Category: Kan ni fatta?

Jag skulle bita av en tejpbit åt gullefjunet. Vår tejprulle är av sämsta möjliga kvalitet. Jag blir förbannad varje gång jag måste ha med tejprullen att göra, men det är ju tejp kvar på den så jag kan inte köpa en ny förrän tejphelvetet är slut.

När man ska ta en tejpbit så delar den sig liksom i hälften längstmed. Sjukt irriterande. Sen är det någon som har stått på hållaren. Eller kastat den i någon vägg. Eller suttit på den. Det går i alla fall inte att riva av en bit tejp på ett civiliserat sätt så man måste bita av tejpen.

När jag bet av tejpen så lossnade en liten liten slamsa tejp och åkte in i munnen på mig. Sånt är ju hanterbart om tejpen lägger sig på tungan men den här tejpbiten åkte iväg och la sig i gommen på mig. En mm bred och tre mm lång. Mini-tejp alltså. Nu talar vi om en riktigt usel tejp som aldrig tejpar fast det man ska tejpa ordentligt.

Men i min gom alltså. Där satt tejpen fast jävligt bra. Som berget. Jag grävde och pillade och spottade och fräste och försökte få loss den och inget hjälpte.

Då kommer maken. Satans dålig tajming. Han vandrar in i vardagsrummet och frågar “Vad håller du på med?”.

Sånt kan verkligen få mig att vilja explodera. Jag bara “Vad ser det ut som att jag gör??! Jag försöker få loss en jävla tejpbit från gommen! Följdfrågor på det…??”.

Till slut gav jag bara upp. Jag tänkte “So what, jag orkar inte pilla efter den där tejpbiten längre”. Vad kan hända liksom? Den där tejpen har fanimej aldrig tejpat någonting annat än min gom så den lär ju inte fastna och tejpa igen några vitala organ. Så den fick sitta kvar där i gommen.

Å nu är den är inte kvar längre. Ett bevis på att det är viktigt att välja sina fighter. Antingen har den trillat ut av sig själv eller så svalde jag den när vi åt middag. Det känns inte som att det spelar så stor roll längre. Så länge den inte sitter i min gom bryr jag mig inte om var den är.

Jag funderar dock på att köpa en ny tejprulle imorgon. Jag har lite dålig koll på prisläget på tejp men jag tror att de inte är så jättedyra så jag har börjat ifrågasätta min grundinställning om att man inte får köpa ny tejp innan den gamla är slut.

Jobbade till elva.

Åkte taxi hem och fick en surrpinne till taxichaufför som ägnade hela resan åt att berätta för mig hur hans körschema såg ut och vad han har för teknik för att se till att folk inte spyr i hans bil på väg hem från krogen.

När jag kom hem kände jag att jag behövde varva ner lite innan jag går och lägger mig.

Så jag satte mig och slösurfade på nätet också måste jag ha slappnat av lite för mycket för jag råkade köpa en tröja på nätet. Jag till och med kollade storleksguiden och mätte midja och byst och ändå köpte jag.

Det kommer säkert att visa sig vara ett alldeles utomordentligt beslut när tröjan anländer. Nu måste jag gå och lägga mig innan det händer fler sådana olyckor.

Två av tre färgpatroner i vår skrivare är slut. Vår skrivare är tydligen lite krävande för den tycker tydligen inte att det räcker med svart färg för att skriva ut i svartvitt. Nej den ska ha färgpatroner också.

När det är slut svart så går det bra att ställa om skrivaren till att använda färgpatronerna. De är ju mycket dyrare än den svarta. Men när man har slut färg och vill skriva ut med helt enkel svart tryck då går inte det eftersom det är slut på färgerna som man inte behöver.

Nu tycker skrivaren alltså att jag ska köpa patroner online. Men maken måste skriva ut imorgon så det finns inte tid att hålla på och köpa online och då tycker skrivaren att jag ska göra en inköpslista. Eller så är det datorn som tycker att jag ska göra en inköpslista. Jag är inte helt på det klara över vem det är jag kommunicerar med här.

Frågan är ju bara hur jag ska bära mig åt för att skriva ut inköpslistan när jag har en skrivare som vägrar att skriva ut i svartvitt om den inte har alla färger också och jag inga färger har?

Vår skrivare känns som en sextiofyraåring som jobbat på kommunen i 44 år och blivit värsta paragrafryttaren. “Det är så här reglerna är, jag kan inte göra någonting åt reglerna, det är samma regler för alla och vi kan inte ta någon hänsyn till att du bara behöver svart, man måste även ha färg i maskinen om man vill skriva ut i svart, eftersom det inte är jag som har skapat reglerna så kan jag inte vara flexibel med vilken sorts patroner man behöver för att få skriva ut ett vitt papper med svart text på, du måste köpa och installera färg också”.

Jag är så jävla trött på att prata om Trillingnöten. Alltså jag är inte med och pratar om Trillingnöten, men jag måste lyssna på det. Jag vet inte hur många gånger den här månaden jag har hört någon säga “Också de har tagit bort Trillingnöten” när de tar en chokladbit ur Alladin-asken. Någon nappar och sedan maler folk på om den jävla Trillingnöten och hur upprörande det är att den har försvunnit.

Det senaste två dagarna är det maken som har startat Trillingnöts-konversationer, men han är minsann inte ensam om att vara oförmögen att ta en chokladbit utan att börja prata om Trillingnöten.

Jag tycker inte om sådan där choklad som finns i Aladdin och Paradisaskar så jag äter dem aldrig. Jag vet alltså varken hur Trillingnöten såg ut eller smakade och jag bryr mig inte heller. Hur var det innan Trillingnöten försvann? Tog alla en Trillingnöt och sa “Trillingnöten är godast” eller blev den godast när den försvann?

Det är nog det här som gör att jag är så dålig på att småprata med folk jag inte känner. Eller folk jag känner för all del. För jag är så ointresserad man bara kan bli av att prata om Trillingnötter. Vem bryr sig och har något att säga om Trillingnötter?

Varje gång någon tar en pralin och håller upp den framför mig och säger “De har tagit bort Trillingnöten” som om att jag skulle vara intresserad av att kommentera det så har jag lust att svara något i stil med “Men Piggelin finns kvar, tänk så hemskt om de tog bort Piggelinen”. Det säger jag förstås inte, jag är alltför artig för det. Så istället svarar jag “Mhm”.

Tänk er att ni blivit bjuden på en jättefin fest. Ni har köpt en skitdyr klänning. Varit till frissan och fixat håret. Kanske fått hjälp med sminkningen. Tagit på finaste och dyraste smyckena.

Ni står där och tittar i spegeln och betraktar resultatet. Också tänker ni “Vänta nu här, det är någonting som fattas”. Ni står där och funderar vad som saknas för att er uppenbarelse ska bli perfekt.

Då kommer ni på det. Ni tänker “Men herregud, jag har glömt att ta på mig mig brosch med ett foto av pappa!”.

Har ni tänkt på det? Silvia, Victoria och Madeleine har alltid en brosch med ett foto av kungen på sig när de klär upp sig. Brukar ni också tänka på hur lyckligt lottade ni är som inte är kungliga när ni ser den där broschen? Varje gång tänker jag på det.

Inte för att det är något fel på min pappa. Nej, han är en helt schyst pappa. Men inte vill jag ha ett miniatyrporträtt av honom på bröstet när jag klär upp mig.

Kom hem sent.

Åt middag.

Skypat med morsan och berättat att posten är inkompetenta för gullefjunets brev kom tillbaka. Kan de inte läsa?

Låg i sängen och sa “Det är dags att sova nu”.

Läst om kriser och kaos och budgetar.

Hämtat tvätten i tvättstugan och lagt den på fåtöljen. Allt rymdes inte i fåtöljen så jag la resten i en korg bredvid.

Tittat på YouTube klipp med Björn Gustavsson. Sen hamnade jag på klipp från Parlamentet och sedan Roast på Berns.

Ja nu fattar ni alltså varför jag inte har hunnit blogga.

Som Johanna påpekade i kommentarerna så avklarade jag ju A när jag bloggade om Alfabetsbloggande så nu är vi på B. Därför är det väldigt lägligt att jag har buller utanför fönstret just nu.

Grannarna ska dra in bredband i huset. Kabeldragarna tycker tydligen att på kvällen i mörkret är bästa tiden att ställa sig utanför folks sovrumsfönster och såga upp hela asfalten. Fast de är tydligen inga kabeldragare, de är kabelletare.

De ringde på och sa något i stil med att de inte skulle bli klara ikväll för de hade lite svårt att hitta kabeln så det undrade om det var okej att vi lämnade bilen på gatan hela natten.

Nu har de snart sågat upp minst 15 meter av asfalten. Det var ju tur för dem att det var maken som öppnade när de ringde på för jag skulle ha berättat för dem att det vore mycket enklare att hitta kabeln om de sågade i dagsljus.

Att leta kablar under asfalten just när småbarnsfamiljer ska natta sina ungar är som upplagt för att man inte ska hitta någon kabel.

Ibland undrar jag varför inte omgivningen reagerar och ingriper när någon i deras närhet uppför sig konstigt? Varför folk bara låter sina nära och kära fatta obegripliga beslut.

Igår hämtade jag på dagis och åkte till SATS för att kolla om jag ska joina ett gym. Vad sa maken tror ni? Han sa “Om du bara tror att det blir av att du går dit så är det väl bra”.

Idag har jag anmält gullefjunet till en sju veckor lång simskola. Då var maken lite mer motvillig. För då förstod han att han skulle bli inblandad. Det kommer ju inte på fråga att jag ska bada sju veckor på raken, han får också ta några av simlektionerna.

“Vill du inte att hon ska kunna simma?” frågade jag och han kapitulerade direkt. Inget som helst ansvarstagande där alls. Han kunde ha kämpat emot lite mer. Nu blev det simskola. Sju söndagar på raken klockan tolv. Helst vill jag inte ens vara fullt påklädd klockan tolv på söndagar så nu när jag tänker på det här mer noggrant som känns det väldigt olockande att befinna sig i en bassäng den tiden på söndagar.

Alla dessa hälsosamma och förnuftiga idéerna från min sida borde signalera till maken att han borde sätta stopp för galenskaperna. Det är ju helt out of character för mig.

Jag har fått svar på mitt e-mail till Birch Nielsen. Vet ni vilket språk de svarade på?

Just det – jag frågade på engelska och de svarade på danska.

Som om att danska är något sorts universalspråk som alla borde förstå. Om jag hade velat kommunicera på danska skulle jag ju ha frågat på danska, eller hur?

Det ringde nyss en försäljare från Tre och sa “Jag har just pratat med din man och han sa att det är du som ansvarar för de här frågorna” också ville han sälja på mig lite bredband och surfplattor och en massa sådana saker som vi redan.

Då svarade jag “Det stämmer bra att det är jag som bestämmer sånt här, men det är inte meningen att min man ska be folk som dig att ringa mig istället för honom för då besvärar du ju två personer istället för en”.

Jag köpte inget. Fattar ni att maken bad honom ringa mig istället för att bara säga “Nej tack”? Hur svårt är det att säga nej liksom?!

Det är rallycross på Solvalla idag. Jag håller på att bli tokig.

STCC Semon Race berättar Google att det är.  Vi brukar aldrig höra när det är trav men just idag ligger vinden tydligen åt vårt håll. Det tar aldrig slut heller. Varje gång det tystnar har jag trott att nu är det äntligen över, men de tar bara några minuters paus och sen börjar det om igen. Till kl nio ikväll håller det på upptäckte jag när jag googlade skiten.

“Det gör väl inget, det är ju bara en gång om år” tycker maken. Det går ju bra att tycka så om man kommit hem klockan fem, men jag har varit hemma eller inom hörhåll hela dagen.

Wrooom, wrooom, wrooom – repetera det oavbrutet i tolv timmar med start klockan nio på morgonen så får ni en uppfattning om hur det låter. Man får förståelse för vad fångar som utsätts för ljudtortyr upplever.

Dessutom ska de hålla på hela dagen imorgon också. Om jag får ett raseriutbrott över någon bagatell inom det närmaste dygnet så är det inte mitt fel utan rallycrossens.

Tidigare ikväll när jag stod på Coops parkering och försökte fälla ihop paraplyvagnen så att kassarna skulle rymmas i kofferten kom det fram en kvinna och frågade om hon fick prata med mig några minuter.

Hon frågade om jag var intresserad av “affärsmöjligheter”. “Yes!” tänkte jag “här kommer min big break, det är nu mitt framtida liv som miljonär börjar”. Jag vet ju att de bästa och mest framgångsrika företagen här i världen hittar stjärnorna bland sina affärspartners genom att skicka ut kvinnor i femtioårsåldern på parkeringsplatser för att rekrytera ny talanger.

Den här talangscouten var uppenbarligen extremt kompetent som hittade mig och såg min potential trots att jag stod dubbelvikt med huvudet under en barnvagn för att rucka loss spärren.

Det kan ju förstås hända att min klädsel gav henne vägledning och hjälpte henne att förstå vilken kompetent affärskvinna jag är. Alltid redo och intresserad av “affärsmöjligheter”. Även klockan sju på kvällen på en Coop-parkering. På den här bilden syns det ju lång väg att jag är en vass business woman eller hur?!

Ni får tänka er en Coop-parkering i bakgrunden istället för vår hall eftersom jag inte hade någon kamera med mig så maken fick ta en bild när jag kom hem istället.

Jag tror i alla fall att det var min klädsel som gjorde att hon insåg vilket affärssinne jag har. Eller så kanske hon hörde hur jag muttrade “Hur i helvete kan två kassar mat kosta 685 spänn?!” och insåg att jag minsann har koll på ekonomiska frågor.

Trots att spärren på barnvagnen satt fast var jag på relativt gott humör så jag var väldigt artig och frågade vad det var för sorts “affärsmöjlighet” hon menade. Jag tänkte att hon kanske ville rekrytera mig till att sälja typ Tupperware.

Så var det inte alls. Affärsmöjligheten gick ut på att “köpa produkter på internet med 100% nöjd-kund-garanti, också fanns det även möjligheter att tjäna pengar själv om man ville”. Eller nått sånt. Jag frågade vad det var för sorts produkter.

Det var då det blev extra intressant. För det handlade om “alla möjliga sorters produkter”. Alla fattar ju potentialen i “alla möjliga sorters produkter”, men jag frågade ändå vad “affärsmöjligheten” bestod i för mig om det var jag som skulle handla på nätet. Det “kunde hon inte säga på ett enkelt sätt utan vi skulle vara tvungna att sitta ner i en kvart så att hon kunde förklara ordentligt hur det hela gick till”.

Det hela lät ju alldeles för bra för att vara sant. För man hade “möjlighet att tjäna stora pengar för nästan ingen egen insats alls”. Jag bad henne förtydliga hur stor “nästan ingen insats alls” var och fick veta att den var 300 kr. Då kändes allt mycket tryggare och bättre, för alla vet ju att om man verkligen ska ha möjlighet att bli rik så måste man satsa någonting själv också.

Trots att min klädsel avslöjade mig litegrann är jag fortfarande lite förbluffad över hur hon kunde tro att jag är en affärskvinna lämpad att ta mig an ospecificerade “affärsmöjligheter” som involverar okända produkter till en okänd avkastning.

Jag fattar inte sådana här viktiga beslut på en parkering så jag gav henne mitt nummer och bad henne ringa mig “på kontoret”. Jag vill gärna sitta på min blåa pall när jag tar ställning till sådana här “affärsmöjligheter”.

Hallå, kan någon berätta för mig om det är fredag idag? Jag har nämligen torsdag och det var en massa grejer som jag tänkte att jag kunde göra på fredag men nu säger almanackan att det är fredag idag. Då stämmer det ju inte för mig.

Hur kan det vara fredag idag? Har vi hoppat över en dag den här veckan? Det kanske är fel på min almanacka? Vad står det i era?

Telefonkön vann. Eller det beror ju på hur man ser det. Jag kom fram på telefonen 30 sekunder innan jag kom fram på chatten. Fast jag hade ju suttit i telefonkön i 90 minuter och i chatkön bara drygt en halvtimme.

Jag stängde ner chatten och framförde mitt ärende till SAS-telefonmannen. Mamma och gullefjunets biljetter till Luleå låg på samma bokning och min biljett ligger på en annan bokning eftersom jag ursprungligen skulle ha kört bil med maken. Så jag ville avboka mammas biljett. När SAS ställde in flyget så att hon inte kunde flyga ner så behöver hon ju inte flyga tillbaka men gullefjunet som ligger på samma bokning ska ju fortfarande flyga.

SAS-telefonmannen konstaterade att gullefjunet som är minderårig då blev ensam kvar på bokningen, men jag ska ju flyga med henne och har en annan bokning. SAS-telefonmannen sa att han skulle kolla hur han kunde fixa till det hela. Sedan satt jag och väntade på att han skulle komma tillbaka och berätta att allt löst sig. Efter tjugo minuter la SAS-telefonkillen på utan att återkomma.

Jag ringde upp igen och rösten i luren informerade mig om att min beräknade väntetid var 65 minuter. Detta efter att jag förra gången väntat i 90 minuter. Så jag provade på chatten igen och kom fram efter en kvart och SAS-Ulf på chatten sa att han inte kunde hjälpa mig och att jag var tvungen att ringa.

När jag äntligen kom fram fixade den nya SAS-telefonkillen bokningarna så att det inte såg ut som att gullefjunet skulle flyga själv. Sen fick jag veta att mamma inte får tillbaka pengarna för returresan eftersom den låg på en separat bokning från den bokningen som blev inställd. Om båda resorna legat på samma bokning skulle hon ha fått tillbaka alla pengar. Anledningen till att de var två separata bokningar var ju att gullefjunet skulle vara med på den ena och inte på den andra. Vid det här laget höll jag på att explodera. Men SAS har regler förstår ni och dem kan man inte frångå hur som helst även om situationen var exakt samma som om båda biljetterna legat på samma bokning.

Nästa gång vi ska någonstans kan SAS sitta och bläddra i sina regler och paragrafer också flyger vi Norwegian.

När den här två och en halv timma långa pärsen var över hade maken och gullefjunet kletat kakao på korten vi förberett till dagispersonalen för att önska dem trevlig sommar. Det skyller jag också på SAS för om jag inte hade suttit i SAS-kö skulle jag ha kunnat förhindra kakao-kletandet.

Det är fjärde dagen på raken jag har försökt ringa SAS. De har ett sådant här system som är jävligt effektivt för att de ska slippa prata med sina kunder. De låter en sitta i telefonkö tills man ger upp.

Idag tänker jag dock inte ge upp. Jag har i skrivande stund suttit i telefonkön i 57 minuter. Sist de berättade var jag var i kön så var jag nummer åtta. Sen kom jag på att man kanske kan sitta i två SAS-köer på samma gång. Så jag satte mig i chatkön också. Jag är nummer åtta i den kön också och det har jag varit i ca 20 minuter.

Det är ganska spännande det här med att jag är nummer åtta i båda köerna. Vilken kö är snabbast tror ni? Telefonkön eller chatkön?

Kommer ni ihåg för ett tag sedan när vår platta gick sönder? Det tog mig några månader att leta reda på kvittot men häromveckan tog jag i alla fall tillbaka den till Elgiganten för att de skulle fixa till plattan.

I servicedisken stod det en kille i tjugoårsåldern. En sådan där ungdom ni vet.

Jag var väldigt noggrann med att förklara för honom EXAKT vad som hade hänt med plattan. Jag tog med så många detaljer som möjligt för att han skulle förstå ordentligt att det faktisk var fel på produkten. Sedan berättade jag detaljerat hur jag hade gjort för att återuppliva plattan och hur den sedan blev helt varm och hade tänkt explodera i handen på mig.

Han tittade och lyssnade men jag tyckte faktiskt inte att han såg sådär jätteintresserad ut. Han hade en sådan där min som om han stod och tänkte för sig själv “Vad kärringen surrar”. Som om att han tyckte att jag var gammal och mossig bara för att jag har levt dubbelt så länge som honom. Typ som om han jämställde mig med någon sorts oteknisk pensionär som inte hängt med i utvecklingen. Han var så ung och oerfaren att han inte förstod att jag bara är fyrtio, och det är inte alls gammalt och jag ville faktiskt bara vara tydlig.

När jag hade berättat klart sa han att han kunde skicka den på reparation och knappade in lite saker i datorn och sedan fick jag ett servicekvitto.

Det känns faktiskt inte som att han lyssnade på min detaljerade beskrivning om vad som hänt med plattan. Så här sammanfattade han min långa historia.

Hur ska reparatören förstå vad som är fel på plattan från den där korta beskrivningen?! Jag har god lust att skriva ett brev (och skicka det på posten istället för via email) till Elgigantens reparationsavdelning och förklara att det minsann inte är mitt fel att felbeskrivningen är så kortfattad.

Maken tyckte att vi skulle gå på kommunens nationaldagsfirande imorgon.

“Okej då” sa jag.

Sen kollade jag på webben vad kommunens nationaldagsfirande innebär. Där berättar de stolt att firandet “brukar locka 30000 besökare”.

Vi och 29997 andra människor alltså. Jag slår vad om att minst 97 av dessa 29997 personer kommer att trampa mig på tårna. Just nu sitter jag och föreställer mig hur 30 tusen personer står packade som sillar och stämmer upp i allsång och sjunger Jag trivs bäst i öppna landskap.

Dessutom frågade maken “ska vi ta med oss något att äta?”. Typ som en picknick. Jag sa nej för jag känner på mig att jag inte kommer att känna någon matro om 29997 personer ska sparka på min picknicklåda. Fast givetvis kommer det inte att finnas någonstans där man kan sitta ner så i så fall får vi ha stå-picknick. Det är ju bra för då kan ingen sparka på ens picknick. De får knuffa en i ryggen istället. Och om man vill att någon ska knuffa en när man står och äter kan man ju lika gärna köpa en varm korv.

Det blir säkert kul. Jättejättekul. De har skördegille. Nu ska jag googla för att ta reda på vad ett skördegille är. Ett skördegille i en Stockholmsförort. Roligt låter det ju. Jättejätteroligt.