därifrån och efter typ 100 meter frågade jag maken (med mycket upprörd röst) “Vad sa den där kärringen egentligen? Trodde hon att JAG var mormor??”.
I och för sig finns det ju faktiskt folk som får barn när de är 20 och sen får deras barn barn när de är 20 också är de mormor när de är 40. Men jag ser ju faktiskt inte ut att vara en dag över 26 så det var helt orimligt av kärringen att få det till att JAG skulle vara mormor.
Jag hade tänkt vända och gå tillbaka och be henne stoppa upp svampen någonstans.
Om ni har tänkt åka till Stockholm på besök vill jag bara varna er för att här i Stockholm har de en del otrevliga vanor.
Speciellt vakna ska ni vara om ni passerar ett gatukök eller liknande och tänker att ni ska ta en snabb hamburgare till lunch.
Här i Stockholm sätter de senap på hamburgarna. Helt o-ombett. Istället för att man säger till om man vill ha senap så ingår senap i “allt på”. Så om man inte säger till när man beställer att man inte vill ha senap sätter de senap på hamburgaren.
Om någon sätter senap på ens hamburgare så blir den ju helt förstörd. Det går ju aldrig att skrapa bort allt. Så säg för guds skull till när ni beställer att ni inte vill ha någon senap.
Jag äter inte choklad särskilt ofta. Ibland brukar jag dock köpa en rulle mjölkchoklad som jag lägger i kylen. Choklad ska nämligen vara kall och hård, annars är den inte god.
När det ligger en rulle choklad i kylen kan jag ibland ta en bit någon kväll. Nästa kväll kanske jag tar två. Sen kan det gå någon vecka eller två innan jag tar en till.
Ofta slutar det med att man till slut kommer till kylen för att ta en liten bit choklad, också är hela rullen bara borta. Som att den har smält i kylen utan att lämna någon chokladgegga alls i dörrfacket.
Eller så kommer man in i vardagsrummet en kväll, en kväll som ikväll tex, också ligger det ett skrynkligt chokladrullespapper i soffan och skräpar utan någon som helst choklad i.
Jag: Har du ätit upp HELA chokladrullen? MIN chokladrulle!
Maken: (med ett förtretat tonfall som att han inte alls har gjort något fel) Jamen vadådå? Du äter ju inte från den.
Jag: Det gör jag ju visst det! Var den o-öppnad när du tog den kanske? Jag har säkert ätit fyra bitar från den. Du har ju jämt godis i skåpen, vad är det för fel på DITT EGET godis?
Maken: Den har legat där i kylen i EN HEL VECKA. Det var därför jag åt upp den.
Som att det skulle vara någon ursäkt för att man trycker i sig HELA någon annans chokladkaka.
Det är ju inte som att chokladen var på väg att bli gammal. Den skulle ha kunnat ligga där i 33 veckor till innan den blev för gammal!
Idag efter jobbet ringde jag till maken och sa att jag inte skulle komma hem på en stund ännu. Sen tog jag en buss till en galleria med butiker. Jag hade bestämt mig för att jag behövde ekipera mig själv med lite mer kläder.
Jag gick i affär efter affär efter affär. Ända tills jag var trött. Då åkte jag hem.
När jag kom hem packade jag upp min inköp. En ugglemössa. Klistermärken. En julklapp. Allt till gullefjunet.
Jag själv då? 10 par sockar. Fem svarta och fem i blandade färger.
Jo, nu är det såhär. Maken ska åka till Elgiganten och lämna tillbaka sin nya TV.
För han skulle ju inte ha någon TV. Jag var med, och hörde när maken sa till säljaren att han skulle ha en skärm till den laptop som han just bestämt sig för att köpa. Också diskuterade de olika alternativ och vilka sladdar man behövde för att koppla ihop allting. I slutändan kommer säljaren fram till att det är lämpligt att sälja en TV fastän han rimligtvis borde ha förstått att behovet var en datorskärm. Utan att berätta att det är en TV istället för en datorskärm.
Dessutom passade han på att sälja ett demoex som det “absolut inte var något fel på” och maken gillar ju att spara några hundralappar så han gick på det. Nu skulle ju maken inte ha någon TV, men om det hade varit en TV han var ute efter så skulle jag ha betraktat avsaknaden av en fjärrkontroll som ett fel.
Frågan är bara om jag ska åka och bada med gullefjunet medan maken åker och lämnar tillbaka TVn eller om jag ska följa med? Det är ju mycket roligare för gullefjunet att bada. Men maken har inte samma förmåga som mig att i detalj förklara för folk vilka idioter de är. Jag blir nämligen rasande på folk som säljer TV-apparater till folk som ska ha en datorskärm. Jag vill gärna försäkra mig om att de inte kommer för lindrigt undan.
Så orutinerat av mig! Det plingade på dörren. Å jag öppnade!
Sen stod jag och glodde och undrade varför det stod två ungar på trappen. Krigsmålade i fejset var de också. Då stack de fram varsin påse och sa något. Jag hör ju dåligt så jag hörde inte vad. Men då trillade polletten ner och jag fattade att de sa “trick or treat”. Fast de sa väl säkert det på svenska, vad ungarna nu säger på svenska – bus eller godis eller nått sånt antar jag.
Jag är inte den typen av människa som köper hem godis till tiggande ungar. Inte så mycket för att jag är snål och elak, utan mer för att jag aldrig kommer ihåg det. Så när ungar ringer på brukar jag välja bus. Jag busar alltså till det genom att inte öppna dörren.
Idag då så var det jag som blev trickad till att öppna dörren för jag hade glömt bort att det är Halloween. Fast det blev ändå jag som trickade dem i slutändan. För vi hade förstås inget godis. Inget färskt i alla fall. Men gullefjunet är mest intresserad av att köpa godis, oftast äter hon bara några stycken och sen lämnar hon resten.
En sån påse hittade jag i skåpet. Så tiggar-ungarna fick en näve gamla stenhårda godisar var. Så går det när man springer omkring och tigger på fel dag så att folk inte är beredda och råkar öppna dörren av misstag.
Alltså allvarligt. Jag har funderat. Är det verkligen så intressant att få något som är gratis så att man till och med tävlar om en produkt som jag faktiskt berättar är värdelös?!
Jag gick in på Body Shops hemsida för att kolla vad flaskan med sömn kostade men den fanns inte i webshopen. Det är dock en “body mist” och andra body mist som de har i webbutiken kostar mellan 125-195 kr.
Jag måste ha haft hjärnsläpp den dagen när jag köpte flaskan. Inte för att det är en ofantligt stor summa i sig, men det är ganska mycket för en flaska svammel. Hur många dagar skulle inte ett barn i ett fattigt land ha kunnat gå i skola för den summan?
Hur många skulle ha varit med och tävlat om jag hade gjort det till ett tävlingsmoment att man var tvungen att dela inlägget på Facebook?
Kan inte ni trogna bloggläsare som är “in the know” hjälpa till och se hur många människor man kan få att tävla om en flaska sömn, jag repeterar – en flaska sömn, genom att dela det ursprungliga inlägget på Fejjan? Om ni tillhör den exklusiva skaran som hänger här regelbundet måste ni ju på något konstigt sätt dela åtminstone något av min humor. Avslöja nu bara inte att tävlingen inte var seriöst menad från början! Pokerface ni vet…
99% av de som kommer in på bloggen för att de vill ha en flaska sömn läser bara det inlägget och sedan lämnar de, så ni behöver inte oroa er för att de ska läsa det här inlägget och upptäcka att ni hjälper till i en undersökning av hur många människor man kan få att tävla om en flaska sömn. Jag repeterar – en flaska sömn.
För att inlägget ska sprida sig måste ni klicka på Facebook-knappen UNDER inlägget (alltså inte knappen under rubriken, det är bara en gilla-knapp), välja att dela på er egen tidslinje och göra inlägget offentligt.
Kan jag komma upp i 50 bidrag i sömn-flaske-tävlingen? 100 till och med?! Inte själv, det går inte. Men kanske med hjälp av mina fina bloggläsare! Om ni hjälper till att uppnå målet av 50 tävlande lover jag att inleda varje inlägg i en hel vecka tre dagar med “Hej fina bloggläsare”.
Hur fina kommer ni inte att känna er då?!
Har ni märkt det? Det spelar ingen roll vilket håll man öppnar en medicinförpackning ifrån. Vilken sidan man än väljer så ligger bipacksedeln där och blockerar åtkomsten till medicinen. ALLTID.
Även om man sitter och vrider och vänder på förpackningen och tänker “den här gången ska jag överlista bipacksedeln”. Man studerar förpackningen noggrant och tror att man har listat ut på vilken sida bipacksedeln ligger. Sen öppnar man från andra hållet. Då ligger ändå den där jävla pappersbiten i alla fall på den sidan som man öppnar från.
Även när man har öppnat förpackningen förut och tror sig veta vilken sida bipacksedeln ligger. De måste krypa omkring i förpackningen och alltid lägga sig på den sidan man öppnar ifrån.
Kom nu inte och säg att jag ska kasta bort bipacksedeln. Den måste man ju ha två timmar efter man har tagit sin medicin. När man känner sig konstig och måste kolla om det är en allvarlig biverkan som man behöver söka akutsjukvård för.
Det är jättebra med butiker som har stort kryddsortiment. Då kan man räkna med att det finns Cayennepeppar. Problemet är bara att hitta den.
Bokstavsordning – är det omodernt nu för tiden? De kör då i alla fall inte med bokstavsordning på Coop. Då tänkte jag att de hade något annat system. Att kryddorna var organiserade i någon sorts kryddgrupper. Typ all peppar på ett ställe. Så var det inte heller. Det fanns olika sorters peppar på alla rader och i alla staplar. Jag hittade alla sorters peppar utom Cayennepeppar. Å inte heller hittade jag någon röd tråd i hur kryddburkarna var organiserade.
Mer än hälften stod med etiketten vänd inåt också. Eftersom det är så kul att vara och handla så är det ju praktiskt att man får stå och vända på 50 kryddburkar så att man har en anledning att stanna lite extra länge.
Efter 10 minuters letande kom morsan och frågade vad jag höll på med. Sen plockade hon ner en burk Cayennepeppar.
Jag fattar inte hur hon listade ut vad systemet var. Om någon vet vad Coop har för kryddsorterar-system får ni gärna dela med er av er visdom.